Mänsklig värme

(for English scroll down)
 
Av en slump anlände jag till Mechelens järnvägsstation försent för 16:30 tåget, men precis i tid för 16:33 tåget som är ett lokaltåg till Halle. Det tar längre tid på sig men stannar i Merode och därifrån kan jag ta tunnelbanan hem utan krusiduller. Ibland är det skönt att bara ta det lungt och inte behöva skynda sig på hela tiden. Dessutom är tågtid kvalitativ tid för mig, meditativt och avslappnande.
 
På tåget hem kom jag att tänka på att vid Merode ligger Svenska kyrkan i Bryssel och det var onsdag så caféet hade öppet  och!  den här tiden på året serverar de semlor där! :-)  Tröttheten sög i kroppen och jag tvekade först om jag verkligen skulle ta mig tid när jag också var tvungen att handla mat och laga till morgondagens lunch? Men de två tidigare onsdagarna hade varit trevliga och semlorna goda, trots att de saknade kanel. (I vår familj lagar vi semlorna med kanel i mandelmassan.)
 
Svenska kyrkan i Bryssel ligger intill Parc du Cinquantenaire i ett gammalt "herenhuis" (gammalt bostadshus i flera våningar för de bättre bemedlade förr i tiden). På bottenvåningen finns ett café där husmor serverar kanelbullar, ärtsoppa och andra svenska läckerheter. En trappa upp finns den ljusa och vackra kyrksalen med en bonadsvävnad av Jesus, predikstol och kors med infällt blått konstglas samt förstås orgel och piano. En lugn och ren miljö.
 
Nere i caféet är det full rulle på onsdagseftermiddagen för då samlas småbarnsföräldrarna för olika aktiviteter. Efter fem är aktiviteterna över och de flesta fikar eller äter ärtsoppa. Några barn springer omkring och leker. "Vad modig du är som kommer hit ensam utan barn!" sa K. igår, men varför skulle jag hålla mig borta bara för att jag än så länge inte har några barn? Tvärtom så är det just för att jag inte har några som det är så kul att vara där och bara insupa atmosfären.  Som det står på en skylt hos H: "Experience wildlife - have children!" Åter till naturen... Tidigare i Haag och även senare i Bryssel har jag aldrig känt något behov av att söka upp och umgås med andra svenskar, med ett undantag: Lucia. Luciafirandet är den svenska traditionen som ligger mig närmast om hjärtat. I vintermörkret kommer hon med ljus i håret som en symbol för hopp och värme.
 
Nu har jag ingen erfarenhet av församlingar i Sverige, men jag har en känsla av att svenskarna i Bryssel är annorlunda eller har blivit annorlunda. Mer sociala och utåtriktade. Jag gick ut på pub och disco själv många gånger när jag bodde i Växjö, i Borås, i Värnamo och även i Vetlanda och det var som om jag hade fått en blinkande pest-stämpel på pannan: "Ensam!". Det var svårt att komma i samspråk med människor runt omkring. Det hände att ifall jag sa något till någon annan att jag fick en lång blick, ett höjt ögonbryn och en vänd rygg. Jag bröt tydligen mot två stycken sociala förbud: 1. Du ska inte gå inte ut själv. 2. Du ska aldrig tilltala någon som du inte redan känner.  Sverige... Därför känns det lite ovanligt för mig att det just är i en svensk miljö fast utomlands som jag möter alla dessa trevliga människor.
 
Igårkväll gick jag till kyrkan helt slut efter förkylningen och arbetsdagen och jag gick därifrån fylld av energi. Visst gjorde semlan sitt till, men samtalen betydde minst lika mycket om inte mer. Enkla, vardagliga och ändå viktiga, livserfarenheter som utväxlas, roliga skämt, idiotiska misstag och barnen med sina pigga myfikna ögon eller sin arga trötthetsgråt som även vi vuxna känner men inte längre visar. "We never grow up, we only learn to behave in public."
 
När jag skulle flytta till Holland 2002 sa Joke (i Värnamos blåsorkester Lyran) till mig att jag skulle komma att trivas där. Själv holländska tyckte hon att jag var mer utåtriktad än andra. Hon fick rätt på sätt och vis, holländare är väldigt sociala och vänliga, men jag fick lära mig att det satt mycket på ytan. Vänligheten var trevlig, men den gick ofta inte på djupet. Nu är jag på väg in i ett nytt socialt sammanhang och det känns festligt att det är med just svenskar. Eller så kanske det är jag själv som har förändrats? som förväntar mig mindre och gläds mer över det som kommer i min väg? Även en kort stund av mänsklig värme är en evighet fylld av ljus.
 
//Josephine
 
English!
--------------------
By chance, I arrived in Mechelen railway station too late for the 16:30 train, but just in time for the 16:33 train, which is a local train to Halle. It takes longer time but stops in Merode and from there I can take the subway home without detours. Sometimes it's nice to just relax and not have to rush all the time. Moreover traintime is quality time for me, meditative and relaxing.
 
On the train home, I remembered that by Merode is the Swedish Church in Brussels situated and it was Wednesday so the cafe was open and!  this time of year they serve "semlor" there! :-) The fatigue sucked into my bones and I hesitated whether I would actually take the time to stop when I also had to buy food and cook for tomorrow's lunch? But the previous two Wednesdays had been very pleasant and semlorna tasted very good, although they lacked cinnamon. (In our family we prepare them with cinnamon mixed in the almond paste.)
 
Swedish Church in Brussels is next to Parc du Cinquantenaire in an old "Herenhuis" (old residential building with several floors for a family of the better-off in the past). On the ground floor there is a cafe where the housemistress serves cinnamon rolls, pea soup and other Swedish delicacies. Upstairs is the bright and beautiful church hall with a tapestry fabric picturing Jesus, pulpit and cross with inset of blue glass, and of course, organ and piano. A quiet and clean environment.
 
Down in the cafe there's a lot of life on Wednesday afternoon when the parents of small children gather for various activities. After five the activities are finished and most people drink coffee or eat pea soup. Some children are running around and playing. "How brave you are coming here alone without children!" K. said yesterday, but why should I stay away because I still do not have any children? On the contrary, it is precisely because I do not have any, why it is so fun to be there and breath in the atmosphere. As it says on a sign at H: "Experience wildlife - have children!" Back to nature ... Earlier in the Hague and later in Brussels, I have never felt the need to seek out and socialize with other Swedes, with one exception: Lucia. Lucia celebration is the Swedish tradition that is closest to my heart. In the winter darkness, she arrives with candles in her hair as a symbol of hope and warmth.
 
Now I have no experience of congregations in Sweden, but I have a feeling that the Swedes in Brussels are different or have become different. More social and extroverte. I went out at the pub and disco myself many times when I lived in Växjö, in Borås, in Värnamo and also in Vetlanda and it was as if I had a flashing plague-stamp on my forehead: "Alone". It was hard to start a conversation with people around. Sometimes if I said something to someone else I received a long look in return, a raised eyebrow and a turning back. I broke apparently against two social prohibitions: 1. You're not going out by thyself. 2. You should never speak to a stranger. Sweden ... Therefore, it feels a little unusual to me that it is precisely in a Swedish environment, though abroad, that I meet all these nice people. 
 
Last night I went to church completely exhausted after the cold I had and the work and I walked away filled with new energy. Sure, the semla helped, but the conversations meant at least as much if not more. Simple, ordinary, yet important, life experiences exchanged, funny jokes, idiotic mistakes and the kids with their curious and alert eyes or angry fatigue crying which also we adults feel but no longer show. "We never grow up, we only learn to behave in public." 
 
When I was moving to Holland in 2002 said Joke (Värnamo harmony Lyran) said to me that I would be happy there. Self Dutch she thought I was more outgoing than others. She got it right in a sense, the Dutch are very social and friendly, but I was taught the hard way that this friendliness was more on the surface than in the depth. Now I'm moving into a new social context and it's hilarious that this is among Swedes. Or maybe it's me who has changed? Me who expect less and rejoice more over what comes my way? Even a short moment of human warmth is an eternity full of light.
 
//Josephine

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0