Sverige 17:e till 30:e December

Så blir det flyg och buss och häst och vagn (nja...)ut i ödemarken mitt i mörkaste Småland och där ska jag nu placera min belgiske ekorre från storstaden Bryssel... men han ser fram emot lugnet. Bortsett från en och annan långtradare och dånet från mjölkningsmaskinen (eller vad det nu är för en lantmakapär) i bondgården uppe på kullen så är det TysT, särskilt efter att husfabriken lades ner för ett antal år sedan. Han planerar att läsa och teckna. Jag planerar att dra med honom ut på skogspromenader och se till att han går ner två kilo på två veckor... hihi.

Och så ska jag få krama om min katt igen! *jippie* eh... fast "officiellt" är han inte min längre, jag har ju "officiellt" gett bort honom till mamma då jag inte kunde ta med honom ner... och ärligt talat, inofficiellt, så vill hon absolut inte bli av med honom längre. Han är en underbar, social katt. Det är bara när han har ofog för sig som han plötsligt blir "min" katt igen!?

Och pappagubben, för han har definitivt blivit "gubbe" nu... gråhårig och med haltande gång. Och brorsan som av Hakke blivit utnämnd till "Kapten Haddock" efter sitt coola självporträtt. Nu ska han få jobba ändå mer med pennorna.. jag beställde Tall Josephine-serier i påskas! deadline närmar sig... he he

Jag är också nyfiken på om den vita stickade tröjan mamma började på för länge sedan nu har blivit färdig och inpackad... fast den ska jag ju egentligen ha "glömt bort" vid det här laget så nu får jag göra en rejäl anstränging! *lol*

Vad har mer hänt? jo stormen förstås... så det blir kanske inte så mycket skogs i promenaderna utan mer utsikt från kullarna?

Imorgon innan flyget ska jag leta rätt på en belgisk flagga att sätta på förstukvisten. Det kommer att göra alla grannarna förbryllade (hon bodde ju i Holland???) och mata byskvallret för ett tag. Ha!


Josephine ;)

ps. jo, det finns inget internet därhemma, så räkna inte med någon ny blogg förrän i januari, kolla nyligen!

Att skämta på andras bekostnad?

usch nu blir det tungt... fast kanske ändå inte... men det har gnagt och gnagt i skallen på mig ända sen jag skrev det igår så nu tänker jag bita i den sura citronen och spotta ut kärnorna, för råttor ska man inte ha rundspringandes i hjärnkontoret. De skitar ner och gnager sönder ledningarna och så blir man mörkt deprimerad.

Det var det där jag skrev om kineserna och japanerna, att de var ändå mer snedögda så tidigt på morgonkvisten. Tanken slog mig faktiskt medan jag satt och skrev(!) men jag hade så roligt åt mitt skämt att jag lät det stå kvar ändå... och visst det är obetydligt, det tycker jag själv... och ändå... jag skulle IntE skriva ett liknande skämt med en neger svart som natten eller liknande, faktiskt inte.

Skämt och humor på andras bekostnad är tveeggat, tveksamt... en dyr historia. Retsamheter urartar till regelrätt mobbning, practical jokes blir trakasserier. Det beror väldigt mycket på vem som blir skämtad om och hur och av vilka. Det finns gråzoner utan självklara gränser...

Och så finns det humorister som skämtar grovt och rått och "sjukt". En del skrattar tills tårarna rinner, andra vänder sig om i avsmak. Ett exempel jag själv tycker illa om är när någon skämtar om sjuka och handikappade. Att dra skämt om CP-skadade eller likna sin egen dumhet vid en CP-skada finner inte jag särskilt skrattretande. Kanske är jag för "vuxen" för den sortens skämt? för seriös?

För annars vill jag verkligen inte påstå att jag skulle vara "politisk korrekt" *lol* här och i yahoo-gruppen är jag den självutnämnda diktatorn! (Sådetså.)

