22:27:51
Skosnöret - skrivarcirkeln
nu blir det andra bullar! läs och rys...
-----------------------------------------
Kommissarie Jakobsson steg in i den avspärrade lägenheten och grimaserade då han kände lukten. Skottet hade gått genom halsen och mattan var helt indränkt i blod. Även på akvariet utsida fanns blod, något som fiskarna förbryllat simmade närmre för att undersöka, men inte hittade någon förklaring till. Teknikern Åkesson var där och märkte ut konturerna kring kroppen, Persson gick omkring och letade efter föremål av intresse, såsom hårstrån och annat löst bevismaterial.
Jakobsson, som var i femtioårsåldern med grånat hår, undrade vad en ung man vid namn Niklas Syd kunde ha gjort för att förtjänas att bli skjuten i blomman av sin livstid. I början av sin karriär blev han illamående när han kom till brottsplatser likt denna, men efter tjugo år i gemet blev han inte lika fysiskt berörd. Blodlukten var fortfarande kväljande, men hans professionalitet tog över och han följde en invand rutin i sitt sökande efter bevis.
Efter en timme hade de hittat en del fingeravtryck, men det skulle visa sig senare att inget av dem fanns i något brottregister, såvida inte mördaren hade haft handskar på sig, det kunde inte heller uteslutas. I adressboken fanns många telefonnummer, men innan han och assistent Persson började ringa skulle de meddela hans familj och prata med dem. Ambulansmännen kom och bar ut kroppen för vidare transport till sjukhusets bårhus. I trapphuset på väg ut fick han syn på ett avslitet rött skosnöre. Solen kom fram bakom molnen och lyste snett in genom fönstret rakt in i hörnet där det låg. Han tog fram en pincett och stoppade biten i en påse. Troligen hör det till ngn annan här i huset, tänkte han, men man kan ju aldrig veta. Väl utomhus hade solen gått i moln igen.
Genèvegatan sjutton låg i ett villaområde av den typiska småstadssorten. De allra flesta trädgårdarna var extremt eller mycket väl skötta, den som inte klippte sitt gräs fick grannarnas ogillande så det gällde att ligga i. Huset var en röd tegelvilla från sjuttiotalet, vid trappen stod två damcyklar och en herrcykel. Dörrklockan dingdongade dovt.
En mörkhårig flicka öppnade, tittade med stora ögon på poliserna. Detta var alltid det svåraste och inte blev det lättare med åren, Jakobsson var glad att assistent Persson var med honom. Hon hade ett lungt sätt i pressade situationer som även hjälpte honom att behärska sig. Inte så att fröken Persson var känslokall, bara lugn. Flickan, som måste vara en syster förstod snabbt att något var mycket, mycket fel. De steg in och satte sig tillsammans med föräldrarna som kommit in från trädgården i vardagsrummet.
-"Er son är död. Mördad, troligen igårkväll." Orden hängde brutala och blodiga i luften, hasade sig fram till de uppspärrade oförstående ögonen. Pappan, Magnus, blev först helt blek och sedan röd, täckte ansiktet med sin händer. Mamman, Christina, skakade på huvudet... systern, Elisabeth, började gråta.. hur? varför? Persson som var lite bättre på att visa medkänsla och lite mindre brutal än Jakobsson, tog över. -"Vi vet att det är oerhört tungt för er, men vi behöver prata med er omgående för att kunna ta reda på om han hade några fiender och få tag på den skyldige."
Mamman tittade upp med ett plågat ansiktsuttryck... -"Jag vet inte, men han knarkade i slutet av sina tonår... När vi fick reda på det lyckades vi se till att han kom på avgiftning och han blev ren. Det var för två år sedan. Vad jag vet har han inte ens druckit sprit efter det, men det kanske är något gammalt otalt med någon langare eller någon annan missbrukare? De skyr inga medel alls för att få tag på sina droger."
-"Men varför nu?" sa pappan frustrerat, "Han hade ju kapat de kontakterna totalt och han har inte haft några som helst besvär med de där människorna efter att han la av!"
Alla tre intygade att Niklas hade många vänner och inga fiender som de kände till i alla fall. Jakobsson och Persson gav dem numren till kristerapeut, polishus och bårhus och åkte därefter till polisstationen.
