giraffen197

Igårkväll gjorde jag miss-taget att titta på Miss France 2012 tävlingen. Nyfikenheten dödade katten... jag vet ju vad som kommer att visas, vad är det egentligen jag letar efter i ett sådant program eller en sådan tävling? För originalitet kan man titta i stjärnorna efter där.

Allt var rätt så ok. utom möjligen den superlöjliga vippkjolen i "Borta med vinden"-temat. Min stora besvikelse kom när de visades upp i baddräkterna - allesammans såg de helt identiska ut! Det var som om någon hade producerat ett antal kroppar i en stöpform och därefter satt på olika huvuden. Inga timglasfigurer, inga muskler som syntes, allesammans såg ut att ha fått en instant fettsugning av magen och inte en tum fett på höftbenen. Och detta är samhällets ideal? Att alla kvinnor ska se ut sådär?

Jag har skrivit om detta förut i januari
(se http://giraffen197.webblogg.se/2011/january/kvinnokroppen-the-womans-body.html )
men det skadar inte att upprepas.

------------------------------------

Yesterday evening I made the miss-take to watch the Miss France 2012 competition. Curiosity killed the cat...I know what will be shown, what is it really that I look for in such a program or in such a competition? Because if you look for some originality you will have to look somewhere else.

All of it was pretty ok. except possibly the ridiculous broad skirt on the theme "Gone with the wind". My big disappointment came when they were showing the bathingsuits. All of them looked identical! It was as if someone had produced a number of bodies in the same form and then put on different heads. No hourglass figures, no visible muscles, all of them looked like they had got an instant liposuction of the stomach and not one single inch of fat on the hipbones. And this is the ideal of the society? That all women should look like this?

I have written about it before in January
(see http://giraffen197.webblogg.se/2011/january/kvinnokroppen-the-womans-body.html )
but it doesn't hurt to be repeated. (scroll down for the English translation in that post!)


I wish there was an alternative miss competition with all sort of different bodies represented!
By example the one which is a little bit bigger:

--------------------------------------------------------

Jag önskar att det funnes en alternativ miss tävling med all de olika sorters kroppstyper som finns!
T.ex. den lite tjockare:





Trystan är 157,5 cm / 5'2 och har skivit ett toppeninlägg som heter "Size is just a number".
Hennes fashionblogg visar för övrigt helt underbara gothic kläder anpassade till klädkoderna för kontorsmiljö, missa inte!

Trystan is 5'2 / 157,5 cm and she has written a very good post titled "Size is just a number".
Her fashionblog exhibits really nice gothic clothes suitable to wear at the office with the dresscodes big corporations use to inflict on their employees. Don't miss it!




Cristi Cuellar 5'2 / 157,5cm  bodybuilder

Lite mera muskler skulle inte heller skada, starka muskler hjälper på ålderns höst dessutom slipper man en hel del ryggont med bra magmuskler. Men denna kandidaten skulle inte ha en chans i en vanlig tävling då hon dels är för kort och dels skulle anses ha för "breda" lår! Jag glömmer aldrig hur en viss toppmodel blev åtsagd av sin agentur att "banta" eftersom hon had blivit för "tjock". Vad hade hänt? Hon hade med sin nya pojkvän börjat att spela polo och därmed fått lite mera muskler på mage och ben. Detta ansågs av hennes modellagentur som för "tjockt"!!

Miss France 2012 har bara gett mig ytterliggare en anledning att fortsätta tjata om vad som verkligen är vackert och varifrån äkta skönhet kommer. Den sitter betydligt djupare än vad ögat kan se!

------------------------------------------

Some more muscles wouldn't hurt either, strong muscles are a good help when you become older and also you can avoid some backpain with strong stomach muscles. This candidate wouldn't have a chance in a usual competition partly because she is too short and partly because her thighs would be considered as too big. I never forget how a certain topmodel was told by her agency to diet because she had turned "too fat". What had happend? She had got a new boyfriend and started playing polo. With this new healthy activity she had got some muscles on her stomach and legs. This was considered by her model agency as "too fat"!!

Miss France 2012 has only given me one more reason to continue to nag about what is really beautiful and from where real beauty comes. It sits a lot more deeper than what the eyes can see!


Ha en trevlig söndag / Have a nice Sunday!
Josephine

   Ibland lyssnar jag på mina kollegor eller råkar höra delar av deras konversation på telefonen, ibland är användaren på andra sidan linjen så upprörd att det är svårt att inte höra honom! (eller henne) T.ex. "Min laptop fungerar inte och ni lovade att ringa och nu har det gått två timmar och ingen har hört av sig!" o.s.v.

   Att i det läget förbli lugn och även lyckas med konststycket att lugna ner den andre är inte lätt, men det går. Det allra viktigaste är att lyssna in och känna efter vilken nivå man ska lägga sig på, vilka fraser som blir de rätta att använda - både för honom och för mig själv! Jag är ingen vidare lögnare och det känns alltid som det hörs på min röst när jag inte är ärlig. Det blir en hel del teater - vissa dagar fungerar skådespelandet perfekt (eller inget skådespel alls är nödvändigt), andra dagar vill jag helst dra en burka över hela min kropp och gömma mig. Och detta trots att vi inte arbetar med någon webbkamera! (Skulle de börja med det skulle jag säga upp mig på studs.)

   Till sist har jag alltid mitt "hemliga vapen" att ta till, nåja hemligt och hemligt... Det faktum att när det verkligen krävs gör jag mitt yttersta för att han på andra sidan linjen verkligen ska bli hjälpt så fort som möjligt, även om det inte är jag själv som levererar lösningen. Via mejl, telefon, chat, sökningar på google och i manualer brukar jag hitta mera information, därefter ringer jag tillbaka och informerar kunden. Det är nr.2, även om du inte har lösningen - informera användaren. Det värsta de vet är att inte få någon information eller kommunikation under flera timmar.

   Nu så är jag i och för sig någon som helst undviker konflikter och dåliga nyheter. Ibland (men inte ofta) inträffar det att någon ringer för ett problem som vi inte kan lösa, antingen för att vi inte ger någon support på just den sortens dator eller för att problemet verkligen är olösligt. (En ny laptop kanske måste beställas.)

   Jag har en f.d. kollega som verkligen vet hur man effektivt kan få ett samtal i den riktning man vill ha det. Flera i hennes nya team hade haft att göra med en tysk dam som tvärtemot vad som är normalt inte lugnade ner sig eller ville lyssna efter de vanliga metoderna. Nästa gång hon ringde bad de allesammans att min kollega skulle ta samtalet. Och mycket riktigt, "damen" ifråga började direkt att med hög ilsken röst domdera och klaga men efter ca. 20 sekunder avbryter min kollega henne och säger: "-Om du fortsätter att tala till mig i den tonen kan du ta och packa ihop och söka jobb på Stasi i östtyskland istället!"

Total tystnad.

   Det var som om hon hade punkterat en ballong. Damen tog ett par andetag och började att uppföra sig som en riktig dam.

--------------------------

   Sometimes I listen to my colleagues, or happen to hear parts of their conversation on the phone, sometimes the user on the other side of the line is so upset that it's hard not to hear him! (or her) b.ex. "My laptop does not work and you promised to call and now it's two hours and no one has called me back!" etc.

