Att släppa det förflutna

Ibland känner jag mig som en fågelunge som står på randen av boet och flaxar vilt med vingarna. I boet finns allt det som jag är van vid, den verklighet och de tankar som alltid styrt mitt liv. Utanför randen finns något okänt stort och tomt som skrämmer. Men där finns också andra fåglar som flyger och jag förundras. Hur kan dom? Hur gör dom? Hur vågade de?

Svaret är egentligen busenkelt; för att de var tvungna, för att det inte fanns något annat riktigt val.Stanna i boet och svält ihjäl eller börja lev.

En del tvekar inte en sekund. Det är inbyggt självklart att direkt kasta sig ut och bre ut vingarna, andra gör som jag - står en evighet och flaxar och flaxar... Vilket får mig att tänka på en annan bok som jag läste inte långt efter det att jag hade flyttat hemifrån. "Måsen" - Jonathan Livingstone Seagull av Richard Bach. Det var en av dessa "trösteböcker" härlig att få läsa för outsiders *ler* men också full av kunskaper om att inte låta sig begränsas, att alltid ta sig vidare, att möjligheterna finns.

En annan bok på det temat är "Alkemisten" som jag nämnde igår. Och när man "skriver om trollen" så publicerar Paulo naturligtvis just nu en kolumn under "the warrior" om förlåtelse.
Paulo Coelho är en av dessa fåglar som jag förundras över. Så många sår, så många orättvisor och en hel del lidande innan han fattade pennan. Men även efteråt fick också han fäktas med spökena från det förgångna.

I kolumnen skriver han att han gick ut och knallade i öknen i sex timmar och förlät alla som sårat honom. Visst. Enkelt. Sure. Jag skulle bara bli otroligt törstig, få skoskav samt träningsvärk.

En äldre kvinna sa till mig att jag skulle tänka på det som varit positivt för att därmed kunna lämna gamla relationer känslomässigt bakom mig. Men det är som att titta på ett mycket vackert handskrivet brev och plötsligt finns där en stor svart ful bläckplump! Sveket blir så mycket tydligare. Och trots att jag logiskt kan förstå varför, alla konstiga mentalsjuka anledningar bakom handlingen, skriker ändå mitt sinne - Varför? Hur kunde du?

Tiden läker alla sår, det är sant... eller? För varje ny flygtur jag gör utanför boet lär jag mig gång på gång (jo, reptera är nödvändigt) att vingarna visst bär. Att en plums i vattnet dör man inte av, även om det kan vara obehagligt. Och att det till och med går att byta bo och bygga sig ett nytt. För de egna ungarna är det till och med ett måste. Nya tankar går sällan ihop sig med de gamla.

2002 var jag i södra Tyskland på ett segelflygarläger. Det var enormt uppiggande. Själva flygandet var jättespännande, men det jag också upptäckte var det lustfyllda i att lära sig något helt nytt och omsätta det i praktiken. Där bakom spaken och med fötterna på pedalerna, högt uppe i luften var jag tvungen att vara 100% koncentrerad på omgivningen och det lilla jag dit tills hade lärt. Gamla hjärnspöken har inte en chans i ett ögonblick när allt hänger på att du är närvarande i nuet.

Tiden läker de flesta sår och det finns salva för ärren.

*kram*
Josephine

Nyare inlägg
RSS 2.0