Det första Jakobsson gjorde vid sitt skrivbord var att dra ut lådan och ta ett par pingvin lakritspastiller. Lakrits var hans stora last. Andra krimmare drack litervis med kaffe, men Jakobsson tuggade för det mesta på lakrits, något som Persson inte för sitt liv kunde förstå, hon hatade smaken. Troligen var det av den anledningen hon också aldrig velat kyssa honom och inte pga av ålderskillnaden och hans runda mage.
Persson kom in med sin kaffekopp och de satte igång med att ringa telefonnumren i adressboken. De flesta hörde till f.d. klasskamrater och studenter och alla blev de bestörta när de fick veta att Niklas var död, tills de kom till Rydell, Jonas. Han skrek rakt ut så att Persson hastigt tog bort telefonluren från örat. -"Det får inte vara sant! det är inte sant!" om och om igen. Det tog en stund innan han lugnade ner sig. Då berättade han att Niklas och han hade varit tillsammans sedan drygt ett halvår. Genom Jonas syster hade de fått kontakt och det hela utvecklades i en riktning som ingen av dem varit med om förut. Det var ett hemligt förhållande eftersom de var rädda för familjens och vännernas reaktion. Det förstod både Jakobsson och Persson. En liten stad, många frikyrkliga invånare, att öppet säga att man var homosexuell var lika med att bli utfrusen.
Persson frågade om de kunde komma förbi och prata med Jonas hemma hos honom. Jonas tvekade först, han ville inte att hans familj skulle få veta hur nära vänner han och Niklas egentligen hade varit och det var först efter att Persson lovat honom att inte säga ett ord om det som han accepterade. Jonas som gick på gymnasiet och var några år yngre än Niklas, bodde i en lägenhet tillsammans med sin mamma och sin storasyster. Mamman var inte hemma när de kom, hon var sin vana troget, hos sin gamla mor på ålderdomshemmet dit hon cyklade varje kväll. I soffan satt Jonas och hans syster Jeanette båda med rödgråtna ögon.
-"Det känns så overkligt" sa Jeanette, jag har aldrig vågat berätta, men jag var ihop med Niklas förrförra året, det varade bara ett par månader. Det klickade liksom aldrig..." Jonas ryckte till. -"Varför sa du aldrig något om det?" undrade han. -"Jamen det vet du väl hur upprörd mamma skulle ha blivit?" sa Jeanette, -"jo det förstås". -"Hurdå? undrade Jakobsson -"jo mamma är ganska konservativ av sig, sa Jeanette, min förste pojkvän fick jag aldrig lov att sova över hos och hon var på mig hela tiden att jag skulle vara försiktig och ojade sig, så när det tog slut och jag senare blev kär i Niklas..." hennes röst bröts och hon började gråta... -"Ja, när det gäller mamma är det bättre att inte säga så mycket, det blir lungnast hemma då" sa Jonas. Han tittade försiktigt på Persson och Jakobsson med frågande ögon.
På väg ut i hallen fick Jakobsson syn på ett par röd-vita jogginskor smutsiga, men skosnörena var nya. -"Jeanette, var var du igårkväll?" undrade han. Jeanette tittade upp, totalt överraskad, -"Jag var hos min klasskamrat Bea! Ni kan ringa och fråga, hennes mamma kan intyga!" -"Mhm, sa Jakobsson, är det här dina jogginskor?" Jeanette som nu var ganska upprörd, tittade på honom med arga ögon. -"Ja det är mina jogginskor! men jag har inte gjort det! Jag fattar inte hur du kan stå här och säga något sådant!"
Persson tittade också anklagande på Jakobsson och han förstod att han trots allt var tvungen att förklara sig... -"Jo, jag hittade en bit av ett rött skosnöre, och de här skorna har nya skosnören ser jag..." Jeanette tittade misstroget på skorna. -"Det stämmer, mamma måste ha satt i nya skosnören igår, vi har samma mått och ibland lånar hon mina skor..." Chockat satte hon handen för munnen. Jakobsson tittade på Jonas som stod lutad mot väggen med ansiktet i händerna. -"Var är er mamma nu?"
