Till min "gamla klasskamrat" / To my old "classmate"

Translation to English scroll down!
------------------------------------------------
 
Ibland dyker det upp besökare på bloggen som aldrig har varit här innan så det är tydligen dags att förklara igen varför jag har valt att använda en pseudonym på internet.
 
Redan från början med internet 1994-1995 använde jag ofta ett smeknamn på chat-cafeer och i forum. Någon som minns Lunarstorm? Solrosen eller något liknande var mitt namn där. 2003 blev jag Tall model på webbsidan Kaikura och det var från  början tydligt för mig att de här fotografierna skulle komma att spridas långt och att jag inte ville att helt främmande människor skulle kunna leta upp mig i telefonkatalogen. Bortsett från den rent egoistiska biten i det har det också fördelen att även min familj  förblir ouppsökt.
 
De som känner mig, min familj, mina vänner, en del kollegor osv vet ju vem jag är ändå, så vari ligger problemet? Den som vill kontakta mig kan göra det via mejl eller via kommentarer här på bloggen. Den som vet mitt riktiga namn och letar efter mig kan kontakta mig via mina föräldrar eller via svenska ambassaden.
 
Enligt min åsikt är det inte samma sak att använda en pseudonym och att vara anonym. Jag är långtifrån anonym på internet där jag delar med mig av ganska mycket av mina tankar och mitt nuvarande liv. Just genom att använda en pseudonym känner jag mig fri att vara mycket mer personlig. 
 
Du som skrev kommentaren däremot undertecknade med "en gammal klasskamrat" vilket gör dig  anonym. Jag hade mer än 25 klasskamrater och av dem var det några som verkligen inte var några kamrater alls. Att du väljer att underteckna anonymt och inte ens med ditt förnamn säger mig att du vet vad som hände då i grundskolan.  Kanske var du en av dem som mobbade, kanske var du en av dem som teg och tänkte "hon får skylla sig själv", kanske är du en av dem som senare sa "men så farligt var det väl inte?" Men den personen stod aldrig i mina skor och blev aldrig utsatt för det som jag blev utsatt för.
 
Dessutom - om du tänker efter - skulle du acceptera att bli behandlad på ett förödmjukande och respektlöst sätt som vuxen av dina kollegor? Om du inte accepterar det låt då inte ett sånt betéende passera som "oskyldiga barnlekar" av dina egna barn! Skolan är DeraS arbetsplats och du önskar väl som förälder att de ska lyckas i skolan, eller hur?
 
Jag ska inte hyckla, jag har haft en lång period när jag tänkte "Jag hoppas att den och dens barn blir mobbat så att den och den kanske kommer ihåg och inser"...  men jag tänker inte längre så. Det är meningslöst. Jag försöker istället att förstå vad som hände även hos den som mobbade, försöker se människan, osäkerheten, rädslan, avundsjukan (som förgiftar allt) - försöker...
 
Tyvärr kommer avundsjuka och småaktighet alltid att finnas kvar. Det är verkligen synd när det finns så mycket vi kan vara glada och lyckliga över och glädjas åt hos varandra, men människor är som dom är.
 
 //Josephine
----------------------------------
In English:
 
Sometimes new visitors arrive to the blog who have never been here before so it's clear it is now time to explain again why I have chosen to use a pseudonym on the internet.
 
Right from the beginning with internet in 1994-1995 I often used a nickname on chat cafes and in forums. Does anyone remember Lunarstorm? Sunflower or something like that was my name there. 2003 I became Tall model on  the web page "Kaikura" and it was clear to me from the beginning that these photographs would be spread far and that I did not want complete strangers to find me in the phone book. Apart from the purely selfish bit in it, it also has the advantage that also my family is left in peace.
 
Those who know me, my family, my friends, some colleagues, know who I am anyway, so where is the problem? Anyone wishing to contact me can do so via e-mail or leave a comment here on the blog. Anyone who knows my real name and want to find me can contact me through my parents or through the Swedish Embassy.
 
In my opinion it's not the same thing to use a pseudonym and to remain anonymous. I am far from being anonymous on the internet where I share with you quite a lot of my thoughts and my present life. By using a pseudonym, I feel free to be much more personal.
 
You who wrote the comment, however, signed by "an old classmate" making you  anonymous.  I had more than 25 classmates and of them there were those who were no friends at all. That you choose to sign anonymously and not even with your first name tells me that you know what happened then in elementary school. Perhaps you were one of those who bullied, maybe you were one of those who remained silent and thought "she has herself to blame," maybe you're one of those who later said, "but that it wasn't that bad, you have to take some!" But that person never stood in my shoes and was never exposed to what I was exposed to.  
 