Kanske är det min bakgrund i skolårens mobbning. Jag vet alltför väl vad det är att vara utsatt. Att förutsättas tycka vissa skämt vara ok. fast de är på min bekostnad, fast jag verkligen inte fattar vad det är som är roligt. "Lite får hon väl tåla" eller som Å.S. sa i telefonen några år efter nian "Så farligt var det väl inte?". Nej, hon var ju aldrig utsedd till offer och hackkyckling, hon fick inga glåpord efter sig i korridorerna eller en brinnande tändare i baken eller att de andra tjejerna släppte in en av killarna i gympans duschrum och tusen andra saker. Sånt behövde ju inte hon vara med om, så särskilt "farligt" var det ju aldrig för henne förstås.

Det får mig också att tänka på vår piccolaflöjtist i TAVENU. En rund herre (ensam herre bland flöjtdamerna) som spelar förj-a bra och gärna gör det aningen för högt och för snabbt eftersom han kan. Vad jag har förstått så är det helt ok. att dirigenten då och då ger honom en gliring, (Han blir helt röd *grin*) men om andra hakar på ger det i alla fall mig en fadd smak i munnen. Han är ganska omtyckt och alla vet, även han själv, att ingen menar något illa med dessa små skämt.

Och det är väl kanske där som alltsammans faller på plats...

Avsikten med ett skämtsamt ordval.


Josephine

ps. Vad tycker Du??

Rolig blogg

jag lovade att länka så här kommer den:

Spindlar på rymmen!

rekommenderas till alla med spindelfobi! och alla som gillar serier och annat kul.

Josephine - "lilla storasystern"

Lucia i Hong Kong

Denna historia återberättar jag nu fritt. Har jag fått den helt om bakfoten kan ni mejla mig (se till höger för adress) och berätta den "sanna" historien! *grin*


Det tilldrog sig i Asien förrförrförrförra julen (ungefär) att ledningen för ett svenskt företag befann sig på ett hotell och dagen därpå skulle det vara Luciadagen. Men på ett hotell i Hong Kong lär det ju inte bli så mycket Lucia så de glada svenskarna tog saken i egna händer och bestämde sig för att lussa själva.

De lyckades fixa fram kaffe och te och motsvarande tilltugg som fick räknas som pepparkakor och lussekatter och insvepta i lakan och annat vitt och med stearinljus i händerna harklade de sig ordentligt och spottade i vasken och gick ut i hotellkorridoren för att lussa.

Tidigt tidigt på morgonen med nervösa stämmor som försiktigt tog mod till sig knackade de på dörr efter dörr och väckte den ene kinesen och japanen efter den andre, mer snedögda än vanligt så tidigt på morgonen. Den förste tittade ut och trodde knappt sina ögon, tittade utan att förstå vad dessa vitklädda, ljusbärande varelser med så allvarliga ögon och med spruckna röster, vad de egentligen var ute efter. Så gick det upp för honom och skräcken slog klorna i honom och med fasan ristad i ansiktet slog han igen dörren! Den ene efter den andre. Det lilla luciatåget bemöttes med rädsla och fasa...

Molokna och förbryllade gick svenskarna tillbaka till sina rum. De kunde inte förstå vad som var så fel med deras vackra tradition, nog för att den brukade göra människor berörda, men inte rädda?...

Senare samma dag fick de veta, då en av de rädda männen hade tagit mod till sig att fråga, vilken katastrof det var som de gick sorgetåg för.
Vitt är en symbolisk klädsel för dödsfall i Asien.

//Josephine

Lucia i Haag

Så kom då Lucian till den traditionella grantändningen utanför Eschers museum i centrala Haag. Där stod granen mörk och stor men något gles på ena sidan. Varför lyckas de aldrig att hitta riktigt fina torggranar? men med stormen Gudrun (hmmm hur kan man döpa en storm efter Schyman? avskyvärt...) får man väl vara glad att Ekenäs timmer hittade något överhuvudtaget att skicka ner! Och en liten blåsorkester från frälsningsarmen och så den nye svenske ambassadören som efter ca fyra månader i Holland höll sitt allra första tal på svolländska. Lät roligt!

