Afrikanska äventyr

Det började för drygt två månader sedan med en uppföljare till "En blomma i afrikas öken" om Waris Diries strapatser från Somalias öken, genom ambassadörsfamiljen i London till upptäckten som blivande världsberömd fotomodell. Uppföljaren heter på svenska "Ökenblomman återvänder". Jag läste den på holländska "Mijn woestijn" = min öken (första boken heter "Dochter van de woestijn" = öknens dotter). Den tredje boken som kommit ut i år handlar inte om henne utan om andra somaliska flickor och kvinnor i Europa. På svenska "Smärtans barn", men den holländska titeln är mycket mer poetisk "Onze verborgen tranen" = "Våra gömda tårar". Fast den svenska boktiteln är kanske ändå mest rättvisande. Ont långt bortom smärtgränsen kroppsligt och själsligt.

Det jag slogs av i "Ökenblomman återvänder" är hur långt bort hon har kommit från det dagliga liv hon växte upp med som barn i Somalias öken. En väldig massa saker som hon har glömt bort vilket gör att hon bl.a. tar med sig presenter som är totalt onyttiga för familjen. Det jag också funderade på var hur de skulle klara sig när hennes mamma slaktade get efter get för att de skulle få ordentligt med mat vilket hon och hennes bror blivit vana vid. Man kan bara hoppas (för det skrevs inte i boken) att hon lämnade efter sig en rejäl bunt med sedlar i de två olika valutor som nu används i norra och södra Somalia.

Sedan fortsatte det av bara farten eftersom jag hos samma tant fick låna "Olifanten in mijn boomgaard" av Kuki Gallman. Tro mig, jag har sökt som en liten envis dåre (ok. stryk ordet liten, gäller inte i mitt fall) på webben men inte hittat denna bok översatt till svenska. Hennes första bok finns översatt och även filmad med Nicole Kidman och heter "Jag drömde om Afrika". Boken lär vara mycket bättre än filmen. Jag vet bara att jag tyckte om den fina holländska översättningen från italienskan. "Elephants in the garden" kan den för övrigt inte heta på engelska eftersom det är ett annat uttryck för att "ha tomtar på loftet"! Trädgården har istället blivit översatt till "fruktträdgården" = "Elephants in my Orchard" ;)

På svenska(engelska?) har de döpt om Kuki till Cookie. Jag tyckte det var speciellt att få läsa om hennes uppväxt i ett rikt hem i Treviso. All kultur och historia från Venedig som kom likt mjuka fläktar då och då från boksidorna. Den röda tråden genom hela boken är de olika europeiska maträtter hon lär sin kock att laga. Ibland får hon problem som då hon kom med en hink med kräftor. Mannen som tillhör en stolt afrikansk stam vägrar att laga till "insekter" så hon måste kvickt som sjutton hitta på ett passande namn på swahili. Nej det är inte insekter, säger hon, det är "fisk-med-fötter". Namnet godtogs.

Mellan maträtterna berättar hon i tillbakablickar många episoder från livet på Ol ari Nyiro och arbetet med stiftelsen som hon startade efter att först hennes man omkommit och kort därpå hennes 17-årige son.

Därefter fick jag ett boktips av Betty från Kenya, dock ej Kenyansk litteratur utan Nigeriansk. "Purple Hibiscus" av Chimamanda Ngozi Adichie. En recension på svenska har jag hittat, men boken är (än så länge) enbart på engelska. Hennes hemsida och en intressant intervju. Boken har blivit nominerad till ett litterärt pris värt 30 000 pund. Den är gripande, bra tempo och det kändes som om jag fick veta en väldig massa om Nigeria. Kambili växer upp tillsammans med sin bror som två ytterst hårt hållna syskon i en strängt religiös familj. Boken handlar om hennes "uppvaknande" då hon och hennes bror får tillbringa en vecka tillsammans med sina kusiner och sin faster som arbetar som lärare på universitetet "Nsukka". Trots att hennes far misshandlar dem, blänker det till av en sorts förtvivlad kärlek mellan far och dotter från trycksvärtan. Det är bizarrt. Förvridet. Som en planta som muterats till oigenkännlighet. Boken rekommenderas.

Sist just nu läser jag något som jag hittade i en kringloopwinkel (=andrahandsaffär i stil med Myrornas och UFF, men i kommunal regi), "Out of Africa" av Isak Dinesen (pseud. för Karen Blixen) på svenska "Den afrikanska farmen". Den har sina likheter med Gallmans bok. Båda uppväxta i en rik miljö, båda kommer som oerfarna unga kvinnor till Kenya och båda två arbetar tämligen hårt på sina rancher. Men där Gallman är öppensinnad och relativt fördomsfri, slår Karens 30-talsrasism mig i nyllet med upprepade slag. Boken är svår att läsa med glasögon från år 2005. Karen Blixen levde i en värld med helt andra värderingar och sanningar (diplomatiskt skrivet). Därför är den rolig att läsa som ett historiskt dokument från en svunnen tid. Idag är hennes gamla ranch ett museum i en av Nairobis förorter!

Boken filmades 1985 med Meryl Streep och Robert Redford i huvudrollerna och fick inte mindre än sju stycken Oscarsstatyetter!

men läs Purple Hibiscus!

Josephine *bokmalen*

Kommentarer
Postat av: Anna-Maria

Tack för boktipset! Den verkar intressant :)

2005-12-08 @ 23:28:00
URL: http://itsmorelikejustadance.blogspot.com
Postat av: Haydee

Har du läst Den vita massajen?
Även jag har befunnit mig i den afrikanska bokvärlden i form av just "En blomma i afrikas öken" och "Ökenblomman återvänder", men även "Den vita massajen" och "Den vita massajens dotter". Jag blev riktigt sugen på att åka till denna fascinerande kontitent! :)

Postat av: John Stenung

Lila Hibiscus har gått som radioföljetong i Sveriges Radio och jag tyckte den var så gripande-även om den kanske inte primärt vände sig till min åldersgrupp-att jag försökte ta mig tid att lyssna på alla avsnitt.

2012-09-13 @ 16:32:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0