giraffen197

2006-10-16
23:37:17

Glaskupan - skrivarcirkeln

Glaskupan - skrivarcirkeln



Selena tittade ut mot stjärnhimlen och försökte föreställa sig hur det skulle se ut med en helt blå himmel istället för detta mörker med hundratusentals små gnistrande ljus. Stjärnbilderna så välbekanta, vandrade sakta runt, medan hennes hem rörde sig i sin bana runt jorden.

Platsen hon hade uppsökt ikväll var den vanliga ovanpå en klippa. Bakom henne växte ett par granar intill en konstgjord liten sjö. Under dagen med det skarpa solljuset och de skyddande reflektorerna innanför glaset syntes ingenting, men när natten plötsligt kom (till skillnad från på jorden pågår skymningen under tre minuter) öppnades reflektorjalousierna och alla kunde se ut i rymden.

Jorden syntes på avstånd tydligt blå med stora vita molnstråk. Tänk att få leva där borta... Att varje dag få se en riktig blå himmel, regn och snö, vindar som blåser och gör vågor på sjöarna, en regnbåge... Här under glaskupan var allting kontrollerat av känsliga sensorer och vädret var detsamma dag ut och dag in med exakt samma luftfuktighet. Visst hade man byggt upp en stor sporthall där man kunde åka skidor på konstgjord snö och en simbassäng med en vågmaskin, men på TVn fick hon se sådant som bara hennes föräldrar hade varit med om. Och hennes föräldrar hade bestämt sig för att stanna på månbasen. De tyckte det kändes tryggare här eftersom inga vapen var tillåtna på månen.

Alltid pågick ett krig någonstans på jorden. Eller så blev människor nerskjutna på gatan för att någon försökte stjäla deras juveler/nike-skor/armbandsklocka. Hon kunde inte förstå det. Ni lever i ett paradis och gör varandra så illa!
men vad vet en månflicka om fattigdom och getton? Om att växa upp på fel plats och aldrig få en riktig chans? De levde väldigt skyddat här, under glaskupan.

Till det yttre liknade det mera ett gigantiskt runt växthus än en glaskupa, men eftersom växthus har ventilation med luften utanför och eftersom månen har en atmosfär som är alltför tunn, var detta växthus hermetiskt tillslutet. Som en ostkupa fast tvärtom, kupan var mycket liten och satt på en jättelik rund ost. Ändå rymdes mycket därinunder. Kupan var bara den översta våningen. Under marken fanns flera våningar med bostäder och förråd och gångar till mindre kupor med olika verksamheter såsom odlingar, fabriker och terminaler.

Trafiken till och från jorden var inte intensiv, men viktig. Från jorden fick man regelbundet från de rymdfarande nationerna ny livsviktig teknisk utrustning, i retur skickade man bearbetad ren metall av hög kvalitet och specialiteter som bara utvecklats på månen. Där var också en regelbunden utväxling av måningenjörer som skulle påbörja sina kontrakt och de som avslutat sin period och ville åka tillbaka. Selena visste att när hon fyllt arton kunde hon få möjlighet att göra en jordresa. Tanken både lockade och skrämde.

Det skulle vara spännande att få uppleva den där blå himlen... men otäckt att vara på en helt främmande plats så annorlunda. Varje dag fick hon träna i ett speciellt snurrande rum där gravitationen pga av centrifugalkraften blev starkare. Men även i de vanliga kläderna fanns speciella insydda vikter. Hennes muskler skulle annars inte utvecklas som på jorden, men redan nu, som den första generationen av månfödda, visste hon att där fanns skillnader. Den fulla effekten av dem skulle hon inte få veta förrän hon satte sina fötter på jorden.

Om hon nu ville sätta sina fötter där... Hennes föräldrar berättade att från de upplysta städerna kunde man inte se stjärnorna tydligt på natten, inte som här. Med ett litet teleskop kunde hon på jordens nattsida se storstädernas ljuspunkter. Så mycket elektricitet! andra ställen var helt mörka. Kanske kunde man se stjärnhimlen bättre därifrån?

Selenas armband pep till. Mamma undrade när hon skulle komma hem och sova. Hon tittade en sista gång på jorden där hälften var dag och hälften var natt och sedan reste hon sig och började gå hemmåt.