Jakobsson och Persson kom strax innan sju till ålderdomshemmet där de började med att prata med sjuksköterskan för avdelningen. "Jo det stämmer, fru Rydell kommer alltid mellan sex och halvåtta för att se till sin mamma som har alzheimers och inte klarar sig själv. Det är inte många som besöker sin gamla mamma så flitigt som vad hon gör. De brukar ofta sjunga psalmer tillsammans något som hon minns trots allt annat som hon har glömt. Där kommer hon förresten!"
Jakobsson och Persson vände sig om och fick se en lång kvinna med kortklippt hår i kjol och kavaj. Hon kom gående mot dem och tittade på dem, men stannade inte. -"Fru Rydell?" sa Persson, vi skulle vilja att du följde med till polisstationen." -"Vad gäller saken?" undrade Rydell, förvånat. -"En ung man, en vän till er son, har blivit mördad och vi behöver ställa ett par frågor." sa Persson -"Herregud!" utbrast Rydell.
Hon spelar bra, tänkte Jakobsson, om hon nu spelar... Han tyckte hon verkade stel, men vem blev inte stel inför poliser?
Persson tog hennes ID-kort och Jakobsson ledde henne till ett förhörsrum. Hon verkade mera nervös än ledsen och kramade och vek ihop och isär en pappersnäsduk medan Jakobsson studerade hennes ansikte. Hon var osminkad med en smal näsa och tätt sittande ögon, en stram mun och en vass haka. Kring halsen hängde ett kors. -"Niklas Syd hade ett förhållande med er son." sa Jakobsson. Fru Rydell tittade upp, låtsat förvånat -"Men hur är det möjligt? Han hade ju en flickvän i gymnasiet!" -"Det finns även de som är bisexuella Fru Rydell, sa Jakobsson, så det är fullt möjligt."
Fru Rydell kunde inte låta bli en grimas av avsmak, men behärskade sig snabbt och tittade frågande på Jakobsson.
"Var var ni igårkväll fru Rydell?" -"Jag var som vanligt hos min mor, personalen på ålderdomshemmet kan intyga det!" Jakobsson tittade intensivt på fru Rydell som slog ner blicken och fumlade febrilt med pappersnäsduken. -"Jag tittade på utsidan av hemmet, fru Rydell, er mors rum är ett hörnrum och där löper en brandstege. Det hade inte varit någon svårighet för er att obemärkt ta er ut och cykla till Niklas lägenhet och tillbaka utan att personalen märkte någonting."
I det ögonblicket kom Persson in i rummet med ett papper till Jakobsson. Han läste och suckade. -"Det är lika bra att ni berättar Fru Rydell, era fingeravtryck fanns på Niklas lägenhetsdörr." Genom Rydells ID-kort hade teknikerna snabbt och utan problem tagit hennes fingeravtryck och jämfört dem med de som fanns i Niklas lägenhet.
Fru Rydell blundade och andades djupt. Det var som om avslöjandet fick henne att slappna av. Hon öppnade ögonen och berättade med tonlös röst;
-"Det började med att Jonas glömde sin mobiltelefon i TV-soffan. Jag hörde hur det kom ett SMS och jag tänkte att det kanske var viktigt och läste det. Jag blev helt chockad... ett SMS från Niklas, en ung man som alla här känner, hur trevlig och vänlig som helst, han hade skrivit det mest liderliga, snuskigaste - ja det var horribelt! jag trodde först att det kommit fel, att det var ett skämt, men så började jag studera Jonas de följande dagarna och jag såg det jag inte ville se, att den där mannen förlett honom in på satans väg som går emot allt som är naturligt!
Fru Rydells ögon glödde och orden var hårda av avsky. Bakom den beskedliga fasaden fanns en religiös fanatiker. -"Ja, jag gjorde det! och jag ångrar mig inte, jag gjorde det för att rädda min son från helvetet!"
Jakobsson tittade på fru Rydell. Han hade inga ord kvar. Hennes känslokyla var ofattbar. Kanske en psykiatrisk undersökning kunde leda till en förmildrande dom, men han trodde det knappast. En ung man var död och två familjer hade slagits i spillror.
