Det förflutnas plågor / Pains of the past



For English please scroll down!


Hur kan man bearbeta och komma över det som har varit? Varför är somliga minnen fortfarande fyllda av smärta? En lagrad ilska över gamla oförätter som likt gammalt vin har förvandlats till vinäger. Sorg och besvikelse över brutna kontakter där jag önskar mig något som jag aldrig kan få, som kanske aldrig har funnits?

Jag var nitton år och nyinflyttad till Växjö. Ensamheten utbyttes till ett sprakande studentliv; lust, glädje, nyfunna vänner och som i en saga - en lång ung man med vackra mörkblå ögon. Allting vändes till sin motsats och efter att under så många somrar ha beklagat mig för henne om mitt usla liv i skolan och hon hade berättat för mig om alla de roliga saker som hände hos henne i Stockholm, ja då brann jag av iver att få dela med henne min nyfunna lycka! För äntligen, äntligen hade livet börjat även för mig!

Hon svarade aldrig. Jag skrev flera brev och kort. Jag blev arg, ledsen och förtvivlad. Varför ville hon inte längre vara i kontakt med mig? Varför kunde hon inte förstå hur viktigt det var för mig nu? efter alla år av glåpord hände det nu iställlet att någon busvisslade efter mig på stan! Det var något fantastiskt, jag trodde knappt mina öron.  Men hon bröt kontakten.

Hennes föräldrar var goda vänner med mina morföräldrar. Hennes pappa sa till mig att ibland "växer man ifrån varandra". Jag förstod inte vad han menade då och än idag har jag svårt att förstå vad som hade förändrats så radikalt. Blev jag ointressant för henne när mitt liv inte längre var en misär? Var jag under hela den tid vi kände varandra inget annat än ett instrument för henne att jämföra sig till sin fördel? Jag vill inte tro det, kanske var det bara så att hon kom fram till att vi levde i olika världar och att vi inte längre hade något gemensamt. Sånt händer.

Men om du läser detta idag Anna, så får du gärna höra av dig, för du var min barndsomvän på somrarna ute i skärgården och du betydde väldigt mycket för mig.

En annan väninna som även hon bröt kontakten vid ungefär samma tidpunkt hette Marie. Under mina ensamma och jobbiga gymnasieår var hon en ljuspunkt i tillvaron. Under en kort tid gick hon en datakurs på samma gymnasium och hon bodde hos en släkting på min gata. Tillsammans joggade vi i skogen och hade många och långa samtal. Oförglömlig blev helgen i Huskvarna när vi klädde upp oss och gick ut.

Inte heller av henne fick jag någon förklaring, kanske hade det överhuvudtaget inte med mig att göra. Ibland försvinner människor bort, de mår dåligt, de skiljer sig, de gifter sig, de byter liv och de förändrar sina värderingar. Och det kommer ett ögonblick när den ena inser att där finns ingenting.  Där, där det borde finnas en bro finns bara en avgrund, där det borde pågå en fest finns det endast ett tomt rum med smutsiga fönsterrutor. Relationen har blivit ihålig och falsk, kanske var den aldrig byggd på något äkta från början? Kvar står någon som känner sig sviken och som undrar:Vad gjorde jag fel? Gjorde jag något fel?

Att lägga det bakom sig, att ge det en plats där frågetecknet kan få multna ner likt en vissnad ros i en komposthög... för kanske, kanske ganska troligen var det aldrig mitt fel, kanske hade det överhuvudtaget inte med mig att göra.

Varje människa lever i ett eget universum. Några få tänker du på varje dag, en hel del kommer tillbaka i dina tankar regelbundet men de allra flesta blir ett ansikte som försvinner i mängden. När jag fortfarande bodde i Värnamo sa min holländska väninna Joke till mig:"Out of the sight, out of the heart". Hennes ord var grymma och ändå så sanna. De hjälpte mig att inte ha så stora förväntningar att bekanta skulle hålla kontakten när jag hade flyttat utomlands. På gott och ont kommer människor och försvinner bort igen. Ibland är det för att en ny person ska få plats i vår vardag och lära oss något viktigt om livet.

//Josephine
------------------------------------------------

How can you process and get past old sorrows? Why are some memories still filled with pain? A collected and stored anger over old injustices which, like old wine has turned into vinegar. Sorrow and disappointment over broken contacts where I still want something which I never can get, which may never have existed from the beginning?

I was nineteen years old and had recently moved to Växjö. Loneliness was exchanged into a sparkling student life; lust, joy, new friends and like in a fairy tale - a tall young man with beautiful dark blue eyes! Everything had been reversed, and after spending so many summers complaining to her about my wretched life at school and she had told me about all the funny things that happened with her in Stockholm, then I burned with a desire to share with her my new found happiness! For finally,  finally the good life had started also for me!


She never replied. I wrote several letters and postcards. I was angry, sad and in despaire. Why did she not want to stay in touch with me? Why could not she understand how important it was for me now? after all the years of verbal abuse, it now happend instead that someone wolf whistled at me in town! It was something incredible, I could hardly believe my ears. But she broke the contact.