Besides - if you think about it - would you accept to be treated in a humiliating and disrespectfull way as a grown-up of your collegues!?!  If you don't accept it, don't let it pass as "innocent" childrens games from your own kids!! The school is TheiR workenvironment and you want them to succeed in school, don't you?
 
I will not be hypocritical, I've had a long period when I thought "I hope that this persons child gets bullied so that this person might remember and recognize" ... but I no longer think so. It is useless. I try instead to understand what happened even with the bullier, trying to see the person, the uncertainty, the fear, the jealousy (which poisons everything) - trying ...
 
Unfortunately, jealousy and pettiness will always remain. It's really a shame when there is so much we can be joyfull and happy about and rejoice in each other, but people are who they are.
 
adition: The comment was immediately removed because the anonymous person wanted to reveal my real name. It is not a big big secret, but I have chosen not to reveal it to the hundreds of people from the whole world who visit this blog every month. It's my pseudonyme, my "artist"-name and I'm quite fond of it after ten years. :-)
 
//Josephine
 

Ny Myspace-blogg

För att bryta tystnaden i brist på bättre länkar jag till min myspace-sida

en text jag skrev på holländska i förrgår och som jag översatt till knagglig svengelska nu på morgonen.

Kanske jag går igenom och rättar stavfel senare - just nu MåstE jag äta frukost!  hmm... eller brunch?

http://www.myspace.com/talljosephine

också - en länk till en essä som publicerades i New York Times i våras. Hon och jag hanterar folks kommentarer på nästan exakt samma sätt.  *grin*

http://well.blogs.nytimes.com/2008/03/24/life-as-a-tall-girl/
 
hon har varit med i en TV-show också:

http://today.msnbc.msn.com/id/21134540/vp/24028126#24028126


*ler*
Josephine

Bäst vi låter bli att gå ut!

Sånt här får mig att se RöTT!!!

Hur f-n kan dom? Hur vågar den här kollegan överhuvudtaget gå utanför dörren till jobbet och tillbaka? hon kan ju bli attackerad på bussen, eller i mataffären eller var som helst och av vem som helst.

Det är tack vare människor av hennes sort
som det finns så många som aldrig vågar vara sig själva.

Stympade och iklädda kollektiv tvångströja att "vara som alla andra", vara "normala", vara "populära", i alla fall åtminstonde vara "accepterade".

Nä - ta och lobotomera hela bunten,
låt alla tjejer bli Barbie och alla killar Ken,
låt alla leva i en glittervärld med rosa ponnies där aldrig någon är ledsen eller arg eller överhuvudtaget visar opassande känslor eller beteenden.

*arg*
Josephine

ps. Jag hoppas att Trollhare följer upp detta!

To be tall or? (att vara lång - eller vad?)

jo, ibland undrar jag verkligen över vad "samhället" och "kulturen" gör med alla oss som "sticker ut" på det ena eller andra sättet...

Denna konversation - inte otypisk - utspelade sig under lunchen
och eftersom vi pratade på engelska, skriver jag det på engelska.


Met a quite tall Dutch woman, blonde, beautifull, as she seemed to be over 180cm but was wearing long trousers covering her boots I couldn't resist but asked her jokingly how high boots she was wearing. (Being a "tall sister" at least 10cm taller it's quite OK if I ask it now and then... *grin*)

She answered me she didn't wear heels;
No? I do sometimes I answered, just not at work.
ok. sometimes she said, but I'm too tall to wear heels.
( -now this is something people shouldn't say to me - *lol* )
With quite some emotion I said - Now, that is NoT a problem!
oh? she said
no - it is not YouR problem, it's the problem of the people in the surrounding, but not yours!
Then she laughed and said -You're right!


Varför ska vi förminska oss? vara mindre kvinnliga? rent ut sagt "stympa oss" för att andra inte klarar av att vi nu en gång för alla är OlikA?!?

*fnys*
Josephine - sometimes with attitude...

Cynism är inte humor

Under drygt två år i bloggvärlden har jag ibland stött på personer som är mig totalt främmande...
som om de vore från en annan planet... cynikerna.

Först verkar deras blogg väldigt rolig, dråplig, full av halsbrytande satiriska ordvändingar. Intelligensen är det inget fel på! men så kommer alltid ett ögonblick när personens sanna natur uppenbaras för mig och jag vänder mig bort i avsmak.

Oftast är det inte bloggaren själv, men hans eller hennes kommentatorer som gör en rasistisk eller otroligt cynisk kommentar som av bloggaren själv inte sägs emot. Då vet jag. Denna personen saknar hjärta.

En av dessa bloggare besökte jag flitigt förra året. Bloggaren tyckte om en viss sorts godis och full av infall som jag är mejlade jag och frågade om hxn ville ha ett litet paket från Holland. För skojs skull! som svar fick jag "Nejtack, så snäll får man inte va."
Eh? vadå "snäll"?...
Jag har tidigare skickat vykort, guldstrumpor och alla möjliga småsaker till andra bloggare i Sverige och här kommer en ytterst intelligent (verkade det som) person och säger att jag gör "fel"?

För mig kändes det som om bloggaren ifråga var rädd för att lämna ut sin adress eller sig själv, vilket ändå var paradoxalt eftersom hxn skrev om sig själv i sin blogg! Men när det kom till interaktivitet tog rädslan överhanden.

För så tror jag att det ligger till. Cynism döljer att någon har förlorat hoppet. Hxn tror inte längre att man får vara "snäll". Det är en virusinfektion från Bamsetidningen som ska botas med en rejäl dos svartsyn... och det är ju så cooolt när man kan kränka andra och sedan låtsas att den kränkte har ju ingen självdistans, ingen huuumor!

Alex Schulman var populär eftersom han hade många medlöpare.

Ett hjärta?? Nej Gudbevars! då kan man ju bli sårad! HjäLP jag blöhöhöder!! ge mig ett av sten istället!! eller ett snyggt i stål helt i trend med modet år 2007 och fullständigt okänsligt! Jag är bara Sååå rädd för att visa vem jag egentligen är! jag vågar inte sticka ut!! nej fy sjutton, man måste verkligen anpassa sig, aldrig göra något lite tokigt, aldrig tappa stiiiilen!

Jag hade en f.d. väninna i Borås som i sista hand alltid ringde mig när hon inte hade någon annan att gå ut med under en fredags eller lördagskväll. Hon vägrade totalt att gå ut själv, det var Döden! då kunde det ju synas att man var ensam! (pest och kolera) Tanken att man kunde gå ut själv och komma i samspråk med sociala personer föll henne aldrig in. Så rädd och otrygg i sig själv var hon. Jag tyckte ibland riktigt synd om henne.

Och jag har humor... en hel del... Annars klarar man sig inte 197cm över havet. När jag och P. sist var ute på stan och en något berusad man ropar efter oss på holländska "Sexigt att ligga med en sån lång tjej va!?" - då började vi både två att skratta. Den var bara föööör dråplig!

Josephine

Mobbningen igen

En dröm. Gamla skolkamrater från högstadiet som jag återser. Jag pratar med en av dem, så får jag syn på A.S. Han vänder bort blicken med en min av avsmak. Direkt undrar jag vad det är, om det är min fula vinterjacka och min svarta vintermössa, om jag är ful, om det är mig... Vaknar; ledsen, arg, frustrerad. Sexton år senare.

Jag kan ha tusen karlar som mejlar mig att jag är skitsexig, inte f-n hjälper det? Den stämpeln som de satte på mig under min skoltid, den verkar aldrig gå att tvätta bort. Men det värsta är väl att jag överhuvudtaget bryr mig. Vad sjutton vet A.S. om vem jag är eller vem jag har blivit?

Min gymnasietid önskar jag ingen, den ensamheten jag fick upleva då var fruktansvärd. Jag kunde komma på morgonen till skåpen och om jag inte sa hej till någon, så var det, ta mig sjutton, inte en endaste som sa hej till mig! Utfrysningen var mer eller mindre total. När jag försökte tala om för S. hur jag mådde gick hon med sina kompisar till skolkuratorn och så blev jag kallad dit. Lösningen var alltså enligt henne att det var mig det var fel på och att jag skulle prata med kuratorn, inte att lite mera vänlighet om dagarna kanske vore av godo?

I trean på vårterminen blev det aningens aningens bättre. Vi hade då flera klassfester. Jag längtade så otroligt efter samhörighet att jag utan att blinka cyklade 15 kilometer i mörkret hem till Landsbro från Vetlanda. (Pappa var ofta upptagen med något, kanske ordningsvakteriet.) Men på fotografierna från den tiden sitter jag ensam. Ensam mot en trädstam, ensam med armarna runt benen, ensam...

Jag drog in psykologi-läraren i det hela, bad honom att ordna olika former av grupp-övningar och han ställde faktiskt upp. Jag minns hur en av tjejerna faktiskt var normalt vänlig ibland och hur jag överreagerade på det som en drunknande som klamrar sig fast vid en nylonlina. Tack V. jag glömmer aldrig ditt vänliga leende!

