giraffen197

Efter regn kommer solsken! Luften var frisk, blommorna blommar och grönskan håller på att bre ut sig.Woluwe-parken är nog min favoritpark i Bryssel; stor, luftig och en hel del intressanta träd.

After rain comes sunshine! The air is fresh, the flowers are blossoming and the verdure is spreading. The Woluwepark might be my favorite park in Brussels; big area, spacey and quite many interesting trees.
(The arboretum of Tervuren is outside of Brussels..  ;-)




Frön till Acer rubrum. Blommorna ser ut såhär: / Seeds of Acer rubrum. The flowers look like this:

http://giraffen197.webblogg.se/images/2010/acer_79798270.jpg




Körsbär / Cherry




Ungar!  Nilgås (Alopochen aegyptiaca)  / Kiddies!  :-)   "Egyptian goose". (latin is a good help to find out foreign names :-)




Knölsvanen ruvade på ägg. /  "Mute swan" , cygnus olor brooding.




På vägen hem passerade jag flera fina trädgårdar. / On the way back home I passed several nice gardens.




Vad heter den vita blomman? / What is the name of the white flower?




Solskensprakt! / Nothing catches the sunlight so beautiful as flowers, yes, maybe butterflies then!  :-)




Penséer och Azalea / Pansies and azalea.




Ännu en sorts körsbär. / Another sort of cherry. (and yes, the flowers smelled great! :-)


Njut av våren och stanna till fem sekunder för att lukta på blommorna!
Enjoy the spring and do stop for 5 seconds to smell the flowers!

//Josephine  :-)

For English please scroll down!


Hur kan man bearbeta och komma över det som har varit? Varför är somliga minnen fortfarande fyllda av smärta? En lagrad ilska över gamla oförätter som likt gammalt vin har förvandlats till vinäger. Sorg och besvikelse över brutna kontakter där jag önskar mig något som jag aldrig kan få, som kanske aldrig har funnits?

Jag var nitton år och nyinflyttad till Växjö. Ensamheten utbyttes till ett sprakande studentliv; lust, glädje, nyfunna vänner och som i en saga - en lång ung man med vackra mörkblå ögon. Allting vändes till sin motsats och efter att under så många somrar ha beklagat mig för henne om mitt usla liv i skolan och hon hade berättat för mig om alla de roliga saker som hände hos henne i Stockholm, ja då brann jag av iver att få dela med henne min nyfunna lycka! För äntligen, äntligen hade livet börjat även för mig!

Hon svarade aldrig. Jag skrev flera brev och kort. Jag blev arg, ledsen och förtvivlad. Varför ville hon inte längre vara i kontakt med mig? Varför kunde hon inte förstå hur viktigt det var för mig nu? efter alla år av glåpord hände det nu iställlet att någon busvisslade efter mig på stan! Det var något fantastiskt, jag trodde knappt mina öron.  Men hon bröt kontakten.

Hennes föräldrar var goda vänner med mina morföräldrar. Hennes pappa sa till mig att ibland "växer man ifrån varandra". Jag förstod inte vad han menade då och än idag har jag svårt att förstå vad som hade förändrats så radikalt. Blev jag ointressant för henne när mitt liv inte längre var en misär? Var jag under hela den tid vi kände varandra inget annat än ett instrument för henne att jämföra sig till sin fördel? Jag vill inte tro det, kanske var det bara så att hon kom fram till att vi levde i olika världar och att vi inte längre hade något gemensamt. Sånt händer.

Men om du läser detta idag Anna, så får du gärna höra av dig, för du var min barndsomvän på somrarna ute i skärgården och du betydde väldigt mycket för mig.

En annan väninna som även hon bröt kontakten vid ungefär samma tidpunkt hette Marie. Under mina ensamma och jobbiga gymnasieår var hon en ljuspunkt i tillvaron. Under en kort tid gick hon en datakurs på samma gymnasium och hon bodde hos en släkting på min gata. Tillsammans joggade vi i skogen och hade många och långa samtal. Oförglömlig blev helgen i Huskvarna när vi klädde upp oss och gick ut.

Inte heller av henne fick jag någon förklaring, kanske hade det överhuvudtaget inte med mig att göra. Ibland försvinner människor bort, de mår dåligt, de skiljer sig, de gifter sig, de byter liv och de förändrar sina värderingar. Och det kommer ett ögonblick när den ena inser att där finns ingenting.  Där, där det borde finnas en bro finns bara en avgrund, där det borde pågå en fest finns det endast ett tomt rum med smutsiga fönsterrutor. Relationen har blivit ihålig och falsk, kanske var den aldrig byggd på något äkta från början? Kvar står någon som känner sig sviken och som undrar:Vad gjorde jag fel? Gjorde jag något fel?

Att lägga det bakom sig, att ge det en plats där frågetecknet kan få multna ner likt en vissnad ros i en komposthög... för kanske, kanske ganska troligen var det aldrig mitt fel, kanske hade det överhuvudtaget inte med mig att göra.

Varje människa lever i ett eget universum. Några få tänker du på varje dag, en hel del kommer tillbaka i dina tankar regelbundet men de allra flesta blir ett ansikte som försvinner i mängden. När jag fortfarande bodde i Värnamo sa min holländska väninna Joke till mig:"Out of the sight, out of the heart". Hennes ord var grymma och ändå så sanna. De hjälpte mig att inte ha så stora förväntningar att bekanta skulle hålla kontakten när jag hade flyttat utomlands. På gott och ont kommer människor och försvinner bort igen. Ibland är det för att en ny person ska få plats i vår vardag och lära oss något viktigt om livet.

//Josephine
------------------------------------------------

How can you process and get past old sorrows? Why are some memories still filled with pain? A collected and stored anger over old injustices which, like old wine has turned into vinegar. Sorrow and disappointment over broken contacts where I still want something which I never can get, which may never have existed from the beginning?

I was nineteen years old and had recently moved to Växjö. Loneliness was exchanged into a sparkling student life; lust, joy, new friends and like in a fairy tale - a tall young man with beautiful dark blue eyes! Everything had been reversed, and after spending so many summers complaining to her about my wretched life at school and she had told me about all the funny things that happened with her in Stockholm, then I burned with a desire to share with her my new found happiness! For finally,  finally the good life had started also for me!

She never replied. I wrote several letters and postcards. I was angry, sad and in despaire. Why did she not want to stay in touch with me? Why could not she understand how important it was for me now? after all the years of verbal abuse, it now happend instead that someone wolf whistled at me in town! It was something incredible, I could hardly believe my ears. But she broke the contact.

Her parents were good friends with my grandparents. Her father told me that sometimes "you grow apart." I did not understand what he meant then and still today I find it hard to understand what had changed so radically. Did she lose the interest when my life was no longer a misery? Was it so, that during the whole time we had known each other, I had been nothing else but an instrument for her to compare herself to her advantage? I do not believe it, maybe she just came to the conclusion that we lived in different worlds, and that we no longer had anything in common. This happens.
But if you read this today Anna, please feel free to contact me, because you were my childhoodfriend during the summers in the archipelago and you meant a lot to me.

Another friend, who also broke the contact at about the same time was named Marie. During my lonely and difficult gymnasial years (senior high school)  she was a bright light in life. For a short time she followed a computer course at the same school and she lived by a relative on my street. Together we went jogging in the woods and we had many and long conversations. Unforgettable was the weekend in Huskvarna when we dressed up and went out.

Neither of her did I get any explanation, perhaps it had nothing to do with me. Sometimes people disappear, they get sick, they divorce, they marry, they change their lives and they change their values. And there comes a moment when one part realize that there is nothing. There,  at the spot where there should be a bridge there is only an abyss. There, where a big party should take place, there is only an empty room with dirty windows. The relationship has become hollow and false, maybe it was never built on anything real from the beginning? Left behind stands someone who feels betrayed and who wonders: What did I do wrong? Did I do anything wrong?

To leave it behind , to give it a place where the question mark can rot down like a withered rose in a compost heap ... for maybe, maybe quite probably it was never my fault, maybe it had nothing at all to do with me.

Every human being is living in a universe of their own. A few you think about every day, a lot comes back in your mind regularly but the vast majority will be a face which disappears in the crowd. When I still lived in Värnamo my Dutch friend Joke said to to me: 'Out of the sight, out of the heart ". Her words were cruel and yet so true. They helped me not to have high expectations that my friends and acquintances would stay in touch when I had moved abroad. For better or worse, people come and disappear again. Sometimes it is because a new person need a space in our daily agenda, someone who will teach us something important about life.

