Vändpunkter i mitt liv

Det blev ju ett trevligt outsiders-program. Jag var så nervös... jag sa till A i filmteamet innan intervjun "Det känns som om den där kameran har huggtänder!" allt det andra var mycket lättare och mycket roligare även om det kändes ganska fånigt att vara romantisk på kommando! *lol* Jag kan tänka mig att Marita och hennes man kände på samma sätt, de såg också ganska nervösa ut ibland...

Speakern sa i programmet att den stora vändpunkten i mitt liv kom när jag flyttade ner till Holland, men det sa jag aldrig till dem. Flytten till Holland var viktig och visst innebar den en del förändring, men holländarna är ganska lika svenskarna och holländska som språk är inte särskilt svårt att lära sig, särskilt inte om man kan en del tyska sen tidigare. Nej, den stora vändpunkten i mitt liv kom när jag flyttade från landsorten till Växjö.

Jag var knappt 20 år och gick på stan, kanske i kort kjol?, jag skulle kanske på disco - jag kommer inte längre ihåg exakt, men plötsligt var det en kille som visslade efter mig. En sån där riktig "du-är-sexig-vissling". Jag vände mig om störtförvånad. Menade ha mig?

Det där första året hemmifrån hände precis allting efter vartannat. Jag träffade människor som var vänliga och trevliga, fick riktiga klasskamrater som hälsade på mig när jag mötte dem, fick erfara att en del killar tyckte det var skitsexigt med långa tjejer (speciellt de långa benen ;) och efter knappt ett halvår träffade jag en ung man med azurblå ögon... (sant! hans ögon var riktigt djupblå!) Han blev min förste pojkvän, jag var hans tredje eller fjärde flickvän. Ett ganska kort och stormigt förhållande som blev avstampet till mitt vuxna liv.
(han var 1.98)

1993 gjorde jag min första långa resa på egen hand till Grekland; Athen och Kreta, tillsammans med en jättetrevlig resekamrat. (Som synd är har jag tappat kontakten med henne). 1994 fick jag följa med mina föräldrar till Prag och "Europaträffen". I nästan varje land i Europa samt i USA och Canada finns "Tall Clubs". I Sverige heter den "King Size Club". Mina föräldrar träffades där ca 1970, pappa var en av de första medlemmarna när föreningen bildades 1966.

Prag i maj -94 blev min andra stora vändpunkt efter flytten hemmifrån. Jag fick en jättefin kompis i C. från Stockholm, lika lång som mig, nästan *ler* och vi bestämde oss för att även besöka den engelska föreningen när de hade sitt årsmöte i augusti samma år. Ännu mer partaj, ännu fler möten med andra riktigt långa kvinnor och män. Det gav mig något värdefullt. Det gav mig känslan av att inte vara ensam, att jag hade "med-systrar" över hela världen. Det gav mig något starkt i ryggraden som jag sedan dess alltid bär med mig i det ständiga mötet med min omvärld.

Efter Europaträffen i Köpenhamn 2002 var det en ung svensk tjej som skrev entusiastiskt om sin första träff i vårt medlemsblad. Hon använde exakt samma ord som jag hade gjort efter träffen 1994! Våra erfarenheter och våra känslor är så lika... Det kan vara svårt för en normal-lång person att förstå, men vi som är riktigt långa behöver bara titta på varandra för att le igenkännande. Vi vet.

Och eftersom alla goda ting är tre så kan jag ju lägga till att mitt förhållande med Patrick blivit den tredje stora vändpunkten. Han fick mig att se och förstå sambandet lång-kort på ett nytt sätt. Hans kunskaper i psykologi gav mig ett bättre grepp kring mina egna reaktionsmönster och tidigare händelser i mitt liv. Tillsammans forsätter vi på upptäcktsfärd in i framtiden...

Kommentarer
Postat av: Excessa

Jag förstår din nervositet.. hade jag själv blivit filmad så hade jag nog blivit ömsom kall- o varmsvettig..
Igenkännadet är så väldigt betydelsefullt! Oavsett om man är kort, lång eller känner någon annan form av utanförskap.. igenkännandet gör att man inte känner sig ensam..
Ni är beundransvärda som delade med er i programmet!

2006-04-24 @ 21:45:00
URL: http://excessa.blogg.se
Postat av: Josephine

beundransvärda? dåraktiga romantiker... varav en exhibitionist och en casanova... *griN* (och jag svettades massor ;-)

2006-04-24 @ 23:17:10
URL: http://giraffen197.webblogg.se
Postat av: Mette

Jag tycker det är så modigt av dig att ha flyttat till Holland. Jag känner ofta (ett par gånger om dagen) för att emmigrera men är än för feg.

2006-04-25 @ 08:45:44
Postat av: flasknosen

Att känna igen sig, som Excessa talar om, är a och o, oavsett vad det handlar om. Vetskapen om att "jag är inte ensam" - om någonting.

2006-04-25 @ 13:05:45
URL: http://flasknosen.blogg.se
Postat av: Josephine

Mette - jag fick en lätt start tack vare Arjan, men senare har jag ju fått erfara att det är jobba, jobba, jobba som gäller om man vill klara sig. (Vilket har varit bra för mig.) Som svensk medborgare tar ju Sverige hand om dig (förhoppningsvis) - så länge du bor i Sverige vill säga... som invandrare här har du inte rätt till någonting de första åren förrän du har jobbat och betalat skatt ett tag... (3-5 år eller nått sånt)

Flasknosen - så sant.

2006-04-25 @ 13:20:06
URL: http://giraffen197.webblogg.se
Postat av: Bloggblad

Nu har jag äntligen fått se dig! I kväll hade dottern med sig bandet. Roligt! Du är ju skitsnygg. Men jag undrar om de inte försökte få dig längre än du är genom att filma så mycket nerifrån? Min son är 190 och han känns inte särskilt lång.
Fantastiskt att ni ställde upp - och jag tyckte det var lite av "Lassie"-känsla: Henne bloggar jag med!!!!
Urhäftigt att du har platåskor! Sånt gillar jag. Man ska inte ursäkta sig och försöka krypa ihop.
Jag har alltid sett väldigt vanlig ut, men som barn levde vi så annorlunda på Frälsis att jag alltid kände mig förskräckligt annorlunda - det var hemskt även om det inte syntes utanpå. Jag ville ha ett så vanligt och normalt liv som möjligt. Och nu - nu har jag inga behov alls att vara "vanlig".

2006-04-29 @ 21:58:31
URL: http://www.bloggblad.blogspot.com
Postat av: Lena Wettergren

Det är intressant det där med längd. Jag är 163 cm, vilket ju är extremt supernormalt i Sverige, men här i Mexico förvandlades jag helt plötsligt en tämligen lång kvinna. I Inden läste jag en kontaktannons i tidningen där föräldrarna som sökte en lämplig svärson skrivit ut "Obs! Hon är lång!!" Den tjejen var kortare än jag... Min pojkvän är 2 dm längre än jag, men eftersom han vuxit upp i en Norrländsk by där så gott som alla män i hans generation var ännu längre hävdar han fortfarande bestämt att han är jättekort. Trots att fnittrande skaror av mexikanska tonårstjejer storögt kallar honom "El Gigante". :-)

2006-05-24 @ 19:31:45
URL: http://wettergren.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0