giraffen197

Detta blev lite knepigt för jag kan ju inte skriva om de drömmar som ännu inte har blivit verklighet. De är i högsta grad levande och fortfarande möjliga... därför blev det till sist en liten dröm som jag närde under mina tonår och som nu försvunnit eftersom jag tror mig vara för "gammal"... konståkningen har ju redan En liten tant tagit hand om, så det får bli mitt enda sportiga försök som jag gjort under mitt liv, (hittills),
friidrott.

Idag kan jag inte komma ihåg hur det började, men det hade lite med skolgympan att göra tror jag. Jag kunde saxa över 135-140cm. Och på något sätt, genom någons uppmuntran? och eget intresse fick jag reda på att det fanns en friidrottsförening i Stockaryd 30km från där vi bodde. De hade träning på onsdagskvällar och lördagar och jag tog mig med alla medel dit. Mitt intresse blomstrade då jag var ca 14 till 16 år gammal, under tre år. Och som så ofta verkade jag höra till generationen "mittemellan". De andra i den lilla klubben var alla mycket yngre än mig, de äldre och mer seriösa gick i gymnasiet i Nässjö och tränade för SISU där. En av dem kom från Stockaryd och hade blivit tvåa i junior-SM i kula. Ibland tränade han med oss på lördagarna.

Vår tränare var nämndeman, fembarnsfar och vänsterpartist (på den tiden K-et fortfarande fanns kvar!) och en av dessa i ett mindre samhälle som gärna engagerar sig i mycket. Jag minns honom som tålmodig och en bra ledare. Däremot kanske han kunde ha hjälpt mig lite mer med den träning jag skulle ha gjort på egen hand, 30km bort, utan friidrottsintresserade vänner, gympaläraren var måttligt road av att hjälpa mig, mina föräldrar var inte heller speciellt idrottsintresserade.

Det var bara pappa som hade körkort (mamma har mkt starka glasögon) och han hade alltid så många egna intressen som han gjorde efter arbetet att han sällan kunde ställa upp och skjutsa mig. Ibland spelade han med Sävsjö schack-klubb och då passade det ju bra att skjutsa hem mig efter att han spelat klart där. Resan till Stockaryd fick jag fixa själv med buss, skjuts med ngn av familjerna som skjutsade ett av sina egna yngre barn från Sävsjö. Lördagarna gick det dåligt med bussar (något som bara har blivit sämre och sämre på landsbygden) och ofta gjorde jag så att jag cyklade till Sävsjö (=16km) eller tog med cykeln på bussen och cyklade hem från Sävsjö.

En minnesvärd fin helg tog jag cykeln på bussen, cyklade till Stockaryd, tränade och cyklade hem. Men sen hade jag träningsvärk... (=45km) En annan helg gick mitt växelnav sönder och jag gick hela vägen från Sävsjö. Varför ringde jag inte hem från bensinstationen?... kanske var pappa bortrest den helgen. Jag minns inte.

I föreningen tyckte de att mitt ideliga cyklande var så imponerande att jag fick ett "flitpris". Men jag var sur på att ingen ställde upp och hjälpte mig mera, så jag hämtade aldrig ut det. (När jag får egna barn tänker jag ställa upp ordentligt med skjuts till åtminstonde EN sport.)

En del små tävlingar var jag ändå med i... utan några placeringar, men nog kommer man ihåg dem. En påsk var det inomhus-DM i Tranås. Min moster som var nere och hälsade på oss och tog hand om oss (var mamma och pappa i Paris då? jag tror det) ställde upp då och skjutsade. Hon är gympalärare och hon var nog den som hjälpte mig mest med uppmuntran och stöd. Inomhus är det lite svårt att arrangera längdhoppning, så istället hade de "stående längdhopp" vilket innebär att man ska hoppa jämfota så långt man kan. Jag fick ett tredje pris på ett hopp som var drygt två meter långt eller dylikt. Och ett tredje pris i höjd för 135cm.

Mina grenar var höjdhopp och 800m. Inget av dem blev jag något bra i. Höjdhoppet lärde jag mig flopp-tekniken, men aldrig med någon större bravur. (145cm) På 800m fick jag som bäst 3 min och 21 sekunder under Öresundsspelen 1989. (Foto ovan är från den tävlingen) Vad var det som gjorde att man ändå fortsatte? en rejäl dos inbilskhet? kanske mycket envishet, men också att jag tyckte om det. Jag tyckte om att känna energin flöda (innan jag fick håll i sidan *grin*) tyckte om att se de små förbättringarna (innan de blev försämringar igen i brist på träning) och tyckte också om samvaron i föreningen (när jag väl lyckades ta mig dit).

Då var det en dröm... att bli duktig i de grenar andra sa att jag borde kunna bli duktig i... idag, i efterhand, vet jag ju att jag la inte ner alls det mått av tid och energi som jag borde ha gjort för att ha kunnat förbättra mina resultat.

Idag... skulle jag kunna ta upp friidrottandet igen? Träna på någon slags korpnivå och tävla mot andra seniorer? Nackdelen är förstås att då tävlar man ju mot de som varit toppatleter och så hamnar man längst ner på resultatlistan iaf. Friidrott är annars väldigt roligt och när jag ser tävlingarna på TV suger det i hopptarmen och spritter i benen.

Trots att jag aldrig hade någon framgång i friidrott hade det en mycket bra effekt; den rörelse och motion som jag fick då var antagligen det bästa jag kunde ha gjort för min kropp eftersom jag växte så in i norden. Hade jag inte gjort någonting utan bara legat och läst mina böcker (vilket jag gjorde i övermått ändå) hade min kropp antagligen varit ännu spinkigare och ömtåligare.

Och jag har fortsatt att cykla.

*ler*
Josephine


ps. I hela Vetlanda kommun (till omfånget den största kommunen i Jönköpings län) finns det idag 2006, mig veterligen, inte en enda riktig 400m bana. Friidrott, visst, bara du inte bor på landet! :(


Nytt ämne till Manon "Utsikt från balkongen"




Andra bloggar om: sport, friidrott, ungdom, skrivarcirkeln