11:58:58
Knä-artroskopi
Igår tillbringade jag dagen på MCH Westeinde (sjukhus i Haags centrum)
och fick min trasiga miniskel fixad. En reva i den inre vänstra miniskeln i höger knä gjorde att jag inte kunde böja knäet helt och hållet. Under flera månader har jag inte kunnat sitta på knä eller huk, springa eller hoppa (för belastande) utan att få ont eller att knäet har svullnat upp. Ganska irriterande. Trots att jag undvikit de rörelserna händer det ju ibland att man gör en hastig oundviklig rörelse -aj!.
Denna sortens artroskopi gjorde jag på vänster knä 1995 efter en gammal skada som med åren bara blev värre och värre. Exakt samma ställe faktiskt. Men då (i Växjö) valde jag(?) narkos. Nu valde jag ryggbedövning och det var mycket bättre. Mest rädd var jag för sprutan, men den kändes knappt alls, mindre än hos tandläkaren t.o.m.! (Vad har de för slöa sprutor egentligen? ibland har jag en känsla av att de använder gamla slöa grejer eller sticker på de känsligaste punkterna på pin kiv...)
Det som hände därefter var fascinerande. Precis som hos tandläkaren försvann all känsel. Jag kunde röra på stortårna ända till ca 5min innan de stack hål på knäet. Kirurgen höll på och bollade runt med mitt ben men jag kände ingenting alls, kände inte ens att jag hade något ben! Bedövningen gick ända upp till under lungorna. Anestesisten satt bakom mig och svarade lugnande på alla mina frågor Nu känns det såhär! ska det kännas såhär?
Benet var böjt men hjärnan talade om för mig att foten fanns rakt fram, trots att jag kunde se att den inte fanns där. Spooky...
Min ortopediska kirurg (Dr Keizer) är rutinerad och skicklig. På skärmen kunde jag följa med hur kameran tittade runt inne i knäet. Med ett band stängde de av all blodtillförsel över och under knäet och sedan sprutade de in en koksaltlösning så att han kunde se alltsammans ordentligt. Bilderna fick mig att tänka på Lennart Nilsson berömda fotografier. :-) Med ett metallinstrument petade han här och var kring miniskeln och plötsligt kom det in en stor kniv! ok. sådär värst stor var den ju eg. inte... och efter det en sax och så knippte han och pysslade och bökade tills allt trasigt skorv var borta.
Därefter fick en ortoped som höll på att lära sig, manövrera kameran ett tag och utforska knäet. Jag såg en gul plupp "Vad är det? frågade jag Harald (anestesisten)"Åh, jag vet inte, men av färgen att döma är det säkert fett" "Fett?! har jag fett i knäet?" jag som knappt har en gnutta fett nånstans på kroppen, i alla fall inte där det borde vara! *lol*
Alltsammans gick mycket proffsigt till. De var ca sex personer och alla gjorde sin uppgift snabbt och exakt. Operationsrummet var kallt, men det kände jag inte förrän i slutet då jag började frysa så mycket kring överkroppen (där jag hade känsel) att jag skakade. Från att de rullade in mig tills de var klara tog det ca 45min. Efteråt på uppvakningen, eller i mitt fall upptiningen - de hade små värmepumpar och så fick jag ett litet rör som blåste varm luft under min filt, åh, så skönt! en sån borde man ha hemma... efter ca 40min kunde jag röra ben och tår igen men känseln dröjde fortfarande en dryg timme innan den var helt tillbaka.
Två paracetamol och två diklofenac och jag hade inte ett dugg ont, idag på morgonen har jag fortfarande inte ont! inte ens värk! och det hade jag massvis av 1995. Men jag har förstås inte börjat gå omkring på det ännu... tio dagar måste jag använda kryckor (som är något för korta, de hade inga längre!). För övrigt var operationsbordet också i kortaste laget... Jag frågade hur de gör när de får in någon på drygt två meter varpå han svarade att de då sätter ett extra litet bord under huvudet!