   To remain calm in this situation and also manage the trick of calming down the other one is not easy, but it is possible. The most important thing is to listen and feel on which level you should put yourself on, which phrases are the right ones to use - both for him and for yourself! I'm not a very skilled liar and it feels like anyone can hear on my voice when I'm not honest. There's a lot of theater played at a servicedesk - some days it work perfect and not much theater needs to be played at all, other days I would rather draw a burqa over my whole body and hide. And still we are not working with a webcam! (If they ever would start with that, I would quit on the spot.)

   At last, I always have my "secret weapon" to use, well, secret and secret ...  The fact that when it really is needed I do my utmost to see to that the client really get supported as quickly as possible, even if it is not myself who deliver the solution. Through mail, phone, chat, searches on google and in manuals, I usually find more information, and then I call back and inform the customer. This is No. 2, even if you don't have the solution - inform the user. The worst thing they know is to not get any information or communication at all for several hours.

   But I hate conflicts and I want to avoid to give bad news, which is not always possible. Sometimes (but not often) it happens that someone calls for a problem we can not resolve, either because we do not provide any support for this particular type of computer or that the problem isn't possible to solve. (A new laptop might have to be ordered.)

   I have an ex- colleague who really knows how to effectively get a call in the direction you want to have it. Several members of her new team had to deal with a German lady who, contrary to what is normal, didn't calm down or start to listen after the usual methods. The next time she called they all asked my colleague if she could take the call. And indeed, "the lady" in question started directly in a highpitch angry voice to complain. After approx. 20 seconds my colleague interrupts her and says: "If you continue to speak to me in that tone, you can pack up your stuff and look for a job at Stasi in East Germany!"

Total silence.

   It was as if she had a punctured balloon. The lady took a few breaths and started to behave like a real lady.

-----------------

//Josephine

Denna dagen hade jag sett fram emot i flera månader. Den 20:e November - plantera skog! Det var den Flamländska naturorganisationen "Natuurpunt" som tillsammans med företag och privata donatorer samlat in pengar och organiserat evenemanget. Ett av företagen var Recorbank, det andra var kexfabriken "Grany". Under hela hösten har man kunnat samla in koder i deras förpackningar och registerar dem på internet. Sex koder =
ett träd. Det blev flera tusen träd registerade på deras sida. Tillsammans idag planterade vi 20 000 träd på 9 hektar.

I had been looking forward to this day during several months. The 20th of November - plant forest! It was the Flemish nature organisation "Natuurpunt" who together with companies and private donators collected money and organized the event. One of the companies was Recorbank, the other one was the bisquit producer "Grany". During the whole autumn you could collect codes in their packages and register them on internet. Six codes = one tree. There were several thousands of trees registered om their page. Together today we planted 20 000 trees on 9 hectares (22.24 acres)





Entrén, pråligt värre. Först tyckte jag inte om det ganska oekologiska partyarrangemenaget med en dieselmotor för elektricitet, alla tält och all reklam, men det vsiade sig att detta var ett ganska lyckat drag för att locka dit mera folk. Totalt kom minst 1000 besökare, kanske upp emot 1500.

The entrance. First I disliked the quite unecological arrangement with a diezelengine for electricity, the tents and all the commercial, but it showed up to be a good move because it attracted more people. In total at least 1000 visitors came, maybe up to 1500.





Arbetet organiserades och leddes av entusiastiska medlemmar från Natuurpunt. Det översta fältet (av fyra) var i stort sett klart när jag kom vid elvatiden. Officiellt varade planteringen från 10 - 16. De första timmarna var det kyligt och disigt, men på eftermiddagen bröt solen fram.

The work was organized and lead by enthusiastic members from Natuurpunt. The upper field (of four) was almost finnished when I arrived around 11 o'clock. Officially the plantation lasted from 10-16. The first hours it was cold and foggy, but in the afternoon the sun broke through.







Min första bunt av 25 sommarekar. Totalt planterade jag 75 träd varav 50 sommarekar och 25 rönnar. Förutom de två planterades också en del poppel och en hel den hassel och även en del hagtornsbuskar.

My first bunch of 25 summeroaks. In total I planted 75 trees, 50 summeroaks and 25 rowans (mountain ash). Except for those there was also planted some poplars, a lot of hazel and also some hawthorn.





De är inte äldre än ca 2 år, men har växt mycket under detta året då sommaren i Belgien som bekant har varit väldigt blöt.

They are only about 2 years old, but has grown a lot this year because the summer in Belgium was very wet.






Informationstavla. / Information board. (Dutch and French!  :-)








Alla som kom för att plantera träd fick en gratis dricka och mjukt kex/kaka.

Everyone who came to plant trees got a free drink and a soft cookie.







Tält med gångar emellan. Jag tror de nog ville förbereda sig på ifall det skulle bli regn. Men det slapp vi!

Tents with passages in between. I think they wanted to be prepared for bad weather just in case, but we were lucky, no rain!.  :-)





Det fanns en DJ och flera musikanter. See youtube-videon!

There was a DJ and musicians. See the Youtube-video!






Där fanns också ett tält med speciella aktiviteter för barnen med ansiktsmålning. Men under de första timmarna fanns det nästan inga barn att måla på så då fick de äldre bjuda till! Visst är hon fin?! :-)


There was also a tent with activities for the children with among other things facial painting. But during the first hours there were almost no kids to paint on so then also the old ones had to make a sacrifice. Isn't she lovely?! :-)





Skogspromenad med kunnig guide. Jag fick lära mig mycket om ekorrbon, olika svampar och deras funktioner och växter och förstås träd. Skogen heter "Gasthuisbos" (Gästhusskogen) och är en liten del som blivit kvar av en mycket större skog som en gång stod här "Waverse bos". Det är ingen urskog utan en bruksskog med flera utländska arter som Natuurpunt nu långsamt kommer att "fasa ut" och omvandla till en mer naturlig skog. Diken kommer att få växa igen och skapa en miljö som flera inhemska arter av växter, insekter och djur trivs bättre i.

A forestwalk with a skilled guide. I got to learn a lot about squirrels nests, different muchrooms and their functions and plants and of course trees. The forest is called "Gasthuisbos" (Guesthouse forest) and is a small part which has remained after a much bigger forest which once stood here "Waverse bos". It is not a forest with trees several thousand years old, but has been used for production with several foreign species. Natuurpunt is going to slowly develop it to a more "natural" forest where trees, plants, insects and animals which are domestic can flourish.






Vackert. / Beautiful.






Svampar. / Muchrooms.





Det sista fältet som har varit ett betesfält planteras. Notera de maskingjorda hålen. De har borrats ett efter ett under hela veckan innan - 20 000 hål!

The last field which is a former field for cattle is planted. The holes have been made by a machine, one hole after the other during the whole week before the event - 20 000 holes!






Solen börjar gå ner, sista fältet är nästan klart och vi har fått påökning av en grupp scouter!

Sun starts to settle, the last field is almost ready and we have got a group of scouts helping!






Tredje fältet står klart. Det var lätt att plantera på en fd åker.

The third field is ready. It was easy to plant on a former eh? field? "arable land" says my dictionnary. ok.





