11:52:47
Kvinnokroppen / The Womans body
English further down!
Ärligt talat så hade jag mina funderingar innan jag la ut bikinifotografiet häromdagen. Jag hade kunnat lägga det i botten på den här bloggen också, väl gömd och endast med länk till yahoo-gruppen där jag har alla "ego"-foto'n. Men så tänkte jag, varför ska jag gömma mig här, när jag inte gömde mig i somras på badstranden? Varför ska jag gömma det som inte är perfekt och sålla bort bilder med fula knän och putmage? Det är såhär jag ser ut, och vill någon inte se det så står det honom och henne fritt att kvickt som bara den klicka fram en annan internet-sida.
Min kollega Hedvig mejlade mig dagen därpå exakt det jag själv tänkte, att såhär ser en kvinnokropp ut. Tjock, smal, platt, med osynlig midja eller med hängbröst. Hon vill också göra fotografier nu och eventuellt kommer hennes äldsta dotter också med. Inte i bikini, men påklädda fina fotografier som visar det vackra som finns innuti.
Just i puberteten när man söker efter sig själv och jämför och blir jämförd, när man blir ratad, retad och rånad på sin självkänsla, då är det så mycket viktigare med de där små ögonblicken av triumf och lycka. Ett handbollsmål som satt som spiken i väggen, det perfekta dräpande svaret till en plågoande som trodde han kunde fortsätta sin litania i det oändliga, en busvissling på stan som var menad för mig - mig? jag? flaggstången och drasuten??
Jag försöker tänka tillbaka på vad det var med min kropp som jag inte tyckte om då... min största sorg om vi nu ska kalla det en sorg var nog mina pyttesmå bröst. Jag var sen, jag fick egentligen inte bröst att tala om förrän efter 20. Hormonerna jag åt satte igång det hela men det tog ändå flera år innan jag hade mer kvinnliga former. Pga av mobbningen? brydde jag mig egentligen aldrig om kläder och mode - eller var det det som ledde till utanförskap också? att mina intressen inte låg där? (Jag åt hormoner när jag var 15-16 år för att stoppa min växt, prognosen var 204cm.)
Avundsjuka berättade Mari, det fanns såkallade klasskamrater som var ruskigt avundsjuka för att jag hade lätt att lära i skolan. Och jag var totalt jätteförvånad, jag var ju inte på långa vägar bäst i klassen! Det fanns åtminstonde två som hade bättre än mig på proven. Vilka anledningarna än var, jag har idag fortfarande samma känsla inombords som Kjell Eriksson beskriver i sin fina bok "Kjell". Han var tjock och blev retad och förnedrad och idag när han är smal så har han fortfarande den bilden av sig själv - som en tjock person. Jag har den av att vara "utanför", att inte höra till och jag fattar fortfarande inte vad det är karlarna ser som de tycker är sexigt?
Jag är 37, börjar närma mig 40, celluliter (är det vad de där groparna i låren kallas?) börjar dyka upp, ögonen får allt fler kråksparkar och andra rynkor. Så slät och fin som min mamma och min mormor lär jag inte förbli, jag har mer av farmors gener. Men slät och fin? för vem? varför?
Ja varför får vi aldrig se bilder av vanliga kvinnor i tidningarna och på TV?
Kan det möjligen vara så att skönhetsindustrin, modeindustrin, plastikkirurgin som omsätter miljarders miljarder - allt skulle falla platt till marken om vi kvinnor började att acceptera våra kroppar som de är?
De kroppar vi får oss förevisade visar i de allra flesta fall en ung tjej som ännu inte har växt färdigt. En rumpa och ett par höfter som hör till en 15-17-åring, inte en 35-åring. De är retuscherade till något som inte ens existerar i verkligheten! Vackra modeller med fantastiska former får brösten förstorade, midjor och höfter förminskade, läpparna förstorade ja t.o.m. fantastiskt vackra gröna ögon blir på en halv sekund i fotoshop blå!!