//Josephine

I början av februari var jag hemma i Sverige under en vecka för att gå på en av konserterna med Lill Lindfors och Jönköpings sinfonietta. Jag passade på att ta med mig mina föräldrar som annars antagligen aldrig hade satt sin fot i missionskyrkan. ;-)  Dessutom fick jag krama om den nya familjemedlemmen "Sigge". Frans blev påkörd i augusti förra året och fick avlivas. :-(

In the beginning of February I visited Sweden during one week to go to one of the concerts with Lill Lindfors and the regional symphony orchestra "Jönköpings sinfonietta". I took the chance to bring my parents along who otherwise probably never would have gone to the missionary church. ;-)  I also got to hug the new familymember "Sigge". Our old cat Frans got hit by a car last year and had to be killed. :-(




Som syns är Sigge ruskigt lik Frans på bröst och huvud, Frans hade lite fler och mörkare ränder, men bakkroppen har ett klassiskt tabbymönster där Frans var mer tigrerad. (foto'n under kategori "Katt och Hund")

As can be seen Sigge is very look alike to Frans on his head and chest, but Frans had a few more thicker black lines and the back of his fur has a classic tabby pattern where Frans was tigrine/spotted. (photos under category "Katt och hund")




Mina föräldrar hämtade Sigge på Nässjös katthem/asyl. Enligt veterinären där är han åtta år gammal och levde under ca ett år eller mer (ingen vet) som hemlös matad av en del och ätande det han kom över vilket har gett honom en taskig mage som nu inte tål något annat rent torrfoder.

My parents fetched Sigge at the catasylum in Nässjö. According to the veterinarian he is about eight years old and lived for a year or more (noone knows) as homeless. He was fed by some people but also ate what he could find on the streets which led to that his stomach now can't digest anything else but pure dry complete fodder.




Han är en mycket gosig och kelsjuk katt. (Tro jag det, äntligen få ett hem hos människor som tycker om mig!) Pratsam med små höga jamningar, nästa lite försynta, som om han fortfarande inte vet om han får lov att använda sin fulla vokabulär. Och så tycker han om att nafsa på mammas tår!

He is a very sweet cat and he loves to cuddle. (No wonder, finally I've got a home again by humans who love me!) He talks with small high miaows, almost a bit shy, as if he isn't sure yet if he is allowed to use his full vocabulary. And he loves to take small bites on my mothers toes!


*smile*
Josephine

English translation please scroll dooown! :-)


Denna texten påbörjades i höstas med titeln "Därför vill jag inte kalla mig för kristen". Sedan dess har några månader gått och många tankar passerat. Jag vet fortfarande inte om jag kan kalla mig för en kristen, men det är ett annat kapitel än vad texten till sist handlar om.
---------------

Jag bär sår på min kropp som blöder fast de inte syns. Gamla sår som borde ha läkts...  det sägs ju att tiden läker alla sår, men det är inte sant. Tiden gör ingenting,  den är passiv. En smärta, stor som en ärta och trots tolv tjocka madrasser skaver den och stör min sömn.

Min hemby ligger i "bibelbältet" i Jönköpings län. Där fanns ca. 1000 invånare fördelade på svenska kyrkan och tre frikyrkor, dvs. de som fortfarande var lite kyrkliga av sig. På 80-talet hade sekulariseringen slagit igenom även där.

En av mina klasskamrater var pingstvän och vi lekte mycket med varandra. Jag kom ihåg hur hennes familj bad bordsbön innan måltiden, något som vi förstås aldrig gjorde hemma i min familj. Det kändes konstigt, avigt - hungern kolliderade med en påbjuden religiös vördnad som i det ögonblicket av djuriskt behov befann sig på andra sidan månen.

Min vän försökte övertala mig att börja i pingstkyrkans söndagsskola, de verkade ha det roligare där än i missionskyrkan dit min lillebror och jag gick. Men där gick gränsen för min mamma, pingstvännerna var inte mycket att ha enligt henne. De upprätthöll en skenhelig fasad och menade på att att de var så förträffliga eftersom de var kristna, till skillnad från "vanligt" folk. Ett korn av sanning fanns det tyvärr i det hon sa. Jag har senare läst på olika håll hur stränga de kunde vara i en församling, vilket kan skapa ett oärligt betéende, allt för att inte bli utesluten ur gemenskapen. (Och detta gäller inte bara pingstvänner, utan alla samfund som är alltför stränga.)

Det slutade med att jag hade ett praktgräl med min väninna... jag sa vad min mamma hade sagt - att Jesus var en myt och en saga. Hon blev ursinnig, skrek åt mig att det inte var sant. Vår vänskap fick sig en törn och återhämtade sig nog aldrig riktigt efter det. Kära G. du var altid så glad och trevlig, du hörde till dem i klassen som var snälla och inte retades. Jag tycker fortfarande om dig.

På något vis blev min lillebror och jag istället aktiva i missionskyrkans scouter "Unga viljor" och deras söndagsskola. Föreningslivet med barnvänliga aktiviteter är inte så stort i en liten by så troligen föll det sig ganska naturligt att vi gick dit. I söndagsskolan fick vi lära oss gamla och nya testamentets berättelser och sjunga sånger. En av ledarna var vår lekskolefröken från Myresjö. Hon älskade oss barn och vi visste inget bättre än att få sjunga tillsammans med henne. Jag minns de små klistermärkena som vi fick klistra in i häften med bibelberättelser och min avundsjuka över de myntkassetter som ett par av barnen hade. Inte själva mynten utan denna pryl där man kunde stoppa in 5-öringar i ett hörn, 10-öringar, 25-öringar, 50-öringar och enkronor. Något fack för femkronor fanns inte. De var ett senare påfund!

Mina föräldrar var nog glada att få ha söndagsmorgonen för sig själva, men speciellt religiösa är de inte. Farmor var den som var aktiv i kyrkokören och pappa gick i kyrkan en eller två gånger om året. Han är fortfarande förtroendevald i församlingsfullmäktige vilket är mer en politiskt färgad aktivitet från hans sida än religiöst. Hos mina morföräldrar bad vi aftonbön, men när jag i tidig tonår frågade mormor om hon trodde på Gud fick jag till svar "nej". Varför ber vi godnattbön då? undrade jag, jo för att somna lättare fick jag veta. En ritual bland alla andra.

Små barn blir stora och jag slutade inte att växa på höjden. Tacksamt mobboffer i skolan följde detta med mig även till scouterna. Ett par av småkillarna började retas och slutade inte. Jag bad ledarna för UV scouterna att se till att de slutade, men vad de nu gjorde, om de gjorde någonting alls, trakasserierna upphörde inte. Jag var nu i den åldern där man som lite äldre (12-13) ska börja ta hand om de yngre, men någon sådan talang infann sig aldrig. Kanske tyckte de att det därför var lätt och behändigt att den där långa avvikande flickan slutade och aldrig mer kom tillbaka. Jag var oerhört besviken. De som i Guds namn borde ha skyddat mig, borde ha medlat och löst konflikterna satt med armarna i kors.

Sen kom konfirmationen *trumpetfanfar*.
Vi hade tur eller var det Guds försyn? Istället för den gamle prästen fick vi under mitt konfirmationsår en helt nybakad präst, en äldre kvinna i femtioårsåldern och vi var hennes allra första konfirmander. Tyvärr fick hon inte stanna efter sitt första år. Den gamle prästen såg hellre en man en än en kvinna ta över efter honom. Men hon kom att betyda väldigt mycket för mig och även ett par år senare när jag gick igenom en djup kris kom hon till min sida. Tack, du har lämnat djupa fotspår i mitt hjärta.

I gymnasiet slutade de verbala trakasserierna, men istället började en lång period (tre år är en lång tid) av ensamhet. I grundskolan hade jag en bästis, men i gymnasiet valde vi olika utbildningar och i min nya klass som bara var en halvklass humanister tillsammans med en halvklass ekonomer fann jag aldrig någon ny vän. Där fanns en flicka jag kanske hade kunnat bli vän med, men vi var ganska olika och jag var alltför upptagen av mig själv. Hon blev istället godvän med två andra och de tre gick varje vecka till gymnasiets kristna kör "Shalom".

Vid något tillfälle följde jag med dem, men vände i dörren. Frikyrkligheten med allt vad den innebar av tungomålstalande och extatisk lovsång låg inte för mig och då, 16 år gammal, var jag på väg bort från kristendomen. Mina frågor fick inga tillfredsställande svar, speciellt inte från min familj. Och behandlingen från mina såkallade klasskamrater var allt annat än uppmuntrande. På morgonen när jag hämtade mina böcker mötte jag dem vid skåpen. Om jag inte sa hej, var det ingen av dem som sa hej till mig. Tystnaden gjorde ont.

Förvåningen i min familj blev stor när min kusin efter gymnasiet valde att utbilda sig till präst! Varifrån hade hon fått detta infall? men hon hade hittat sin trygga hamn hos "Kyrkans unga" och därefter växt fram som en naturlig predikant och förkunnare. Mig har hon aldrig försökt att omvända och det är säkert därför som jag fortfarande är kvar i Svenska kyrkan. Klokt och tålmodigt har hon på senare år agerat bollplank för flera av mina funderingar.