Gammal vägek. Kanske kommer våra barnbarn i framtiden en dag att få se några av ekarna vi har planterat såhär fina och ståtliga.

An old oak by the road. Maybe one day our grandchildren will see some of the oaks we have planted this big an majestic.





Gasthuisbos.


Stort tack till Grany och de fantastiska människorna i Natuurpunt!

A bit thankyou to Grany and the fantastic people active in Natuurpunt!


Josephine  :-)

 

Ett par gånger hade vi besökt Waterloo (mest med utländska gäster) och lejonmonumentet, men detta var första gången vi var med på den årliga rekonstrunktionen av slaget vid Waterloo.

We had visited a few times the museum and the Lion Mound at Waterloo, mostly with foreign guest, but this was the first time we took part of the annual reconstruction of the battle at Waterloo.

 

Under dagen från nio till fem kunde man besöka bivackerna (tältlägren där alla soldaterna bodde). Under det riktiga slaget 1815 hade de flesta soldater inget tält utan de fick sova i regnet under bar himmel.

During the day from nine to five all interested could visit the bivouacs (the soldiers tent camp). During the real battle 1815 most soldiers had no tent but had to sleep on the ground in the rain.





Den skotska truppen med säckpipeblåsare och iklädda kiltar.
Vi kom på eftermiddagen (efter min franskakurs) och besökte bara en av bivackerna, den vid gården Hougoumont. Vi gick aldrig till de franska bivackerna, dem har vi sparat till nästa år.


The scottish troop with bagpipeplayers and dressed in kilts.
We came in the afternoon (after my French-course) and only visited the camp at the farm Hougoumont, we never made it to the French tentcamp (that will be for next year!).




Intressant nog fanns det också kvinnliga deltagare i detta live-evenemang. En del kvinnor (vet ej hur många) följde med i fälttågen, de var fruar till soldaterna, skötte om matlagning, tog hand om de sårade efteråt och en del deltog även i striderna genom att leverera ammunition.

In those days it was not uncommon some women followed the soldiers. (I'm not sure if they were many or a few, but they were there.) They went along with some of the soldiers as their wifes, took care of the cooking, the wounded and also supplied the fighting troops with new ammunition.

click:  Four stories about brave women at the battle of Waterloo.




Det var tack vare Wayne Ladd från England som jag överhuvudtaget kom iväg till Waterloo igår. Han berättade om sin hobby för mig i mars på Facebook.

It was thanks to Wayne Ladd that I came to this event yesterday. He told me about his hobby in March on Facebook.




Totalt deltog mer än 1000 personer och mer än 120 hästar i rekonstruktionen. Evenmanget varar tre dagar.
År 2015 är det 200 år sedan slaget vid Waterloo och då kommer det att pågå under en hel vecka!

In total more than 1000 people and more than 120 horses took part in the reconstructions. The event lasts for three days. 2015 it will be 200 years since the battle at Waterloo and then it will be activities during a whole week!

Nameless officer..

 

Matlagningsgummor?  / The cookingstaff?

Wellingtons högkvarter var välbevakat. / The HQ of Wellington was well guarded.

 

Napoleons trupper närmar sig. Skådespelet började 18:30. Vädret var minst sagt växlande...

The troops of Napoleon are approaching. The show started at 18:30. the weather was changing the whole time...




Publikens utrymme. Till 2015 kanske det vore en ide att sätta upp tribuner som man får betala 10-12 euro extra för? Det skulle kunna bli en bra extra inkomstkälla.


The area for the audience. For 2015 it could perhaps be an idea to set up tribunes which you pay 10-12 euro extra for? It could be a good extra income to finance it all.

En del av det franska kavalleriet. / Part of the French cavallery.

Det var ganska fantastiskt att stå intill stängselt och se dem galoppera förbi i full fart med sablarna i högsta hugg!


It was quite fantastic to stand next to the fence and see them passing by in full galop with their swords drawn!

Fransk truppförflyttning. I verkligheten såg det lite annorlunda ut med tanke på att slaget innefattade inte mindre än 190 000 soldater totalt, varav 72 000 fransmän. Under rekonstruktionen försöker man följa några av de rörelser som de olika grupperingarna gjorde. Bl.a. imiterades det franska kavalleriets attacker på grupper av allierade soldater som slutit sig i kvadrat med lansar och bajonetterna utåt. Dessa "igelkottar" blev för svåra för kavalleriet att bryta sig igenom och var en av Wellingtons försvarsstrategier.


French troup moving forward. In reality this picture was quite different when you think of that the battle contained no less than 190 000 soldiers in total, of them 72 000 were French. During the reconstruction they try to follow some of the movements the different groups made. Among others the attacks of the French cavallery on groups of allied soldiers which had formed "squares" with lances and bayonets pointing out. These "hedgehogs" became too difficult for the cavallery to beat and was one of Wellingtons defence strategies.


Painting of the battle of Waterloo from beginning of the 19th century

(klicka på bilden så blir den större / click on the picture and you get the original size)







Under rekonstruktionen smällde man av både tidsenliga kanoner och musköter. Det smällde och rök rejält från allt svartkrut. Under det riktiga slaget användes hundratals kanoner. Men först den sista halvtimmen började det dyka upp "sårade" efter sammandrabbningarna. Jag antar att just den delen inte är så rolig att spela...  
Vill du veta hur många som dog eller blev sårade kan du läsa mera på Wikipedia. 


During the reconstruction they used both canons and muscets typical for that time. The noise and the smoke from the guns and the gunpowder was immense. During the real battle hundreds of canons were used. First the last halfhour one started to see "wounded" after the fights. I guess that part is less fun to play...
If you want to know how many that died and got wounded you can read more on Wikipedia. 

Battle of Waterloo

Det är märkligt...  så fort ett krig försvinner in i historiens dimma blir det mer intressant än fruktansvärt. Trots att jag läser om hur många som dog, trots att jag hörde ögonvittnen från andra världskriget berätta om t.ex. hungervintern i Haag, så fylls jag ändå inte av samma avsky som kring det som händer nu. Kriget i Libyen, attentaten i Irak och demonstranterna som dödas i Syrien. Varför känns våldet som har skett för längesedan aldrig lika verkligt?

It is strange... as soon as a war disappears into the fogs of history it becomes more interesting than awful.  Although I read about how many people that died or listened to the eyewitnesses telling me about the hungerwinter in the Hague, I'm not filled to the same degree with disgust compared to what is happening now. The war in Libya, the bombs in Iraq and the killed protesters in Syria. Why does the violence done long ago never feel as real as what is happening now?


//Josephine
 

Foto från Stockholm 2007 för kalendern 2008. De senaste två åren har vi inte gjort någon kalender, det känns litegrand som "been there done that". Eventuellt att vi istället gör en kalender för Kaikura 2012 eftersom de då firar tio år.

Photo from Stockholm 2007 for the calendar 2008. The last two years we have not made any calendar, it feels a little bit like "been there done that". Eventually we are instead making a calendar for Kaikura 2012 because then they celebrate ten years.