Sedan kom det lilla luciatåget som bestod av den svenska sjömanskyrkans kör dvs dem som jag brukar lyssna på annars i Rotterdam :) Herrarna fuskade i svarta byxor, inga stjärngosse-särkar, inga strutar! men de sjöng bra och det var väl den egentliga huvudsaken...

Josephine

Scrolla neråt för foto'n!

Juleljus

juleljus


Stroke?

Med risk för att verka lite smålöjlig kopierar jag härmed ett "kedje"-brev om stroke + en länk till en artikel. Kanske är det alla arbetstimmar hos di gamle... så många som har fått (och får) stroke, TIA och annat elände.

Kan vara bra att känna till
symptomen.

-------------------------------------------------
Det är tydligen inte alltid lätt att känna igen en stroke. Personen i fråga kan bete sig någorlunda normalt - ändå kan hon/han behöva komma inom läkarvård så fort som möjligt. Jag fick nyss ett kedjebrev om detta. Till skillnad från andra sådana brev, känns det här viktigt:

"En neurolog säger att om han får hand om en strokepatient inom 3 timmar kan han totalt häva effekten av stroken .... totalt! Han säger att det knepiga och svåra är att känna igen en stroke, få den diagnostiserad och få patienten till läkare inom 3 timmar. ATT KÄNNA IGEN EN STROKE.

Nu säger läkarna att alla kan lära sig känna igen en stroke genom att ställa tre enkla frågor:

1. * Be personen att LE.
2. * Be personen att LYFTA BÅDA ARMARNA.
3. * Be personen att SÄGA EN ENKEL MENING (sammanhängande) (t ex . . .Solen skiner idag).

Om personen har problem med någon av dessa uppgifter, ring genast 112 och beskriv symtomen.

En hjärtspecialist säger, att om alla som får detta e-mail skickar det till 10personer, kan du räkna med att åtminstone ett liv kommer att kunna räddas.

VAR EN VÄN OCH DELA DETTA MED SÅ MÅNGA VÄNNER SOM MÖJLIGT, du kan rädda deras liv."

Patriotiskt!

Imorgon blir det lite hemlängtan...

Lucia!

har Melbourne någon svensk julgran Fisken?

Ekenäs ligger för övrigt i mina hemtrakter, mitt i mörkaste Småland. (Inte undra på att savanndjuret giraffen aldrig passade in där...)

*ler litegrand*
Josephine

uppdaterat: jag slarvstavar på titeln (patrotiskt istället för patrIotiskt) och ingen rättar mig?
tror ni att jag försöker ta efter Embryo?
*skrattar*

Kalendern igen

ok. och så en länk till kalendern igen.

Motiveringar och annat får ni gärna lämna i kommentarsfältet!

Josephine

Rösta!

CreateSurvey: The 2006 Calendar
The 2006 Calendar
Which photo/s in the 2006 calendar do you like most?

Powered by CreateSurvey

Psyket

Om du hamnar på psyket pga depression, psykos, hallucinationer eller något annat så ses det som "skamligt", men om du pga av en bilolycka tillbringar en tid på sjukhuset för att läka brutna ben och dylikt så är det helt OK. Psykiska sjukdomar och störningar skrämmer. Det syns inte tydligt och enkelt utanpå vad som är fel innuti. Rädslan slår sina klor i oss...

Den perfekta tiden numera att släppa en film som "Besatt", Exorcismen av Emily Rose, eller Annelise Michel som hon hette i verkligheten. Det doftar lite av Knutby runt det hela... Jag hittade en länk med lite mera bakgrundsfakta till fallet. Annelise led av svår epilepsi följt av depressioner och med tiden fick hon även olika sorters hallucinationer. Inte så konstigt, vårt psyke är en otroligt känslig del av vår kropp. När något går fel strävar vi efter att förklara det och bota det. Hon grep efter det som hon trodde var lösningen - att hon var besatt av demoner.