Mina kusiner på andra hållet var medlemmar i allianskyrkan. Tyvärr skar sig kontakten där, mycket tack vare en redan dålig relation mellan min far och faster. Det känns som om jag och min bror har fått ärva gammalt groll och mina senare kontaktförsök har alla avslagits. De kallar sig för kristna, men verkar ha tagit Paulus ord om att inte beblanda sig och umgås med syndare till måttstock. (just nu hittar jag inte stället i NT, men det finns där i ett av breven) Ytterliggare en tagg som grävt sig in och gör ont, för än idag vet jag inte vilka missförtånd och förflugna ord det var som skadade vår relation. Att bli bortstött från sin egen familj gör ont. Men att inte veta varför, att inte kunna be om ursäkt och begrava gamla tvister, det gör ont värre.

Därefter har jag lärt känna flera nya underbara kristna människor och efterhand insett att de är precis som alla andra. Det finns präster i svenska kyrkan som ljuger, det finns t.o.m. en och annan som har vänsterprasslat. Det finns de som arbetat för mycket så att deras tro landade i graven, andra som älskar just att kunna predika men inte bryr sig om sina församlingmedlemmar...  kort sagt, som folk är som mest.

Om jag nu är på väg tillbaka så beror det inte på de "kristna" som tolkar bibelordet och dömer andra (Är det inte Gud som ska döma på den yttersta dagen??) utan på de supertrevliga människor som jag har lärt känna i YWAM (Youth With A Mission) där även en sökande och ifrågasättande får plats. Och gamla sår kan läkas, om de behandlas med kärlek.

Denna texten är mitt sätt att gå igenom det som har varit och förhoppningsvis kunna lämna det bakom mig.

//Josephine

----------------------------------------------

English:  (if you are a teacher in English and feel like correcting the worst errors, please email them to me at:
Josephinea-at-yahoo.se , not in the comments under.)

This text was started last fall with the title: "The reason I would not call myself a Christian." Since then, several months have passed and many thoughts have passed too. I still do not know if I can call myself a Christian, but that's another story than this text ultimately is about.
---------------

I carry wounds on my body which are bleeding but can not be seen. Old wounds which should have healed ... they use to say that time heals all wounds, but this is not true. Time is not healing anything, it is passive. A pain, the size of a pea and even above twelve thick mattresses it irritates and disturbs my sleep.

My home village is in the "Bible Belt" in the county of Jönköping. There were approx. 1000 people divided between the Swedish church and three Free Churches, that is those who still went to church regularly. In the 80's the secularization had had an impact there as well.

One of my classmates was a Pentecostal, and we played a lot with each other. I remember how her family said grace before the meal, which of course we never did at home in my family. It was weird, awkward - the hunger collided with a mandated religious awe which in that moment of animalistic need was situated on the other side of the moon.

My friend tried to persuade me to start in the Pentecostal church's Sunday school, they appeared to have much more fun there than at the Evangelical church where my brother and I went. But that was the limit for my mom, Pentecostals were not appreciated by her. They maintained a hypocritical facade and thought of themselves to be so good because they were Christians, unlike "ordinary" people. There was, unfortunately, a grain of truth in what she said. Since then I have read in various places how strict they could be in a parish, something which can create a dishonest behavior, members will do anything not to be excluded from the Community.
(and this counts not only for Pentecostals, but for any community which is very strict.)

In the end I had a terrible argument with my friend ... I forwarded what my mother had said - that Jesus was a myth and a fairy tale. She was furious, screaming at me that it wasn't true. Our friendship took a blow and never really recovered after this. Dear G. in those times you were so happy and nice, you were among those in the class who were kind and never teased. I still think of you with tenderness.

Somehow, my little brother and I became active in the Evangelical church scouts "Young wills" and their Sunday school. Associations with child-friendly activities are not so many in a small village so it was quite natural that we went there. In Sunday school we were taught the stories of the Old and the New Testament and we were singing songs. One of the leaders was our preschool teacher from Myresjö. She loved us kids and we knew nothing better than to sing with her. I remember the little stickers that we had to paste in books of Bible stories, and my jealousy of the coin cartridge a couple of the kids had. Not the coins but the gadget in which you could insert 5-pennies in a corner, 10-pennies, 25-pennies, 50-pennies, and 1-crown coins. There was no place for 5-crown coins. They were a later invention!

My parents were probably happy to get the Sunday morning for themselves, but they were not especially religious. My grandmother was active in the church choir and my father went to church once or twice a year. He is still an elected representative of the parish council which is a more politically colored activity on his part than religious. By my other grandparents, we said the prayers when going to bed, but when I, in my early teens asked my grandmother if she believed in God, she said to me "no." Why do we say the evening prayer then? I asked, well, to fall asleep more easily, I was told. A ritual among all others.

Young children grow up and I did not stop growing in height. A thankful mob victim at school this followed me also to the Scouts. A couple of young boys started teasing me and they didn't stop. I asked the managers of the UV Scouts to make sure they stopped but whatever they did, if they did anything at all, the harassment did not stop. I was now at an age where you as the older one (12-13) will start taking care of the younger ones, but such a talent never appeared. Perhaps, because of this, they saw an easy and convenient solution that the tall and deviant girl stopped and never came back. I was extremely disappointed. Those who in God's name should have protected me, should have been the mediators and resolved the conflicts, they sat with their arms folded and did nothing.

Then came the confirmation * trumpet fanfare *.
We were lucky or was it God's will? Instead of the old priest we got during my year of confirmation a completely freshly educated priest, an elderly woman in her fifties, and we were her very first confirmands. Unfortunately, she didn't stay after her first year. The old priest rather saw a man than a woman take over from him. But she came to mean a lot to me and even a few years later when I went through a deep crisis, she came to my side. Thank you, you have left deep footprints in my heart.

In senior high school the verbal harassment ended, but instead began a long period (three years is a long time) of loneliness. At the elementary school, I had a best friend, but in senior high school, we chosed different courses and in my new class that was only a half-class studying humanities along with a half-class economists, I didn't find one new friend. There was a girl I maybe could have been friends with, but we were quite different and I was too preoccupied with myself. She was instead friends with two other girls and the three went every week to senior high school Christian choir "Shalom".

At some point I went with them, but turned in the door. The Evangelical Christian unit with all that it implied of tongues and ecstatic worship was not for me and then, 16 years old, I was moving away from Christianity. My questions didn't get any satisfying answers, especially not from my family. And the treatment from my so called classmates was anything but encouraging. In the morning when I picked up my books by the lockers I met them, and if I didn't said hello, none of them who said hello to me or pretend I was even there. The silence was painful.

The surprise of my family was great when my cousin after senior high chosed to follow the education to become a priest! Where had she got this influence? but she had found her safe haven in the "Youth of the church" and then emerged as a natural preacher and evangelist. She has never tried to convert me and thi is probably why I'm still a member of the Swedish church. Wise and patient, she has in recent years been kind to occasionally be a sounding board for many of my thoughts.

My cousins ​​on the other side were members of another free´church: "the Alliance Church". Unfortunately, the cotact has ended, thanks to an already poor relationship between my father and aunt. It feels like my brother and I have inherited old grudges and my subsequent attempts at contact have all been rejected. They call themselves Christians, but seems to have taken Paul's words about not intermarrying and associating with sinners as their lead. (right now I can't find the place in NT where it is written, but it's there in one of the letters) This is another thorn which has dug itself inwards and hurts. To this day I don't know what missunderstandings and which thoughtless words it was, that damaged our relationship. Being rejected by your own family hurts. But not knowing why, not being able to apologize and leave the old conflicts behind, hurts even worse.

Thereafter I've got to know many new wonderful Christian people and gradually realized that they are just like everyone else. There are priests in the Swedish church, who are lying, there's even one who had an affair. There are those who have been working too much so that their faith landed in the grave and others who loves to preach but don't care about their parishioners ... in short, they are like most people are.

If I'm now slowly moving back to the church it is not because of the "Christians" who interprets the Bible passages as a means to judge others (Is it not God who will judge on the last day??) But because of the super nice people I've got to know in YWAM (Youth With A Mission), who are also including someone who is searching and questioning. And old wounds can be healed, if treated with love.

This text is my way of doing so. To express it and leave it behind.

//Josephine

(painting by Emily Carr)       (English scroll down)

Den mest grundläggande förutsättningen för vänskap är inte kärlek utan respekt. Om du inte känner respekt för den personen som du kallar en vän, är det då verkligen vänskap?

Med respekt menar jag inte beundran, men däremot en total avsaknad av förakt och fördömande. Någon som kallar sig din vän och i all "välmening" säger till dig att du lever felaktigt, det är sårande.

Om du har en vän som plötsligt får problem och går ner sig i droger och alkohol då kan det kanske vara berättigat att prata med honom eller henne, men inte om valet av livsstil. Tror du verkligen att du skulle kunna förändra någon annans betéende genom att fördöma det? Tvärtom tvingar du in en sådan person i en försvarsposition genom att fördöma och ge dina ovälkomna synpunkter, maskerat under ett "jag bryr mig om dig". I helvete att du gör.

Den som bryr sig om lyssnar, tiger om sina egna åsikter (ifall de inte uttryckligen önskas) och sparkar in sitt ego i garderoben under den halvtimme eller mer som det tar att aktivt sätta sig in i sin medmänniskas universum. Nej det är inte din värld! Nej det är inte dina åsikter och dina livsval, men vilken rätt har du att döma ut dem och förakta dem bara för att de inte är dina? Respekt det är att lyssna och att försöka förstå.

Jag tror att många har missförstått detta med respekt genom att sätta likamedstecken mellan förså och acceptera, men det är inte samma sak. Däremot fungerar det så att vi känner hat och rädsla för det som vi inte förstår. Förståelse öppnar dörren till tryggheten. När vi inte längre kämpar genom den mörka skogen av ovisshet, utan vet hur de vilda djuren beter sig, då faller vi inte heller offer för en hotfull skugga.

Hos oraklet i Delfi stod det: "Känn dig själv". Sant, sant och åter sant. Hur mycket är det inte, av det som du fördömer och ogillar, som du själv trycker undan och gömmer längst ner i källaren?

Förutsättningen för en sund vänskap är ömsesidig respekt, inte att man delar precis alla åsikter eller tycker likadant men väl att man accepterar sin vän såsom han eller hon är. Ett berömt citat lyder: Mina vänner är de som tycker om mig trots den jag är." dvs. med alla mina fel och brister. The whole package - take it or leave it!

Det underlättar också att känna förtroende för varandra..  om jag berättar något väldigt personligt för dig, något som du frågade om, medan du i din tur sluter dig och berättar inte för mig, trots att jag frågade, då känner jag mig sviken. Det känns som om du inte litar på mig. Och om du inte kan lita på mig - hur kan vi då vara vänner?

Det är inte respekt, att å ena sidan begära att jag ska delge dig mina hemligheter men du sluter dig och berättar inte ett knyst om ditt eget liv. Jag vet inte vad det kan kallas, kanske manipulaion, kanske rädsla, kanske bara ren okunskap men resultatet blir att den ena parten upplever en brist i förtroende och någon som du inte känner förtroende för - kan du kalla den personen en vän?

Kärleken, omtanken, lyckan i att skratta tillsammans så at tårarna rinner, allt det är bara grädde på moset.

Utan respekt är du inte min vän.

------------------------------------------

The fundamental condition for friendship is not love but respect. If you do not feel respect for the person you call a friend, is it really a friendship?

With respect, I don't mean admiration, but a complete lack of contempt and condemnation. Anyone who calls himself your friend, and with "good intention" is telling you that you're living incorrectly, that's insulting.

If you have a friend who suddenly get problems and lose himself in drugs and/or alcohol then it may be legitimate to talk to him or her, but not on his choice of lifestyle. Do you really think you could change someone else's behavior by condemning it? On the contrary, you force a person into a defensive position by condemning and by giving your unwelcome comments, disguised in a "I care about you." The hell you do.

Anyone who cares listens, keeps silent about their own opinions (unless they are explicitly requested) and kicks her ego into the closet during the half hour or more it takes to actively get to know and understand the universe of their fellow human. No it is not your world! No it is not your opinions and your life choices, but by which right do you judge them and despise them just because they aren't your own? Respect is listening and trying to understand.

I think many have misunderstood respect by thinking it is the same thing as accepting, but it is not the same. However, what we don't understand we easily feel fear and hatred for. Understanding opens the door to safety. When we no longer struggle through the dark forest of doubt, but know how the wild animals behave, then we don't fall victims of a menacing shadow.

By the Delphic Oracle it was written: "Know thyself." True, true and true again. How much isn't there, of that which you condemn and dislike, which you press down and hide at the bottom of the basement?

The prerequisite for a healthy friendship is mutual respect, not sharing the exact same opinions and views but well accepting his friend as he or she is. A famous quote says: My friends are the ones who love me despite who I am. " In other words with all my defects. The whole package - take it or leave it!

It also helps to have confidence in each other .. if I tell you something very personal, something you asked about, but you in turn you close yourself and you don't tell me anything, even though I asked, well - then I feel betrayed. It feels like you don't trust me. And if you can not trust me - how can we be friends?

It's not respectful, on the one hand to ask me to share with you my secrets but you close yourself and you don't tell me a word about your own life. I do not know what this could be called, perhaps manipulaion, maybe fear, maybe just pure ignorance but the result is that one part is experiencing a lack of trust and someone you do not have confidence in - can you really call that person a friend?

Love, kindness, happy laughs together until the tears are flowing, all of that is just the icing on the cake.

Without respect, you're not my friend.


//Josephine

Igårkväll gjorde jag miss-taget att titta på Miss France 2012 tävlingen. Nyfikenheten dödade katten... jag vet ju vad som kommer att visas, vad är det egentligen jag letar efter i ett sådant program eller en sådan tävling? För originalitet kan man titta i stjärnorna efter där.

Allt var rätt så ok. utom möjligen den superlöjliga vippkjolen i "Borta med vinden"-temat. Min stora besvikelse kom när de visades upp i baddräkterna - allesammans såg de helt identiska ut! Det var som om någon hade producerat ett antal kroppar i en stöpform och därefter satt på olika huvuden. Inga timglasfigurer, inga muskler som syntes, allesammans såg ut att ha fått en instant fettsugning av magen och inte en tum fett på höftbenen. Och detta är samhällets ideal? Att alla kvinnor ska se ut sådär?

Jag har skrivit om detta förut i januari
(se http://giraffen197.webblogg.se/2011/january/kvinnokroppen-the-womans-body.html )
men det skadar inte att upprepas.

------------------------------------

Yesterday evening I made the miss-take to watch the Miss France 2012 competition. Curiosity killed the cat...I know what will be shown, what is it really that I look for in such a program or in such a competition? Because if you look for some originality you will have to look somewhere else.

All of it was pretty ok. except possibly the ridiculous broad skirt on the theme "Gone with the wind". My big disappointment came when they were showing the bathingsuits. All of them looked identical! It was as if someone had produced a number of bodies in the same form and then put on different heads. No hourglass figures, no visible muscles, all of them looked like they had got an instant liposuction of the stomach and not one single inch of fat on the hipbones. And this is the ideal of the society? That all women should look like this?

I have written about it before in January
(see http://giraffen197.webblogg.se/2011/january/kvinnokroppen-the-womans-body.html )
but it doesn't hurt to be repeated. (scroll down for the English translation in that post!)


I wish there was an alternative miss competition with all sort of different bodies represented!
By example the one which is a little bit bigger:

--------------------------------------------------------

Jag önskar att det funnes en alternativ miss tävling med all de olika sorters kroppstyper som finns!
T.ex. den lite tjockare:





Trystan är 157,5 cm / 5'2 och har skivit ett toppeninlägg som heter "Size is just a number".
Hennes fashionblogg visar för övrigt helt underbara gothic kläder anpassade till klädkoderna för kontorsmiljö, missa inte!

Trystan is 5'2 / 157,5 cm and she has written a very good post titled "Size is just a number".
Her fashionblog exhibits really nice gothic clothes suitable to wear at the office with the dresscodes big corporations use to inflict on their employees. Don't miss it!




Cristi Cuellar 5'2 / 157,5cm  bodybuilder

Lite mera muskler skulle inte heller skada, starka muskler hjälper på ålderns höst dessutom slipper man en hel del ryggont med bra magmuskler. Men denna kandidaten skulle inte ha en chans i en vanlig tävling då hon dels är för kort och dels skulle anses ha för "breda" lår! Jag glömmer aldrig hur en viss toppmodel blev åtsagd av sin agentur att "banta" eftersom hon had blivit för "tjock". Vad hade hänt? Hon hade med sin nya pojkvän börjat att spela polo och därmed fått lite mera muskler på mage och ben. Detta ansågs av hennes modellagentur som för "tjockt"!!

Miss France 2012 har bara gett mig ytterliggare en anledning att fortsätta tjata om vad som verkligen är vackert och varifrån äkta skönhet kommer. Den sitter betydligt djupare än vad ögat kan se!

------------------------------------------

Some more muscles wouldn't hurt either, strong muscles are a good help when you become older and also you can avoid some backpain with strong stomach muscles. This candidate wouldn't have a chance in a usual competition partly because she is too short and partly because her thighs would be considered as too big. I never forget how a certain topmodel was told by her agency to diet because she had turned "too fat". What had happend? She had got a new boyfriend and started playing polo. With this new healthy activity she had got some muscles on her stomach and legs. This was considered by her model agency as "too fat"!!

Miss France 2012 has only given me one more reason to continue to nag about what is really beautiful and from where real beauty comes. It sits a lot more deeper than what the eyes can see!


