giraffen197

Mina vänner lär sig tämligen fort att när det gäller katter så är jag ett totalt hopplöst fall. När detta smidiga lilla rovdjur behagar dyka upp inom mitt synfält försvinner deras konversationspartner plötsligt ner på gatunivå och utstöter lustiga läten i stil med: *krr*, *prr* och *sss*.
Däggdjuret ifråga blir i nio fall av tio otroligt misstänksamt och i sju fall av tio flyr den för sitt liv från denna hopknycklade stirrande fiende.

"Fienden" ifråga suckar och reser på sig och pratar därefter under minst tio minuter inte om något annat än katt, katt och åter katt. Katthatare brukar av någon bisarr anledning inte ingå i min bekantskapskrets?

I Sverige fick jag lyckan att under min barndom få ta hand om en katt. Pappa samlar frimärken med sällsynta poststämplar, mest frimärken med motivet Oscar II från slutet av 1800-talet. Familjens första katt fick därför heta Oscar. Han bodde hos oss 1979 till 1980, därefter försvann han och ingen vet än idag vad det blev av honom. Om han blev överkörd eller skjuten eller försvann långt långt bort till ett annat hem. Därefter dröjde det nio år innan katt nummer två kom till oss. Som god tronföljare fick han namnet Oscar II. Han lever än idag, hela 16 år gammal vilket i människoår skulle bli 112 år (ett kattår = sju människoår) dvs något äldre än den riktige kungen.

Så började studentlivet och det jag saknade mest hemifrån var nog katten... men en vacker dag började jag att hyra en billig lägenhet istället för ett studentrum och då var det dags.

Bussen ut till den lilla kattasylen i Dalsjöfors var nästan tom. Det var mitt på dagen och solen lyste på en decimeter med gnistrande snö. Huset låg långt upp på en ås och katterna satt i stora burar i ett skjul därbakom. Han fick syn på oss och slängde sig med full kraft mot nätdörren. "Miaaow!" Den randiga teckningen var mer eller mindre helt svart på ryggen och inte riktigt så fin som jag hade förväntat mig, men jag tänkte att jag ända skulle pröva och se hur vi trivdes tillsammans.

På den isiga grusvägen tillbaka funderade jag högt vad han skulle kallas. Billy the Kid? för busig det är du! "Miao". Sådan var han och förblev han. En social katt. En pratsam katt. Dagen därpå kom namnet smygande. Han hade en ganska lång och smal svans och han var som sagt var mycket busig. Frans. Franseman. Vid fina tillfällen Fransiscus av Tassmanien. Men aldrig Frasse (även om min mor envisas med det).

Frans hör till den sällsynta sorten som aldrig blir riktigt vuxen (en tvillingsjäl?), alltid pigg på att leka, alltid nyfiken och mycket tålmodig med allt vad jag hittade på. Så mycket litade han på mig att han tillät mig ta upp honom, vända honom i ryggläge och sätta hans fyra tassar i taket. När jag kom hem från jobbet (han var då en innekatt) jamade han enträget och var inte nöjd förrän jag hade tagit upp honom och gett honom en kram. Min varma goa busiga härliga Frans...

2002 flyttade jag utomlands och händelserna som följde gjorde det omöjligt för mig att hämta ner honom. Sedan flera år är han nu en van mus och fågeljägare och gör livet ganska turbulent för gamle Oscar. Men förra julen när jag kom hem kände han fortfarande igen mig!

forts. följer