-------------------------------------
skrivet av Josephine 15-07-2006
-----------------------------------------
Kommissarie Jakobsson steg in i den avspärrade lägenheten och grimaserade då han kände lukten. Skottet hade gått genom halsen och mattan var helt indränkt i blod. Även på akvariet utsida fanns blod, något som fiskarna förbryllat simmade närmre för att undersöka, men inte hittade någon förklaring till. Teknikern Åkesson var där och märkte ut konturerna kring kroppen, Persson gick omkring och letade efter föremål av intresse, såsom hårstrån och annat löst bevismaterial.
Jakobsson, som var i femtioårsåldern med grånat hår, undrade vad en ung man vid namn Niklas Syd kunde ha gjort för att förtjänas att bli skjuten i blomman av sin livstid. I början av sin karriär blev han illamående när han kom till brottsplatser likt denna, men efter tjugo år i gemet blev han inte lika fysiskt berörd. Blodlukten var fortfarande kväljande, men hans professionalitet tog över och han följde en invand rutin i sitt sökande efter bevis.
Efter en timme hade de hittat en del fingeravtryck, men det skulle visa sig senare att inget av dem fanns i något brottregister, såvida inte mördaren hade haft handskar på sig, det kunde inte heller uteslutas. I adressboken fanns många telefonnummer, men innan han och assistent Persson började ringa skulle de meddela hans familj och prata med dem. Ambulansmännen kom och bar ut kroppen för vidare transport till sjukhusets bårhus. I trapphuset på väg ut fick han syn på ett avslitet rött skosnöre. Solen kom fram bakom molnen och lyste snett in genom fönstret rakt in i hörnet där det låg. Han tog fram en pincett och stoppade biten i en påse. Troligen hör det till ngn annan här i huset, tänkte han, men man kan ju aldrig veta. Väl utomhus hade solen gått i moln igen.
Genèvegatan sjutton låg i ett villaområde av den typiska småstadssorten. De allra flesta trädgårdarna var extremt eller mycket väl skötta, den som inte klippte sitt gräs fick grannarnas ogillande så det gällde att ligga i. Huset var en röd tegelvilla från sjuttiotalet, vid trappen stod två damcyklar och en herrcykel. Dörrklockan dingdongade dovt.
En mörkhårig flicka öppnade, tittade med stora ögon på poliserna. Detta var alltid det svåraste och inte blev det lättare med åren, Jakobsson var glad att assistent Persson var med honom. Hon hade ett lungt sätt i pressade situationer som även hjälpte honom att behärska sig. Inte så att fröken Persson var känslokall, bara lugn. Flickan, som måste vara en syster förstod snabbt att något var mycket, mycket fel. De steg in och satte sig tillsammans med föräldrarna som kommit in från trädgården i vardagsrummet.
-"Er son är död. Mördad, troligen igårkväll." Orden hängde brutala och blodiga i luften, hasade sig fram till de uppspärrade oförstående ögonen. Pappan, Magnus, blev först helt blek och sedan röd, täckte ansiktet med sin händer. Mamman, Christina, skakade på huvudet... systern, Elisabeth, började gråta.. hur? varför? Persson som var lite bättre på att visa medkänsla och lite mindre brutal än Jakobsson, tog över. -"Vi vet att det är oerhört tungt för er, men vi behöver prata med er omgående för att kunna ta reda på om han hade några fiender och få tag på den skyldige."
Mamman tittade upp med ett plågat ansiktsuttryck... -"Jag vet inte, men han knarkade i slutet av sina tonår... När vi fick reda på det lyckades vi se till att han kom på avgiftning och han blev ren. Det var för två år sedan. Vad jag vet har han inte ens druckit sprit efter det, men det kanske är något gammalt otalt med någon langare eller någon annan missbrukare? De skyr inga medel alls för att få tag på sina droger."
-"Men varför nu?" sa pappan frustrerat, "Han hade ju kapat de kontakterna totalt och han har inte haft några som helst besvär med de där människorna efter att han la av!"
Alla tre intygade att Niklas hade många vänner och inga fiender som de kände till i alla fall. Jakobsson och Persson gav dem numren till kristerapeut, polishus och bårhus och åkte därefter till polisstationen.