Josephine 2006-10-16

En del är påhittat, annat är sant. Skymningen på månen är mycket kort pga att atmosfären på jorden förlänger vår skymning. Och idag finns internationella avtal som förbjuder placerandet av massförstörelsevapen/atomvapen samt militär verksamhet på månen. (wikipedia "the moon"- 10 legal status)


Zooma in ditt hus på jorden! http://earth.google.com/


Andra bloggar om: skrivarcirkeln
Andra bloggar om: science fiction
Kommentarer:
2006-10-17 @ 08:59:33

Vilken bild... Vacker är det så det ser ut när det blir morgon eller kväll
kram anki

2006-10-17 @ 18:00:27

Fin berättelse! Många håller sina barn i en glaskupa på jorden. Skjutsar dem överallt, långt upp i åren.

Ibland är glaskupan frivillig och verkligenheten spelas upp på en bildskärm.

2006-10-17 @ 18:31:18
#3: Excessa

Och på jorden sitter det människor och längtar till månen.. hehe
Skön berättelse för när jag läser så känner jag mig som flickan som sitter o tittar på jorden..
Och en underbar bild har du hittat.

2006-10-19 @ 01:42:20
#4: Inga M

En fin berättelse med flera bottnar, inte bara sience fiction /rymdäventyr. Den handlar på ett djupare plan för mig också om vår längtan efter det onåbara, efter världar som våra föräldrar berättar om, sanna eller osanna. Om våra föreställningar av det förgångna på ont o gott. Om barns anpassningsförmåga.

2006-10-19 @ 09:53:59
#5: Josephine

Anki - jo, det är visst så det ser ut. Jag har sett en Europakarta från "natten" för länge sedan, man kan precis se hur länderna ligger bara genom ljusen från städerna! (Hav och sjöar är mörka)

frktjatlund - jo, skydda och beskydda... jag började på en rymdberättelse om bosättning på månen när jag var sisådär tolv år. Eugen Semitjov var en stor inspiration. Senare läste jag bl.a. Arthur C Clarke och en del andra SF-författare. Men när berättelsen var klar kom jag på att Exupery "Den lille prinsen" nog haft med ett finger med i spelet också! Han satte ju sin ros i en glaskupa.... *ler*

Excessa - vad bra :-) jag var lite orolig att hon blivit för "platt", det är knepigt med SF för man vill gärna skriva mycket kring hur det ser ut och det blir lätt att storyn blir lidande.

Inga M - vet du, dagen efter kom jag på att jag återigen skrivit något som mycket väl kan tolkas självbiografiskt! Jag längtar ofta "bort"... när jag borde göra mig bättre bekväm "hemma"... *ler lite*

2006-10-19 @ 15:30:15
#6: Mette

Jättebra text! Annorlunda. Ibland tycker jag att du går in i fel detaljer som t ex att du skriver att det är Nike-skor. Det passar inte in på något sätt. Novellen är nog för kort för det.
Men övergripande är den väldigt bra. Och jag tycker om ditt språk. Det har jag alltid gjort.

2006-10-20 @ 12:12:24

En intressant text, även om den handlingsmässigt inte kommer någonstans. Som en del i en längre berättelse skulle den kunna uppfattas som lite filosoferande även om den fungerar bra även som förklädd infodump. Det är en konst att skriva sf så att lagom mycket av bakgrunden framgår utan att det skrivs läsaren på näsan.

2006-10-20 @ 19:04:55
#8: Josephine

Mette - jo, ibland kommer - vad heter det nu igen? detaljer som inte hör hemma i tidsepoken? (typ en armbandsklocka i en film om antiken) - tänkte på en kille i NY som blev mördad för sina gympaskor... Mitt språk? jag kommer aldrig skriva bestsellers - mitt språk är alltför omständigt med en massa skitlånga och ovanliga ord som ingen orkar läsa igenom *grin*

Hans - jag har svarat hos dig! :-) men har du skrivit SF som blivit publicerat?

2006-10-20 @ 23:10:45

Jag har bara fått en novell publicerad i pappersform, och det är en skräcknovell. Jag har skrivit några sf-noveller, men de har aldrig blivit publicerad mer än på en epostlista för skrivintresserade.

2006-10-20 @ 23:45:07

Josephine: "anakronism" är ordet du söker.

(Jag besvarade din text hos mig, även om det blir lite knepigt med samma diskussion utsträckt över två olika bloggar.)

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: