giraffen197

Var är dom? Jag letar febrilt igenom ryggsäcken gång på gång men får till slut inse att under den hastiga ompackningen glömde jag att flytta dem från den lilla till den stora ryggsäcken. Abstinens. Det suger i magen, kliar i fingrarna och mitt sinne skriker efter att få slå knutar, dra ihop ringar och foga samman till intrikata mönster.

Denna lilla meningslösa syssla verkar periodvis som en sorts meditativ drog. Allt krymper till DMC 30 och ett tidsslösande pyssel med små små knutar och ringar som måste dras ihop på rätt sätt för att bli lyckade. Fingerfärdighet och ett tålamod gränsande till dåraktighet, trots att knyppling faktiskt går mycket långsammare. Men knyppling är ännu mer intrikat och eftersom det kräver mer redskap, en avskild plats och har en längre historia är det kanske mera flärdfullt?

Att slå frivoliteter kräver inte mer än en till två små skyttlar och en fin virknål. Någon sa att det var en mycket bra syssla att slå frivoliteter eftersom händerna såg så eleganta ut då. *ler* Borgerlig glamour... (om vi nu ska va' politiska).

Detta lilla udda handarbete är på en gång så enkelt i sin grund, knutar såkallade "lärkhuvuden" som förs över från en tråd till en annan och så drar man ihop dem. Samtidigt kan det bli hur komplicerat som helst med två skyttlar, delade ringar, intrikata (ok jag har hakat upp mig på det ordet idag... *grin*) oregelbundna mönster, eller knyta på fri hand, avancerade skyttlar med två symaskinsrullar med trådar så att man samtidigt kan arbeta med inte mindre än FyrA trådar!

Intressant att nämna i sammanhanget är att det förstås(?) är damerna som knyter, men herrarna som tillverkar skyttlarna. David Reed Smith tillverkar helt underbara små skyttlar i olika sorters trädslag.

Jag fick lära mig att slå frivoliteter av min kära farmor i slutet av åttiotalet. (Hon som blev 98) Hon hade varit och hälsat på en väninna och fått se hennes fina små servettringar för pappersservetter. Väl hemma letade hon i sitt gamla syskrin och hittade skytteln. Hon hade då inte slagit frivoliteter på över sextio år! Tjugotalet var egentligen hantverkets sista blomstringstid. Under 70-talet fick det hänga med på ett hörn när makramé var populärt, men det flesta som satt och knöt tillhörde min farmors generation.

Tre dagar senare kom jag förbi på besök. Då hade hon fått upp hastigheten rejält och spetsen (av den typ som syns på bilden ovan) var redan ca 30cm lång med mer och mer välgjorda ringar allteftersom fingrarna mindes. Och då lärde hon mig, under ömsesidig entusiasm. Hon köpte plastskyttlar till mig i stan.

Under ca tio år hade jag bara Blomqvist bok att använda mig av. Någon gång under 1996 fick jag den sentänkta iden att se efter vad som fanns på internet och det var som att öppna en skattkista, som en oas i öknen för en törstande, här fanns massor!

Frivoliteter har kanske någon slags gemensam nämnare med internet, något med trådar och ringar och binda samman och mönster... eller på fri hand... kaos och ordning. Att koncentrerat låta skytteln löpa mellan fingrarna, räkna knutar och picoter, blir en meditation. Jag slutar inte att tänka men mina tankar blir liksom lugnare, undangömda av det ständiga räknandet... aha... detta kanske är hemligheten med att räkna får?

Men DMC 30 görs i bomullsgarn. ;-)

Josephine (på tåget den 6:e januari med knyt-abstinens)

Andra bloggar om: handarbete