giraffen197

2024-01-27
07:40:00

Skolbibliotekarien - The schoollibrarian

I förra veckan nåddes jag av ett dödsbud. Min gamle skolbibliotekarie Thomas Erixzon hade gått bort, endast 73 år gammal. Av alla de vuxna förebilder som jag hade under min barndom så blev han, näst efter familjen, en av de viktigaste. Ändå kände jag honom inte speciellt väl, men det han gjorde i sin yrkesroll blev avgörande för min skolgång och fick ett stort inflytande över mitt liv.
 
 
 
 
Min farmor var folkbibliotekarie i Landsbro och det spelade också en roll. Mamma påstår att jag redan innan praodagen i skolbiblioteket i femte klass ville bli bibliotekarie, men själv minns jag att det var efter det som jag kände att jag ville utbilda mig till det. Jag började också på BHS i Borås, men av olika anledningar blev jag inte klar. Min kärlek till skolbiblioteket började emellertid långt innan femte klass. 
 
Det gick fort att lära sig läsa och på kvällen låg jag i sängen och läste högt för min lillebror ur Richard Scarrys bilderböcker. Han började följa efter med fingret och läste efter mig. Jag blev irriterad, han skulle hålla tyst, det var ju jag som läste! Men efter bara några veckor så kunde även han läsa och han satt sedan i farfars knä och läste högt för honom.
 
Jag blev tidigt fascinerad av indianer och läste allt jag kunde komma över om dem. I andra klass kom jag hem från skolan med en fantastisk bok om hur man tillverkar fjäderskrudar och skinndräkter. "Mamma! Här står det hur man ska bli en indian!" men mamma grusade definitivt min stora dröm; "Indian föds man till!"  och så var det med den saken. I femte klass hade jag läst ut varenda indianbok i hela biblioteket och det var ganska många på den tiden då just indianböcker var ett populärt ämne på 70-talet.  Sedan kom fantasy-böckerna vilka jag också läste ganska många av.
 
Thomas presenterade böcker för oss i klassen och på biblioteket och när det kom nya böcker var jag ofta den första att låna och läsa dem. Genom honom läste jag Svedelids "Betongrosorna" och Wernströms "Trälarna" och vid ett tillfälle ville jag liksom honom gå med i Svenska Freds och Skiljedomsföreningen men då fick mamma nog. "Då får morfar spader!" Han var nämligen f.d. officer så det gick inte alls för sig.
 
Skolbiblioteket blev en fristad för mig, min bror och många andra barn som var lite udda och mobbade. Vid ett tillfälle slängde han t.o.m. ut mina mobbare från biblioteksexpeditionen. Han hade ett stort hjärta och tålamod med oss ungar. Vi var tre stycken i min klass som tyckte om att hänga tillsammans med honom på expeditionen och säkert försvårade hans arbete en aning men också förgyllde det. Han ordnade frågetävlingar med enkla frågor där vi oftast visste svaret men det gällde att säga det först för att få en poäng. Först till tio rätt vann. "Vad heter världens djupaste sjö?"och både Mari och jag skrek samtidigt "Balalajkasjön!" varpå vi skrattade så vi grät. Bajkalsjön skulle det ju vara. 
 
I femte klass började vi att skriva en stafettnovell tillsammans. Thomas skrev första sidan, sedan var det Mari, min tur och därefter Marie. En A4-sida maskinskrivet, max två. Det blev en historia, som jag blev skyldig till att styra upp med syftet (förlåt! ;-) om en flicka som på magiskt vis reser mellan fyra olika världar för att där hitta fyra bokstäver som ska ge ett namn som på något vis skulle rädda världen. Vad jag minns kom vi till  1 1/2 värld innan det för oss rann ut i sanden, men Thomas skrev klart berättelsen. Han tyckte den var så pass bra att han började ta med sig våra alster och läste upp dem för fjärde klass under sina bokpresentationer. 
 
Han ritade också teckningar till oss ibland, kanske ett av priserna i frågetävlingarna? Han hade gått på konstfack tidigare, innan BHS och vid något tillfälle hade han en liten utställning av sina akvareller i lärarrummet. Jag minns bara vagt landskap och hus i jordnära färger. Det hade varit fint att få se fler av hans alster idag.
 
