23:25:28
Du är mitt godis... skrivarcirkeln
Du är mitt godis....
Idag är det vår treårsdag. Tre år sedan vi stod framför borgmästaren och lovade att dela livet med varandra i nöd och lust fram till att döden skiljer oss åt. Jag har dukat extra fint med en vit duk, silverljusstakar och röda ljus. Mormors benvita porslin. Tio djupröda rosor. Ett fotografi av oss två från bröllopsdagen står också på bordet. Ser du att jag kan göra riktigt fint?
"SlarvPetter" sa du förut, men jag har blivit ordentligare nu. Ditt sinne för ordning och reda har smittat av sig. Jag klarar inte längre av att se dammet lägga sig över hyllor och bord och böcker och prydnadssaker. Det ser så smutsigt ut, så orörligt, så dött och vi lever, andas... Dina läppar.
Dina smala läppar som kysser mig så mjukt att jag smälter, drunknar i dina ögon, rinner ut på din hud. Min kärlek är mäktig som en kärnkraftsreaktor.
"Lady in Red" hörs svagt från stereon. Åh, jag hatar verkligen den låten! men för din skull så... jag vill göra allt för dig. Jag har gjort allt för dig och kommer göra ändå mer. För alltid tillsammans i kärlekens bojor... jisses vad många tramsiga låttitlar man kan få ihop. Men du älskar dem så jag viskar dem lågt i ditt öra medan vi dansar. Vägen till en kvinnas hjärta går genom hennes öron, medan vägen till mannens hjärta går genom hans mage.
Din mage... alltid så platt och fin, ibland lite bullig, särskilt efter en god middag. Vi äter efterrätten i sängen... jag slickar chokladpudding från din mage, biter dig lätt i huden. Kakao är ett afrodisiakum.
Var det en av de nätterna eller var det senare ute på den solvarma stenhällen i skärgården? Oj vad solbrända vi blev, lady and gentleman in red... rednecks.
Sen hade vi en jobbig tid. Det var som om solbrännan aldrig lämnade ditt ansikte. Och din blick fick något beslöjat. Jag frågade dig vad det var men du ville inte berätta, du sa att det var jobbet, att det skulle bli bättre. Tills jag fick se brevet... en kallelse till gynekologen. Ironiskt nog var det en kallelse för provtagning, en sådan kvinnor får regelbundet för att kolla att ni inte råkar ha cancer, men du trodde att det var det andra... det som du inte velat berätta... som istället växt till cancer mellan oss.
Älskade, jag har försökt att förstå dig, jag har verkligen försökt, vår kärlek är ju så stark!
Det var en omöjlighet, en paradox, något otänkbart som inte lät sig riktigt gripas... en abort? Vårt barn? och du pratade om bojor, om att känna sig fastlåst, kvävd, om orimlig svartsjuka och att du ville ta en paus, inte göra slut - nej, nej - oh nej, bara som en liten semester, för att samla tankarna, finna ro och kanske börja på nytt.
Jag var fortfarande helt chockad... det hjälpte inte att du sa att du gjort det direkt, att det aldrig blivit något, att det inte var något annat än en liten klump med celler. Det var ju mina celler
för sjutton! förlåt - våra celler darling... eller sina kanske, om vi nu ska vara korrekta... Jag satt vid köksbordet med huvudet i händerna och grät. Du grät också, men inte av sorg, nej mera av rädsla kanske. Men du kan lita på mig, min kärlek är stark som tio Katrinor.
Aldrig att jag låter en sån dum sak komma emellan oss! Vi kan ju göra ett nytt försök senare eller vad säger du? provrörsbefruktning? det kanske vore en idé. Äggen går ju bra att frysa ner. Det kommer att bli svårt att hitta en surrogatmamma, men för övrigt litar jag på att du hjälper mig att uppfostra barnet, håller ett vakande öga så att säga, det borde ju inte vara så svårt nu? Med mina ögon här och dina både här och där och lite överallt...
Jag vet att jag gjorde rätt. För alltid tillsammans, min kärlek är stark som tjugo tunga godståg genom en tät Smålandsskog. Det enda jag ångrar är att jag inte sparade ditt blod. Allt sköljdes ut i badkaret, men å andra sidan har jag aldrig tyckt om blodpudding ändå.
Ikväll har jag stekt tunna skivor av ditt högra bröst. Du är mitt godis...
skrivet av Josephine 2007-02-09
(ok. lite förutsägbar, men denna idén har vägrat släppa greppet om mig sen jag fick ämnet
för en vecka sedan! Jag försökte vänta ut den, men den ville inte gå.)
Andra bloggar om: skrivarcirkeln, kärlek, Valentin, mord
Mycket välskrivet!
Detta går ju att utveckla till en novell eller en roman både framlänges och baklänges. Bra grepp att göra en beskrivning av ett nuläge och låta huvudpersonen berätta sig fram i handlingen. Och att den gör det utifrån sina egna perversa tankar, först alldeles normalt och kärleksfullt men plötsligt helt absurt och skurvat. Det är en vändning som överraskar.
Jag vet inte om jag slarvläste först men jag trodde länge att berättaren var en kvinna. Förstod dett rätta förhållandet först på slutet och läste om. Då var sammanhanget klart.