//Josephine

 

Margo var en polsk basketbollstjärna på 2.18 som idag gick bort i sviterna efter en hjärtattack. Hon efterlämnar två små barn, make och familj. Jag fick träffa henne vid några få tillfällen och fick då se upp till en kvinna som var betydligt längre än mig. Första gången var under EM i Katowice i Polen 1999. Jag glömmer aldrig när hon fick en tacklig, åkte i golvet och därefter tog det en stund innan hon kvicknade till och kom på benen igen. Hela sporthallen blev som tokig och skrek "petit chou, petit chou!" hennes favoritbakelse och smeknamn på hemmaplan. Andra gången gjorde hon ett besök i Haag 2003 tillsammans med sin storasyster för att hälsa på under invigningen av kanalbåtfarten "Ooievaart" som min vän Chris hjälpte till att starta upp. Sist var 2005 i Namur då hon spelade med sitt Polska hemmalag från Gdynia. Hon var intelligent, kunde minst fem språk och hon var en väldigt vänlig och trevlig person. Många kommer att sakna henne, jag med.


Margo was a Polish basketballstar measuring 2.18 / 7'2 who passed away today in the aftermaths of a heartattack. She is leaving behind two small children, husband and family. I got to meet her a few times and then got to look up to a woman a lot taller than myself. The first time was during the EM in Katowice in Poland 1999. I will never forget when she was pushed, fell on the floor and it took a while before she was able to stand up again. The whole sportshall started shouting "petit chou, petit chou!" her favourite pastry and her nickname in Poland. The second time she made a visit in the Hague 2003 together with her big sister to join in the inauguration of the canaltours "Ooievaart" which my friend Chris helped starting up. Last was in 2005 in Namur when she played with her Polish team from Gdynia. She was intelligent, she knew at least five languages and she was someone very friendly and polite. A lot of people will miss her, me too.

På väg hem från min kurs i franska passerade jag Bryssels fria universitets campus område. Allting blommar! och detta var bara början...

On my way back from my course in French I passed by the campus of Brussels free university. Everything is blossoming! and this was just the beginning...

 

Detta kan vara den bästa bild jag någonsin har tagit med min lilla mobilkamera. Vad tycker ni?

This could be the best photo I've ever made with my small mobilephone camera. What do you think?

 

Grönt och rosa / Green and pink.




Denna busken växer också hemma hos mina föräldrar, den får gula frukter på hösten. Vad är det den heter?

This bush grows also by my parents, it gets yellow fruits in the autumn. What is it called?

Någon sorts körsbärsträd?  /  Some sort of cherry tree?

Vi har nu lämnat Bryssel för en utflykt söderut med än så länge vagt obestämt mål. Endast tre krav - det ska vara vackert, kulturellt och mycket natur på vägen.

We now left Brussels to go south on a small trip with the car. The goal is not yet decided, but there are a few demands - it has to be beautiful, cultural and a lot of nature on the way.

Spirea! värt att notera är att det är den 2:a april och 25 grader varmt utomhus.

Spirea! worth noting is that this is on the 2nd of April and it is 25 degrees outdoors.

 

Vitsippor!  White anemones! 

Till sist bestämde vi oss för att besöka klostret i Floreffe vid floden Sambre. Floreffe grundades 1121 och var verksamt till början av 1800-talet. Det undgick den totala förstörelse som drabbade Villers-la-Ville vars ruiner är mycket välbesökta. Efter klosterperioden flyttades ett seminarium till Floreffe och idag finns där fortfarande en internat skola för grundskole- och gymnasieelever. 

Man kan också köpa klostrets eget berömda öl. See foto längre ner.

In the end we decided to visit the monastery of Floreffe by the river Sambre. Floreffe was founded 1121 and was in use as a monastery to the begin of the 19th century. It avoided the total destruction that was the fate of Villers-la-Ville where the ruins are visited by thousands of tourists every year. After the monastery a seminar was moved to Floreffe and today there is still a boarding school for primary and secondary education.

One can also buy the monasterys own famous beer. See photo further down.

Klosterkyrkan / The church

Utsikt över floden Sambre.




Floreffe




Ett försök till panorama foto. / A trial of a panorama photo.




Huvudbyggnaden nerifrån.




Därefter fortsatte vi ner till floden Meuse och Dinant. Men strax innan vi nådde fram stannade vi till vid en liten restaurang som låg på "gatan där nere". Restaurangen som heter "Le Jardin d'en bas" = "Trädgården där nere" var liten, jättemysig och med en fantastisk utsikt mot klipporna på andra sidan Meuse. Av och till som grädde på moset passerade även ett tåg på andra sidan.  Maten var också jättegod!

Liten video: http://www.lejardindenbasvideo.be/

Thereafter we continued to the river Meuse and Dinant. But shortly before we reached Dinant we stopped by a little restaurant which is situated on "the street down there". The restaurant is called "The garden down there" and it was small, very cosy and with a great view of the rocks on the other side of Meuse. On top of it all a train passed by now and then on the other side of the river. The food is delicious too!

Small video: http://www.lejardindenbasvideo.be/

 

Njutande av kvällen. / Enjoying the evening.




Souvenirer: klosteröl och en vacker keramikskål. "Céramique du Piroy" av Annie och Jean-Pierre Lannoy i Malonne.

Souvenirs: monastery beer and a beautiful cheramic bowl.


Allt som allt en mycket lyckad och solig lördag.

A very nice and sunny Saturday.


Hälsningar/Greetings,
Josephine

Den 12:e och den 13:e mars var vi i Haag och där tog jag också fotografiet på snödropparna. Kylan hade precis börjat släppa sitt grepp och efter det har det gått fort. Under två veckor nu har vi haft flera dagar med temperaturer upp mot 18-19 grader och i solskenet ännu mer. Träden börjar grönska vilket för trädälskaren är en särskild lycka. Igår i Tervurens arboretum hittade jag ett stånd med balsampoppel och de doftar helt underbart när de slår ut! Snälla microsoft och apple - när kommer ni att lansera "doft-applicationen"?


On the 12th and 13th of March we went to the Hague to make photos with Kaikura ( http://www.kaikura.net )
and there I took this photo of the snowdrops. The wintercold had just started to go away and after that the development went fast. The last two weeks we have had several days with temperatures up to 18-19 degrees celcius and in the sunshine even more. The trees are getting green (hm - how do you say this in proper English?) which for the dendrologist is a special happiness. Yesterday in the arboretum of Tervuren I found a group of balsam popplar and they smell absolutely fantastic when the leaves arrive. Please microsoft and apple -when will you come with the "fragrance-application"?

Det bästa med våren i Haag är krokusen! Den är planterad överallt på fält, i parker, i mitten på avenyerna och runt gamla kyrkan i Rijswijk. Nu är den redan överblommad där, har den tittat upp ännu i Sverige? Det är frågan...

The best thing with the spring in the Hague are the crocuses! It is planted everywhere on fields, in parcs, in the middle of avenues and around the old church in Riswijk. Now it is already finished there, but has it yet appeared in Sweden? that's the question...




Fyllda små påsklijlor som jag planterade inför säsongen 2010 har behagat komma upp i år igen! Tulpanerna däremot ser ynligt små ut...

The filled small daffodils that I planted for the season 2010 deciced to make it this year too! but the Tulips on the other hand are very small...

Och körsbärträden blommar och doftar - uuunderbart! :-)

And the cherrytrees are flowering and smelling - wooonderful!  :-)




Och även magnolian har öppnat sina stora blommor!