Vid åtminstonde ett tillfälle så hälsade jag och min bror på honom i Nässjö i hans lilla etta under taket. Vi fann det exotiskt att bo på det viset, vana som vi var vid villalivet i byn. Under många år så fick vi julkort från honom skickade till Landsbro.  Senare i vuxen ålder, jag vet inte om det var före eller efter jag hade flyttat från Sverige, så skrev jag ett brev till honom och berättade vad jag gjorde och hur mycket skolbiblioteket hade betytt för mig.  Han tackade och svarade: "Du borde bli författare!"
 
Förlåt mig Thomas, jag har inte blivit det ännu, men jag har inte släppt min dröm. Tack vare dig lever den fortfarande kvar. Tack för allt du gjorde för oss. Vila i frid.
 
//  "Josephine"  (min pseudonym på internet)
-------------------------------------------------------------------
 
Last week I was reached by the news that my old school librarian Thomas Erixzon had passed away, only 73 years old.Of all the adult role models I had during my childhood, he became, second to the family, one of the most important.Still, I didn't know him very well, but what he did in his professional role was crucial to my schooling and had a great influence on my life.
 
My grandmother was a public librarian in Landsbro and that also played a role.Mom claims that even before the "job day" in the school library in the fifth grade I wanted to be a librarian, but I myself remember that it was first after that day that I felt that I wanted to train for it.I also started at BHS in Borås, but for various reasons I didn't finish. However, my love for the school library began long before fifth grade.
 
It went quick to learn to read and in the evening I layed in bed and read aloud to my little brother from Richard Scarry's picture books.He started following with his finger, reading after me.I got annoyed, he was supposed to keep quiet, I was the one reading! But after only a few weeks, he too could read and he then sat on his grandfather's lap and read aloud to him.
 
From the beginning I was fascinated by Native Americans and read everything I could get my hands on about them.In second class, I came home from school with an amazing book on how to make feather headdresses and leather suits."Mom! Here's how to become an Indian!"but mom definitely crushed my big dream;"You can only be born an Indian!"and and so it was with that matter. In the fifth grade I had read every book about Native Americans in the entire library and there were quite a few at the time because books about Native American were a popular topic in the 70s.Then came the fantasy books, of which I also read quite a few.
 
Thomas introduced books to us in the classroom and in the library and when new books where published and bought I was often the first to borrow and read them.Through him I read Svedelid's "Betongrosorna" and Wernström's "Trälarna" and at one point I wanted to join the Swedish Peace and Arbitration Association like him, but then my mother had enough."Then grandpa will get nuts!"  He was a former officer in the Swedish army so that was not ok.
 
The school library became a haven for me, my brother and many other children who were a bit odd and bullied.At one point he even threw out my bullies from the library office.He had a big heart and patience with us kids.There were three of us in my class who enjoyed hanging out with him on the expedition and certainly made his work a little bit harder but also made it better.He arranged trivia competitions with simple questions where we usually knew the answer but had to say it first to get a point.First to ten correct answers won."What is the name of the world's deepest lake?" and both Mari and I shouted at the same time "Lake Balalajka!"whereupon we laughed till we cried.It should of course be Lake Baikal.
 
In the fifth grade, we started writing a short story together.Thomas wrote the first page, then it was Mari, my turn and then Marie.One A4 typed page, maximum two. It became a story, which I took upon me to direct with the purpose (sorry! ;-) about a girl who magically travels between four different worlds in order to find there four letters that would give a name which would somehow save the world. As I recall, we got to 1 1/2 worlds before it ran out for us, but Thomas continued and  wrote the end of the story. He thought it was so good that he started taking our pages with him and read them to the fourth grade during his book presentations.
 
Sometimes he also made drawings to us, maybe one of the prizes in the quiz competitions? He had earlier attended art school, before BHS and at some point he had a small exhibition of his watercolors in the teachers' room. I only remember vaguely landscapes and houses in earthy colors. It would have been nice to see more of his creations today.
 
On at least one occasion, my brother and I visited him in Nässjö in his little appartement under the roof. We found it exotic to live in that way, accustomed as we were to villa life in the village.For many years we received Christmas cards from him sent to Landsbro. Later in adulthood, I don't know if it was before or after I had moved from Sweden, I wrote him a letter and told him what I was doing and how much the school library had meant to me.He thanked and replied, "You should become an author!"
 
Forgive me Thomas, it hasn't happened yet, but I have not let go of my dream.Thanks to you, it is still alive.Thank you for everything you did for us. Rest in peace.
 
//  "Josephine"  (my pseudonym on internet)
 
 
 
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: