23:45:34
Om rollspel
Min förste pojkvän spelade rollspel med liv och lust. Dvs denna sortens rollspel och inte det jag egentligen tänker skriva om, men det har säkert sina kopplingar det med...
Jag tänker på de rollspel vi spelar gentemot varandra i det dagliga livet. Alla de masker vi tar av och på, alla de små inlärda sociala koder som slås av och på och fungerar som ett psykologiskt smörjemedel i våra myrtäta samhällen. Av och till bryter någon av. Likt dataviruset i Matrix två... vägrar ställa in sig i kön, sjunka in i mängden, försvinna...
Är jag rädd för att existera som den jag verkligen är?
eller kan det vara så att jag inte har en susning om vem jag egentligen är? Vad jag vill? Vad jag vågar? Så många roller som vi blir pådyvlade av andra... en del kappor plockar vi glatt upp, de ser vackra och bekväma ut. Men så visar det sig att skenet bedrar... vackert kanske, men bara om jag själv krymper ihop, kröker mig, försöker passa i en helt felaktig storlek... för kappan ÄR ju så snygg! (jo, jag tänker delivs på Gogols novell här ;)
men också på Estes, en ständig följeslagare.
Vissa rollspel blir med tiden direkt nedbrytande och outhärdliga. En del har jag kunnat undfly, andra måste jag kämpa med, förändra eller åtminstonde bli medveten om mina egna reaktionsmönster. "You must be two to tango"... Jag märker ibland på andras reaktioner att jag har triggat, med ett gammalt invant försvars- eller underkastelsebeteende, en bestämd motreaktion. Min motpart börjar manipulera mig, oftast inte ens medvetet, utan med de redskap jag har gett henne (eller honom).
Ve och fasa, hur många manipulerar då inte jag själv?
så kan rollspelen se ut...
men, (det finns tack och lov alltid ett men :)
där finns mogna själar som ser. De kan se utanför sin egen egosfär (he, fint ord!) in i en annans och de ser långt utan dömande ögon, bara registrerande... I de ögonblick jag vill tro att Jesus verkligen fanns tycker jag om att tänka mig att han hade den blicken och den kunskapen.
(jisses, nu blev vi religiösa oxå)
En del kan det intuitivt, andra kanske lär sig med tiden att skala av alla de olika lager som vi lär oss att klä ut oss med från de tidiga tonåren till vår grav.
Att se under ytan. Man skulle ha ett såntdär magiskt öga som Alastar "Mad-Eye" Moody har...
*ler*
Josephine
forts. lär följa!
Jag tänker på de rollspel vi spelar gentemot varandra i det dagliga livet. Alla de masker vi tar av och på, alla de små inlärda sociala koder som slås av och på och fungerar som ett psykologiskt smörjemedel i våra myrtäta samhällen. Av och till bryter någon av. Likt dataviruset i Matrix två... vägrar ställa in sig i kön, sjunka in i mängden, försvinna...
Är jag rädd för att existera som den jag verkligen är?
eller kan det vara så att jag inte har en susning om vem jag egentligen är? Vad jag vill? Vad jag vågar? Så många roller som vi blir pådyvlade av andra... en del kappor plockar vi glatt upp, de ser vackra och bekväma ut. Men så visar det sig att skenet bedrar... vackert kanske, men bara om jag själv krymper ihop, kröker mig, försöker passa i en helt felaktig storlek... för kappan ÄR ju så snygg! (jo, jag tänker delivs på Gogols novell här ;)
men också på Estes, en ständig följeslagare.
Vissa rollspel blir med tiden direkt nedbrytande och outhärdliga. En del har jag kunnat undfly, andra måste jag kämpa med, förändra eller åtminstonde bli medveten om mina egna reaktionsmönster. "You must be two to tango"... Jag märker ibland på andras reaktioner att jag har triggat, med ett gammalt invant försvars- eller underkastelsebeteende, en bestämd motreaktion. Min motpart börjar manipulera mig, oftast inte ens medvetet, utan med de redskap jag har gett henne (eller honom).
Ve och fasa, hur många manipulerar då inte jag själv?
så kan rollspelen se ut...
men, (det finns tack och lov alltid ett men :)
där finns mogna själar som ser. De kan se utanför sin egen egosfär (he, fint ord!) in i en annans och de ser långt utan dömande ögon, bara registrerande... I de ögonblick jag vill tro att Jesus verkligen fanns tycker jag om att tänka mig att han hade den blicken och den kunskapen.
(jisses, nu blev vi religiösa oxå)
En del kan det intuitivt, andra kanske lär sig med tiden att skala av alla de olika lager som vi lär oss att klä ut oss med från de tidiga tonåren till vår grav.
Att se under ytan. Man skulle ha ett såntdär magiskt öga som Alastar "Mad-Eye" Moody har...
*ler*
Josephine
forts. lär följa!