Even the magnolia has open its big flowers!





Vem kan då motstå att köpa och plantera penséer? inte jag i alla fall.

Who can the resist to by and plant pansies? not me in any case.


Glad Vår! / Happy Spring!

Josephine

English further down!

Ärligt talat så hade jag mina funderingar innan jag la ut bikinifotografiet häromdagen. Jag hade kunnat lägga det i botten på den här bloggen också, väl gömd och endast med länk till yahoo-gruppen där jag har alla "ego"-foto'n. Men så tänkte jag, varför ska jag gömma mig här, när jag inte gömde mig i somras på badstranden? Varför ska jag gömma det som inte är perfekt och sålla bort bilder med fula knän och putmage? Det är såhär jag ser ut, och vill någon inte se det så står det honom och henne fritt att kvickt som bara den klicka fram en annan internet-sida.

Min kollega Hedvig mejlade mig dagen därpå exakt det jag själv tänkte, att såhär ser en kvinnokropp ut. Tjock, smal, platt, med osynlig midja eller med hängbröst. Hon vill också göra fotografier nu och eventuellt kommer hennes äldsta dotter också med. Inte i bikini, men påklädda fina fotografier som visar det vackra som finns innuti.
Just i puberteten när man söker efter sig själv och jämför och blir jämförd, när man blir ratad, retad och rånad på sin självkänsla, då är det så mycket viktigare med de där små ögonblicken av triumf och lycka. Ett handbollsmål som satt som spiken i väggen, det perfekta dräpande svaret till en plågoande som trodde han kunde fortsätta sin litania i det oändliga, en busvissling på stan som var menad för mig - mig? jag? flaggstången och drasuten??

Jag försöker tänka tillbaka på vad det var med min kropp som jag inte tyckte om då...  min största sorg om vi nu ska kalla det en sorg var nog mina pyttesmå bröst. Jag var sen, jag fick egentligen inte bröst att tala om förrän efter 20. Hormonerna jag åt satte igång det hela men det tog ändå flera år innan jag hade mer kvinnliga former. Pga av mobbningen? brydde jag mig egentligen aldrig om kläder och mode - eller var det det som ledde till utanförskap också? att mina intressen inte låg där?  (Jag åt hormoner när jag var 15-16 år för att stoppa min växt, prognosen var 204cm.)

Avundsjuka berättade Mari, det fanns såkallade klasskamrater som var ruskigt avundsjuka för att jag hade lätt att lära i skolan. Och jag var totalt jätteförvånad, jag var ju inte på långa vägar bäst i klassen! Det fanns åtminstonde två som hade bättre än mig på proven. Vilka anledningarna än var, jag har idag fortfarande samma känsla inombords som Kjell Eriksson beskriver i sin fina bok "Kjell". Han var tjock och blev retad och förnedrad och idag när han är smal så har han fortfarande den bilden av sig själv - som en tjock person. Jag har den av att vara "utanför", att inte höra till och jag fattar fortfarande inte vad det är karlarna ser som de tycker är sexigt?

Jag är 37, börjar närma mig 40, celluliter (är det vad de där groparna i låren kallas?) börjar dyka upp, ögonen får allt fler kråksparkar och andra rynkor. Så slät och fin som min mamma och min mormor lär jag inte förbli, jag har mer av farmors gener. Men slät och fin? för vem? varför? 

Ja varför får vi aldrig se bilder av vanliga kvinnor i tidningarna och på TV?

Kan det möjligen vara så att skönhetsindustrin, modeindustrin, plastikkirurgin som omsätter miljarders miljarder - allt skulle falla platt till marken om vi kvinnor började att acceptera våra kroppar som de är?

De kroppar vi får oss förevisade visar i de allra flesta fall en ung tjej som ännu inte har växt färdigt. En rumpa och ett par höfter som hör till en 15-17-åring, inte en 35-åring. De är retuscherade till något som inte ens existerar i verkligheten! Vackra modeller med fantastiska former får brösten förstorade, midjor och höfter förminskade, läpparna förstorade ja t.o.m. fantastiskt vackra gröna ögon blir på en halv sekund i fotoshop blå!!

Ett foto i min yahoo-grupp är retuscherat - det första, Patrick har slätat ut mina tankerynkor ovanför näsan. Ibland ser jag de här fotografierna och dem i modemagasinen som separata målningar av en skicklig konstnär. De avbildar inte verkligheten utan är en sorts tavlor. Numera när jag ser posters med reklam för parfym tittar jag efter hur bilden har manipulerats, försöker föreställa mig rynkan som inte längre syns, kollar vilket ljus de har använt för att få bort skuggan av näsan och - om de har varit konsekventa. Ibland kan man tom få se att händerna har olika storlek! snacka om klantig photoshopping.

Och om vi finge se mera av verkligheten, vad skulle hända då?

Skulle vi inse att vi långtifrån är ensamma om alla våra små bekymmer och besvär och sluta oroa oss? Skulle vår självkänsla bli bättre? Skulle vi förändra vårt konsumtionsmönster och därmed också tvinga skönhetsindustrin att byta fokus? Dove tycker jag är lite av en förebild, men även där ser du inga "extremer" inga överviktiga, inga "för långa" och ingen som är dvärg. (Mimie Mathy är helt underbar! Varför har inte Sveriges Television köpt in "Josephine - Ange Gardien" för? underbar serie! :-)

Den åldrande kvinnokroppen hålls långt borta från kamerorna, den har fulstämplats. Livets naturliga rytm ska vi helst inte låtsas om, marknaden vill fortsätta att odla våra ömtåliga tonårsegon, en förstärkt självkänsla ligger absolut inte i dess ekonomiska intresse.

Tacka vet jag beskrivningen av kvinnokroppen i eskimåmyten "Skelettkvinnan"! Återberättad av Clarissa Pinkola Estes i hennes bok "Kvinnor som slår följe med vargarna". Där sjunger skelettkvinnan fram en kropp åt sig själv och den beskrivs såhär: "Hon sjöng efter hår och goda ögon och fina runda händer. Hon sjöng fram springan mellan benen och bröst långa nog att svepa om sig för värmens skull och allt annat som en kvinna behöver."

Bröst långa nog att svepa runt nacken! De ni! Det är bilden av en gammal kvinna som har fött och ammat många barn, bilden av en vis och erfaren kvinna, en kvinna som vet vad som verkligen är värdefullt. Hängpattar att dänga i huvet på den karl som är oförskämd!

Njut av livet kära systrar!
Josephine  :-)

And in English:
--------------------
Honestly, I had my doubts before I put out the bikini photo the other day. I could have put it in the bottom of this blog, well hidden and only the link to the yahoo group where I have all the "ego"-photo´s. But then I thought, why should I hide myself here, when I didn't hide myself in the summer on the beach? Why should I hide that which is not perfect or weed out images with ugly knees and stomach? This is how I look, and if someone don't like to see it then that person very quickly can change to another internet page. End of story.

My colleague Hedvig emailed me the next day exactly what I was thinking, that this is how a woman's body looks like. Fat, thin, flat, with invisible waist or with hanging breasts. She also wants to make some photographs now and possibly, her oldest daughter also. Not in a bikini, but dressed nicely, photographs showing the beauty that shines out from the inside.

