giraffen197

Nyligen skrev jag till en ung tjej att livet ger oss vissa lektioner som upprepas fram tills dess att vi har lärt oss läxan. Och det är tungt, svårt för någonstans är det en dröm och ett hopp som jag inte vill släppa taget om. En längtan, ett begär? något som var brutet och som vill bli helt.

 

Jag ser det så tydligt i efterhand, vissa personer som jag fick kontakt med och de blev måltavlor för mitt harpun. I längden skar det sig - gång på gång. Det slutar alltid illa när någon sätts på en pedistal, de enda som hör hemma där är livlösa statyer.

 

Men jag har en kärlek till kunskapen och dem som jag pratade med och skrev till verkade veta så mycket, ha så många svar, besitta ett intellekt och en intelligens utöver den vanliga och som en fluga dras till glödlampans sken, drogs jag till vad jag trodde var människor som kunde lära mig något viktigt.

 

Och jag har lärt mig, jag har snappat upp en bit här, en bit där, jag har tagit tillvara på det som berörde och lämnat annat därhän, men den allra viktigaste biten - den om mig själv i förhållande till dem - verkar hela tiden glida undan, likt en hal ål.

 

Så nej, det finns inga guru's och den enda läraren värd namnet skulle nog vara livet självt.

 

--------------------------------------------------------------------

Recently I wrote to a young woman that life gives us certain lessons which are repeated until we have learnt what we need to learn. And this is heavy, difficult, because somewhere I nurture a dream and a hope that I don't want to let go. A longing, a desire? something that was broken and wants to be healed.

 

I can see it so clearly afterwards, certain persons that I got in touch with and they became targets for my harpoon. In the long run it turned bad - over and over. It always ends bad when you put someone on a pedestal, the only ones belonging there are lifeless statues.

 

Still I have a love for the knowledge and those whome I spoke with seemed to know so much, seemed to have so many answers, to have an intellect and an intelligence above ordinary people  and like a flie is drawn to the light of the lamp, I was drawn to these persons whome I thought could teach me something important.

 

And I have learned, I snatched a piece here another there, I learned and I gathered what touchded me deeply and left the rest to be where it was,  but the most important piece - the one about myself in relationship with them - always glipped away, like a slippery eel.

 

So no, there are no guru's and the only real teacher worth the name would be life itself.

 

 

//Josephine