Det första Jakobsson gjorde vid sitt skrivbord var att dra ut lådan och ta ett par pingvin lakritspastiller. Lakrits var hans stora last. Andra krimmare drack litervis med kaffe, men Jakobsson tuggade för det mesta på lakrits, något som Persson inte för sitt liv kunde förstå, hon hatade smaken. Troligen var det av den anledningen hon också aldrig velat kyssa honom och inte pga av ålderskillnaden och hans runda mage.
Persson kom in med sin kaffekopp och de satte igång med att ringa telefonnumren i adressboken. De flesta hörde till f.d. klasskamrater och studenter och alla blev de bestörta när de fick veta att Niklas var död, tills de kom till Rydell, Jonas. Han skrek rakt ut så att Persson hastigt tog bort telefonluren från örat. -"Det får inte vara sant! det är inte sant!" om och om igen. Det tog en stund innan han lugnade ner sig. Då berättade han att Niklas och han hade varit tillsammans sedan drygt ett halvår. Genom Jonas syster hade de fått kontakt och det hela utvecklades i en riktning som ingen av dem varit med om förut. Det var ett hemligt förhållande eftersom de var rädda för familjens och vännernas reaktion. Det förstod både Jakobsson och Persson. En liten stad, många frikyrkliga invånare, att öppet säga att man var homosexuell var lika med att bli utfrusen.
Persson frågade om de kunde komma förbi och prata med Jonas hemma hos honom. Jonas tvekade först, han ville inte att hans familj skulle få veta hur nära vänner han och Niklas egentligen hade varit och det var först efter att Persson lovat honom att inte säga ett ord om det som han accepterade. Jonas som gick på gymnasiet och var några år yngre än Niklas, bodde i en lägenhet tillsammans med sin mamma och sin storasyster. Mamman var inte hemma när de kom, hon var sin vana troget, hos sin gamla mor på ålderdomshemmet dit hon cyklade varje kväll. I soffan satt Jonas och hans syster Jeanette båda med rödgråtna ögon.
-"Det känns så overkligt" sa Jeanette, jag har aldrig vågat berätta, men jag var ihop med Niklas förrförra året, det varade bara ett par månader. Det klickade liksom aldrig..." Jonas ryckte till. -"Varför sa du aldrig något om det?" undrade han. -"Jamen det vet du väl hur upprörd mamma skulle ha blivit?" sa Jeanette, -"jo det förstås". -"Hurdå? undrade Jakobsson -"jo mamma är ganska konservativ av sig, sa Jeanette, min förste pojkvän fick jag aldrig lov att sova över hos och hon var på mig hela tiden att jag skulle vara försiktig och ojade sig, så när det tog slut och jag senare blev kär i Niklas..." hennes röst bröts och hon började gråta... -"Ja, när det gäller mamma är det bättre att inte säga så mycket, det blir lungnast hemma då" sa Jonas. Han tittade försiktigt på Persson och Jakobsson med frågande ögon.
På väg ut i hallen fick Jakobsson syn på ett par röd-vita jogginskor smutsiga, men skosnörena var nya. -"Jeanette, var var du igårkväll?" undrade han. Jeanette tittade upp, totalt överraskad, -"Jag var hos min klasskamrat Bea! Ni kan ringa och fråga, hennes mamma kan intyga!" -"Mhm, sa Jakobsson, är det här dina jogginskor?" Jeanette som nu var ganska upprörd, tittade på honom med arga ögon. -"Ja det är mina jogginskor! men jag har inte gjort det! Jag fattar inte hur du kan stå här och säga något sådant!"
Persson tittade också anklagande på Jakobsson och han förstod att han trots allt var tvungen att förklara sig... -"Jo, jag hittade en bit av ett rött skosnöre, och de här skorna har nya skosnören ser jag..." Jeanette tittade misstroget på skorna. -"Det stämmer, mamma måste ha satt i nya skosnören igår, vi har samma mått och ibland lånar hon mina skor..." Chockat satte hon handen för munnen. Jakobsson tittade på Jonas som stod lutad mot väggen med ansiktet i händerna. -"Var är er mamma nu?"