Jag kommer att tänka på en bok som jag läste för ett par år sedan om psykoser. I ett samiskt samhälle fanns en man som blev psykotisk och såg ett av de mytiska "väsen" som finns i hans kultur. Han fick stöttning av sin familj och i kontakt med en schaman blev han hjälpt att förklara det som hänt i mytiska termer. Psykos är förstås något helt annat än epilepsi, men båda utspelar sig i huvudet vilket ledde mig in på denna bloggen.

Genom alla djurförsök på katter (och andra djur) och mycken forskning finns idag en vetenskap om det neurologiska systemet som jag finner jättefascinerande. Alla möjliga sorters psykopharmatiska mediciner produceras, men då den tragiska historien med Annelise Michel utspelade sig, kan det mycket väl ha varit så att medicinerna inte hjälpte så som de gör idag. Jag hade en bekant i Sverige som led av epilepsi. Han åt en medicin som gjorde att han från att ha haft svåra anfall ganska ofta, endast fick två eller tre anfall per år. Och inga biverkningar.

Det är den ena biten. Medicinerna. Den andra är egentligen ännu viktigare, vad vi gör med allt det material som vi pumpar in i hjärnan och sedan släpper ut. Så mycket negativt "skräp" att en soptipp för kemiskt avfall skulle te sig ren i jämförelse!! Psykiatrikern ger en piller och inget mer, när det vi behöver är kärleksfulla ord, ett kreativt liv, uppmuntran och stöd!

Med andra ord;
mening i meningslösheten,
en ordning i kaoset som gör att vi kan njuta av livet.

Den som erkänner sin rädsla vågar vara modig.
Men jag tänker ändå inte se filmen, jag blir alldeles för uppjagad av skräckisar!

Josephine ;)


ps. Jag kommer tillbaka till "oförklarliga" grejer vid senare tillfälle!

kalender med boktips

inte så dumt...

för oss som älskar att läsa!

Hittad på Petras blogg.

via Igelkotten (förstås)!

Från en bloggare till en annan, så underskatta inte kommentarsfunktionen!

"Tot straks"

Personlig kalender

Personlig kalender




Så har då min _"multipurpose-squirrel" som han ibland skojar om sig själv, fixat nästa års Tall Josephine kalender. Den blev faktiskt riktigt lyckad. Om du vill kika lite närmre på den så klicka på "view calendar pages". Papperskvaliteten är god. Familj och släkt fick i julklapp och det var uppskattat! Kanske för att de numera ser så lite av mig då jag bor längre bort?

Jag fick faktiskt tårar i ögonen av Silverfiskens klapp från mamma... ibland saknar jag dem ganska mycket.

Josephine < "ensamdraken"

Draken i tornet

Draken i tornet




Ekorrn satt i palmen, skulle skala kokosnötter...

Någon som vet vad fotsteg i en solnedgång betyder i Jungiansk psykologi?
Det kändes bra och helt rätt att måla dit dem, men vad fasiken kan det betyda? *ler* I övrigt tror jag mig ha en rätt bra koll på mitt eget kaotiska symbolspråk.

Detta är en julklapp till min bästa kompis treårige son. Vi får väl se vad för sorts godnattsaga hon hittar på till den bilden! Jag ska be henne att skriva ner den till mig efteråt ;)

Josephine

(ps. Den är något litet beskuren i sidokanterna.)

Lussekatter!

lussekatter



Ha! nu har jag oxå bakat! FasT jag inte har någon ugn!
(de du Mamsen! ;)

he he, men min kompis som spelar sax i Tavenu har... så jag nämnde litesådär i förbifarten under fikat förra torsdagen att jag inte hade någon ugn... *liten teatralisk suck* "Aha, sa han, så du letar efter en ugn?" Åh, den mannen är intelligent!

