giraffen197

Att skriva för skrivandets egen skull blir snart en outhärdlig läsning. Såvida inte läsaren hör till den sorten som aldrig blir mätt på ord i vilken form de än kommer... Jag hade tänkt (och tänker fortfarande, istället för att göra) översätta min Romreseberättelse till engelska vilket fick till följd att nu inget har blivit skrivet på bloggen under ett antal dagar. När något som vanligen är lustfyllt att göra, blir ett mer ansträngande måste, har det en tendens att förskjutas fram i tiden. "Inget är så lätt att det inte blir svårt när det görs motvilligt."

Idag har jag nästan hela lördagen surfat runt på andra bloggar. Det är svårt att sluta när man har börjat. Så många skriver bra. För ett litet mycket subjektivt och irrationellt urval kan du kolla på länkarna till höger. Ett resultat av surfandet blev att jag träffade på bloggen till en av mina gamla vänner som jag säkert inte har hört av på två år. Emigration har den effekten att befinner man sig långt bort utom synhåll så upphör man liksom att existera och ens bekantskapskarta ritas om på ett häpnadsväckande sätt. Ingen av dem jag trodde skulle besöka mig har besökt mig, flera av dem som jag inte hade så tät kontakt med har besökt mig och det har visat mig att vänner kan man egentligen inte kategorisera.

Därför håller jag inte med dem som tycker att om kontakten är ensidig så är det inte en "riktig" vänskap. Vad vet den personen om familjeliv? Depressioner? Olyckor? Semestrar? Borttappade mobiltelefoner och adressböcker? Och allt annat som man snubblar på på livets skogsstig och som under en period kan bryta kontakten med vänner. En av mina närmre boende vänner (som faktiskt ringer ibland!) säger ibland (och det har jag repeterat in i skallen för det är en mycket bra mening) att jag inte ska förvänta mig så mycket från andra, att det är bättre med lågt ställda förväntningar än att ständigt bli besviken. En del gör så gott de kan, andra gör mindre, men det betyder ju inte att vänskapen har upphört bara för att man inte har hört av varandra på ett tag. Efter var och ens förmåga, positiva sidor samt fel och brister.

Nå, egentligen blev jag inte förvånad över att min väninna skrev en blogg. Hon älskar att skriva och den som älskar att skriva börjar ofta en blogg (kanske?). Jag har en liknande teori om oss som tycker att slå "frivoliteter" är roligt. Det är något med med själva handarbetets karaktär som har inspirerat till en ymnig flod av hemsidor och gratis mönster och webbringar. Jag höll på i min enslighet i säkert tolv år innan tanken slog mig att jag skulle titta vad som fanns på internet. Under hela den tiden var det bara min farmor som hade lärt mig konsten som jag visste slog frivoliteter (tatting på engelska) och en bok av Gun Blomqvist. Att upptäcka att denna hobby flitigt utövas i USA, England och Tyskland med alla åtföljande webbsidor var som att öppna en skattkista!

På sätt och vis får jag en liknande känsla nu när jag surfar genom den ena bloggen efter den andra. Som en godispåse som aldrig tar slut... man föräter sig och får konstiga drömmar. Mitt mest regelbundna skrivande på webben är annars i Yahoo-gruppen och kommer nog att förbli så även om det är en helt annan sort av skrivande. Vi får väl se om detta blir en veckoblogg eller en månadsblogg. I perioder skrev jag dagbok, men de sista arton åren har det varit dåligt med det eller rättare sagt mycket sporadiskt. Skrivandet har kanaliserats genom brev och mejl istället.

Så om du har fått ett brev från mig, spara det! En dag kanske jag har blivit en berömd författare och då kan du stoltsera med en unik värdefull brevsamling, som inte får läsas förrän 75 år efter min död. Hmm... jag tror jag måste lägga till en rad om det i mitt framtida testamente!

Surfa lungt ;-)
Josephine