När gymnasiet var slut fick jag av mamma ett kort där det stod: "Tack för att du stod ut!". Hon visste vad jag gått igenom. Kanske var det lite menat som ett skämt också med de hårda studierna, men ... för mig var det utfrysningen... ok. jag var egen och annorlunda (och det är jag fortfarande), jag hade svårt att lyssna (vem sjutton har inte det under tonårstiden?) och säkert en massa andra saker som man kan irritera sig på - men är det en anledning att aldrig hälsa på en klasskamrat eller en kollega på morgonen?

Flera år senare mötte jag T. på Göteborgs bokmässa. Jag berättade vad jag kände och tyckte om mina såkallade klass"kamrater". "Jaaamen", kvillrade hon med sin gälla röst, "vi var ju så barnsliga då!" Och det är en godtagbar ursäkt? är det det?? inte för mig.

Naturligtvis måste jag gå vidare. Alla de här negativa känslorna leder ingen vart. Jag vet om de här ömma tårna, dem som andra kan trampa på utan att mena något alls egentligen. Jag vet om mina egna reaktioner och jag vill komma ur dem, göra dem betydelselösa, fylla dem med likgiltighet. Den som ogillar mig får väl göra det då, jag behöver inte hans/hennes accepterande.

Jag vet vem jag är...

och igår var det min födelsedag. *ler* En jättefin dag! av någon anledning gick jag omkring och var barnsligt glad och det var längesedan jag kände mig upprymd på det viset. :-)

34... shit... är det dags att bli vuxen nu?

Josephine

Gamla "spöken"

Som M. brukar säga om de gamla plågoandarna i klassen, de är "spöken" ha ha! så träffande, det de en gång var är de inte längre och det som finns kvar är just ett skrämmande skynke som man (förhoppningvis) med erfarenheter och lyckligare senare år kan rycka bort. *ryck* Borta!

Men att ta sig dit, till detta läge där ilska och bitterhet har smulats sönder till gödsel till trevligare plantor, aldrig likgiltighet, det tillåter inte mina ärr, men i alla fall att det inte längre gör ont så fort någon råkar peta till mig just där... det kan vara en konst det med.

Jag känner verkligen för Johanna som AB skrev om idag. De gamla klass"kamraternas" ursäkter känner jag alltför väl igen! (Se "Mobbning och Revanch", börja från början = botten)

Professor Dan Olweus: "Det är ett av tre sätt som mobbare ofta tar till.
– Det första är förnekelse. Ingen har sett eller hört. Det andra är att man reducerar sin egen roll. Och det tredje är att man skyller på mobboffret, beskriver personen som provocerande. Att personen egentligen fick vad den förtjänade."

Det är ju det som är det värsta, att man börjar ifrågasätta sig själv, försöker förstå vad man "gör fel", men det fungerar ju inte så. Det är ju då allt jävelskap börjar! En av hennes klasskamrater sa "man var ju tvungen att bita ifrån", som om det vore självklart och lättgjort och som om det skulle fungera för alla som blir mobbade! (INtE!) Jag vet en tjej från Ryd som bodde ett tag i Växjö och som blev mobbad. Alla som fick veta det blev jätteförvånade, hon som var så frammåt, som bet ifrån så att orden glödde! inte faan hjälpte det heller! (ja jag svär, jag är förbannad.)

Jag fick veta av min mellanstadiefröken att jag inte skulle säga emot, att jag skulle låtsas som det regnade eftersom det var det mobbarna ville ha - en reaktion. Men det var så dags då. De visste vad jag kände. De såg vad jag kände i mitt ansikte, i min rasande blick. De slutade inte.

Men alla glömmer, bara den som utsatts glömmer inte.
Och visst, man kan skaka på pälsen och gå vidare och det gör jag,
men glömmer, det gör jag aldrig.

Josephine


Uppdaterat: bra krönika av Lena Sundström

Andra bloggar om: mobbning

Amelia - uppdaterat

ok.
ingen som har köpt och läst senaste Amelia ännu?

Jag har ju inte sett den riktiga artikeln ännu,
väntar fortfarande på att få mina två ex nerskickade...

framsidan gav mig skrämselhicka:

"Josephine 197cm, -"Korta män åtrår mig" Hjälp! som om man vore värsta porraktrisen eller nått...

men de måste väl sätta dit något smaskigt för att kunna sälja tidningen...

Enligt mamma (och mormor) så är artikeln helt OK.
*pustar ut*

Josephine < Amelia-babe

Igår fick jag då ett nummer av Amelia. Och artikeln får godkänt, men där finns ett par sakfel, som journalisten av någon anledning - trots att jag skickat rätt information, inte tagit med. T.ex. släppte inte tjejerna in killarna - utan, >en av< killarna - kanske lät det inte lika hemskt? resultatet blev ändå att jag blev jättemobbad i flera veckor efteråt pga av det! Likaså var min förste korte pojkvän i Sverige inte 186cm. Det är verkligen inte "kort"... ett försök att få min historia att verka ännu mer extrem? Verkligheten överträffar ju ändå dikten! Han var 166cm. + en del andra småsaker som att det inträffar RegelbundeT (inte bara en gång) att folk säger bakom min rygg i affären "ursäkta herrn" (sorry Meneer) men det mest irriterade var nog stavfelen och språket - vad är admires?
det heter väl på engelska admiRers?
Annars var artikeln seriös med innehåll och det tycker jag om. Inga hänt-i-veckan reportage för min del, det behövs ändå inte, verkligheten är fantastisk nog.

Som Fille skrev - om 50% är rätt får man vara nöjd... well, well... i fortsättningen tror jag faktiskt jag ska skriva mina artiklar själv! Det skulle jag mycket väl kunna göra... hi hi

*ler*
Josephine

Vändpunkter i mitt liv

Det blev ju ett trevligt outsiders-program. Jag var så nervös... jag sa till A i filmteamet innan intervjun "Det känns som om den där kameran har huggtänder!" allt det andra var mycket lättare och mycket roligare även om det kändes ganska fånigt att vara romantisk på kommando! *lol* Jag kan tänka mig att Marita och hennes man kände på samma sätt, de såg också ganska nervösa ut ibland...

Speakern sa i programmet att den stora vändpunkten i mitt liv kom när jag flyttade ner till Holland, men det sa jag aldrig till dem. Flytten till Holland var viktig och visst innebar den en del förändring, men holländarna är ganska lika svenskarna och holländska som språk är inte särskilt svårt att lära sig, särskilt inte om man kan en del tyska sen tidigare. Nej, den stora vändpunkten i mitt liv kom när jag flyttade från landsorten till Växjö.

Jag var knappt 20 år och gick på stan, kanske i kort kjol?, jag skulle kanske på disco - jag kommer inte längre ihåg exakt, men plötsligt var det en kille som visslade efter mig. En sån där riktig "du-är-sexig-vissling". Jag vände mig om störtförvånad. Menade ha mig?

Det där första året hemmifrån hände precis allting efter vartannat. Jag träffade människor som var vänliga och trevliga, fick riktiga klasskamrater som hälsade på mig när jag mötte dem, fick erfara att en del killar tyckte det var skitsexigt med långa tjejer (speciellt de långa benen ;) och efter knappt ett halvår träffade jag en ung man med azurblå ögon... (sant! hans ögon var riktigt djupblå!) Han blev min förste pojkvän, jag var hans tredje eller fjärde flickvän. Ett ganska kort och stormigt förhållande som blev avstampet till mitt vuxna liv.
(han var 1.98)

1993 gjorde jag min första långa resa på egen hand till Grekland; Athen och Kreta, tillsammans med en jättetrevlig resekamrat. (Som synd är har jag tappat kontakten med henne). 1994 fick jag följa med mina föräldrar till Prag och "Europaträffen". I nästan varje land i Europa samt i USA och Canada finns "Tall Clubs". I Sverige heter den "King Size Club". Mina föräldrar träffades där ca 1970, pappa var en av de första medlemmarna när föreningen bildades 1966.

Prag i maj -94 blev min andra stora vändpunkt efter flytten hemmifrån. Jag fick en jättefin kompis i C. från Stockholm, lika lång som mig, nästan *ler* och vi bestämde oss för att även besöka den engelska föreningen när de hade sitt årsmöte i augusti samma år. Ännu mer partaj, ännu fler möten med andra riktigt långa kvinnor och män. Det gav mig något värdefullt. Det gav mig känslan av att inte vara ensam, att jag hade "med-systrar" över hela världen. Det gav mig något starkt i ryggraden som jag sedan dess alltid bär med mig i det ständiga mötet med min omvärld.

Efter Europaträffen i Köpenhamn 2002 var det en ung svensk tjej som skrev entusiastiskt om sin första träff i vårt medlemsblad. Hon använde exakt samma ord som jag hade gjort efter träffen 1994! Våra erfarenheter och våra känslor är så lika... Det kan vara svårt för en normal-lång person att förstå, men vi som är riktigt långa behöver bara titta på varandra för att le igenkännande. Vi vet.

Och eftersom alla goda ting är tre så kan jag ju lägga till att mitt förhållande med Patrick blivit den tredje stora vändpunkten. Han fick mig att se och förstå sambandet lång-kort på ett nytt sätt. Hans kunskaper i psykologi gav mig ett bättre grepp kring mina egna reaktionsmönster och tidigare händelser i mitt liv. Tillsammans forsätter vi på upptäcktsfärd in i framtiden...

Repris på lördag!

ok.
enligt femmans programtablå visas en repris på lördag

15:55
Outsiders
Svensk dokumentärserie från 2006. Vi får följa unika svenskar som inte lever som andra, eller inte ser ut som andra, och som är föremål för spekulationer, misstro och fördomar. Gemensamt för Outsiders är att alla teman passar in på ämnet utanförskap. Del 7/10. Text-tv-text s 199.


tack alla för alla snälla kommentarer!

Tusen tack till Lyckliga Grodan som spelat in och skickar ett VHS-band! wow - vilka bloggvänner :D

och så till de sakfel jag har förstått smugit(?) sig in - genom egen förskyllan eller pga en smaskig klippning fick de till att mina föräldrar båda är 2m vilket inte alls är sant. När de var yngre och resligare var pappa 206cm och mamma 180cm. Så genomsnittet blir klart under 2m... *grin*

Fille > Patrick och jag är inte sambo (än), han bor i Bryssel och jag i Haag. De tyckte det säkert var mer romantiskt med ett sambo än ett särbo-par...

Mamma tyckte om programmet *pustar ut* och mormor med (vilket fick mamma att pusta ut *lol*!) och en hel drös människor som har ringt både före och efter till henne (en bekant i Värnamo såg trailern och ville förvarna mamma som fått reda på av mig dagen innan ;) samt uttryckt sin glädje på jobbet. Hon sa att hon var så stolt!... *vrider sig lite förläget*

oj, oj... vart ska man nu ta vägen?

jo, just det - jag sa ju att jag ville göra reklam - tog de med det??

*undrar*
Josephine (som alltså ännu inte sett programmet!)

ps. jag har möblerat med en soffa på hemsidan ;)

TV5 på Måndag 20:00 !!

Outsiders



"Lång och kort och jättekär"

Josephine, 32, är 197 centimeter lång och hennes pojkvän Patric är 165 centimeter. De träffades på en fest och Patric blev omedelbart förälskad i Josephine. Han tyckte att hon var vacker, men också att det syntes att hon gillade sin längd, att hon hade självkänsla och mycket attityd. När Josephine går ut är hon stolt över hur hon ser ut. Hon bär gärna höga klackar och korta kjolar, och sedan några år tillbaka jobbar hon extra som fotomodell.


ok. det stämmer till ca 95%...(som vanligt, varför får de aldrig till det 100%?) Jag går inte jämt ut i kortkort och högklackat, bara när jag går ut för att roa mig egentligen... och Patrick och jag träffades första gången via en gemensam vän som arrangerade en improviserad photo-session med honom och en dansk kompis. Vi var ett kul gäng som hängde ihop ett bra tag tills det skar sig med den där "gemensamme" vännen... men den historien var säkert för lång och för komplicerad för TV. Vi får se vad de har lyckats tota ihop...

*NervöS*

Har du en video? vill du spela in det åt mig på VHS? De ska skicka mig en DVD (jag sa inte nejtack, jag kan spela DVD på nya datorn), men Patrick har ju ingen DVD-spelare!! ha ha

well, well....

Josephine

Att skämta på andras bekostnad?

usch nu blir det tungt... fast kanske ändå inte... men det har gnagt och gnagt i skallen på mig ända sen jag skrev det igår så nu tänker jag bita i den sura citronen och spotta ut kärnorna, för råttor ska man inte ha rundspringandes i hjärnkontoret. De skitar ner och gnager sönder ledningarna och så blir man mörkt deprimerad.

Det var det där jag skrev om kineserna och japanerna, att de var ändå mer snedögda så tidigt på morgonkvisten. Tanken slog mig faktiskt medan jag satt och skrev(!) men jag hade så roligt åt mitt skämt att jag lät det stå kvar ändå... och visst det är obetydligt, det tycker jag själv... och ändå... jag skulle IntE skriva ett liknande skämt med en neger svart som natten eller liknande, faktiskt inte.

Skämt och humor på andras bekostnad är tveeggat, tveksamt... en dyr historia. Retsamheter urartar till regelrätt mobbning, practical jokes blir trakasserier. Det beror väldigt mycket på vem som blir skämtad om och hur och av vilka. Det finns gråzoner utan självklara gränser...