Ha en trevlig söndag / Have a nice Sunday!
Josephine

   Ibland lyssnar jag på mina kollegor eller råkar höra delar av deras konversation på telefonen, ibland är användaren på andra sidan linjen så upprörd att det är svårt att inte höra honom! (eller henne) T.ex. "Min laptop fungerar inte och ni lovade att ringa och nu har det gått två timmar och ingen har hört av sig!" o.s.v.

   Att i det läget förbli lugn och även lyckas med konststycket att lugna ner den andre är inte lätt, men det går. Det allra viktigaste är att lyssna in och känna efter vilken nivå man ska lägga sig på, vilka fraser som blir de rätta att använda - både för honom och för mig själv! Jag är ingen vidare lögnare och det känns alltid som det hörs på min röst när jag inte är ärlig. Det blir en hel del teater - vissa dagar fungerar skådespelandet perfekt (eller inget skådespel alls är nödvändigt), andra dagar vill jag helst dra en burka över hela min kropp och gömma mig. Och detta trots att vi inte arbetar med någon webbkamera! (Skulle de börja med det skulle jag säga upp mig på studs.)

   Till sist har jag alltid mitt "hemliga vapen" att ta till, nåja hemligt och hemligt... Det faktum att när det verkligen krävs gör jag mitt yttersta för att han på andra sidan linjen verkligen ska bli hjälpt så fort som möjligt, även om det inte är jag själv som levererar lösningen. Via mejl, telefon, chat, sökningar på google och i manualer brukar jag hitta mera information, därefter ringer jag tillbaka och informerar kunden. Det är nr.2, även om du inte har lösningen - informera användaren. Det värsta de vet är att inte få någon information eller kommunikation under flera timmar.

   Nu så är jag i och för sig någon som helst undviker konflikter och dåliga nyheter. Ibland (men inte ofta) inträffar det att någon ringer för ett problem som vi inte kan lösa, antingen för att vi inte ger någon support på just den sortens dator eller för att problemet verkligen är olösligt. (En ny laptop kanske måste beställas.)

   Jag har en f.d. kollega som verkligen vet hur man effektivt kan få ett samtal i den riktning man vill ha det. Flera i hennes nya team hade haft att göra med en tysk dam som tvärtemot vad som är normalt inte lugnade ner sig eller ville lyssna efter de vanliga metoderna. Nästa gång hon ringde bad de allesammans att min kollega skulle ta samtalet. Och mycket riktigt, "damen" ifråga började direkt att med hög ilsken röst domdera och klaga men efter ca. 20 sekunder avbryter min kollega henne och säger: "-Om du fortsätter att tala till mig i den tonen kan du ta och packa ihop och söka jobb på Stasi i östtyskland istället!"

Total tystnad.

   Det var som om hon hade punkterat en ballong. Damen tog ett par andetag och började att uppföra sig som en riktig dam.

--------------------------

   Sometimes I listen to my colleagues, or happen to hear parts of their conversation on the phone, sometimes the user on the other side of the line is so upset that it's hard not to hear him! (or her) b.ex. "My laptop does not work and you promised to call and now it's two hours and no one has called me back!" etc.

   To remain calm in this situation and also manage the trick of calming down the other one is not easy, but it is possible. The most important thing is to listen and feel on which level you should put yourself on, which phrases are the right ones to use - both for him and for yourself! I'm not a very skilled liar and it feels like anyone can hear on my voice when I'm not honest. There's a lot of theater played at a servicedesk - some days it work perfect and not much theater needs to be played at all, other days I would rather draw a burqa over my whole body and hide. And still we are not working with a webcam! (If they ever would start with that, I would quit on the spot.)

   At last, I always have my "secret weapon" to use, well, secret and secret ...  The fact that when it really is needed I do my utmost to see to that the client really get supported as quickly as possible, even if it is not myself who deliver the solution. Through mail, phone, chat, searches on google and in manuals, I usually find more information, and then I call back and inform the customer. This is No. 2, even if you don't have the solution - inform the user. The worst thing they know is to not get any information or communication at all for several hours.

   But I hate conflicts and I want to avoid to give bad news, which is not always possible. Sometimes (but not often) it happens that someone calls for a problem we can not resolve, either because we do not provide any support for this particular type of computer or that the problem isn't possible to solve. (A new laptop might have to be ordered.)

   I have an ex- colleague who really knows how to effectively get a call in the direction you want to have it. Several members of her new team had to deal with a German lady who, contrary to what is normal, didn't calm down or start to listen after the usual methods. The next time she called they all asked my colleague if she could take the call. And indeed, "the lady" in question started directly in a highpitch angry voice to complain. After approx. 20 seconds my colleague interrupts her and says: "If you continue to speak to me in that tone, you can pack up your stuff and look for a job at Stasi in East Germany!"

Total silence.

   It was as if she had a punctured balloon. The lady took a few breaths and started to behave like a real lady.

-----------------

//Josephine

Denna dagen hade jag sett fram emot i flera månader. Den 20:e November - plantera skog! Det var den Flamländska naturorganisationen "Natuurpunt" som tillsammans med företag och privata donatorer samlat in pengar och organiserat evenemanget. Ett av företagen var Recorbank, det andra var kexfabriken "Grany". Under hela hösten har man kunnat samla in koder i deras förpackningar och registerar dem på internet. Sex koder =
ett träd. Det blev flera tusen träd registerade på deras sida. Tillsammans idag planterade vi 20 000 träd på 9 hektar.

I had been looking forward to this day during several months. The 20th of November - plant forest! It was the Flemish nature organisation "Natuurpunt" who together with companies and private donators collected money and organized the event. One of the companies was Recorbank, the other one was the bisquit producer "Grany". During the whole autumn you could collect codes in their packages and register them on internet. Six codes = one tree. There were several thousands of trees registered om their page. Together today we planted 20 000 trees on 9 hectares (22.24 acres)





Entrén, pråligt värre. Först tyckte jag inte om det ganska oekologiska partyarrangemenaget med en dieselmotor för elektricitet, alla tält och all reklam, men det vsiade sig att detta var ett ganska lyckat drag för att locka dit mera folk. Totalt kom minst 1000 besökare, kanske upp emot 1500.

The entrance. First I disliked the quite unecological arrangement with a diezelengine for electricity, the tents and all the commercial, but it showed up to be a good move because it attracted more people. In total at least 1000 visitors came, maybe up to 1500.





Arbetet organiserades och leddes av entusiastiska medlemmar från Natuurpunt. Det översta fältet (av fyra) var i stort sett klart när jag kom vid elvatiden. Officiellt varade planteringen från 10 - 16. De första timmarna var det kyligt och disigt, men på eftermiddagen bröt solen fram.

The work was organized and lead by enthusiastic members from Natuurpunt. The upper field (of four) was almost finnished when I arrived around 11 o'clock. Officially the plantation lasted from 10-16. The first hours it was cold and foggy, but in the afternoon the sun broke through.







Min första bunt av 25 sommarekar. Totalt planterade jag 75 träd varav 50 sommarekar och 25 rönnar. Förutom de två planterades också en del poppel och en hel den hassel och även en del hagtornsbuskar.

My first bunch of 25 summeroaks. In total I planted 75 trees, 50 summeroaks and 25 rowans (mountain ash). Except for those there was also planted some poplars, a lot of hazel and also some hawthorn.





De är inte äldre än ca 2 år, men har växt mycket under detta året då sommaren i Belgien som bekant har varit väldigt blöt.

They are only about 2 years old, but has grown a lot this year because the summer in Belgium was very wet.






Informationstavla. / Information board. (Dutch and French!  :-)








Alla som kom för att plantera träd fick en gratis dricka och mjukt kex/kaka.

Everyone who came to plant trees got a free drink and a soft cookie.







Tält med gångar emellan. Jag tror de nog ville förbereda sig på ifall det skulle bli regn. Men det slapp vi!

Tents with passages in between. I think they wanted to be prepared for bad weather just in case, but we were lucky, no rain!.  :-)





Det fanns en DJ och flera musikanter. See youtube-videon!

There was a DJ and musicians. See the Youtube-video!






Där fanns också ett tält med speciella aktiviteter för barnen med ansiktsmålning. Men under de första timmarna fanns det nästan inga barn att måla på så då fick de äldre bjuda till! Visst är hon fin?! :-)


There was also a tent with activities for the children with among other things facial painting. But during the first hours there were almost no kids to paint on so then also the old ones had to make a sacrifice. Isn't she lovely?! :-)





Skogspromenad med kunnig guide. Jag fick lära mig mycket om ekorrbon, olika svampar och deras funktioner och växter och förstås träd. Skogen heter "Gasthuisbos" (Gästhusskogen) och är en liten del som blivit kvar av en mycket större skog som en gång stod här "Waverse bos". Det är ingen urskog utan en bruksskog med flera utländska arter som Natuurpunt nu långsamt kommer att "fasa ut" och omvandla till en mer naturlig skog. Diken kommer att få växa igen och skapa en miljö som flera inhemska arter av växter, insekter och djur trivs bättre i.