Josephine
Länkar till den som vill se mer:
Artroskopi av knäled
Vad man kan få se inne i knäleden
Andra bloggar om: artroskopi, knä, titthålsoperation, operation, ryggbedövning
och fick min trasiga miniskel fixad. En reva i den inre vänstra miniskeln i höger knä gjorde att jag inte kunde böja knäet helt och hållet. Under flera månader har jag inte kunnat sitta på knä eller huk, springa eller hoppa (för belastande) utan att få ont eller att knäet har svullnat upp. Ganska irriterande. Trots att jag undvikit de rörelserna händer det ju ibland att man gör en hastig oundviklig rörelse -aj!.
Denna sortens artroskopi gjorde jag på vänster knä 1995 efter en gammal skada som med åren bara blev värre och värre. Exakt samma ställe faktiskt. Men då (i Växjö) valde jag(?) narkos. Nu valde jag ryggbedövning och det var mycket bättre. Mest rädd var jag för sprutan, men den kändes knappt alls, mindre än hos tandläkaren t.o.m.! (Vad har de för slöa sprutor egentligen? ibland har jag en känsla av att de använder gamla slöa grejer eller sticker på de känsligaste punkterna på pin kiv...)
Det som hände därefter var fascinerande. Precis som hos tandläkaren försvann all känsel. Jag kunde röra på stortårna ända till ca 5min innan de stack hål på knäet. Kirurgen höll på och bollade runt med mitt ben men jag kände ingenting alls, kände inte ens att jag hade något ben! Bedövningen gick ända upp till under lungorna. Anestesisten satt bakom mig och svarade lugnande på alla mina frågor Nu känns det såhär! ska det kännas såhär?
Benet var böjt men hjärnan talade om för mig att foten fanns rakt fram, trots att jag kunde se att den inte fanns där. Spooky...
Min ortopediska kirurg (Dr Keizer) är rutinerad och skicklig. På skärmen kunde jag följa med hur kameran tittade runt inne i knäet. Med ett band stängde de av all blodtillförsel över och under knäet och sedan sprutade de in en koksaltlösning så att han kunde se alltsammans ordentligt. Bilderna fick mig att tänka på Lennart Nilsson berömda fotografier. :-) Med ett metallinstrument petade han här och var kring miniskeln och plötsligt kom det in en stor kniv! ok. sådär värst stor var den ju eg. inte... och efter det en sax och så knippte han och pysslade och bökade tills allt trasigt skorv var borta.
Därefter fick en ortoped som höll på att lära sig, manövrera kameran ett tag och utforska knäet. Jag såg en gul plupp "Vad är det? frågade jag Harald (anestesisten)"Åh, jag vet inte, men av färgen att döma är det säkert fett" "Fett?! har jag fett i knäet?" jag som knappt har en gnutta fett nånstans på kroppen, i alla fall inte där det borde vara! *lol*
Alltsammans gick mycket proffsigt till. De var ca sex personer och alla gjorde sin uppgift snabbt och exakt. Operationsrummet var kallt, men det kände jag inte förrän i slutet då jag började frysa så mycket kring överkroppen (där jag hade känsel) att jag skakade. Från att de rullade in mig tills de var klara tog det ca 45min. Efteråt på uppvakningen, eller i mitt fall upptiningen - de hade små värmepumpar och så fick jag ett litet rör som blåste varm luft under min filt, åh, så skönt! en sån borde man ha hemma... efter ca 40min kunde jag röra ben och tår igen men känseln dröjde fortfarande en dryg timme innan den var helt tillbaka.
Två paracetamol och två diklofenac och jag hade inte ett dugg ont, idag på morgonen har jag fortfarande inte ont! inte ens värk! och det hade jag massvis av 1995. Men jag har förstås inte börjat gå omkring på det ännu... tio dagar måste jag använda kryckor (som är något för korta, de hade inga längre!). För övrigt var operationsbordet också i kortaste laget... Jag frågade hur de gör när de får in någon på drygt två meter varpå han svarade att de då sätter ett extra litet bord under huvudet!
Josephine
Länkar till den som vill se mer:
Artroskopi av knäled
Vad man kan få se inne i knäleden
Andra bloggar om: artroskopi, knä, titthålsoperation, operation, ryggbedövning
tack för din kommentar på min blogg. varm kram från marie-anne mamma till marcus 82-02 alltid älskad alltid saknad