12:34:32
Psyket
Om du hamnar på psyket pga depression, psykos, hallucinationer eller något annat så ses det som "skamligt", men om du pga av en bilolycka tillbringar en tid på sjukhuset för att läka brutna ben och dylikt så är det helt OK. Psykiska sjukdomar och störningar skrämmer. Det syns inte tydligt och enkelt utanpå vad som är fel innuti. Rädslan slår sina klor i oss...
Den perfekta tiden numera att släppa en film som "Besatt", Exorcismen av Emily Rose, eller Annelise Michel som hon hette i verkligheten. Det doftar lite av Knutby runt det hela... Jag hittade en länk med lite mera bakgrundsfakta till fallet. Annelise led av svår epilepsi följt av depressioner och med tiden fick hon även olika sorters hallucinationer. Inte så konstigt, vårt psyke är en otroligt känslig del av vår kropp. När något går fel strävar vi efter att förklara det och bota det. Hon grep efter det som hon trodde var lösningen - att hon var besatt av demoner.
Jag kommer att tänka på en bok som jag läste för ett par år sedan om psykoser. I ett samiskt samhälle fanns en man som blev psykotisk och såg ett av de mytiska "väsen" som finns i hans kultur. Han fick stöttning av sin familj och i kontakt med en schaman blev han hjälpt att förklara det som hänt i mytiska termer. Psykos är förstås något helt annat än epilepsi, men båda utspelar sig i huvudet vilket ledde mig in på denna bloggen.
Genom alla djurförsök på katter (och andra djur) och mycken forskning finns idag en vetenskap om det neurologiska systemet som jag finner jättefascinerande. Alla möjliga sorters psykopharmatiska mediciner produceras, men då den tragiska historien med Annelise Michel utspelade sig, kan det mycket väl ha varit så att medicinerna inte hjälpte så som de gör idag. Jag hade en bekant i Sverige som led av epilepsi. Han åt en medicin som gjorde att han från att ha haft svåra anfall ganska ofta, endast fick två eller tre anfall per år. Och inga biverkningar.
Det är den ena biten. Medicinerna. Den andra är egentligen ännu viktigare, vad vi gör med allt det material som vi pumpar in i hjärnan och sedan släpper ut. Så mycket negativt "skräp" att en soptipp för kemiskt avfall skulle te sig ren i jämförelse!! Psykiatrikern ger en piller och inget mer, när det vi behöver är kärleksfulla ord, ett kreativt liv, uppmuntran och stöd!
Med andra ord;
mening i meningslösheten,
en ordning i kaoset som gör att vi kan njuta av livet.
Den som erkänner sin rädsla vågar vara modig.
Men jag tänker ändå inte se filmen, jag blir alldeles för uppjagad av skräckisar!
Josephine ;)
ps. Jag kommer tillbaka till "oförklarliga" grejer vid senare tillfälle!
Den perfekta tiden numera att släppa en film som "Besatt", Exorcismen av Emily Rose, eller Annelise Michel som hon hette i verkligheten. Det doftar lite av Knutby runt det hela... Jag hittade en länk med lite mera bakgrundsfakta till fallet. Annelise led av svår epilepsi följt av depressioner och med tiden fick hon även olika sorters hallucinationer. Inte så konstigt, vårt psyke är en otroligt känslig del av vår kropp. När något går fel strävar vi efter att förklara det och bota det. Hon grep efter det som hon trodde var lösningen - att hon var besatt av demoner.
Jag kommer att tänka på en bok som jag läste för ett par år sedan om psykoser. I ett samiskt samhälle fanns en man som blev psykotisk och såg ett av de mytiska "väsen" som finns i hans kultur. Han fick stöttning av sin familj och i kontakt med en schaman blev han hjälpt att förklara det som hänt i mytiska termer. Psykos är förstås något helt annat än epilepsi, men båda utspelar sig i huvudet vilket ledde mig in på denna bloggen.
Genom alla djurförsök på katter (och andra djur) och mycken forskning finns idag en vetenskap om det neurologiska systemet som jag finner jättefascinerande. Alla möjliga sorters psykopharmatiska mediciner produceras, men då den tragiska historien med Annelise Michel utspelade sig, kan det mycket väl ha varit så att medicinerna inte hjälpte så som de gör idag. Jag hade en bekant i Sverige som led av epilepsi. Han åt en medicin som gjorde att han från att ha haft svåra anfall ganska ofta, endast fick två eller tre anfall per år. Och inga biverkningar.
Det är den ena biten. Medicinerna. Den andra är egentligen ännu viktigare, vad vi gör med allt det material som vi pumpar in i hjärnan och sedan släpper ut. Så mycket negativt "skräp" att en soptipp för kemiskt avfall skulle te sig ren i jämförelse!! Psykiatrikern ger en piller och inget mer, när det vi behöver är kärleksfulla ord, ett kreativt liv, uppmuntran och stöd!
Med andra ord;
mening i meningslösheten,
en ordning i kaoset som gör att vi kan njuta av livet.
Den som erkänner sin rädsla vågar vara modig.
Men jag tänker ändå inte se filmen, jag blir alldeles för uppjagad av skräckisar!
Josephine ;)
ps. Jag kommer tillbaka till "oförklarliga" grejer vid senare tillfälle!
För oss säger vi att vi är döva och inget mer. Man lär sig i livet och jag ville bara säga som det var. Trevlig afton!. Addiswa