A forestwalk with a skilled guide. I got to learn a lot about squirrels nests, different muchrooms and their functions and plants and of course trees. The forest is called "Gasthuisbos" (Guesthouse forest) and is a small part which has remained after a much bigger forest which once stood here "Waverse bos". It is not a forest with trees several thousand years old, but has been used for production with several foreign species. Natuurpunt is going to slowly develop it to a more "natural" forest where trees, plants, insects and animals which are domestic can flourish.






Vackert. / Beautiful.






Svampar. / Muchrooms.





Det sista fältet som har varit ett betesfält planteras. Notera de maskingjorda hålen. De har borrats ett efter ett under hela veckan innan - 20 000 hål!

The last field which is a former field for cattle is planted. The holes have been made by a machine, one hole after the other during the whole week before the event - 20 000 holes!






Solen börjar gå ner, sista fältet är nästan klart och vi har fått påökning av en grupp scouter!

Sun starts to settle, the last field is almost ready and we have got a group of scouts helping!






Tredje fältet står klart. Det var lätt att plantera på en fd åker.

The third field is ready. It was easy to plant on a former eh? field? "arable land" says my dictionnary. ok.





Gammal vägek. Kanske kommer våra barnbarn i framtiden en dag att få se några av ekarna vi har planterat såhär fina och ståtliga.

An old oak by the road. Maybe one day our grandchildren will see some of the oaks we have planted this big an majestic.





Gasthuisbos.


Stort tack till Grany och de fantastiska människorna i Natuurpunt!

A bit thankyou to Grany and the fantastic people active in Natuurpunt!


Josephine  :-)

 

Ett par gånger hade vi besökt Waterloo (mest med utländska gäster) och lejonmonumentet, men detta var första gången vi var med på den årliga rekonstrunktionen av slaget vid Waterloo.

We had visited a few times the museum and the Lion Mound at Waterloo, mostly with foreign guest, but this was the first time we took part of the annual reconstruction of the battle at Waterloo.

 

Under dagen från nio till fem kunde man besöka bivackerna (tältlägren där alla soldaterna bodde). Under det riktiga slaget 1815 hade de flesta soldater inget tält utan de fick sova i regnet under bar himmel.

During the day from nine to five all interested could visit the bivouacs (the soldiers tent camp). During the real battle 1815 most soldiers had no tent but had to sleep on the ground in the rain.





Den skotska truppen med säckpipeblåsare och iklädda kiltar.
Vi kom på eftermiddagen (efter min franskakurs) och besökte bara en av bivackerna, den vid gården Hougoumont. Vi gick aldrig till de franska bivackerna, dem har vi sparat till nästa år.


The scottish troop with bagpipeplayers and dressed in kilts.
We came in the afternoon (after my French-course) and only visited the camp at the farm Hougoumont, we never made it to the French tentcamp (that will be for next year!).




Intressant nog fanns det också kvinnliga deltagare i detta live-evenemang. En del kvinnor (vet ej hur många) följde med i fälttågen, de var fruar till soldaterna, skötte om matlagning, tog hand om de sårade efteråt och en del deltog även i striderna genom att leverera ammunition.

In those days it was not uncommon some women followed the soldiers. (I'm not sure if they were many or a few, but they were there.) They went along with some of the soldiers as their wifes, took care of the cooking, the wounded and also supplied the fighting troops with new ammunition.

click:  Four stories about brave women at the battle of Waterloo.




Det var tack vare Wayne Ladd från England som jag överhuvudtaget kom iväg till Waterloo igår. Han berättade om sin hobby för mig i mars på Facebook.

It was thanks to Wayne Ladd that I came to this event yesterday. He told me about his hobby in March on Facebook.




Totalt deltog mer än 1000 personer och mer än 120 hästar i rekonstruktionen. Evenmanget varar tre dagar.
År 2015 är det 200 år sedan slaget vid Waterloo och då kommer det att pågå under en hel vecka!

In total more than 1000 people and more than 120 horses took part in the reconstructions. The event lasts for three days. 2015 it will be 200 years since the battle at Waterloo and then it will be activities during a whole week!

Nameless officer..

 

Matlagningsgummor?  / The cookingstaff?

Wellingtons högkvarter var välbevakat. / The HQ of Wellington was well guarded.

 

Napoleons trupper närmar sig. Skådespelet började 18:30. Vädret var minst sagt växlande...

The troops of Napoleon are approaching. The show started at 18:30. the weather was changing the whole time...




Publikens utrymme. Till 2015 kanske det vore en ide att sätta upp tribuner som man får betala 10-12 euro extra för? Det skulle kunna bli en bra extra inkomstkälla.


The area for the audience. For 2015 it could perhaps be an idea to set up tribunes which you pay 10-12 euro extra for? It could be a good extra income to finance it all.

En del av det franska kavalleriet. / Part of the French cavallery.

Det var ganska fantastiskt att stå intill stängselt och se dem galoppera förbi i full fart med sablarna i högsta hugg!


It was quite fantastic to stand next to the fence and see them passing by in full galop with their swords drawn!

Fransk truppförflyttning. I verkligheten såg det lite annorlunda ut med tanke på att slaget innefattade inte mindre än 190 000 soldater totalt, varav 72 000 fransmän. Under rekonstruktionen försöker man följa några av de rörelser som de olika grupperingarna gjorde. Bl.a. imiterades det franska kavalleriets attacker på grupper av allierade soldater som slutit sig i kvadrat med lansar och bajonetterna utåt. Dessa "igelkottar" blev för svåra för kavalleriet att bryta sig igenom och var en av Wellingtons försvarsstrategier.


French troup moving forward. In reality this picture was quite different when you think of that the battle contained no less than 190 000 soldiers in total, of them 72 000 were French. During the reconstruction they try to follow some of the movements the different groups made. Among others the attacks of the French cavallery on groups of allied soldiers which had formed "squares" with lances and bayonets pointing out. These "hedgehogs" became too difficult for the cavallery to beat and was one of Wellingtons defence strategies.


Painting of the battle of Waterloo from beginning of the 19th century

(klicka på bilden så blir den större / click on the picture and you get the original size)







Under rekonstruktionen smällde man av både tidsenliga kanoner och musköter. Det smällde och rök rejält från allt svartkrut. Under det riktiga slaget användes hundratals kanoner. Men först den sista halvtimmen började det dyka upp "sårade" efter sammandrabbningarna. Jag antar att just den delen inte är så rolig att spela...  
Vill du veta hur många som dog eller blev sårade kan du läsa mera på Wikipedia. 


During the reconstruction they used both canons and muscets typical for that time. The noise and the smoke from the guns and the gunpowder was immense. During the real battle hundreds of canons were used. First the last halfhour one started to see "wounded" after the fights. I guess that part is less fun to play...
If you want to know how many that died and got wounded you can read more on Wikipedia. 

Battle of Waterloo

Det är märkligt...  så fort ett krig försvinner in i historiens dimma blir det mer intressant än fruktansvärt. Trots att jag läser om hur många som dog, trots att jag hörde ögonvittnen från andra världskriget berätta om t.ex. hungervintern i Haag, så fylls jag ändå inte av samma avsky som kring det som händer nu. Kriget i Libyen, attentaten i Irak och demonstranterna som dödas i Syrien. Varför känns våldet som har skett för längesedan aldrig lika verkligt?

It is strange... as soon as a war disappears into the fogs of history it becomes more interesting than awful.  Although I read about how many people that died or listened to the eyewitnesses telling me about the hungerwinter in the Hague, I'm not filled to the same degree with disgust compared to what is happening now. The war in Libya, the bombs in Iraq and the killed protesters in Syria. Why does the violence done long ago never feel as real as what is happening now?


//Josephine
 

Foto från Stockholm 2007 för kalendern 2008. De senaste två åren har vi inte gjort någon kalender, det känns litegrand som "been there done that". Eventuellt att vi istället gör en kalender för Kaikura 2012 eftersom de då firar tio år.

Photo from Stockholm 2007 for the calendar 2008. The last two years we have not made any calendar, it feels a little bit like "been there done that". Eventually we are instead making a calendar for Kaikura 2012 because then they celebrate ten years.

//Josephine

 

Margo var en polsk basketbollstjärna på 2.18 som idag gick bort i sviterna efter en hjärtattack. Hon efterlämnar två små barn, make och familj. Jag fick träffa henne vid några få tillfällen och fick då se upp till en kvinna som var betydligt längre än mig. Första gången var under EM i Katowice i Polen 1999. Jag glömmer aldrig när hon fick en tacklig, åkte i golvet och därefter tog det en stund innan hon kvicknade till och kom på benen igen. Hela sporthallen blev som tokig och skrek "petit chou, petit chou!" hennes favoritbakelse och smeknamn på hemmaplan. Andra gången gjorde hon ett besök i Haag 2003 tillsammans med sin storasyster för att hälsa på under invigningen av kanalbåtfarten "Ooievaart" som min vän Chris hjälpte till att starta upp. Sist var 2005 i Namur då hon spelade med sitt Polska hemmalag från Gdynia. Hon var intelligent, kunde minst fem språk och hon var en väldigt vänlig och trevlig person. Många kommer att sakna henne, jag med.