In the puberty when you are searching for yourself and you compare and you get compared, when you get dismissed, bullied and robbed of your self-esteem, then it is more important with those small moments of triumph and happiness. A handball-goal which sat like the nail in the wall, the perfect crushing answer to a tormentor who thought he could continue the harassing litany infinitely, a wolf whistle on the town, which was meant for me - me? I? The flagpole and tall ungainly one?

I'm trying to think back to what it was with my body that I did not like then ... My biggest sorrow, if we are going to call it a sorrow, was probably my tiny breasts. I was late, I did not really get breasts to speak of until after 20. The hormones I ate started the whole thing but it still took several years before I had more female forms. Because of the bullying? did I really care about clothes and fashion - or was it that which led to the bullying too? That my interests were not in that field? (I ate hormones when I was 15-16 years to stop my growth, the forecast was that I could become up to 204cm.)

"Jealousy" Mari told me, there were so-called peers in the class, who were horribly jealous because it was easy for me to learn at school. And I was totally surprised really, I was nowhere near the best in class! There were at least two who were better than me on the examinations. Which ever the reasons were, today I still have the same feeling inside that Kjell Eriksson describes in his excellent book "Kjell". He was fat and was teased and humiliated and now when he is slim, he still has the image of himself as a fat person. I have the feeling of constantly being "outside", someone who does not belong and I still do not understand what the men see that they think is so sexy? *lol*

I'm 37, approaching 40, cellulites (is it what those holes in the thighs are called?) begin to show up, my eyes get more and more crows feet and other wrinkles. My skin will not remain as smooth and nice as by my mom and my grandma. Smooth and fine? for whom? why?

Yes why do we never see pictures of ordinary women in newspapers and on TV?

Could it be that the beauty industry, fashion industry, plastic surgery with a turnover of billions and billions of dollars - everything would fall flat on the ground if we women began to accept our bodies as they are?

The bodies which are seen in media show in most cases a young girl who has not yet finished growing. A butt and a pair of hips belonging to a 15-17 year old, not a 35 year old. They are photoshopped into something that does not even exist in reality! Beautiful models with fantastic shapes get enlarged breasts, waists and hips are slimmed, enlarged lips and even stunning beautiful green eyes are in half of a second changed into blue!

One photo in my yahoo group is photoshopped - the first, Patrick has smoothed out my thinking wrinkles above the nose. Sometimes I see these photographs and those in fashion magazines as separate paintings by a talented artist. The image is not real but it's a kind of painting. Nowadays when I see posters advertising for perfume, I look after how the image has been manipulated, try to imagine the wrinkle that is no longer visible, checking which light has been used to remove the shadow of the nose and - if they have been consequent. Sometimes you can even see that the hands are of different size! Talk about clumsy photo-shopping.

And if we should see more of the reality, what would happen then?

Would we realize that we are far from being alone in all our little worries and problems and stop worrying? Will our self-esteem get better? Would we change our consumption patterns and thus forcing the beauty industry to change focus? Dove, I think is a bit of a role model, but also there you will not see any "extremes" no overweight, no "too tall" and no one who is a dwarf. (Mimi Mathy is wonderful, why have not Swedish Television purchased "Josephine - Guardian Angel"? Wonderful serie! :-)

The aging female body is kept far away from the cameras, it has been condemned as ugly. We are kept far away from life's natural rhythms, the market want to continue to nurture our fragile teenage egos, a growing sense of selfesteem is certainly not in its economic interest!

Thanks God for the description of the female body in the Eskimo myth "Skeleton Woman"! Narrated by Clarissa Pinkola Estes in her book "Women who runs with the wolves". The skeleton woman produces a body for herself by singing it into shape and it is described like this: "She sang for hair and good eyes and nice round hands. She sang the cleft between the legs and breasts long enough to wrap around herself to keep her warm and everything else that a woman needs. "

Breast long enough to wrap around your neck! Hey! This is the image of an old woman who has given birth to and fed many children, the image of a wise and experienced woman, a woman who knows what is truly valuable. Breasts long enough to hit on the head of the man who is rude!

Enjoy life dear sisters!
Josephine :-)

 

Från Scheveningen sommaren 2010 / Scheveningen summer 2010

Jajamensan, skarpa vändningar i den här bloggen - ena dagen snö, den andra sommar och hav!
De nya fotografierna kan man se i albumet "bikini"

Yepp - sharp contrasts in this blog - one day snow the other summer and sea!  :-D
The new photos can be seen in the album "bikini", album nr.30.

Http://groups.yahoo.com/group/Tall_Josephine


Njut av livet! / Enjoy life!

Josephine

En väldigt otypisk sådan! / Not the usual stuff!

Dimma och dimma och sedan plötslig köldknäpp gav dessa otroligt vackra rimfrostkristaller!

A lot of fog and suddenly several minusdegrees gave these very beautiful icecrystals!

Den 18:e December köpte vi en julgran. Överlever den kommer den att planteras i Patricks mammas trädgård.Den luktar så gott...

On the 18th of December we bought a Xmas-tree. If it survives we'll plant it in the garden of Patricks mother.
It smells so nice...

Söndagen den 19:e December kommer ingen i Europa att glömma. I Belgien föll det på sina ställen mer än 30cm snö på 24tim. Detta är bilder från Arboretumet i Tervuren på eftermiddagen. Skönt nog skulle vi ingen vart så vi slapp trafikkaos och senare hade jag tur med flyget som gick både till Sverige och tillbaka som det skulle på mina resdagar, medan så många andra blev strandsatta överallt.

Noone in Europe will forget Sunday the 19th of December. In Belgium it fell here and there more than 30cm of snow in 24h. These are photos from the Arboretum in Tervuren in the afternoon. Luckily we were not going anywhere far away so we were never stuck in any trafichaos. Later I  had a lot of luck with my flights to and fro Sweden on my traveldays, they flew as planned while so many others got stuck everywhere.

 

Bilden är lite "blå" eftersom skymningen börjat sätta in och jag var tvungen att ta med lite för mycket ljus.

 

The snow was in perfect condition to make snowballs (+-0 degrees) not too dry and not too wet. So I made a snowlantern (snölykta) outside the house.

Snart kommer foto'n från "Svenska vintern" vilka är mystiskt lika de här... men den skillanden att idag är det barmark i Bryssel, medan snön fortfarande ligger kvar hemma i Småland!

Soon there will be photos from the "Swedish winter" which look mysteriously alike these ones here... with the difference that today there's no snow left here in Brussels, while it still resists in the low temperatures back home in Småland.

Hälsningar/Greetings,
Josephine

De första fotografierna är tagna för ca två veckor sedan när vi promenderade vid Rouge Cloitre. De flesta träden var då fortfarande ganska gröna. Idag gick vi en annan vända inne i stan när vi såg några fantastiska lönn-träd. Som ni kommer att se är de två olika sorter.

The first photos were taken about two weeks ago on our walk at Rouge Cloitre. Most of the trees were then still pretty green. Today we walked another route inside town when we saw some magnificent maple-trees. As you will see they are two different sort of spieces.



I mitten skymtar Rouge Cloitre. In the middle you can see Rouge Cloitre.




Gångvägen skönt inramad i grönt.  The promenade framed in soft green.

