Sanningar som svider / Truths that hurts

 
Vänner som säger det som är sant - sårande? eller berikande? eller kanske både ock? Det kan vara hur sant som helst men framfört i en mästrande och respektlös ton blir det helt fel. Inte en tumsbredd av övertygelsen om den egna förträffligheten ger vika.  "Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?" 
 
Spegelbilder som stör, berör.. människor jag inte kan med och först efteråt inser jag var skon klämde, alla de mindre förträffliga sidorna hos mig själv lyser med bjärta färger rakt in i mina ögon. Som en lampa som tänds i ett mörkt rum och drapperier av spindelväv blir synliga längs tak och väggar och golvet är täckt av allsköns bråte och smuts. Allrahelst får du lust att bara släcka och gå ut igen.
 
Sanningar som svider och irriterar och tynger för att jag inte släpper taget, inte låter det försvinna, ständigt återvänder och pillar upp sårskorporna och frågar mig varför? när inga svar finns när det enda vettiga är att låta det bero... Städa undan det och stoppa in i en vackert dekorerad låda i minnets arkiv.  Vänskap är som en fågel, den kan bara överleva i frihet. Kommer den tillbaka till dig så är den din, annars var den aldrig det. Fri från förväntningar, från illusioner,  men längtan efter förståelse överskuggar allt.
 
Humor, självdistans, att inte ta sig själv så himla seriöst, vem är perfekt utan fel och brister? Vilken människa handlar alltid utan egenintresse? Och de som glittrar så vackert därborta i ödmjukhet och osjälviskhet - är de lyckligare än någon annan?  Du kan försöka gå i någon annans fotspår men till syvende och sist är dina fotavtryck ändå helt annorlunda och din väg på skogsstigen ser annorlunda ut än för någon som ständigt måste ducka för de lågt hängande trädgrenarna. 
 
Sanning för mig kan vara en lögn för dig. Våra minnen skiljer sig åt. Det som du minns tydligt har jag helt glömt och det som betydde så mycket för mig skänkte du aldrig en tanke åt. Och jag har kanske inga som helst problem att äta en tunn skiva hästkött, men blotta tanken på att göra det får dig att må illa. Var hamnar sanningen då? Den blir till ett par glasögon som jag tar på för att se bättre eller ett par solglasögon för att skydda mig från solljusets skärpa och allt blir en fråga om perception. 
 
Oh ändå...  om det aldrig regnade samtidigt som solen skiner så skulle inte regnbågen finnas. Och där finns någon som kramar och som förstår och accepterar, det gör det.
 
//Josephine
 
 
Friends who says what is true - hurtful? or enriching? or maybe both? It may be very true but expressed in a  didactic and disrespectful tone it will be completely wrong. Not an inch of the conviction of one's own excellence gives way. "Why do you see the mote in your brother's eye when you do not notice the log in your own?"
 
Mirror Images that disrupts, concerns .. people I can not stand to be with, and only afterwards I realized where the shoe pinched, all the less admirable sides of myself shines with gaudy colors straight into my eyes. Like a lamp which is lit in a dark room and curtains of cobwebs get visible along the ceiling and walls and the floor is covered with all sorts of debris and dirt. Most likely, you just want to switch off the light and walk out again.
 
Truths that hurts and irritates and weigh down because I do not let go, can not let it go away, I'm constantly returning and scratching on the old wounds and I ask myself why? when there is no response,  when the only sensible thing is to let it be ... Clean up and put it in a beautifully decorated box in archives of the memory. Friendship is like a bird, it can only survive in freedom. If it returns to you so it's yours, otherwise this was never the case. Free from expectations, from illusions, but the longing for understanding overshadows everything.

 

Humor, self-distance, not taking yourself so damn seriously, who is perfect without mistakes? Which person  acts always without self-interest? And those who sparkle so beautiful over there in humility and selflessness - are they happier than anyone else? You can try to walk in someone else's footsteps but finally your footprints are still completely different and your way on the forest path looks different than for someone who must constantly dodge the low-hanging tree branches.

 

Truth for me might be a lie to you. Our memories differ. What you remember clearly, I have completely forgotten and that which meant so much to me, you never gave a second thought to. And perhaps I have no problem eating a thin slice of horse meat, but the mere thought of doing it makes you feel physically bad. Where is the truth then? It turns into a pair of glasses which I put on to see better, or a pair of sunglasses to protect myself  from the sun's sharpness and everything becomes a matter of perception.
 

And still ... if it never rained while the sun shines, the rainbow would not exist. And there is someone who is  hugging and who understands and who accepts me, there is.

 

//Josephine


Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag har läst din text flera gånger, den innehåller tänkvärda ord. Visst är det så att det ibland gör ont att vara tillsammans med andra människor, både vänner o fiender. För det är ju lite så, att en del människor i vår omgivning känns mest som ett skoskav. Samtidigt är det njutbart med dem man verkligen gillar. Sanningssägare uppskattar jag, åtminstone om det känns spontant och äkta, inte hämndlystet frossande för att såra. Jag hade ennkollega somjag uppskattade mycket för att hon aldrig stack under stol med sina åsikter. Saknade henne verkligen är hon slutade på jobbet.
Ha en bra dag!

2013-04-25 @ 07:20:17
Postat av: Inga Magnusson

Asch det var förstås jag som skrev kommentaren ovan.

2013-04-25 @ 07:21:26
URL: http://inga.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0