giraffen197

Stunder av lugn / Moments of serenity
--------------------------------------

Det känns som om de kommer oftare nu, eller så lägger jag kanske större betydelse vi dem,
dessa ögonblick när jag blir helt lugn.
Inga begär, ingen längtan, ingen oro över det som var, inga planer på det som ska komma,
inga tankar som jagar runt runt och runt, jag bara är. Det där vilddjuret som annars alltid snor runt som en vild katt bara lägger sig ner och spinner.

Det är oerhört vilsamt, skönt, befriande. Det finns de som når fram till det genom meditation och

bön, men för mig har det varit mer slumpartade händelser som kommit vid speciella tilfällen.
När Mariekes lille nyfödde Joah kravlade uppåt på mitt bröst eller som på skärtorsdagens kväll

när jag satt i det tomma koret. Altaret, korset och dopfunten hade tagits bort och på golvet låg istället ett stort svart järnkors. Lokalen låg i mörker bara upplyst av gatulamporna utifrån och där fanns en kraft i en symbolik som jag inte hade varit med om förut. Allting kändes så ytterligt rent och tydligt - ett tomt golv, ett stort tungt kors och ett inre rum som öppnades.

Patrick hade följt med upp för att provspela lite på det stora pianot. Han improviserade mjukt,

klassiskt och musiken svepte in och förstärkte det som redan fanns, en känsla av serenitet.

Jag njöt av varje ögonblick och jag var totalt närvarande, tacksam över vår tvåsamhet, tacksam

för att vi fick bara där.

Det hade mycket väl kunnat vara på en helt annan plats, under helt andra omständigheter

och det hade kunnat ha med något helt annat att göra än med ett kors och dess symbolik.
Nu råkade det falla sig så att det blev just det, där och då.
Imorgon kanske det blir någonting helt annat.

-------------------------------------------------

It feels like it is happening more often now, or perhaps it is me putting more importance to them,
these moments when I really relax and feel calm.
No desires, no longing, no worries about what was, no plans for what is coming,

no thoughts running around, around and around, I just am. That wild animal which earlier

was tearing around like a wild cat just lays down and start purring.

It's so immensely resting, nice, liberating. There are those who reach this stadium through

meditation and prayer, but for me it has been more coincidental events which arrived

at special moments. Like when Mariekes newborn son Joah was crawling up on my chest

or like yesterday evening when I was sitting in the empty chancel. The altar, the cross

and the funt had been removed and on the floor layed instead a large black ironcross.

The room was in darkness only lit by the streetlanterns from the outside and there was a power

in a symblism I had not experienced before. Everything was so clear and sharp - an empty floor, 

a large heavy cross and an inner room which opened.

Patrick hade followed me up to play on the big piano. He improvised softly in a classical tune

and the music confirmed and strengthened what was already there, a feeling of serenity.

I savoured every moment and I was totally and utterly there, grateful we were together,

grateful to be there.

It could have been on a total other place, under complete other circumstances and it

could have been about something totally different than a cross and its symbolism.

Now it happend to be right there and then.
Tomorrow it might be on a very different place.

//Josephine