giraffen197

 

(For English scroll down to under the second image! >> )

Igår var det fem år sedan terroristattentaten i Bryssel. Det hölls flera minneshögstunder på flygplatsen i Zaventem och i tunnelbanestationen Maalbeek. Mitt på dagen en ceremoni med musik och tal vid Schuman där ett minnesmonument finns uppsatt. Kung Philippe och drottning Mathilde var närvarande och det var mycket högtidligt, allt direktsändes i TV.

 

32 människor dog och 340 skadades, många blev handikappade för resten av sina liv. Ben, armar, brandskador och trauma som inte vill släppa taget. Varje årsdag berättar någon som överlevt vad de varit med om och hur livet har förändrats.

 

Det som hände har inte påverkat mig på djupet, samtidigt nog litegrand ändå, kanske har jag blivit lite mera tacksam över livet. Trots att det finns jobbiga dagar och perioder så är jag vid liv, kan andas djupt, se, lukta, känna ,smaka, höra, röra mig utan besvär - leva och älska.

 

Om ni tittar i arkivet så kommer ni inte att hitta någonting från mars 2016 för då hade jag mitt blogguppehåll  (aug 2013 - sep 2018) så därför kommer här nu min berätttelse från den dagen. Jag var samtidigt inte i närheten av explosionerna och ändå bara tio minuter från döden.

 

Den morgonen den 22:a mars var jag på väg med tunnelbanan till min husläkare för ett sjukintyg och jag minns att när jag skulle byta linje vid Ars-Loi så stod jag bredvid en ung man i träningskläder med en stor sportbag och jag tänkte "i den bagen skulle det kunna finnas en bomb", i samma stund skämdes jag för min tanke. Vi var alla under denna tiden halvt paranoida p.g.a. terrorattentaten som hade ägt rum i Paris i november året innan.

 

Eller var det något annat? Var det en kollektiv undermedveten vindpust som anlände till mina nervbanor i det ögonblicket? För ungefär då, under de minuterna, så exploderade bomben i Maalbeek! Ingenting märktes där jag satt i nästa tunnelbanetåg på väg bort till min husläkare. Väl borta hos honom fick jag under konsultationen plötsligt ett SMS från min bror: "Explosioner i Bryssel, är du OK? 

 

Vi kastade oss över internet och fick ganska omgående veta att det var minst femton döda och att det var inte ett men två attentat, ett på flygplatsen och ett i tunnelbanan - där jag precis hade varit! Det kändes totalt overkligt när jag insåg att jag troligen suttit på, om inte tåget som gick innan, max två tåg innan det som exploderade. Tio minuter från dödsångest och kaos.

 

Läkarbersöket tog lite längre tid än vanligt och för att komma hem tog jag en taxi. Kollektivtrafiken stod still. Laurent var på dagis och Patrick borta på sitt jobb, jag tror jag ringde honom från taxin, just nu kommer jag inte ihåg.  TV-nyheterna.  Dagarna efteråt samlades människor spontant nere vid det gamla börshuset inne i centrum och ett hav av blommor, ljus och teckningar, målningar bredde ut sig. Polisen stängslade in området och alltsammans fick vara kvar under flera veckor. 

 

Jag kan inte minnas att jag var rädd, men under mycket lång tid osäker. Vad är säkert? Var törs man vara? Tunnelbanan var avstängd ett litet tag tills reparerad och på ansiktena som dekorerade det vita kaklet på stationen hade någon målat stora tårar. De fick vara kvar under flera månader. Det dröjde mycket länge innan jag slutade att tänka på vad som hade hänt när jag passerade den stationen.

 

Idag finns där en vägg med ett minneskonstverk och en vägg där man har sparat hälsningar och tankar som alla fick skriva.  Innuti hjärtat står det  "Tous ensemble"  =  "Alla tillsammans".  <3