Barn

Jag blir knäpp! Plötsligt föds det en väldig massa av ungar runt omkring mig! Som på rent pin kiv bara för att jag har rätt ålder men befinner mig i fel situation för att själv producera ett...

Det är vänner (två stycken i samma månad - den ena fick sitt andra, den andra sitt fjärde), kusiner (systrar som fick kusiner), föräldrars bekantas första barnbarn och en nygift granne som går med magen putande. Och jag har fått ett akut behov av att införskaffa en riktig födelsedagsalmanacka då adressboken egentligen fungerar för dåligt för dessa viktiga dagar. Föräldrarna struntar jag i, men barn är jättekul att ge presenter till.

Fast egentligen är det en mycket egoistisk handling. Att ge en present kräver inte så stor insats. Att ge av sin tid och sin uppmärksamhet är mycket bättre. Men i brist på bättre då jag bor nästan 1500km bort från min väninnas barn, kanske presenter kan godkännas till hälften iaf? Idealet och verkligheten stämmer sällan överens.

Idealet: Att plugga klart en bra utbildning, skaffa ett jobb, anstränga sig och ha tålamod tills tjänsten blir fast och till sist skaffa barn. Helst med samma karl som man vill bo ihop med resten av livet. Förhoppningsvis varar det åtminstonde tio år. Typ. Åtminstonde vill han kännas vid sin avkomma och hjälper till med uppfostran och ekonomisk börda. Om han är den aggressive psykopat-typen är man bara glad att han håller sig borta - för gott. Nej, detta jag skriver nu är inte taget ur luften även om det är sarkastiskt skrivet. Det sista exemplet är rena rama verkligheten för en av mina vänner. Och som bekant överträffar verkligheten oftast dikten.

Nu hamnade vi långt bort från idealet vilket också var meningen för det var inte det jag hade tänkt skriva om från början. Det handlar om barn. Och vuxna. För trots att vi någonstans passerar gränsen och till slut verkligen tar ansvar för oss själva (hmm verkligen?...) förblir vi längst in i vår kärna barn. Åldrarna ligger utanpå likt årsringarna i ett träd. Erfarenheter och minnen samlas likt nya glasbitar i ett ständigt växande kalejdoskop.

Det kan räcka med en viss doft för att plötsligt kastas in i ett helt främmande känsloläge. Doftminnen kan vara ganska lömska saker om man inte är uppmärksam på dem. Luktsinnet är vårt först utvecklade sinnesorgan, så det finns säkert en massa dofter sparade i det undermedvetna från när man var bebis.
Dofter och smaker. Nej, jag har inte läst "På spaning efter den tid som flytt"
[http://www.tidningen-boken.com/pspaning.htm] , bara den klassiska lilla biten om Madeleinekakan i gymnasiet. Vår härligt entusiastiska lärarinna i franska hade bakat och tagit med. :-)

Innuti ett barn och utanpå en vuxen? Eller vad är egentligen en vuxen? Vi som föddes under 70-talet sägs (läste jag någonstans) inte vilja bli vuxna. Någon slags protest mot samhällets kvävande normer? Eller mot att barn, trots att barn i Sverige har det kanonbra, ska passas in i vissa formar. (Se "idealet" ovanför). Vi ska civiliseras, lägga band på oss, följa normerna....

Marknaden är emellertid stormförtjust om vi förblir egoistiska små kräk. Då konsumerar vi mer. Det finns en hel del skrivet om egot och vad det är bra för samt mindre bra för. Egot är en funktion, som efter ett antal år ska underordnas ett större psykiskt sammanhang. Om jag har fattat saken rätt. Det är inte lätt numera, när man får unna sig allt efter som man är förtjänt av det. Shoppa och bli lycklig.

Är det för att jag är svensk som det är så lätt att börja gnälla? Eller för att latmasken skriker i ångest (börja ta ansvar och dö ditt kryp) eller för att klockan är miss i nassen? (men det är fredag så jag tillåter mig det) Det var ju inte meningen att bli negativ i denna bloggen och nu har jag mer eller mindre halkat dit två gånger om. Ursäkta.

Som jag ser det protesterar en del mot ordet "vuxen" eftersom en del "vuxna" har stängt dörren till sin inre barnkammare och slängt bort nyckeln. En vuxen som inte längre har kontakt med barnet längst inne (det lyckliga, sårade, förväntansfulla, otåliga, lekande, nyfikna, älskande) kan den personen verkligen kalla sig för vuxen? För att vara vuxen är väl att vara medveten om vem man är och vem man vill bli? Livet är ett ständigt växande. Även mot slutet då det mer liknar ett vissnande, finns det något evigt som fortsätter att lära. Jag tror det är barnet längst in.

*Kram*
Josephine

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0