Varför blogga? / Why blogging?

 
Bilden är från Prag Oktober 2012. / The picture is from Prague October 2012.
For English please scroll down.
 
Varför bloggar jag? och varför fortsätter jag att blogga när det nästan ser ut som om bloggen är död när ingenting publiceras under ett halvår eller mer? Och när nästan ingen som besöker bloggen tar sig tid att skriva en kommentar? Ja hade det varit för det sista - att jag skulle söka kontakter och bekräftelse hade jag nog slutat för länge sedan. Statistiken visar att det kommer hit besökare men vilka ni är, varifrån ni kommer och vad ni tänker och tycker om det jag skriver har jag inte en aning om. Antagligen är flera av besöken från sökrobotar också.
 
Jag började att blogga 2005 efter tre år utomlands på Sveriges nationaldag. En längtan efter att uttrycka mig på svenska. Väldigt snart visste jag att jag inte ville ha en "dagboks-blogg" där alla kunde läsa vad jag åt till frukost och vad jag handlade på snabbköpet eller att jag under veckan hade varit förkyld. Jag ville från början skriva en intressant blogg med intressanta texter som jag själv skulle tycka om att gå tillbaka och läsa igenom igen. Fotografering är också ett av mina intressen så det har förenats på ett bra sätt i min blogg. En illustrerad blogg är roligare än en utan bilder.
 
Där med inte sagt att en blogg där du kan följa någons liv skulle vara ointressant och tråkig, tvärtom. En av de bloggare som jag tycker om att hälsa på är Hedgehog. Jag känner hemtrevnad och värme i hennes blogg och smittas av glädjen och entusiasmen som hon känner för sitt arbete som barnombudsman. En blogg jag blir glad av. Fast själv skulle jag inte klara av att skriva på det viset, kanske för att jag är mera allvarlig som person? Orsaken spelar ingen roll, jag skriver på mitt vis för på något annat vis skulle det inte bli bra.
 
December 2008 blev min blogg tvåspråkig och det var tack vare Facebook och Twitter. Meningslöst att länka till min blogg från dessa två platser utan att de som besöker också kan läsa det skrivna. Men därmed har bloggandet också blivit betydligt mera omständigt. Det tar tid att översätta trots att jag använder google translator för att skynda på processen. (Det hjälper också för att hitta de svenska stavfelen.) Detta i samband med att jag inte längre jobbar deltid utan heltid med en restid på nästan tre timmar per dag till och från arbetet så har bloggandet blivit något som jag oftast tar mig tid till under helgen eller när jag är ledig. (Som idag.) 
 
En annan sak som jag bestämde mig för när jag började att blogga var att inte sätta upp någon regel för hur ofta jag skulle blogga. De första åren blev det oftast varje dag och jag hade mycket att berätta. Ibland har det blivit en bloggpost för bloggandets egen skull, men jag försöker undvika det för hur intressant är det att läsa något sådant? Likaså att inte låta en lång period av tystnad blockera mig från att skriva igen, det är min blogg och enbart mina egna idéer och ansträngingar som har betydelse.
 
Jag har också en youtube-kanal med förskräckligt få besökare, har det stoppat mig från att lägga upp ett nytt filmklipp? nej - för ibland skickar jag en länk till någon kompis och det är allt som betyder något, inte antalet besökare. Hade det varit för antalet hade den här bloggen också varit nedlagd för länge sedan. Blogghypen är över, bloggvraken ligger på grund med vattnet skvalpande ut och in genom skrovet. Någon har delat med sig av sitt liv under två tre år och sedan slutat och nu vill hon inte börja om igen för var skulle hon börja? med att återberätta sommarens semester, eller hela föra året eller gårdagens möhippa? Det svåraste är kanske att välja för möjligheterna är oändliga och bloggen är verkligen gränslös.
 
