giraffen197

Mamma ringde ikväll. Hon ringer nästan aldrig annars på en onsdag utan alltid på en tisdag och då visste jag att det var något som hänt. Oscar är död.

Nästan sjutton år gammal slutade njurarna att fungera som de skulle, han kissade blod och magrade så pappa tog honom till veterinären för avlivning. Han tyckte inte om det. Han har alltid hatat sprutorna. Detta blev den sista.

Min goa mjuka Oscar. De sista åren hemma. Från 1989 är mitt fotoalbum fullt av bilder på honom. I frysen (när den frostades av), i shoppingvagnen, i diskhon, inne i garderoben, i resväskan med en "får-jag-följa-med? blick, sovande utmattad efter en dags hårt kattfnatt med alla benen åt alla håll och tungan utdragen ur munnen! av ngn anledning ligger en stolsdyna på vardagsrumsbordet och på den ligger Oscar med en min av "vadå då? det är ju miN stolsdyna!" skygg, förnärmad, nyfiken... alla mänskliga epitet och beskrivningar, själv var han ju katt... ändå... vissa foto'n ser jag hur han myser, mår gott och verkligen ler. Foto't när jag borstar honom och jag ler och han med nosen rakt upp och slutna ögon och ett njutande leende. Han älskade att få sin tjocka päls ordentligt borstad inpå skinnet.

Min Oscar som jag lovade dyrt och heligt att aldrig älska någon annan katt så mycket som jag älskade honom, men sedan fick jag Frans och Oscar var ju hos mamma och pappa, medan Frans det var enbart min katt och Frans är ju Frans... busig, pratsam... fast Oscar förblev den mjukaste av de två, även till sättet. Vi sa att han var rädd för främlingar.. tills en av våra vänner sa att han inte alls var rädd, han var "blyg". Tänk vad ett ord kan göra skillnad! på något sätt respekterade vi mera hans blyghet än hans räddhågsenhet och se! då började han komma fram och hälsa när vi fick främmande! Det var som om vår attitydförändring fick honom att slappna av och våga mera.

Vår Oscar... som var fäst vid oss allihop. När Frans bott ett tag hos föräldrarna lade han sig hos mamma och Oscar hos pappa. Oscar som krävde att bli utsläppt tidigt på morgonen till pappas möda och besvär tills de helt sonika släppte ut honom redan på kvällen och sen fick han vara ute hela natten! Han satt på pappas bröstkorg och väntade tålmodigt på att han skulle stiga upp... pappa låtsades somna igen och slöt ögonen varpå han fick ett lätt klosting i näsan!

Oscar slickade mina händer och jag ryckte till av förvåning. Det hade jag glömt bort. Frans är ingen slickare, men Oscar tyckte om att tvätta oss andra och luggen med när han kom åt, men ibland han fick problem med ett eller annat riktigt långt hårstrå...

Oscar som saknade Frans så väldigt efter att jag hämtat honom efter en utlandsresa, att han matvägrade i tre dagar och till och med inte ville ha räkor! Nästa hemvända visade jag honom att Frans satt buren och skulle med mig... Jag undrar vad Frans tänker nu. Han letar efter honom nu, undrar var han är...

Oskis pjoskis.


*tårar*
Josephine

Andra bloggar om: katter