10:01:00
Det som är viktigt. / Things of importance.
Inatt drömde jag att jag träffade en barndomsvän igen, någon som jag har velat få kontakt med igen, men jag kunde inte för mitt liv känna igen henne. Hennes ansikte hade förändrats helt, inte ens fräknarna fanns kvar! Stapplande försökte jag att prata med henne men samtalet gick mycket dåligt och vi hade inga gemensamma nämnare, de gamla minnena väckte bara en pinsam tystnad. Medan jag ännu försökte att prata med henne la sig min mamma i samtalet varpå jag bryskt sa till henne att jag ville prata ifred med min vän. Hon blev jättesårad och lämnade bordet och jag ångrade mina ord. Det gjorde så ont. Hur kunde jag jaga bort henne för någon som inte längre betydde något? så långt min dröm.
Då när jag umgicks med henne var jag tretton år, 1986, 26 år sedan! Det är ju hur lång tid som helst! Jag kan verkligen inte fatta att jag fyller 40 nästa år, jag bara undrar vad hände? Nu ska man ju inte jämföra sig med andra, men vid fyrtio finns det de som har blivit världsberömda och deras karriär har redan pågått i tjugo år, det finns de som har tre barn varav två reda är i tonåren, det finns de som har hus, sommarhus, två bilar och en båt. Sedan finns det de som har gjort en förmögenhet på börsen förlorat den igen och nu lever på gatan, de som är hemlösa fast de har ett jobb! (jodå -de finns tro inte annat!!) och de som har fått ett barn men förlorat det.
En vän skrev till mig att jag var klok, men han känner mig inte, för jag är inte ett dugg klok. Det är klokt att organisera sin tid, att arbeta på sin framtid och dit man vill komma, att koncentrera sig på det som man älskar att göra, men inget av dessa tre gör jag. Jo möjligen två - jag fortsätter med min franska-kurs och jag skriver - ibland. Och jag lägger märke till naturen runt omkring, men det är inget jag behöver tänkta på att göra... *ler*
Sedan tycker jag (även om jag inte alltid lever som jag lär) att det är viktigt att leva varje dag. Mina yngre kollegor älskar helgen men hatar veckan när de måste vara på kontoret, men de har ju valt det själva. De tror att de måste, men det är bara delvis sant... "du är inte ett träd, rör på dig", med andra ord om de verkligen vill vara någon annanstans är det ju bara att börja ta stegen för att komma dit. Det kan ta sin tid, men förr eller senare brukar det gå att komma loss... till vad? Varje arbete inom ett service yrke kräver att du ger det bästa av dig själv, att du under besvärliga timmar kan falla tillbaka på professionella tekniker men att du däremellan ändå tycker om att hjälpa andra. Annars kan du lika gärna bli arkivarie eller något annat där du nästan aldrig behöver umgås med någon.
Att bara leva för helgen och inte göra det bästa av timmarna på arbetet är ett slöseri, vare sig man älskar sitt jobb eller inte, det är ditt liv - fyll det med det bästa av dig själv och ge detta vidare till dem du möter.
//Josephine
-----------------------------------------------------
In English:
Last night I dreamed that I met a childhood friend again, someone I had wanted to get in touch with again, but I could absolutely not recognize her. Her face had changed completely, not even her freckles were visible anymore! Staggering, I tried to talk to her, but the conversation went very bad and we had no common interests, the old memories only brought an embarrassing silence. While I tried to talk to her, my mom interrupted us and I rudely told her that I wanted to talk alone with my friend. She got very hurt and left the table, and I regretted my words. It was so painful. How could I chase her away for someone who no longer mattered? Thus far my dream.
At the time when I hung out with her, I was thirteen, in 1986, 26 years ago! That's an incredibly long time! I really can not believe I'm turning 40 next year, I'm just wondering - What happened?! Ok. you should not compare yourself with others, but at forty, there are those who have become world famous, and their career has already been going on for twenty years, there are those who have three children, two of which are already in their teens, there are those who have a house and a summer house and two cars and a boat. Then there are those who have made a fortune on the stockmarket lost it again and are now living on the street, those who are homeless, but they have a job! (Yes, they do exist, don't believe anything else!) And those who have had a child but lost it.
A friend wrote to me that I was clever, but he does not know me, because I'm not the least bit clever. It is wise to organize your time, to work on your future and where you want to go, to concentrate on what you love to do, but none of these three do. Well possibly two - I continue with my French course and I write - sometimes. And I notice the nature around, but that is nothing I need to concentrate on to be able to do it ... * Smile *
Then I think (although I do not always practice what I preach) that it is important to live each day. My younger colleagues love the weekend but hate the week when they have to be in the office, but they've chosen it themselves. They think they are forced to do it, but that is only a part of the truth ... "You're not a tree, move", in other words, if they really want to be somewhere else, they only need to start taking the steps to get there. It may take time, but sooner or later it usually works out ... to what? Each work in a service profession requires that you give the best of yourself, that you can fall back on professional techniques in difficult hours, but still in between you should have a preference for helping others. Otherwise you might as well be an archivist or something else where you almost never need to socialize with anyone.
Only living for the weekend and not making the most of the hours at work is a waste, whether one loves his job or not, it's your life - fill it with the best of yourself and give this on to those you meet.
//Josephine
#everydaylife