Ett foto i min yahoo-grupp är retuscherat - det första, Patrick har slätat ut mina tankerynkor ovanför näsan. Ibland ser jag de här fotografierna och dem i modemagasinen som separata målningar av en skicklig konstnär. De avbildar inte verkligheten utan är en sorts tavlor. Numera när jag ser posters med reklam för parfym tittar jag efter hur bilden har manipulerats, försöker föreställa mig rynkan som inte längre syns, kollar vilket ljus de har använt för att få bort skuggan av näsan och - om de har varit konsekventa. Ibland kan man tom få se att händerna har olika storlek! snacka om klantig photoshopping.
Och om vi finge se mera av verkligheten, vad skulle hända då?
Skulle vi inse att vi långtifrån är ensamma om alla våra små bekymmer och besvär och sluta oroa oss? Skulle vår självkänsla bli bättre? Skulle vi förändra vårt konsumtionsmönster och därmed också tvinga skönhetsindustrin att byta fokus? Dove tycker jag är lite av en förebild, men även där ser du inga "extremer" inga överviktiga, inga "för långa" och ingen som är dvärg. (Mimie Mathy är helt underbar! Varför har inte Sveriges Television köpt in "Josephine - Ange Gardien" för? underbar serie! :-)
Den åldrande kvinnokroppen hålls långt borta från kamerorna, den har fulstämplats. Livets naturliga rytm ska vi helst inte låtsas om, marknaden vill fortsätta att odla våra ömtåliga tonårsegon, en förstärkt självkänsla ligger absolut inte i dess ekonomiska intresse.
Tacka vet jag beskrivningen av kvinnokroppen i eskimåmyten "Skelettkvinnan"! Återberättad av Clarissa Pinkola Estes i hennes bok "Kvinnor som slår följe med vargarna". Där sjunger skelettkvinnan fram en kropp åt sig själv och den beskrivs såhär: "Hon sjöng efter hår och goda ögon och fina runda händer. Hon sjöng fram springan mellan benen och bröst långa nog att svepa om sig för värmens skull och allt annat som en kvinna behöver."
Bröst långa nog att svepa runt nacken! De ni! Det är bilden av en gammal kvinna som har fött och ammat många barn, bilden av en vis och erfaren kvinna, en kvinna som vet vad som verkligen är värdefullt. Hängpattar att dänga i huvet på den karl som är oförskämd!
Njut av livet kära systrar!
Josephine :-)
And in English:
--------------------
Honestly, I had my doubts before I put out the bikini photo the other day. I could have put it in the bottom of this blog, well hidden and only the link to the yahoo group where I have all the "ego"-photo´s. But then I thought, why should I hide myself here, when I didn't hide myself in the summer on the beach? Why should I hide that which is not perfect or weed out images with ugly knees and stomach? This is how I look, and if someone don't like to see it then that person very quickly can change to another internet page. End of story.
My colleague Hedvig emailed me the next day exactly what I was thinking, that this is how a woman's body looks like. Fat, thin, flat, with invisible waist or with hanging breasts. She also wants to make some photographs now and possibly, her oldest daughter also. Not in a bikini, but dressed nicely, photographs showing the beauty that shines out from the inside.
In the puberty when you are searching for yourself and you compare and you get compared, when you get dismissed, bullied and robbed of your self-esteem, then it is more important with those small moments of triumph and happiness. A handball-goal which sat like the nail in the wall, the perfect crushing answer to a tormentor who thought he could continue the harassing litany infinitely, a wolf whistle on the town, which was meant for me - me? I? The flagpole and tall ungainly one?
I'm trying to think back to what it was with my body that I did not like then ... My biggest sorrow, if we are going to call it a sorrow, was probably my tiny breasts. I was late, I did not really get breasts to speak of until after 20. The hormones I ate started the whole thing but it still took several years before I had more female forms. Because of the bullying? did I really care about clothes and fashion - or was it that which led to the bullying too? That my interests were not in that field? (I ate hormones when I was 15-16 years to stop my growth, the forecast was that I could become up to 204cm.)