Detta är nog mitt favoritställe i Zonienwoud. Den mittersta källan i "tre källor-dalen".

Maybe my favourite spot in Foret de Soigne. The second source in "valley of three sources".




Bok-skyskrapor. Giant beechtrees.




Den här jordekorren satt där och skrek som skrek. Om den nu försökte skrämma iväg oss så misslyckades den kapitalt. Istället samlades både två och tre fotografer och tog fina bilder. Jag försökte zoma in den i motljus - detta var det bästa som blev med mobilkameran...

This earthsquirrel sat there and screamed and screamed. If it tried to scare us away that was a complete failure. Instead some two three photographers stopped by and took nice photos. I tried to zoom it with the light against me - this was the best I could get with my mobilecamera...

 

Om du gillar rött så är detta det trädet du ska plantera i trädgården.

If you like red, this is the tree to plant in the garden.

 

Om du tittar noggrannt så ser du strax till höger trädstammen till trädet som står bakom. Den kronan smälter in i trädet framför.

If you look carefully you will see to the right the trunk to the tree behind. The crown is melting in, in the tree in front.

Lyckliga de som bor längs denna gatan! Men jag ska inte klaga, jag har ju de blommande körsbärsträden på våren.  :-)

Blessed are those who live along this street! But I shall not complain, I have afterall the flowering cherrytrees during spring. :-)

 

Lite grönt, mycket rött och lite gult. Detta skulle jag kunna sitta och brodera på i flera timmar utan att tröttna.

A little bit of green a lot of red and some yellow. This I would be able to sit and embroider during hours without getting bored.

Denna fotograferade jag förra året med. Favorit i repris.

This one I photographed last year too. A favourite repeated.

Ett broderi motiv till! / One more item one could make an embroidery of!


Njut av hösten och gå ut idagsljuset när ni kan. Det behövs nu när det blir mindre av det.


Enjoy the autumn and when you can get out in the daylight. It's for sure needed
when there is less of it now.


Hälsningar/Greetings,
Josephine

Stor- störst, Sequoiadendron giganteum, på svenska mammutträd. I Tervurens arboretum finns flera stycken.

Big- biggest, Sequoiadendron giganteum, in English Giant Sequoia. In the arboretum of Tervuren there are several of them.




Grannen intill erbjöd en trevlig plats att vila på i solskenet.

It's neighbour offered a nice spot to rest in the sunlight.

Höstfärgerna börjar komma. The autumn colours are arriving.

(obs! EJ photoshoppat, inte det minsta! / No photoshop on this picture!)

Höst,  herfst,  autumn,  l'automne 

maybe my favourite time for making photos in the nature?

*smile*
Josephine

(Translation to English below)

För drygt en vecka sedan på fredagskvällen såg jag en thriller.
Dumt gjort.

Jag hade varit nyfiken på den en lång tid från det att den var på bio. Nu såg jag DVDn och köpte den: "The Road". Det är en film om ett framtida samhälle där civilizationen har kapsejsat, naturen är mer eller mindre död och en far och hans son försöker ta sig över USA mot havet och sedan söderöver där de tror att det är varmare. Hela filmen är kall och grå och skrämmande. De är mycket försiktiga men möter ändå band med kringdrivande kannibaler som skjuter eller fångar andra människor för att äta upp dem. Hungern är som ni kan förstå fruktansvärd. Fadern spelas av Viggo Mortensen. Kannibalerna var skrämmande nog, men egentligen grep mig hela konceptet och jag kände mig nedstämd under flera dagar efteråt. En riktigt deprimerande dystopi. Jag tänkte mycket på vad det är som får oss att förbli mänskliga i den positiva bemärkelsen, där vi bryr oss om inte bara dem vi känner utan också orkar visa solidaritet och medmänsklighet med dem som vi inte känner? Hur delar man med sig när man svälter?

Nu kanske ni tycker att jag drar för stora växlar på bara en futtig film, men detta är inte bara möjligt, liknande situationer (bortsett från kannibalism) sker varje dag runt om på jorden i krigszoner eller områden som drabbats av jordbävning och översvämning. Nyligen läste jag att 925 miljoner människor i världen lider av hunger, detta fastän det fortfarande produceras tillräckligt med mat, men den kommer inte alla tillgodo. Detta i en värld där himlen är blå, solen skiner, naturen fungerar än så länge någorlunda som den ska (torkan i Ryssland har förstört deras skörd, men på andra ställen i världen har man kunnat skörda) och det finns än så länge fungerande regeringar och infrastrukturer.

Varje dag går jag förbi tiggarna i tunnelbanegången i Bryssel och jag undrar varför de aldrig blir hjälpta av någon socialkonsulent, varför människor i vårt rika samhälle tillåts att falla ner på bottnen och dö ute på gatorna i vinterkylan. Staten kan faktiskt inte ta hand om allting, kyrkan gör så gott den kan - var börjar och slutar vår egen medmänsklighet?

Men jag har en del idéer vad jag skulle vilja göra för att "gör skillnad" och jag började med en av dem ca två veckor innan jag såg filmen. Jag vill inte säga något om det här innan det är avslutat, men när det väl blir avslutat kommer jag att skriva om det även här i bloggen.

För jag är tack och lov inte ensam, vi är många som faktiskt vill göra något. Dagen efter kom vår vän Betty över på middag och med sig hade hon en kort dokumentär om slummen utanför Nairobi, "Kibera", en av världens största. Så underligt som det kanske låter kändes det bra att se den filmen efter skräckfilmen dagen innan. En av människorna där jobbar som telecom-ingenjör och skulle för länge sedan ha kunnat flytta till ett "riktigt" bostadsområde, men har valt att stanna kvar. Han har köpt mark och där byggt en skola för unga kvinnor som vill fortsätta sin utbildning efter grundskolan. Grundskolan (åtta år) i Kenya är gratis, men efter det måste man betala för skolgången och det har förstås invånare i slummen inte råd med. Undervisningen sköts av frivilliga lärare som inte alltid kan bli betalda, den här ingenjören gör så gott han kan med den relativt goda lön som han får.

Så istället för att ta tre steg tillbaka och retirera från vad som ter sig som en omöjlig situation har denne man tagit ett litet steg framåt och börjat bygga på ngt som inger hopp.

Dagen efter skräck-filmen sken solen och jag tog detta fotografiet:

Det finns så mycket att vara tacksam för. Idag regnar det och himlen är grå men jag tittar på fotografier likt detta och färgerna fyller mitt hjärta med energi.

Detta att kunna leva i nuet är något som nutidsmänniskan har svårt med. Inte försjunka för länge i det som har varit eller oroa sig konstant för det som kanske kommer, men att vara helt och hållet i det som är nu. För ett år sedan läste jag Eckhart Tolles bok "The power of now", mycket inspirerande. Jag tror den har hjälpt mig en bit på vägen, men färdighet kräver övning och jag är inte mycket för att sitta ner och meditera. Av och till - särskilt när jag pendlar eller reser försöker jag att inte göra någonting. Inte läsa och fylla huvudet med ytterliggare ord, utan faktiskt vara slappna av och betrakta vad som sker runtomkring mig. Att stänga av tankarna lyckas jag inte med ännu - det kräver något mer fysiskt som t.ex. när jag spelar flöjt eller går och simmar.

