giraffen197

 

Inatt drömde jag att jag träffade en barndomsvän igen, någon som jag har velat få kontakt med igen, men jag kunde inte för mitt liv känna igen henne. Hennes ansikte hade förändrats helt, inte ens fräknarna fanns kvar! Stapplande försökte jag att prata med henne men samtalet gick mycket dåligt och vi hade inga gemensamma nämnare, de gamla minnena väckte bara en pinsam tystnad. Medan jag ännu försökte att prata med henne la sig min mamma i samtalet varpå jag bryskt sa till henne att jag ville prata ifred med min vän. Hon blev jättesårad och lämnade bordet och jag ångrade mina ord. Det gjorde så ont. Hur kunde jag jaga bort henne för någon som inte längre betydde något?  så långt min dröm.

 

Då när jag umgicks med henne var jag tretton år, 1986, 26 år sedan! Det är ju hur lång tid som helst! Jag kan verkligen inte fatta att jag fyller 40 nästa år, jag bara undrar vad hände? Nu ska man ju inte jämföra sig med andra, men vid fyrtio finns det de som har blivit världsberömda och deras karriär har redan pågått i tjugo år, det finns de som har tre barn varav två reda är i tonåren, det finns de som har hus, sommarhus, två bilar och en båt. Sedan finns det de som har gjort en förmögenhet på börsen förlorat den igen och nu lever på gatan, de som är hemlösa fast de har ett jobb! (jodå  -de finns tro inte annat!!) och de som har fått ett barn men förlorat det.

 

En vän skrev till mig att jag var klok, men han känner mig inte, för jag är inte ett dugg klok. Det är klokt att organisera sin tid, att arbeta på sin framtid och dit man vill komma, att koncentrera sig på det som man älskar att göra, men inget av dessa tre gör jag. Jo möjligen två - jag fortsätter med min franska-kurs och jag skriver - ibland. Och jag lägger märke till naturen runt omkring, men det är inget jag behöver tänkta på att göra... *ler*

 

Sedan tycker jag (även om jag inte alltid lever som jag lär) att det är viktigt att leva varje dag. Mina yngre kollegor älskar helgen men hatar veckan när de måste vara på kontoret, men de har ju valt det själva. De tror att de måste, men det är bara delvis sant... "du är inte ett träd, rör på dig", med andra ord om de verkligen vill vara någon annanstans är det ju bara att börja ta stegen för att komma dit. Det kan ta sin tid, men förr eller senare brukar det gå att komma loss...  till vad? Varje arbete inom ett service yrke kräver att du ger det bästa av dig själv, att du under besvärliga timmar kan falla tillbaka på professionella tekniker men att du däremellan ändå tycker om att hjälpa andra. Annars kan du lika gärna bli arkivarie eller något annat där du nästan aldrig behöver umgås med någon.

 

Att bara leva för helgen och inte göra det bästa av timmarna på arbetet är ett slöseri, vare sig man älskar sitt jobb eller inte, det är ditt liv - fyll det med det bästa av dig själv och ge detta vidare till dem du möter.

 

//Josephine

-----------------------------------------------------

In English:

 

 

 

 

//Josephine

 

#everydaylife