giraffen197

Den första tanken som slog mig var den fete bardskäraren i Noah Gordons bok "Läkaren" som köpte och lagade till en svan. Hur han stuvade den full med vild lök tror jag... det var så läckert beskrivet att än idag undrar jag om det inte skulle smaka gott, trots att det är svan. Svanar äter man ju inte, de tittar man på.

Inte ens anka har jag ätit... vad jag kommer ihåg... Fasan ska ju vara gott, men även där tycker jag bäst om att titta på dem. Annat var det när jag var liten. Vi ungar i kvarteret gav oss ut i skogen och skulle jaga den där fasanen som vi då och då hörde. Dess hesa skrik blev jag riktigt duktig på att härma och då kom den närmre, irriterad på sin rival. *grin*

Att läsa om mat i en roman eller en biografi kan vara riktigt njutbart. Tidigt insåg jag att det också var ett sätt att förankra en berättelse i verkligheten. Att göra den mer påtaglig och levande genom att använda det femte sinnet - smaksinnet. Denna kunskap fanns i praktiken om än inte i teorin när jag och två biblioteksvänner, tillsammans med skolbibliotekarien, skrev på vår stafettberättelse "Den tidlöse" i femte och sjätte klass. Jag kryddade från mitt första bidrag med allehanda, i min åsikt, riktigt goda maträtter (som vi fick i skolan). Jag har för mig att de andra tyckte det var lite fånigt att jag beskrev vad hon åt (stekt kyckling, risgrynsgröt). Kanske inte just att jag skrev om det, men säkert själva valet av maträtter! *grin*

I Kuki Gallmans bok "Elephants in my Orchard" använder hon matupplevelserna i sitt liv som ett större tema genom hela boken.(Se tidigare recension) Det blir nära och sinnligt liksom mycket av allt annat hon beskriver i sin bok. Ska man vara fördomsfull kan man säga att den verkligen är "italiensk". *ler*

Kokböcker läser jag däremot nästan aldrig, trots att det är en av de mest sålda sortens böcker i bokhandeln (samt utlånade på biblioteken). Det har säkert att göra med min egen pragmatiska tråkiga matlagning, trots att jag lärt mig använda lite kryddor och så... Det jag saknar mest är egentligen en ugn, jag kan bara koka och steka i det lilla köket. Men när jag går igenom gamla veckotidningar och annat för att slänga så nog river jag ut matrecepten! "Bra att ha". Jag kan räkna på ena handens fingrar hur ofta jag har använt ett urrivet recept det senaste halvåret...

Men! det händer och just det senaste halvåret har det nog hänt oftare än vanligt. När jag får besök av min belgiske fransktalande pojkvän infinner sig ibland lusten att laga till en riktig maträtt och pärmen med urrivna recept kommer fram innan turen till mataffären. Således har jag lagat till torsk med en sås gjord på uppvispad grädde, gräslök och senap. Varför grädden skulle vispas har jag lärt mig av Marabou.

De gjorde (och gör säkert fortfarande) en choklad full av luftbubblor. Blandningen av extra syre tillsammans med chokladen intensifierar smaklökarnas upplevelse. Samma princip borde gälla för grädden. (Rätta mig om jag har fel.)
Choklad får mig att tänka på mina bästa chokladstunder. De tillsammans med mina morföräldrar på glasverandan under sommarkvällarna kommer högt upp på listan, men de allra bästa är de tillsammans med min far. På kvällen ror vi ut tillsammans på sjön Tjurken hemma i Småland och metar upp mört som används som bete för att få gäddorna att hugga vid solnedgången. Efter någon timme eller två och vi har rott längs den ena vassruggen efter den andra och inget mer spännande än bottennapp har huggigt, då sätter det första sötsuget in och raskt äter vi två tre bitar var för att sedan försöka hålla oss en stund. Luften som blir mer och mer fuktig runt omkring oss. Stillheten. En och annan fågel, ibland ett rådjur eller en älg vid stranden. En och annan annan fiskare, men det är bara vi som ror med mörtsvirvel. Farfars uppfinning.(?)

Mörtsvirvel: Tre stycken trekrokar i rad med ett eller flera lekare längst fram. Mörten sätts fast lätt böjd i tre av krokarna med tafsen genom gälen och ut genom munnen. Dragen efter båten snurrar den sakta runt, något som får gäddorna att tro att det är en skadad mört som är ett lätt byte. Utan att reflektera närmare över saken (fisk lär ju inte reflektera så mycket mer än ljus) hugger de in och fastnar rejält i krokarna. När någon ror och man sitter med en lite tjockare lina i händerna blir hugget som ett tvärstopp, speciellt om det är en större fisk. Det är ett otroligt spännande ögonblick. (Ni som gillar att fiska vet precis vad jag skriver om ;-)

På tal om rådjur, det har jag faktiskt ätit. Ett annat ögonblick av matvaruinskaffning när vi åkte till arbetskollegan som hade skjutit ett rådjur med hagel. När vi kom fram hade han hängt upp det i bakbenen, tagit ur det och huvud och fäll låg intill husväggen. Jag kommer aldrig att glömma de där stora svarta ögonen. Rådjur hör nästan till samma kategori som svan och fasan; roligare att titta på än att äta. Kroppen styckades ner och packades in i fryspåsar och förvarades sedan i frysarna hos oss och hos farmor. Det smakade gott. Med uppväxten full av prärieindianer som glatt slaskade i sig rå bisonlever har jag inga större problem med att etiskt ansluta mig till naturen i mitt köttätande. Men vi fick vara uppmärksamma när vi åt för det fanns faktiskt några få hagel kvar i ena bringan.

Fågel, fisk och mittemellan,
det var det det!

Josephine

Manon på lugnagatan får nu ämnet: "Min mest spännande resa". Du har till Måndag kväll på dig, lycka till!