"Jealousy" Mari told me, there were so-called peers in the class, who were horribly jealous because it was easy for me to learn at school. And I was totally surprised really, I was nowhere near the best in class! There were at least two who were better than me on the examinations. Which ever the reasons were, today I still have the same feeling inside that Kjell Eriksson describes in his excellent book "Kjell". He was fat and was teased and humiliated and now when he is slim, he still has the image of himself as a fat person. I have the feeling of constantly being "outside", someone who does not belong and I still do not understand what the men see that they think is so sexy? *lol*
I'm 37, approaching 40, cellulites (is it what those holes in the thighs are called?) begin to show up, my eyes get more and more crows feet and other wrinkles. My skin will not remain as smooth and nice as by my mom and my grandma. Smooth and fine? for whom? why?
Yes why do we never see pictures of ordinary women in newspapers and on TV?
Could it be that the beauty industry, fashion industry, plastic surgery with a turnover of billions and billions of dollars - everything would fall flat on the ground if we women began to accept our bodies as they are?
The bodies which are seen in media show in most cases a young girl who has not yet finished growing. A butt and a pair of hips belonging to a 15-17 year old, not a 35 year old. They are photoshopped into something that does not even exist in reality! Beautiful models with fantastic shapes get enlarged breasts, waists and hips are slimmed, enlarged lips and even stunning beautiful green eyes are in half of a second changed into blue!
One photo in my yahoo group is photoshopped - the first, Patrick has smoothed out my thinking wrinkles above the nose. Sometimes I see these photographs and those in fashion magazines as separate paintings by a talented artist. The image is not real but it's a kind of painting. Nowadays when I see posters advertising for perfume, I look after how the image has been manipulated, try to imagine the wrinkle that is no longer visible, checking which light has been used to remove the shadow of the nose and - if they have been consequent. Sometimes you can even see that the hands are of different size! Talk about clumsy photo-shopping.
And if we should see more of the reality, what would happen then?
Would we realize that we are far from being alone in all our little worries and problems and stop worrying? Will our self-esteem get better? Would we change our consumption patterns and thus forcing the beauty industry to change focus? Dove, I think is a bit of a role model, but also there you will not see any "extremes" no overweight, no "too tall" and no one who is a dwarf. (Mimi Mathy is wonderful, why have not Swedish Television purchased "Josephine - Guardian Angel"? Wonderful serie! :-)
The aging female body is kept far away from the cameras, it has been condemned as ugly. We are kept far away from life's natural rhythms, the market want to continue to nurture our fragile teenage egos, a growing sense of selfesteem is certainly not in its economic interest!
Thanks God for the description of the female body in the Eskimo myth "Skeleton Woman"! Narrated by Clarissa Pinkola Estes in her book "Women who runs with the wolves". The skeleton woman produces a body for herself by singing it into shape and it is described like this: "She sang for hair and good eyes and nice round hands. She sang the cleft between the legs and breasts long enough to wrap around herself to keep her warm and everything else that a woman needs. "
Breast long enough to wrap around your neck! Hey! This is the image of an old woman who has given birth to and fed many children, the image of a wise and experienced woman, a woman who knows what is truly valuable. Breasts long enough to hit on the head of the man who is rude!
Enjoy life dear sisters!
Josephine :-)
Ärligt talat så hade jag mina funderingar innan jag la ut bikinifotografiet häromdagen. Jag hade kunnat lägga det i botten på den här bloggen också, väl gömd och endast med länk till yahoo-gruppen där jag har alla "ego"-foto'n. Men så tänkte jag, varför ska jag gömma mig här, när jag inte gömde mig i somras på badstranden? Varför ska jag gömma det som inte är perfekt och sålla bort bilder med fula knän och putmage? Det är såhär jag ser ut, och vill någon inte se det så står det honom och henne fritt att kvickt som bara den klicka fram en annan internet-sida.