En del bloggar står som gravstenar efter någon som har dött. En gravsten med en lucka där du plockar ut en bok och kan läsa igenom några sidor från någons liv. Ord som känns igen, en röst som har tystnat och ändå inte. En stämma som fortsätter att eka i en tom kyrksal. Jag tänker förstås på Mette och "Akut tvekan", hon kommer ofta till mina tankar särskilt när jag bloggar eller skriver. Säkert vet även du någon vars blogg står kvar som ett minnesmärke, som ett sjömärke i farleden där nya fartyg seglar.
 
Jag bloggar för att dela med mig, är det inte alla skribenters längtan? Något fyller mitt hjärta och får det att svämma över, ord som har såtts har växt upp till mandelträd som börjar att blomma. Doften går inte att undvika, går inte att göra sig fri ifrån, går inte att stänga in och glömma bort. Att blogga om det som är privat och känsligt är svårt, men mödan värd för just när vi tror att vi är ensamma befinner vi oss i en flock av andra som också tror att de är ensamma. Vårt yttre och våra liv och våra övertygelser kan se helt diametralt olika ut och ändå delar vi väldigt ofta samma erfarenheter och känslor. En människas liv är helt unikt och ändå liknar det alla andras.
 
Jag bloggar för att jag älskar att skriva och kanske tycker du om att läsa, kanske inte.
 
//Josephine
 
------------------------------------------------------------------------------------------
 
Why do I blog? and why do I continue to blog when it almost looks as if the blog is dead when nothing is published for six months or more? And almost no one who visits the blog takes the time to write a comment? Yes if it would have been for the last - if I would have searched for contacts and confirmation I would probably had quit long ago. Statistics show that visitors come here but who you are, where you are coming from and what you think and feel about what I write, of that I have no idea. Probably a lot of of the visits come from search engines as well.
 
I started blogging in 2005 after three years abroad on Sweden's National Day. A desire to express myself in Swedish. Very soon, I knew that I did not want a "diary blog" where everyone could read what I had had for breakfast and what I was bying at the supermarket and that I during the week had had a cold. I wanted from the beginning to write an interesting blog with interesting texts that I myself would like to go back and read again. Photography is also one of my interests so it has been joined in a nice way in my blog. An illustrated blog is more fun than one without pictures.
 
Wth that said, I don't mean that a blog where you can follow someone's life would be uninteresting and boring, quite the opposite. One of the bloggers I like to visit is Hedgehog. I feel coziness and warmth in her blog and I get transmitted by the joy and enthusiasm that she feels for her work as a children's ombudsman. A blog which makes me happy. Though I myself would not be able to write that way, maybe because I'm more serious as a person? The reason does not matter, I'm writing in my way because in any other way, it would not be good.
 
In December 2008 my blog became bilingual and it was thanks to Facebook and Twitter. Pointless to link to my blog from these two locations without that the visitors can read what is written. But thus blogging has also become considerably more complicated. It takes time to translate even though I use google translator to speed up the process. (It also helps to find the Swedish spelling errors.) This is when I am no longer working part time but full time with a journey time of nearly three hours per day to and from work, so the blogging has become something I usually take the time to under weekends or when I'm off. (Like today).
 
Another thing I decided when I started blogging was to not set up any rules for how often I would be blogging. The first few years it was usually every day and I had a lot to tell. Sometimes, it has become a blog post for the sake of blogging, but I try to avoid it for how interesting it is to read such a thing? Also, not letting a long period of silence block me from writing again, it's my blog and only my own ideas and efforts which have a meaning.
 
I also have a youtube channel with terribly few visitors, has it stopped me from uploading a new video? No - because sometimes I send a link to a friend and that's all that matters, not the number of visitors. Had it been for the number of visitors then this blog would have been abandoned long ago. The blog-hype is over, blog wrecks are stranded and the water is sloshing in and out through the hull. Someone has shared her life for two or three years and then stopped and now she does not want to start over again. Where would she start? to retell the summer vacation, or bring the whole year, or yesterday's bachelorette party? The hardest thing is probably to choose because the possibilities are endless and the blog is truly limitless.
 