Tidigare samma morgon hade jag provat samma sak med Fru B som jag städar hos... men hon hade glatt svarat att jag kunde ju köpa en sån där liten bakugn. När jag då svarade att en liten två-baguette-bröd-ugn inte var tillräckligt stor eftersom när jag bakar så bakar jag mycket, så flöt samtalet inte alls i den önskvärda riktningen... nej hon berättade att FöRR hade hon minsan bakat så mycket,så mycket, men numera så hade hon tappat lite av intresset och det var inte alls lika roligt... Jaha tänkte jag, det är nog inte värt att jag frågar. Man ska ändå inte blanda ihop sina jobbklienter med sina fritidssysselsättningar.

Så hon får va utan lussekatt! *tji* Men min lägenhetskamrat har fått (för att han står ut med min odiskade disk utan att säga nått) och 52 stycken musiker (om de är snabba i vändingarna för vi är nog fler än 52 är jag rädd för...) kommer att kunna få smaka på svensk tradition på torsdag.

Det ska bli spännande. Jag har spelat med dem i snart fyra år och aldrig tagit med mig fikabröd förut... *grin* och jag vet precis vad Ali (vår dirigent) skulle vilja säga, nämligen att hon hellre skulle sett att jag övade i tre och en halv timme istället för bakade! *lol*


Josephine - baklycklig

Gammal är äldst

I Holland sjunger du inte "ja må hon leva uti hundrade år", nej där sjunger de "lang zal ze leven in de gloria" = länge ska hon leva i hmm.. ljuset? äran? kanske "med den äran". Det är ju ändå vad alla önskar sig, att få bli gammal med värdighet och slippa bli ett vårdpaket som ingen hinner byta på. I Kina hugger de i rejält: "tiotusen år". Det måste väl vara inklusive det eviga livet då?

Så, vem är det då som fyller år? Det är min kära mormor. Hon blir idag 93 år, men som hon sa i feletonen; "Nej, nej idag kommer ingen det är ju så ojämnt!" Hon är cool. Två år till? inga problem! Men det är klart när man fortfarande bor hemma med en mager gubbskrutt till make som helgen dessförinnan har haft sin 95-årsmottagning(!) då kan man nog kosta på sig att tänka så. *ler*

Hon blev lite firad några dagar i förväg. Och nästa vecka blir min far 64.
Och tiden böjer hans rygg och hans nacke, men likamycket tanken att "nu är jag gammal". Mina föräldrar har aldrig varit de sportiga typerna vilket mina morföräldrar är. Jag skriver är, för när man 94 år gammal går nedför grusgången med hjälp av ett par skidstavar för att ta sitt dagliga morgondopp i +18 grader skärgårdsvatten, med lungefysem och hjärtklaffsbesvär, då ÄR man av hårt virke! Men så är han också en f.d. officer.

Mormor är inte sämre hon. Hon paddlade kajak tills hon var 85 år och hon lärde mig att åka skridskor på februariloven och att göra telemarkssvängar på långskidor nedför golfbanebackarna vid Näsby Park. Och att segla, böja engelska oregelbundna verb, men inte att spela golf.

Min språkglädje har jag emellertid fått inte enbart av henne. Jag hade en farmor som läste mycket och som arbetade som byns bibliotekarie. Hon började 1937 på NTOs lilla bibliotek och fortsatte i 40 år genom kurser och kommunalisering tills hon var 70 år gammal. Boklycka! Och det var nog denna lycka som gjorde henne så gammal, för hon var inte sportig, även om hon hade gott om energi och alltid pysslade med allt från mattvävning till julklappsverser.

Hon dog i våras 98 år gammal.