Min kollega Hedvig mejlade mig dagen därpå exakt det jag själv tänkte, att såhär ser en kvinnokropp ut. Tjock, smal, platt, med osynlig midja eller med hängbröst. Hon vill också göra fotografier nu och eventuellt kommer hennes äldsta dotter också med. Inte i bikini, men påklädda fina fotografier som visar det vackra som finns innuti.
Just i puberteten när man söker efter sig själv och jämför och blir jämförd, när man blir ratad, retad och rånad på sin självkänsla, då är det så mycket viktigare med de där små ögonblicken av triumf och lycka. Ett handbollsmål som satt som spiken i väggen, det perfekta dräpande svaret till en plågoande som trodde han kunde fortsätta sin litania i det oändliga, en busvissling på stan som var menad för mig - mig? jag? flaggstången och drasuten??
Jag försöker tänka tillbaka på vad det var med min kropp som jag inte tyckte om då... min största sorg om vi nu ska kalla det en sorg var nog mina pyttesmå bröst. Jag var sen, jag fick egentligen inte bröst att tala om förrän efter 20. Hormonerna jag åt satte igång det hela men det tog ändå flera år innan jag hade mer kvinnliga former. Pga av mobbningen? brydde jag mig egentligen aldrig om kläder och mode - eller var det det som ledde till utanförskap också? att mina intressen inte låg där? (Jag åt hormoner när jag var 15-16 år för att stoppa min växt, prognosen var 204cm.)
Avundsjuka berättade Mari, det fanns såkallade klasskamrater som var ruskigt avundsjuka för att jag hade lätt att lära i skolan. Och jag var totalt jätteförvånad, jag var ju inte på långa vägar bäst i klassen! Det fanns åtminstonde två som hade bättre än mig på proven. Vilka anledningarna än var, jag har idag fortfarande samma känsla inombords som Kjell Eriksson beskriver i sin fina bok "Kjell". Han var tjock och blev retad och förnedrad och idag när han är smal så har han fortfarande den bilden av sig själv - som en tjock person. Jag har den av att vara "utanför", att inte höra till och jag fattar fortfarande inte vad det är karlarna ser som de tycker är sexigt?
Jag är 37, börjar närma mig 40, celluliter (är det vad de där groparna i låren kallas?) börjar dyka upp, ögonen får allt fler kråksparkar och andra rynkor. Så slät och fin som min mamma och min mormor lär jag inte förbli, jag har mer av farmors gener. Men slät och fin? för vem? varför?
Ja varför får vi aldrig se bilder av vanliga kvinnor i tidningarna och på TV?
Kan det möjligen vara så att skönhetsindustrin, modeindustrin, plastikkirurgin som omsätter miljarders miljarder - allt skulle falla platt till marken om vi kvinnor började att acceptera våra kroppar som de är?
De kroppar vi får oss förevisade visar i de allra flesta fall en ung tjej som ännu inte har växt färdigt. En rumpa och ett par höfter som hör till en 15-17-åring, inte en 35-åring. De är retuscherade till något som inte ens existerar i verkligheten! Vackra modeller med fantastiska former får brösten förstorade, midjor och höfter förminskade, läpparna förstorade ja t.o.m. fantastiskt vackra gröna ögon blir på en halv sekund i fotoshop blå!!
Ett foto i min yahoo-grupp är retuscherat - det första, Patrick har slätat ut mina tankerynkor ovanför näsan. Ibland ser jag de här fotografierna och dem i modemagasinen som separata målningar av en skicklig konstnär. De avbildar inte verkligheten utan är en sorts tavlor. Numera när jag ser posters med reklam för parfym tittar jag efter hur bilden har manipulerats, försöker föreställa mig rynkan som inte längre syns, kollar vilket ljus de har använt för att få bort skuggan av näsan och - om de har varit konsekventa. Ibland kan man tom få se att händerna har olika storlek! snacka om klantig photoshopping.