Jakobsson och Persson kom strax innan sju till ålderdomshemmet där de började med att prata med sjuksköterskan för avdelningen. "Jo det stämmer, fru Rydell kommer alltid mellan sex och halvåtta för att se till sin mamma som har alzheimers och inte klarar sig själv. Det är inte många som besöker sin gamla mamma så flitigt som vad hon gör. De brukar ofta sjunga psalmer tillsammans något som hon minns trots allt annat som hon har glömt. Där kommer hon förresten!"
Jakobsson och Persson vände sig om och fick se en lång kvinna med kortklippt hår i kjol och kavaj. Hon kom gående mot dem och tittade på dem, men stannade inte. -"Fru Rydell?" sa Persson, vi skulle vilja att du följde med till polisstationen." -"Vad gäller saken?" undrade Rydell, förvånat. -"En ung man, en vän till er son, har blivit mördad och vi behöver ställa ett par frågor." sa Persson -"Herregud!" utbrast Rydell.
Hon spelar bra, tänkte Jakobsson, om hon nu spelar... Han tyckte hon verkade stel, men vem blev inte stel inför poliser?
Persson tog hennes ID-kort och Jakobsson ledde henne till ett förhörsrum. Hon verkade mera nervös än ledsen och kramade och vek ihop och isär en pappersnäsduk medan Jakobsson studerade hennes ansikte. Hon var osminkad med en smal näsa och tätt sittande ögon, en stram mun och en vass haka. Kring halsen hängde ett kors. -"Niklas Syd hade ett förhållande med er son." sa Jakobsson. Fru Rydell tittade upp, låtsat förvånat -"Men hur är det möjligt? Han hade ju en flickvän i gymnasiet!" -"Det finns även de som är bisexuella Fru Rydell, sa Jakobsson, så det är fullt möjligt."
Fru Rydell kunde inte låta bli en grimas av avsmak, men behärskade sig snabbt och tittade frågande på Jakobsson.
"Var var ni igårkväll fru Rydell?" -"Jag var som vanligt hos min mor, personalen på ålderdomshemmet kan intyga det!" Jakobsson tittade intensivt på fru Rydell som slog ner blicken och fumlade febrilt med pappersnäsduken. -"Jag tittade på utsidan av hemmet, fru Rydell, er mors rum är ett hörnrum och där löper en brandstege. Det hade inte varit någon svårighet för er att obemärkt ta er ut och cykla till Niklas lägenhet och tillbaka utan att personalen märkte någonting."
I det ögonblicket kom Persson in i rummet med ett papper till Jakobsson. Han läste och suckade. -"Det är lika bra att ni berättar Fru Rydell, era fingeravtryck fanns på Niklas lägenhetsdörr." Genom Rydells ID-kort hade teknikerna snabbt och utan problem tagit hennes fingeravtryck och jämfört dem med de som fanns i Niklas lägenhet.
Fru Rydell blundade och andades djupt. Det var som om avslöjandet fick henne att slappna av. Hon öppnade ögonen och berättade med tonlös röst;
-"Det började med att Jonas glömde sin mobiltelefon i TV-soffan. Jag hörde hur det kom ett SMS och jag tänkte att det kanske var viktigt och läste det. Jag blev helt chockad... ett SMS från Niklas, en ung man som alla här känner, hur trevlig och vänlig som helst, han hade skrivit det mest liderliga, snuskigaste - ja det var horribelt! jag trodde först att det kommit fel, att det var ett skämt, men så började jag studera Jonas de följande dagarna och jag såg det jag inte ville se, att den där mannen förlett honom in på satans väg som går emot allt som är naturligt!
Fru Rydells ögon glödde och orden var hårda av avsky. Bakom den beskedliga fasaden fanns en religiös fanatiker. -"Ja, jag gjorde det! och jag ångrar mig inte, jag gjorde det för att rädda min son från helvetet!"
Jakobsson tittade på fru Rydell. Han hade inga ord kvar. Hennes känslokyla var ofattbar. Kanske en psykiatrisk undersökning kunde leda till en förmildrande dom, men han trodde det knappast. En ung man var död och två familjer hade slagits i spillror.
-------------------------------------
skrivet av Josephine 15-07-2006
Bra skrivet. Jag gillar att du inte glömmer bort att beskriva detaljer, för de är så viktiga för att skapa en helhet och jag tycker du hade lyckats bra med det!
Nu fick du mig sugen att jobba vidare på låten!