Och så finns det humorister som skämtar grovt och rått och "sjukt". En del skrattar tills tårarna rinner, andra vänder sig om i avsmak. Ett exempel jag själv tycker illa om är när någon skämtar om sjuka och handikappade. Att dra skämt om CP-skadade eller likna sin egen dumhet vid en CP-skada finner inte jag särskilt skrattretande. Kanske är jag för "vuxen" för den sortens skämt? för seriös?

För annars vill jag verkligen inte påstå att jag skulle vara "politisk korrekt" *lol* här och i yahoo-gruppen är jag den självutnämnda diktatorn! (Sådetså.)

Kanske är det min bakgrund i skolårens mobbning. Jag vet alltför väl vad det är att vara utsatt. Att förutsättas tycka vissa skämt vara ok. fast de är på min bekostnad, fast jag verkligen inte fattar vad det är som är roligt. "Lite får hon väl tåla" eller som Å.S. sa i telefonen några år efter nian "Så farligt var det väl inte?". Nej, hon var ju aldrig utsedd till offer och hackkyckling, hon fick inga glåpord efter sig i korridorerna eller en brinnande tändare i baken eller att de andra tjejerna släppte in en av killarna i gympans duschrum och tusen andra saker. Sånt behövde ju inte hon vara med om, så särskilt "farligt" var det ju aldrig för henne förstås.

Det får mig också att tänka på vår piccolaflöjtist i TAVENU. En rund herre (ensam herre bland flöjtdamerna) som spelar förj-a bra och gärna gör det aningen för högt och för snabbt eftersom han kan. Vad jag har förstått så är det helt ok. att dirigenten då och då ger honom en gliring, (Han blir helt röd *grin*) men om andra hakar på ger det i alla fall mig en fadd smak i munnen. Han är ganska omtyckt och alla vet, även han själv, att ingen menar något illa med dessa små skämt.

Och det är väl kanske där som alltsammans faller på plats...

Avsikten med ett skämtsamt ordval.


Josephine

ps. Vad tycker Du??

Ännu en biblioteksvän

Jag hittade just en gammal krönika
skriven av Nima Daryamadj för tidningen Stockholm City.

Klart läsvärd :)

Josephine

Jag kan inte fly från mina minnen...

och även om det ibland går månader, ja kanske år mellan återkommande glimtar av svunna orättvisor, så finns de där, spökande i bakhuvudet, lurande mellan hjärtat och ryggraden, som ett nervöst rådjur, berett att fly om fara hotar...

Liknande situationer, någonting sagt på skoj men med fel ordval, en avsiktligt elak kommentar, en uppblåst förväntan, en djup osäkerhet - är jag accepterad? tolererad? utfrusen?

Så jag söker bekräftelse, försöker fylla ett svart hål... Yahoo-gruppen, webbsidan, denna bloggen - alltsammans ett experimentellt bygge... någonstans i murandet av ord och meningar fick jag under natten en dröm. Den utspelade sig i mitt gamla högstadium. Det var ingen trevlig dröm och den sysselsatte mina tankar både länge och väl. All denna rädsla.

Delvis handlar webbsidorna mycket litet om den jag vill bli och desto mer om den jag var. Den rädda, förnedrade, osäkra, arga, sårade, tonårsflickan. Hon som inte blev accepterad som den hon var, hon som vill ha revanch och det rejält.

Men som bekant blir ett svart hål bara större ju mer du matar det. (ok bildligt nu Åka ;) Jag jagar minnenas spöken och de kommer aldrig någonsin att låta sig fångas. Några verkliga ursäkter kommer jag aldrig att få och även om jag fick det, skulle jag då verkligen ha någon lust att förlåta?

Webbsidorna är också delar av min syndarock (Clarissa Pinkola Estes: Kvinnor som slår följe med vargarna), en gammal kappa på vilken jag har sytt fast allt som smärtat mig genom åren och som det är meningen att man till sist ska bränna upp (men få gör det). Ett sätt att ta fram sina minnen, vårda dem, begrava dem och sedan ägna sig åt det levande.

Min bitterhet nöts ner likt höstlöven som äts upp av maskarna. Kvar blir bara maskbajs och ekollon. Nya träd, en ny skog, ett nytt liv.

