18:45:01
Havet
nu hade jag inte kameran med mig så jag ska försöka måla med orden istället...
En extra lång lunchtimme på 85min och solen som nyss brutit igenom molntäcket och jag befann mig strax nedanför Laan van Meerdervoort bara 10min med cykeln ut till stranden. Vid reningsverket höll de på att bygga ett nytt bostadsområde. Jisses... vem köper en dyr lägenhet där man var och varannan dag inte kan öppna fönstret? och vägen fortsatte fram till den södra stranden (nedanför hamnen). Där går Norfolk-line båtarna i skytteltrafik med tradare med nedfrusen fisk och annat jox. Vindsnurran stod still fast det blåste bra. Tekniskt fel? för inte blåste det FöR hårt... tyckte jag... men min kunskap om vindkraftverk är ganska liten.
Vintertid på den långa sandstranden är det härligt lungt. Lufsande hundägare med tokspringande hundar. Gamla träbitar från sönderslagna båtar och bryggor och en och annan bit nät från ngn trålare. Och musselskal. Miljarders miljarder med musselskal. Blänkande i rödvitt, brunvitt, svart, rött, vitt, beige, grått, orange, gult... min lust att plocka var dock sansad idag, jag lyckades låta bli. För väl hemma ligger de sedan i någon låda och samlar damm. Den storstilade planen att köpa en trädosa, måla den och limma på musselskal i vackra mönster blir liksom aldrig förverkligad. Men därute, med vinden vinande runt öronen, den våta sanden och plötsligt dras molndraperiet undan och solen gör de vita fräsande vågtopparna alldeles bländande.
Havet är alltid vackert. Det kan vara helt stilla och alldeles grått och ändå är det vackert. Det kan ryta av fem till sju meters vågor i orkanbyar och sanden blästrar mina jeans ända upp till knäna och det är vackert. Sedan kommer solen fram, målar horisontlinjen i skarpt mörkblått, allt däremellan i duvblått och strandlinjen i grönblått och det är alldeles himmelskt underbart vackert.
Längs med horisontlinjen såg jag några stora tankbåtar som låg därute på rad och väntade. Väntade på vad? på en lotsbåt eller kanske ett tillstånd att vända fören och glida in i Ijmuiden in i nordsjökanalen fram till Amsterdam. (Är du svensk sjöman och läser detta så fyll på min kunskapsbrist!) För de låg närmare den kanalen än Hoek van Holland och infarten till Rotterdam. När de ligger och väntar på att få åka in i Rotterdam ligger de mycket längre söderut. Tätt intill är de stora som två långa hyreshus tio våningar höga... långt borta sett från stranden var de inte större än mitt lillfinger.
Havet, horisonten, hela min själ får plötsligt plats att bre ut sig och slappna av. Här slutar mina tankar att koka och börjar istället att puttra för att sedan bara sjuda i ett lungt gungande med vågorna som en efter en fräser in mot stranden och sedan drar sig tillbaka. Havet, alltings urmoder. Det befruktade ägget med samma salthalt som havet. Våra salta tårar som läkande rinner nerför kinderna.
Jag är lycklig här.
Josephine
En extra lång lunchtimme på 85min och solen som nyss brutit igenom molntäcket och jag befann mig strax nedanför Laan van Meerdervoort bara 10min med cykeln ut till stranden. Vid reningsverket höll de på att bygga ett nytt bostadsområde. Jisses... vem köper en dyr lägenhet där man var och varannan dag inte kan öppna fönstret? och vägen fortsatte fram till den södra stranden (nedanför hamnen). Där går Norfolk-line båtarna i skytteltrafik med tradare med nedfrusen fisk och annat jox. Vindsnurran stod still fast det blåste bra. Tekniskt fel? för inte blåste det FöR hårt... tyckte jag... men min kunskap om vindkraftverk är ganska liten.
Vintertid på den långa sandstranden är det härligt lungt. Lufsande hundägare med tokspringande hundar. Gamla träbitar från sönderslagna båtar och bryggor och en och annan bit nät från ngn trålare. Och musselskal. Miljarders miljarder med musselskal. Blänkande i rödvitt, brunvitt, svart, rött, vitt, beige, grått, orange, gult... min lust att plocka var dock sansad idag, jag lyckades låta bli. För väl hemma ligger de sedan i någon låda och samlar damm. Den storstilade planen att köpa en trädosa, måla den och limma på musselskal i vackra mönster blir liksom aldrig förverkligad. Men därute, med vinden vinande runt öronen, den våta sanden och plötsligt dras molndraperiet undan och solen gör de vita fräsande vågtopparna alldeles bländande.
Havet är alltid vackert. Det kan vara helt stilla och alldeles grått och ändå är det vackert. Det kan ryta av fem till sju meters vågor i orkanbyar och sanden blästrar mina jeans ända upp till knäna och det är vackert. Sedan kommer solen fram, målar horisontlinjen i skarpt mörkblått, allt däremellan i duvblått och strandlinjen i grönblått och det är alldeles himmelskt underbart vackert.
Längs med horisontlinjen såg jag några stora tankbåtar som låg därute på rad och väntade. Väntade på vad? på en lotsbåt eller kanske ett tillstånd att vända fören och glida in i Ijmuiden in i nordsjökanalen fram till Amsterdam. (Är du svensk sjöman och läser detta så fyll på min kunskapsbrist!) För de låg närmare den kanalen än Hoek van Holland och infarten till Rotterdam. När de ligger och väntar på att få åka in i Rotterdam ligger de mycket längre söderut. Tätt intill är de stora som två långa hyreshus tio våningar höga... långt borta sett från stranden var de inte större än mitt lillfinger.
Havet, horisonten, hela min själ får plötsligt plats att bre ut sig och slappna av. Här slutar mina tankar att koka och börjar istället att puttra för att sedan bara sjuda i ett lungt gungande med vågorna som en efter en fräser in mot stranden och sedan drar sig tillbaka. Havet, alltings urmoder. Det befruktade ägget med samma salthalt som havet. Våra salta tårar som läkande rinner nerför kinderna.
Jag är lycklig här.
Josephine
så vackert skrivet Josephine =)