giraffen197

Denna katten längtade jag efter att få skaffa och inte visste jag att det kunde bli en sån fullträff som det blev! Jag ringde djurens vänner i Borås och sa att när de fick in en ung tigrerad hankatt skulle jag mer än gärna ta hand om den. Och efter ett par veckor så ringde de. Och jag fick ta bussen till Dalsjöfors under en gnistrande vinterdag. Han fanns i ett litet uthus i en stor bur och han slängde sig mot nätdörren och jaaamade! Den randiga teckningen var inte riktigt så fin som jag hade tänkt mig, men vad sjutton, nu hade jag ju åkt hela vägen ut så jag fick väl pröva och se om vi passade ihop. På vägen ner från åsen till busshållplatsen frågade jag honom vad han ville heta. "Billy the kid" kanske? för du verkar vara en busig en! "jaam"

Under natten föddes hans namn. Frasse tänkte jag, men det var för simpelt, utan det fick bli Frans. Han har nämligen en lång fin svans. En tysk slyngel tänkte jag. (vad jag nu fick tysk ifrån vet jag fortfarande inte, men så är det) Vid högtidliga tillfällen Fransiscus av Tassmanien, men han är aldrig högtidlig så det händer aldrig att jag kallar honom det.
För det mesta är han eller var, min Franseman. Han gör nu livet surt för Oskis pjoskis och värmer mammas lår under kvällarna. Av någon outgrundlig anledning ligger Frans alltid hos henne och Oscar hos pappa... kanske stämmer katternas och mina föräldrars personlighet bäst överens så. Frans är social och utåtriktad, Oscar mera blyg...

Och trots att han nu är snart nio år är han fortfarande lika leksugen som en liten kattunge. Vi älskar att busa med varandra och att prata med varandra. Han svarar nämligen när man säger något till honom och vi förstår varandras egon alldeles ypperligt. Hans vokabulär är mycket varierad och expressiv. Han vill t.ex. gå ut, nu, meddetsamma! Ibland är han hungrig. Han hälsar alltid när han kommer in. Och när han var innekatt under min lägenhetstid i Sverige och inte fick gå ut när han ville, ja då kunde han bli riktigt sur och protestera i långa haranger vad han skulle göra med mig om han var en stor stark karl! Det var långa okvädningsvisor det!

Nu lever han ett gott kattliv hemma i byn och kommer då och då hem med sorkar, möss och annat byte. Redan under den tiden när jag hade honom i koppel så tog han möss! Tre gånger hände det. Plötsligt kunde han stanna till helt blickstilla och koncentrerat lyssna. Jag gav honom lite mer lina och stod andäktigt stilla. *Hopp* och sorken var hans! en riktig jägare :-) i koppel!

Fast numera är han en fri villakatt ;-)

*ler*
Josephine