Josephine

Afrikanska äventyr

Det började för drygt två månader sedan med en uppföljare till "En blomma i afrikas öken" om Waris Diries strapatser från Somalias öken, genom ambassadörsfamiljen i London till upptäckten som blivande världsberömd fotomodell. Uppföljaren heter på svenska "Ökenblomman återvänder". Jag läste den på holländska "Mijn woestijn" = min öken (första boken heter "Dochter van de woestijn" = öknens dotter). Den tredje boken som kommit ut i år handlar inte om henne utan om andra somaliska flickor och kvinnor i Europa. På svenska "Smärtans barn", men den holländska titeln är mycket mer poetisk "Onze verborgen tranen" = "Våra gömda tårar". Fast den svenska boktiteln är kanske ändå mest rättvisande. Ont långt bortom smärtgränsen kroppsligt och själsligt.

Det jag slogs av i "Ökenblomman återvänder" är hur långt bort hon har kommit från det dagliga liv hon växte upp med som barn i Somalias öken. En väldig massa saker som hon har glömt bort vilket gör att hon bl.a. tar med sig presenter som är totalt onyttiga för familjen. Det jag också funderade på var hur de skulle klara sig när hennes mamma slaktade get efter get för att de skulle få ordentligt med mat vilket hon och hennes bror blivit vana vid. Man kan bara hoppas (för det skrevs inte i boken) att hon lämnade efter sig en rejäl bunt med sedlar i de två olika valutor som nu används i norra och södra Somalia.

Sedan fortsatte det av bara farten eftersom jag hos samma tant fick låna "Olifanten in mijn boomgaard" av Kuki Gallman. Tro mig, jag har sökt som en liten envis dåre (ok. stryk ordet liten, gäller inte i mitt fall) på webben men inte hittat denna bok översatt till svenska. Hennes första bok finns översatt och även filmad med Nicole Kidman och heter "Jag drömde om Afrika". Boken lär vara mycket bättre än filmen. Jag vet bara att jag tyckte om den fina holländska översättningen från italienskan. "Elephants in the garden" kan den för övrigt inte heta på engelska eftersom det är ett annat uttryck för att "ha tomtar på loftet"! Trädgården har istället blivit översatt till "fruktträdgården" = "Elephants in my Orchard" ;)

På svenska(engelska?) har de döpt om Kuki till Cookie. Jag tyckte det var speciellt att få läsa om hennes uppväxt i ett rikt hem i Treviso. All kultur och historia från Venedig som kom likt mjuka fläktar då och då från boksidorna. Den röda tråden genom hela boken är de olika europeiska maträtter hon lär sin kock att laga. Ibland får hon problem som då hon kom med en hink med kräftor. Mannen som tillhör en stolt afrikansk stam vägrar att laga till "insekter" så hon måste kvickt som sjutton hitta på ett passande namn på swahili. Nej det är inte insekter, säger hon, det är "fisk-med-fötter". Namnet godtogs.

Mellan maträtterna berättar hon i tillbakablickar många episoder från livet på Ol ari Nyiro och arbetet med stiftelsen som hon startade efter att först hennes man omkommit och kort därpå hennes 17-årige son.

Därefter fick jag ett boktips av Betty från Kenya, dock ej Kenyansk litteratur utan Nigeriansk. "Purple Hibiscus" av Chimamanda Ngozi Adichie. En recension på svenska har jag hittat, men boken är (än så länge) enbart på engelska. Hennes hemsida och en intressant intervju. Boken har blivit nominerad till ett litterärt pris värt 30 000 pund. Den är gripande, bra tempo och det kändes som om jag fick veta en väldig massa om Nigeria. Kambili växer upp tillsammans med sin bror som två ytterst hårt hållna syskon i en strängt religiös familj. Boken handlar om hennes "uppvaknande" då hon och hennes bror får tillbringa en vecka tillsammans med sina kusiner och sin faster som arbetar som lärare på universitetet "Nsukka". Trots att hennes far misshandlar dem, blänker det till av en sorts förtvivlad kärlek mellan far och dotter från trycksvärtan. Det är bizarrt. Förvridet. Som en planta som muterats till oigenkännlighet. Boken rekommenderas.