Om drygt en timme kommer massor med människor att samlas hos hästbonden Stig-Anders Svensson i Råskog, Småland. Det är en person som verkligen lever i nuet. Djurskyddsmyndigheten har beslutat att hans hästar missköts, baserat på en rapport från April när en av dem var halt. Tre månader senare var kontrollen prickfri men det räknas inte, tydligen räknas inte heller att han har fått ett stort uppbåd av hjälp och stöd. Klockan tolv hålls en manifestation på hans gård för att beslutet ska rivas upp och han ska få behålla sina hästar. Han kommer förstås att överklaga, men tyvärr får inte hästarna förbli hos honom under överklagningstiden - i normla fall en rimlig lag för att skydda misskötta djur, men i hans fall blir det helt fel. Hästarna (tre stycken jättefina Ardennerston) är inte alls misskötta och han lever med dem i full symbios, skötande ett hästjordbruk med urgamla metoder från början av nittionhundratalet! Han är så unik att han borde få lön från staten för den kulturgärning har gör tycker jag.

Men Stig-Anders vill nog inte det. Han vill leva i lugn och ro som han alltid har gjort tillsammans med sina hästar, arbetande i ett strävsamt tempo som skulle få en modern traktorsbonde att gå nipprig. Han blev känd genom dokumentärfilmen "Hästmannen"  2006 och sedan dess får han ofta och regelbundet besök av nyfikna. Via en av sina vänner hälsar han att alla är välkomna, men att han helst ser att folk kommer och arbetar tillsammans med honom enligt hans gamla metoder och inte springer ivägen med (film)kameror, dem har han fått nog av. 

Här är en länk till en bit film på youtube  http://www.youtube.com/watch?v=S9Bf5W7uzkg

hemsidan  http://www.hastmannen.com/

och en blogg för att hjälpa honom under de här svåra veckorna  http://bit.ly/dcyWcL

Facebookgruppen har i skrivande stund  5738 personer anmälda  http://bit.ly/biXiZQ


Nu (ha!) ska jag strax avsluta detta blogginlägg,
fixa översättningen till engelska och lägga ut några länkar.

Ha en trevlig vecka!
Josephine


English
----------
Just over a week ago on the Friday night, I saw a thriller.
Stupid thing to do.

I had been curious about it a long time from when it was at the cinema. Now I saw the DVD in the supermarket and I bought it: "The Road". It is a film about a future society where civilization has capsized, nature is more or less dead and a father and his son are trying to cross the United States towards the sea and then towards the south hoping it will be warmer there. The whole film is cold and gray and scary. They are very cautious but still encounter loitering cannibals who shoot or capture other people to eat them. The hunger is as you can understand terrible. The father is played by Viggo Mortensen. The cannibals were scary enough, but what really grabbed me was the whole concept and I felt down for several days afterwards. A really depressing dystopia. I thought a lot about what it is that makes us remain human in the positive sense, when we care about not only those we know but also are able show solidarity and compassion with those we do not know? How do you share when you are starving?

Now you may think that I draw too much on just one measly movie, but this is not only a possible future, similar situations (except cannibalism) exist every day around the globe in the war zones or areas hit by earthquakes and floods. Recently I read that 925 million people worldwide suffer from hunger, although there is still enough of food produced, but it is not shared. This in a world where the sky is blue, the sun is shining, nature works so far almost as it should (the drought in Russia have destroyed their harvests, but elsewhere in the world they have been able to harvest) and there is as yet functioning governments and infrastructures.

Every day I walk past the beggars in the subway tunnel in Brussels and I wonder why they are never helped by any socialworker, why people in our rich society are allowed to fall onto the bottom and die on the streets in the winter cold. The state can not actually take care of everything, the church is doing the best it can - where do our own humanity start and where does it stop?

But I have some ideas what I would like to do to "make a difference" and I started with one of them about two weeks before I saw the movie. I do not want to say anything about this before it is finished, but once it gets completed, I will write about it here in the blog.

I am thankfully not alone, many of us actually want to do something. The day after, our friend Betty came over for dinner and brought with her a short documentary about the slums outside Nairobi, "Kibera, one of the world's largest. As strange as it may sound, it felt good to see this movie after the horror movie the day before. One of the people there was working as a telecom engineer and would long ago have been able to move to a "real" neighborhood, but he choosed to stay. He bought land and there he built a school for young women who wish to continue their education after primary school. Primary school (eight years) in Kenya is free, but after that you have to pay for school and inhabitants of the slums can not afford that. The courses are run by volunteer teachers who can not always get paid, but this engineer is doing the best he can with the relatively good pay he has.

So instead of taking three steps back and retreat from what seems like an impossible situation, this man took a small step forward and started building on something that gives hope.

The day after the horror-movie the sun was shining and I took this photograph:

There is so much to be thankful for. Today it is raining and the sky is grey, but I look at photos like this and the colors fill my heart with energy.

This thing to be able to live in the present, is something that modern man has difficulty with. Not sinking too long in what has past or worry constantly about what may come, but to be entirely in what is now. A year ago I read Eckhart Tolle's book "The Power of Now", very inspiring. I think it has helped me in some ways, but the skill requires practice and I'm not much for sitting down and meditating. From time to time - especially when I travel, I try to do nothing. Not to read and fill my head with additional words and information, but to relax and watch what happens around me. How to succeed to get out of the thoughts, I don't know, but in my case it requires something more physical such as when I play the flute or go swimming.


In about one hour, lots of people will gather by the farm of "horse-farmer" Stig-Anders Svensson at Råskog, Småland. This is one person who actually lives in the present. Animal Welfare Agency have decided that his horses are poorly managed, according to a report from April, when one of them had a problem with the leg. Three months later, another control was without any remarks but it didn't count, apparently neither that he has received a lot of help and support the last months. At midday, there will be a demonstration in his yard in the hope the decision will be torn up and he will get to keep his horses. He will of course make an appeal against the decision, but unfortunately the horses may not remain with him during the time of the appeal. In normal circumstances this is a reasonable law to protect abused animals, but in his case, it will be completely wrong. The horses (three gorgeous Ardennes) are by no means neglected, and he lives with them in full symbiosis, attending to a horse farm with ancient practices from the beginning of the 20th century! He is so unique that he should receive a salary from the state for keeping the cultural heritage alive, in my opinion.

But Stig-Anders would probably not like it. He wants to live in peace and quietness as he always has done with his horses, working in a strenuous pace that would have a modern tractor farmer to go insane. *grin* He became famous by the documentary film "Hästmannen" (the Horseman) in 2006 and since then, he regularly and frequently gets visits by curious tourists. Through one of his friends he sends the greeting that everyone is welcome, but he prefers to see that people come and work with him in his old ways and not just stand beside or in the way with the cameras, those he has had enough of.

Here are a couple of nice links:

A part of the film on youtube:  http://www.youtube.com/watch?v=S9Bf5W7uzkg

Homepage:   http://www.hastmannen.com/

a blog to help and support him during these difficult weeks:  http://bit.ly/dcyWcL

And the Facebook-group have in this moment 5738 members:   http://bit.ly/biXiZQ

Now (ha!) I'll just finish this blog post,
fix translation into English and post some links.

Have a nice week!
Josephine