*trädkramar*
Josephine

Fjäsk och smör (dock ej från Småland)

"Fan vad du fjäskar!!"
Det var Mia som inte kunde utstå en enda fråga till till fröken och som tyckte att franskan var pest och pina. Jag flög upp från min bänk och röt "Får man inte vara intresserad av ett skolämne!?!" jag var nog ännu mera arg än Mia, eftersom den repliken klämde på en öm tå. Jag ställde mig gärna in hos lärarna och mitt förhållande med Viola VaR intensivt, men så var också mitt intresse för franskan säkert sexton gånger större än för engelskan. Hon fick hjälpa mig redan efter två år att översätta och skriva knaggliga svar till min franska brevvän "Maëlle" i Lille.

Mia var inte en plugghäst och hon var betydligt mer populär. Sedan var det killarna i första raden som lyckades med att jämt och ständigt sticka iväg på elevrådsmöten (för att käka glass) och ändå hålla näsan ovanför vattnet i ämnet. Men mitt intresse var äkta så det var delvis därför jag blev så arg på henne, hon anklagade mig falskt. Än idag kan jag känna en fläkt av den där ilskan. Hennes ord var droppen som fick bägaren att rinna över, bägaren fylld av alla skällsord, av allt utanförskap, av all djävlighet som det innebär att stängas ute från gemenskapen.

Så vilka hade jag att vända mig till om inte lärarna? En del av dem förstod. Brydde sig om. Gick att prata med. Och de tog tacksamt emot denna lungna tysta ofnissiga otjejiga elev som visade intresse för deras skolämnen. Sådan var i alla fall Viola. Sedan fick hon för sig att hon i avgångsbetyg i nian inte kunde ge varken ettor eller femmor och jag blev ruskigt besviken för med allt mitt intresse och med mina provresultat borde jag ha fått en femma redan i nian. Men jag fick en sen till sist i gymnasiet så det blev bra ändå.

Hur kom jag in på fjäsk idag? jo... jag fick en ide och mejlade Mamselamsen och frågade hur många guld-prylar hon har fått sedan hon startade sin blogg. Till min förvåning och bestörtning har hon inte fått en enda!! (Skäms på er alla läsare och beundrare av hennes blogg!! :( Så nu är ett litet kuvert på väg till henne... bör vara framme fredag eller måndag.

Och Mette ska få en bok för att slippa tänka på alla cigaretter som hon nu tänker på. Den är på engelska. Det finns inga böcker på svenska att köpa i Haag. Men den får hon för gammal vänskaps skull så där ligger inte ett dugg blogg-fjäsk bakom! Sådetså.

Josephine :)

Mobbning och revanch

Som hastigast skrev jag igår att jag blev mobbad i skolan. En del av mina förra klasskamrater kanske inte skulle hålla med mig..."Så farligt var det väl inte?" och "Lite får hon väl tåla?" eller det klassiska: "Vi skojade ju bara!"

Många gånger har jag funderat över vad de skulle göra eller säga idag när ett av deras egna barn kommer hem och berättar att Per och Nicklas var elaka mot Sabina.

Först blev jag retad, i gymnasiet utfryst. Det är ju meningen att man i skolan genom klasskamrater och med lärarnas hjälp ska lära sig det sociala samspelet. Allt det kommer bort när man blir utesluten och utpekad som "annorlunda". Jag blev socialt handikappad.

Min utbildning i en sund grupp-psykologi började vid nitton års ålder när jag flyttade till Växjö.

Många omvälvande saker hände där under mina första år hemmifrån. Sakta men säkert började jag att resa mig upp även innifrån. Och trots att mina skolår ligger långt bakom mig nu kliar fortfarande ärren.

Man blir nämligen präglad. Visst har jag lärt mig logiskt och kunskapsmässigt många viktiga saker, ända slutar jag aldrig att reagera emotionellt. Vad huvudet vet tar lång tid innan det når hjärtat.

Under den tid jag blev nedtryckt, förlöjligad och utesluten utvecklade jag vissa försvarsmekanismer för att klara vardagen. En vuxen kan oftast byta jobb eller sjukskriva sig, ett barn är betydligt mera utsatt. Väl borta från den dystra miljön sitter ändå mina reaktionsmönster kvar.

Idag tittar jag tillbaka och ser också ett annat mönster. En kedja av händelser som gång på gång på ett uppsåtligt vis velat att jag ska lära mig av det som skett. För så är det och kan vara för många människor. Lektionen upprepas tills vi har lärt oss.

"Tall Josephine" är en revanch, men också ett sätt att hitta och acceptera de sidor av mig själv som aldrig blev accepterade när jag var yngre.

För det är kanske det svåraste vi ställs inför idag, bombarderade av reklam, media och utopiska ideal. Att acceptera oss själva utan att döma, precis som vi är.

*varm kram*
Josephine

RSS 2.0