Margo was a Polish basketballstar measuring 2.18 / 7'2 who passed away today in the aftermaths of a heartattack. She is leaving behind two small children, husband and family. I got to meet her a few times and then got to look up to a woman a lot taller than myself. The first time was during the EM in Katowice in Poland 1999. I will never forget when she was pushed, fell on the floor and it took a while before she was able to stand up again. The whole sportshall started shouting "petit chou, petit chou!" her favourite pastry and her nickname in Poland. The second time she made a visit in the Hague 2003 together with her big sister to join in the inauguration of the canaltours "Ooievaart" which my friend Chris helped starting up. Last was in 2005 in Namur when she played with her Polish team from Gdynia. She was intelligent, she knew at least five languages and she was someone very friendly and polite. A lot of people will miss her, me too.

På väg hem från min kurs i franska passerade jag Bryssels fria universitets campus område. Allting blommar! och detta var bara början...

On my way back from my course in French I passed by the campus of Brussels free university. Everything is blossoming! and this was just the beginning...

 

Detta kan vara den bästa bild jag någonsin har tagit med min lilla mobilkamera. Vad tycker ni?

This could be the best photo I've ever made with my small mobilephone camera. What do you think?

 

Grönt och rosa / Green and pink.




Denna busken växer också hemma hos mina föräldrar, den får gula frukter på hösten. Vad är det den heter?

This bush grows also by my parents, it gets yellow fruits in the autumn. What is it called?

Någon sorts körsbärsträd?  /  Some sort of cherry tree?

Vi har nu lämnat Bryssel för en utflykt söderut med än så länge vagt obestämt mål. Endast tre krav - det ska vara vackert, kulturellt och mycket natur på vägen.

We now left Brussels to go south on a small trip with the car. The goal is not yet decided, but there are a few demands - it has to be beautiful, cultural and a lot of nature on the way.

Spirea! värt att notera är att det är den 2:a april och 25 grader varmt utomhus.

Spirea! worth noting is that this is on the 2nd of April and it is 25 degrees outdoors.

 

Vitsippor!  White anemones! 

Till sist bestämde vi oss för att besöka klostret i Floreffe vid floden Sambre. Floreffe grundades 1121 och var verksamt till början av 1800-talet. Det undgick den totala förstörelse som drabbade Villers-la-Ville vars ruiner är mycket välbesökta. Efter klosterperioden flyttades ett seminarium till Floreffe och idag finns där fortfarande en internat skola för grundskole- och gymnasieelever. 

Man kan också köpa klostrets eget berömda öl. See foto längre ner.

In the end we decided to visit the monastery of Floreffe by the river Sambre. Floreffe was founded 1121 and was in use as a monastery to the begin of the 19th century. It avoided the total destruction that was the fate of Villers-la-Ville where the ruins are visited by thousands of tourists every year. After the monastery a seminar was moved to Floreffe and today there is still a boarding school for primary and secondary education.

One can also buy the monasterys own famous beer. See photo further down.

Klosterkyrkan / The church

Utsikt över floden Sambre.




Floreffe




Ett försök till panorama foto. / A trial of a panorama photo.




Huvudbyggnaden nerifrån.




Därefter fortsatte vi ner till floden Meuse och Dinant. Men strax innan vi nådde fram stannade vi till vid en liten restaurang som låg på "gatan där nere". Restaurangen som heter "Le Jardin d'en bas" = "Trädgården där nere" var liten, jättemysig och med en fantastisk utsikt mot klipporna på andra sidan Meuse. Av och till som grädde på moset passerade även ett tåg på andra sidan.  Maten var också jättegod!

Liten video: http://www.lejardindenbasvideo.be/

Thereafter we continued to the river Meuse and Dinant. But shortly before we reached Dinant we stopped by a little restaurant which is situated on "the street down there". The restaurant is called "The garden down there" and it was small, very cosy and with a great view of the rocks on the other side of Meuse. On top of it all a train passed by now and then on the other side of the river. The food is delicious too!

Small video: http://www.lejardindenbasvideo.be/

 

Njutande av kvällen. / Enjoying the evening.




Souvenirer: klosteröl och en vacker keramikskål. "Céramique du Piroy" av Annie och Jean-Pierre Lannoy i Malonne.

Souvenirs: monastery beer and a beautiful cheramic bowl.


Allt som allt en mycket lyckad och solig lördag.

A very nice and sunny Saturday.


Hälsningar/Greetings,
Josephine

Den 12:e och den 13:e mars var vi i Haag och där tog jag också fotografiet på snödropparna. Kylan hade precis börjat släppa sitt grepp och efter det har det gått fort. Under två veckor nu har vi haft flera dagar med temperaturer upp mot 18-19 grader och i solskenet ännu mer. Träden börjar grönska vilket för trädälskaren är en särskild lycka. Igår i Tervurens arboretum hittade jag ett stånd med balsampoppel och de doftar helt underbart när de slår ut! Snälla microsoft och apple - när kommer ni att lansera "doft-applicationen"?


On the 12th and 13th of March we went to the Hague to make photos with Kaikura ( http://www.kaikura.net )
and there I took this photo of the snowdrops. The wintercold had just started to go away and after that the development went fast. The last two weeks we have had several days with temperatures up to 18-19 degrees celcius and in the sunshine even more. The trees are getting green (hm - how do you say this in proper English?) which for the dendrologist is a special happiness. Yesterday in the arboretum of Tervuren I found a group of balsam popplar and they smell absolutely fantastic when the leaves arrive. Please microsoft and apple -when will you come with the "fragrance-application"?

Det bästa med våren i Haag är krokusen! Den är planterad överallt på fält, i parker, i mitten på avenyerna och runt gamla kyrkan i Rijswijk. Nu är den redan överblommad där, har den tittat upp ännu i Sverige? Det är frågan...

The best thing with the spring in the Hague are the crocuses! It is planted everywhere on fields, in parcs, in the middle of avenues and around the old church in Riswijk. Now it is already finished there, but has it yet appeared in Sweden? that's the question...




Fyllda små påsklijlor som jag planterade inför säsongen 2010 har behagat komma upp i år igen! Tulpanerna däremot ser ynligt små ut...

The filled small daffodils that I planted for the season 2010 deciced to make it this year too! but the Tulips on the other hand are very small...

Och körsbärträden blommar och doftar - uuunderbart! :-)

And the cherrytrees are flowering and smelling - wooonderful!  :-)




Och även magnolian har öppnat sina stora blommor!

Even the magnolia has open its big flowers!





Vem kan då motstå att köpa och plantera penséer? inte jag i alla fall.

Who can the resist to by and plant pansies? not me in any case.


Glad Vår! / Happy Spring!

Josephine

English further down!

Ärligt talat så hade jag mina funderingar innan jag la ut bikinifotografiet häromdagen. Jag hade kunnat lägga det i botten på den här bloggen också, väl gömd och endast med länk till yahoo-gruppen där jag har alla "ego"-foto'n. Men så tänkte jag, varför ska jag gömma mig här, när jag inte gömde mig i somras på badstranden? Varför ska jag gömma det som inte är perfekt och sålla bort bilder med fula knän och putmage? Det är såhär jag ser ut, och vill någon inte se det så står det honom och henne fritt att kvickt som bara den klicka fram en annan internet-sida.

Min kollega Hedvig mejlade mig dagen därpå exakt det jag själv tänkte, att såhär ser en kvinnokropp ut. Tjock, smal, platt, med osynlig midja eller med hängbröst. Hon vill också göra fotografier nu och eventuellt kommer hennes äldsta dotter också med. Inte i bikini, men påklädda fina fotografier som visar det vackra som finns innuti.
Just i puberteten när man söker efter sig själv och jämför och blir jämförd, när man blir ratad, retad och rånad på sin självkänsla, då är det så mycket viktigare med de där små ögonblicken av triumf och lycka. Ett handbollsmål som satt som spiken i väggen, det perfekta dräpande svaret till en plågoande som trodde han kunde fortsätta sin litania i det oändliga, en busvissling på stan som var menad för mig - mig? jag? flaggstången och drasuten??

Jag försöker tänka tillbaka på vad det var med min kropp som jag inte tyckte om då...  min största sorg om vi nu ska kalla det en sorg var nog mina pyttesmå bröst. Jag var sen, jag fick egentligen inte bröst att tala om förrän efter 20. Hormonerna jag åt satte igång det hela men det tog ändå flera år innan jag hade mer kvinnliga former. Pga av mobbningen? brydde jag mig egentligen aldrig om kläder och mode - eller var det det som ledde till utanförskap också? att mina intressen inte låg där?  (Jag åt hormoner när jag var 15-16 år för att stoppa min växt, prognosen var 204cm.)