Sist just nu läser jag något som jag hittade i en kringloopwinkel (=andrahandsaffär i stil med Myrornas och UFF, men i kommunal regi), "Out of Africa" av Isak Dinesen (pseud. för Karen Blixen) på svenska "Den afrikanska farmen". Den har sina likheter med Gallmans bok. Båda uppväxta i en rik miljö, båda kommer som oerfarna unga kvinnor till Kenya och båda två arbetar tämligen hårt på sina rancher. Men där Gallman är öppensinnad och relativt fördomsfri, slår Karens 30-talsrasism mig i nyllet med upprepade slag. Boken är svår att läsa med glasögon från år 2005. Karen Blixen levde i en värld med helt andra värderingar och sanningar (diplomatiskt skrivet). Därför är den rolig att läsa som ett historiskt dokument från en svunnen tid. Idag är hennes gamla ranch ett museum i en av Nairobis förorter!

Boken filmades 1985 med Meryl Streep och Robert Redford i huvudrollerna och fick inte mindre än sju stycken Oscarsstatyetter!

men läs Purple Hibiscus!

Josephine *bokmalen*

Svenska matvaror...

...saknar jag ibland. Här kommer en liten lista på vad du inte kan köpa i en mataffär i Haag;

Brunt runt knäckebröd från Dalarna.

MeN du kan köpa fyrkantigt vanligt, väl förpackat femton stycken, per fem skivor inplastade, i en pappkartong. Alla holländska märken har döpt knäckebrödet till "knäckebröd" Wasas leverantör i Holland har döpt produkten till "Knackbrood" eller dito. Festligt, ett av få svenska ord som de flesta Holländare faktiskt känner till.

Tunna starka pepparkakor.

Att jag beskriver dem just så beror på att holländarna faktiskt HaR en sorts pepparkakor som de kallar för "speculaas" och som smakar som en variant av fadd pepparkaka med för mycket mjöl i. De är dubbelt så tjocka oxå.

Lingonsylt.

Inte så konstigt. Jag har frågat om det inte växer lingon på Weluwe nationalpark, men det är klart, hur ska en liten hektar med lingon räcka till en befolkning på 15 miljoner? I söndags beställde vi en förrätt på restaurang med den spännande sylten "preuselberen"-jam som vi inte hade en aning om vad det var. Det visade sig att de holländska kockarna, i brist på egna lingon, har importerat det TyskA ordet för lingonsylt! Trots att det faktiskt FinnS ett holländskt ord; "vosbessen" = rävbär.
Språkidiot som jag är (lingvist heter det på fin svenska) skrev jag en lapp till kocken...

Kalles kaviar.

Som enligt de flesta utlänningar förstås inte kan betecknas som en riktig kaviar då det inte är så mycket torskrom som annat mojs i tuben. 2/3-delar av pojkvännernas släkt och vänner som prövat tycker smaken är äcklig.

Messmör.

Specialitet från norr, men trots allt spritt i hela Sverige. Dock ej utanför.

Vrigstads ostkaka.

Specialitet från min hembygd, Går ofta inte att hitta utanför Småland.
Ska ätas tillsammans med svensk grädde och hjortronsylt, helst långt bort från Sverige för den ultimata patriotiska lyxen! Frödinges är skräp. Helt fel konsistens.

och sist - vilket jag kom att fundera på genom Mamselamsens blogg, så tror jag inte heller att vi har någon julmust.


Ibland funderar jag på att göra samma sak som alla andra invandrare och öppna en SvensK matvaruaffär. Problemet är bara att jag tvivlar på att holländarna (och alla andra nationaliteter här) uppskattar svensk smak? För det mesta brukar ju Italiernarna klå oss när det gäller smak-exporten.

Josephine *småhungrig*

RSS 2.0