Och om vi finge se mera av verkligheten, vad skulle hända då?
Skulle vi inse att vi långtifrån är ensamma om alla våra små bekymmer och besvär och sluta oroa oss? Skulle vår självkänsla bli bättre? Skulle vi förändra vårt konsumtionsmönster och därmed också tvinga skönhetsindustrin att byta fokus? Dove tycker jag är lite av en förebild, men även där ser du inga "extremer" inga överviktiga, inga "för långa" och ingen som är dvärg. (Mimie Mathy är helt underbar! Varför har inte Sveriges Television köpt in "Josephine - Ange Gardien" för? underbar serie! :-)
Den åldrande kvinnokroppen hålls långt borta från kamerorna, den har fulstämplats. Livets naturliga rytm ska vi helst inte låtsas om, marknaden vill fortsätta att odla våra ömtåliga tonårsegon, en förstärkt självkänsla ligger absolut inte i dess ekonomiska intresse.
Tacka vet jag beskrivningen av kvinnokroppen i eskimåmyten "Skelettkvinnan"! Återberättad av Clarissa Pinkola Estes i hennes bok "Kvinnor som slår följe med vargarna". Där sjunger skelettkvinnan fram en kropp åt sig själv och den beskrivs såhär: "Hon sjöng efter hår och goda ögon och fina runda händer. Hon sjöng fram springan mellan benen och bröst långa nog att svepa om sig för värmens skull och allt annat som en kvinna behöver."
Bröst långa nog att svepa runt nacken! De ni! Det är bilden av en gammal kvinna som har fött och ammat många barn, bilden av en vis och erfaren kvinna, en kvinna som vet vad som verkligen är värdefullt. Hängpattar att dänga i huvet på den karl som är oförskämd!
Njut av livet kära systrar!
Josephine :-)
And in English:
--------------------
Honestly, I had my doubts before I put out the bikini photo the other day. I could have put it in the bottom of this blog, well hidden and only the link to the yahoo group where I have all the "ego"-photo´s. But then I thought, why should I hide myself here, when I didn't hide myself in the summer on the beach? Why should I hide that which is not perfect or weed out images with ugly knees and stomach? This is how I look, and if someone don't like to see it then that person very quickly can change to another internet page. End of story.
My colleague Hedvig emailed me the next day exactly what I was thinking, that this is how a woman's body looks like. Fat, thin, flat, with invisible waist or with hanging breasts. She also wants to make some photographs now and possibly, her oldest daughter also. Not in a bikini, but dressed nicely, photographs showing the beauty that shines out from the inside.
In the puberty when you are searching for yourself and you compare and you get compared, when you get dismissed, bullied and robbed of your self-esteem, then it is more important with those small moments of triumph and happiness. A handball-goal which sat like the nail in the wall, the perfect crushing answer to a tormentor who thought he could continue the harassing litany infinitely, a wolf whistle on the town, which was meant for me - me? I? The flagpole and tall ungainly one?
I'm trying to think back to what it was with my body that I did not like then ... My biggest sorrow, if we are going to call it a sorrow, was probably my tiny breasts. I was late, I did not really get breasts to speak of until after 20. The hormones I ate started the whole thing but it still took several years before I had more female forms. Because of the bullying? did I really care about clothes and fashion - or was it that which led to the bullying too? That my interests were not in that field? (I ate hormones when I was 15-16 years to stop my growth, the forecast was that I could become up to 204cm.)