Some blogs are like tombstones for someone who has died. A tombstone with a hole where you can pick out a book and read through a few pages from someone's life. Words are recognized, a voice that has been silenced and yet not. A voice that continues to echo in an empty church hall. I'm thinking of Mette and "Acute hesitation" , she often comes to my mind especially when I blog or write. Surely also you know someone whose blog stands as a memorial, like a navigation mark in the shipping route where new ships sail.
 
I blog to share, is it not what all writers wishes for? Something fills my heart, causing it to overflow, words which have been planted have grown up to almond trees which begin to bloom. The smell can not be avoided, can not be liberated from, will not be locked up and forgotten. To blog about what is private and sensitive is difficult, but worth the effort for just when we think we are alone, we are in a flock of others who think they are alone. Our appearance and our lives and our beliefs may look completely diametrically different and yet we very often share the same experiences and feelings. A person's life is unique and yet similar to everyone else's.
 
I blog because I love to write and maybe you do like to read, maybe not.
 
//Josephine
 

Kommentarer
Postat av: Inga Magnusson

Jag har också bloggat sedan 2005, fast väldigt mycket hela tiden. Ibland reflekterar jag också över bloggandets motiv. Visst handlar det, som du skriver, mycket om ren skrivklåda, själva den kreativa lusten att uttrycka ord, få dem på papper i ett sammanhang. Hos mig är det nog genetiskt, min mamma skrev dagbok hela sitt liv, varje dag, både med vad hon gjort och reflektioner. Jag skrev på papper innan det blev blogg.

Och jag minns den fantastiska känslan när jag efter någon vecka öppnade bloggen och upptäckte att 28 personer varit inne och läst. Jag försökte se dem alla framför mig.

Sen har det blivit fler läsare, men som sagt, man vet inte hur säker statistiken är eller hur många som är sökrobotar.

Jag läser och kommenterar i alla fall hos alla som kommenterar hos mig - en trogen typ så där! ;-). Det blir så med automatik eftersom jag gör mina bloggläsrundor utifrån kommentarslistan.

Ha en trevlig helg!

2012-12-08 @ 06:10:07
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: fille

Jag läser alla.Kommenterar bara ibland.

2012-12-08 @ 13:49:17
Postat av: Josephine

Inga: Jo, jag gör samma sak på FB - förutom några som jag ofta tittar förbi försöker jag gå till de profiler som har kommenterat eller gillat hos mig. Vet du förresten om "Liten tant" fortfarande finns ibland oss? hon slutade tydligen att blogga 2010.

Fille: jag försöker alltid ge minst en kommentar någonstans när jag tittar in hos någon och ofta blir det flera då jag gärna läser igenom flera poster efter varandra. :-) Tyvärr har jag inte tagit mig tid med din FB-följetong ännu. :-/

2012-12-08 @ 23:30:39
Postat av: Inga Magnusson

Nä liten tant slutade blogga, åtminstone under den beteckningen. Jag tror inte att hon kommit tillbaka under annat namn, hon trappade ner på slutet och det blev glesare mellan inläggen. Några andra av mina bloggkontakter har verkligen gått bort; Annaa Mattsson frilansjournalist dog hastigt, förmodligen av hjärtproblem och Rut Olsson som var i mitten av 90 år dog av ålderskrämpor. Några är borta ändå av andra skäl, men ingen finns kvar sedan 2005 tror jag, även om en handfull kontakter har hållit på i flera år. 12 år är ju en lång tid.

2012-12-08 @ 23:46:10
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: Josephine

sju år menar du? Jo det är lång tid när man ser tillbaka... jag märkte skillnaden tydligt när en av Coelhos gamla bloggposter återanvändes och jag gjorde en kommentar på den och upptäckte att jag redan hade kommenterat tre år tidigare - fast med en helt annan infallsvinkel! Det blev spännande - mina vyer vidgas, mina tankar berikas. :-)

2012-12-10 @ 16:05:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0