Avundsjuka berättade Mari, det fanns såkallade klasskamrater som var ruskigt avundsjuka för att jag hade lätt att lära i skolan. Och jag var totalt jätteförvånad, jag var ju inte på långa vägar bäst i klassen! Det fanns åtminstonde två som hade bättre än mig på proven. Vilka anledningarna än var, jag har idag fortfarande samma känsla inombords som Kjell Eriksson beskriver i sin fina bok "Kjell". Han var tjock och blev retad och förnedrad och idag när han är smal så har han fortfarande den bilden av sig själv - som en tjock person. Jag har den av att vara "utanför", att inte höra till och jag fattar fortfarande inte vad det är karlarna ser som de tycker är sexigt?

Jag är 37, börjar närma mig 40, celluliter (är det vad de där groparna i låren kallas?) börjar dyka upp, ögonen får allt fler kråksparkar och andra rynkor. Så slät och fin som min mamma och min mormor lär jag inte förbli, jag har mer av farmors gener. Men slät och fin? för vem? varför? 

Ja varför får vi aldrig se bilder av vanliga kvinnor i tidningarna och på TV?

Kan det möjligen vara så att skönhetsindustrin, modeindustrin, plastikkirurgin som omsätter miljarders miljarder - allt skulle falla platt till marken om vi kvinnor började att acceptera våra kroppar som de är?

De kroppar vi får oss förevisade visar i de allra flesta fall en ung tjej som ännu inte har växt färdigt. En rumpa och ett par höfter som hör till en 15-17-åring, inte en 35-åring. De är retuscherade till något som inte ens existerar i verkligheten! Vackra modeller med fantastiska former får brösten förstorade, midjor och höfter förminskade, läpparna förstorade ja t.o.m. fantastiskt vackra gröna ögon blir på en halv sekund i fotoshop blå!!

Ett foto i min yahoo-grupp är retuscherat - det första, Patrick har slätat ut mina tankerynkor ovanför näsan. Ibland ser jag de här fotografierna och dem i modemagasinen som separata målningar av en skicklig konstnär. De avbildar inte verkligheten utan är en sorts tavlor. Numera när jag ser posters med reklam för parfym tittar jag efter hur bilden har manipulerats, försöker föreställa mig rynkan som inte längre syns, kollar vilket ljus de har använt för att få bort skuggan av näsan och - om de har varit konsekventa. Ibland kan man tom få se att händerna har olika storlek! snacka om klantig photoshopping.

Och om vi finge se mera av verkligheten, vad skulle hända då?

Skulle vi inse att vi långtifrån är ensamma om alla våra små bekymmer och besvär och sluta oroa oss? Skulle vår självkänsla bli bättre? Skulle vi förändra vårt konsumtionsmönster och därmed också tvinga skönhetsindustrin att byta fokus? Dove tycker jag är lite av en förebild, men även där ser du inga "extremer" inga överviktiga, inga "för långa" och ingen som är dvärg. (Mimie Mathy är helt underbar! Varför har inte Sveriges Television köpt in "Josephine - Ange Gardien" för? underbar serie! :-)

Den åldrande kvinnokroppen hålls långt borta från kamerorna, den har fulstämplats. Livets naturliga rytm ska vi helst inte låtsas om, marknaden vill fortsätta att odla våra ömtåliga tonårsegon, en förstärkt självkänsla ligger absolut inte i dess ekonomiska intresse.

Tacka vet jag beskrivningen av kvinnokroppen i eskimåmyten "Skelettkvinnan"! Återberättad av Clarissa Pinkola Estes i hennes bok "Kvinnor som slår följe med vargarna". Där sjunger skelettkvinnan fram en kropp åt sig själv och den beskrivs såhär: "Hon sjöng efter hår och goda ögon och fina runda händer. Hon sjöng fram springan mellan benen och bröst långa nog att svepa om sig för värmens skull och allt annat som en kvinna behöver."

Bröst långa nog att svepa runt nacken! De ni! Det är bilden av en gammal kvinna som har fött och ammat många barn, bilden av en vis och erfaren kvinna, en kvinna som vet vad som verkligen är värdefullt. Hängpattar att dänga i huvet på den karl som är oförskämd!

Njut av livet kära systrar!
Josephine  :-)

And in English:
--------------------
Honestly, I had my doubts before I put out the bikini photo the other day. I could have put it in the bottom of this blog, well hidden and only the link to the yahoo group where I have all the "ego"-photo´s. But then I thought, why should I hide myself here, when I didn't hide myself in the summer on the beach? Why should I hide that which is not perfect or weed out images with ugly knees and stomach? This is how I look, and if someone don't like to see it then that person very quickly can change to another internet page. End of story.

My colleague Hedvig emailed me the next day exactly what I was thinking, that this is how a woman's body looks like. Fat, thin, flat, with invisible waist or with hanging breasts. She also wants to make some photographs now and possibly, her oldest daughter also. Not in a bikini, but dressed nicely, photographs showing the beauty that shines out from the inside.

In the puberty when you are searching for yourself and you compare and you get compared, when you get dismissed, bullied and robbed of your self-esteem, then it is more important with those small moments of triumph and happiness. A handball-goal which sat like the nail in the wall, the perfect crushing answer to a tormentor who thought he could continue the harassing litany infinitely, a wolf whistle on the town, which was meant for me - me? I? The flagpole and tall ungainly one?

I'm trying to think back to what it was with my body that I did not like then ... My biggest sorrow, if we are going to call it a sorrow, was probably my tiny breasts. I was late, I did not really get breasts to speak of until after 20. The hormones I ate started the whole thing but it still took several years before I had more female forms. Because of the bullying? did I really care about clothes and fashion - or was it that which led to the bullying too? That my interests were not in that field? (I ate hormones when I was 15-16 years to stop my growth, the forecast was that I could become up to 204cm.)

"Jealousy" Mari told me, there were so-called peers in the class, who were horribly jealous because it was easy for me to learn at school. And I was totally surprised really, I was nowhere near the best in class! There were at least two who were better than me on the examinations. Which ever the reasons were, today I still have the same feeling inside that Kjell Eriksson describes in his excellent book "Kjell". He was fat and was teased and humiliated and now when he is slim, he still has the image of himself as a fat person. I have the feeling of constantly being "outside", someone who does not belong and I still do not understand what the men see that they think is so sexy? *lol*

I'm 37, approaching 40, cellulites (is it what those holes in the thighs are called?) begin to show up, my eyes get more and more crows feet and other wrinkles. My skin will not remain as smooth and nice as by my mom and my grandma. Smooth and fine? for whom? why?

Yes why do we never see pictures of ordinary women in newspapers and on TV?

Could it be that the beauty industry, fashion industry, plastic surgery with a turnover of billions and billions of dollars - everything would fall flat on the ground if we women began to accept our bodies as they are?

The bodies which are seen in media show in most cases a young girl who has not yet finished growing. A butt and a pair of hips belonging to a 15-17 year old, not a 35 year old. They are photoshopped into something that does not even exist in reality! Beautiful models with fantastic shapes get enlarged breasts, waists and hips are slimmed, enlarged lips and even stunning beautiful green eyes are in half of a second changed into blue!

One photo in my yahoo group is photoshopped - the first, Patrick has smoothed out my thinking wrinkles above the nose. Sometimes I see these photographs and those in fashion magazines as separate paintings by a talented artist. The image is not real but it's a kind of painting. Nowadays when I see posters advertising for perfume, I look after how the image has been manipulated, try to imagine the wrinkle that is no longer visible, checking which light has been used to remove the shadow of the nose and - if they have been consequent. Sometimes you can even see that the hands are of different size! Talk about clumsy photo-shopping.

And if we should see more of the reality, what would happen then?

Would we realize that we are far from being alone in all our little worries and problems and stop worrying? Will our self-esteem get better? Would we change our consumption patterns and thus forcing the beauty industry to change focus? Dove, I think is a bit of a role model, but also there you will not see any "extremes" no overweight, no "too tall" and no one who is a dwarf. (Mimi Mathy is wonderful, why have not Swedish Television purchased "Josephine - Guardian Angel"? Wonderful serie! :-)

The aging female body is kept far away from the cameras, it has been condemned as ugly. We are kept far away from life's natural rhythms, the market want to continue to nurture our fragile teenage egos, a growing sense of selfesteem is certainly not in its economic interest!

Thanks God for the description of the female body in the Eskimo myth "Skeleton Woman"! Narrated by Clarissa Pinkola Estes in her book "Women who runs with the wolves". The skeleton woman produces a body for herself by singing it into shape and it is described like this: "She sang for hair and good eyes and nice round hands. She sang the cleft between the legs and breasts long enough to wrap around herself to keep her warm and everything else that a woman needs. "

Breast long enough to wrap around your neck! Hey! This is the image of an old woman who has given birth to and fed many children, the image of a wise and experienced woman, a woman who knows what is truly valuable. Breasts long enough to hit on the head of the man who is rude!

Enjoy life dear sisters!
Josephine :-)