"Jealousy" Mari told me, there were so-called peers in the class, who were horribly jealous because it was easy for me to learn at school. And I was totally surprised really, I was nowhere near the best in class! There were at least two who were better than me on the examinations. Which ever the reasons were, today I still have the same feeling inside that Kjell Eriksson describes in his excellent book "Kjell". He was fat and was teased and humiliated and now when he is slim, he still has the image of himself as a fat person. I have the feeling of constantly being "outside", someone who does not belong and I still do not understand what the men see that they think is so sexy? *lol*
I'm 37, approaching 40, cellulites (is it what those holes in the thighs are called?) begin to show up, my eyes get more and more crows feet and other wrinkles. My skin will not remain as smooth and nice as by my mom and my grandma. Smooth and fine? for whom? why?
Yes why do we never see pictures of ordinary women in newspapers and on TV?
Could it be that the beauty industry, fashion industry, plastic surgery with a turnover of billions and billions of dollars - everything would fall flat on the ground if we women began to accept our bodies as they are?
The bodies which are seen in media show in most cases a young girl who has not yet finished growing. A butt and a pair of hips belonging to a 15-17 year old, not a 35 year old. They are photoshopped into something that does not even exist in reality! Beautiful models with fantastic shapes get enlarged breasts, waists and hips are slimmed, enlarged lips and even stunning beautiful green eyes are in half of a second changed into blue!
One photo in my yahoo group is photoshopped - the first, Patrick has smoothed out my thinking wrinkles above the nose. Sometimes I see these photographs and those in fashion magazines as separate paintings by a talented artist. The image is not real but it's a kind of painting. Nowadays when I see posters advertising for perfume, I look after how the image has been manipulated, try to imagine the wrinkle that is no longer visible, checking which light has been used to remove the shadow of the nose and - if they have been consequent. Sometimes you can even see that the hands are of different size! Talk about clumsy photo-shopping.
And if we should see more of the reality, what would happen then?
Would we realize that we are far from being alone in all our little worries and problems and stop worrying? Will our self-esteem get better? Would we change our consumption patterns and thus forcing the beauty industry to change focus? Dove, I think is a bit of a role model, but also there you will not see any "extremes" no overweight, no "too tall" and no one who is a dwarf. (Mimi Mathy is wonderful, why have not Swedish Television purchased "Josephine - Guardian Angel"? Wonderful serie! :-)
The aging female body is kept far away from the cameras, it has been condemned as ugly. We are kept far away from life's natural rhythms, the market want to continue to nurture our fragile teenage egos, a growing sense of selfesteem is certainly not in its economic interest!
Thanks God for the description of the female body in the Eskimo myth "Skeleton Woman"! Narrated by Clarissa Pinkola Estes in her book "Women who runs with the wolves". The skeleton woman produces a body for herself by singing it into shape and it is described like this: "She sang for hair and good eyes and nice round hands. She sang the cleft between the legs and breasts long enough to wrap around herself to keep her warm and everything else that a woman needs. "
Breast long enough to wrap around your neck! Hey! This is the image of an old woman who has given birth to and fed many children, the image of a wise and experienced woman, a woman who knows what is truly valuable. Breasts long enough to hit on the head of the man who is rude!
Enjoy life dear sisters!
Josephine :-)
Alltså, tänk om jag kunde gå tillbaka i tiden, till högstadiet och tala om för mig själv att allt det egentligen hänger på är mina tankar! Tänk om jag hade vetat det jag vet nu, då... Det spelar ingen roll hur jag ser ut, fet/fläskig/smal/mager/finnig/rynkig/ful, det är bara att älska sig själv som man är, för vem skulle annars kunna göra det? Hur man än vänder och vrider på sig själv, är man sig själv alltid närmast, och då är det bäst att kunna stå ut med sig själv. Att gå omkring och tycka synd om sig själv för att man är den man är, är en väldigt förödande känsla. För vem bestämmer normerna? Vad är vackert och vad är fult? Jag vet att jag är vacker och duger som jag är! Visst jag trillar dit ibland vissa dagar, men då påminner jag mig själv om mina tankar.... Man ska se till att man mår bra och gör roliga saker man blir glad av. För en glad människa, är inte det en väldigt sexigt?