Her parents were good friends with my grandparents. Her father told me that sometimes "you grow apart." I did not understand what he meant then and still today I find it hard to understand what had changed so radically. Did she lose the interest when my life was no longer a misery? Was it so, that during the whole time we had known each other, I had been nothing else but an instrument for her to compare herself to her advantage? I do not believe it, maybe she just came to the conclusion that we lived in different worlds, and that we no longer had anything in common. This happens.
But if you read this today Anna, please feel free to contact me, because you were my childhoodfriend during the summers in the archipelago and you meant a lot to me.


Another friend, who also broke the contact at about the same time was named Marie. During my lonely and difficult gymnasial years (senior high school)  she was a bright light in life. For a short time she followed a computer course at the same school and she lived by a relative on my street. Together we went jogging in the woods and we had many and long conversations. Unforgettable was the weekend in Huskvarna when we dressed up and went out.

Neither of her did I get any explanation, perhaps it had nothing to do with me. Sometimes people disappear, they get sick, they divorce, they marry, they change their lives and they change their values. And there comes a moment when one part realize that there is nothing. There,  at the spot where there should be a bridge there is only an abyss. There, where a big party should take place, there is only an empty room with dirty windows. The relationship has become hollow and false, maybe it was never built on anything real from the beginning? Left behind stands someone who feels betrayed and who wonders: What did I do wrong? Did I do anything wrong?


To leave it behind , to give it a place where the question mark can rot down like a withered rose in a compost heap ... for maybe, maybe quite probably it was never my fault, maybe it had nothing at all to do with me.

Every human being is living in a universe of their own. A few you think about every day, a lot comes back in your mind regularly but the vast majority will be a face which disappears in the crowd. When I still lived in Värnamo my Dutch friend Joke said to to me: 'Out of the sight, out of the heart ". Her words were cruel and yet so true. They helped me not to have high expectations that my friends and acquintances would stay in touch when I had moved abroad. For better or worse, people come and disappear again. Sometimes it is because a new person need a space in our daily agenda, someone who will teach us something important about life.


//Josephine




Sigge



I början av februari var jag hemma i Sverige under en vecka för att gå på en av konserterna med Lill Lindfors och Jönköpings sinfonietta. Jag passade på att ta med mig mina föräldrar som annars antagligen aldrig hade satt sin fot i missionskyrkan. ;-)  Dessutom fick jag krama om den nya familjemedlemmen "Sigge". Frans blev påkörd i augusti förra året och fick avlivas. :-(

In the beginning of February I visited Sweden during one week to go to one of the concerts with Lill Lindfors and the regional symphony orchestra "Jönköpings sinfonietta". I took the chance to bring my parents along who otherwise probably never would have gone to the missionary church. ;-)  I also got to hug the new familymember "Sigge". Our old cat Frans got hit by a car last year and had to be killed. :-(




Som syns är Sigge ruskigt lik Frans på bröst och huvud, Frans hade lite fler och mörkare ränder, men bakkroppen har ett klassiskt tabbymönster där Frans var mer tigrerad. (foto'n under kategori "Katt och Hund")

As can be seen Sigge is very look alike to Frans on his head and chest, but Frans had a few more thicker black lines and the back of his fur has a classic tabby pattern where Frans was tigrine/spotted. (photos under category "Katt och hund")




Mina föräldrar hämtade Sigge på Nässjös katthem/asyl. Enligt veterinären där är han åtta år gammal och levde under ca ett år eller mer (ingen vet) som hemlös matad av en del och ätande det han kom över vilket har gett honom en taskig mage som nu inte tål något annat rent torrfoder.

My parents fetched Sigge at the catasylum in Nässjö. According to the veterinarian he is about eight years old and lived for a year or more (noone knows) as homeless. He was fed by some people but also ate what he could find on the streets which led to that his stomach now can't digest anything else but pure dry complete fodder.




Han är en mycket gosig och kelsjuk katt. (Tro jag det, äntligen få ett hem hos människor som tycker om mig!) Pratsam med små höga jamningar, nästa lite försynta, som om han fortfarande inte vet om han får lov att använda sin fulla vokabulär. Och så tycker han om att nafsa på mammas tår!

He is a very sweet cat and he loves to cuddle. (No wonder, finally I've got a home again by humans who love me!) He talks with small high miaows, almost a bit shy, as if he isn't sure yet if he is allowed to use his full vocabulary. And he loves to take small bites on my mothers toes!


*smile*
Josephine

Kristna människor i mitt liv / Christian people in my life



English translation please scroll dooown! :-)


Denna texten påbörjades i höstas med titeln "Därför vill jag inte kalla mig för kristen". Sedan dess har några månader gått och många tankar passerat. Jag vet fortfarande inte om jag kan kalla mig för en kristen, men det är ett annat kapitel än vad texten till sist handlar om.
---------------

Jag bär sår på min kropp som blöder fast de inte syns. Gamla sår som borde ha läkts...  det sägs ju att tiden läker alla sår, men det är inte sant. Tiden gör ingenting,  den är passiv. En smärta, stor som en ärta och trots tolv tjocka madrasser skaver den och stör min sömn.

Min hemby ligger i "bibelbältet" i Jönköpings län. Där fanns ca. 1000 invånare fördelade på svenska kyrkan och tre frikyrkor, dvs. de som fortfarande var lite kyrkliga av sig. På 80-talet hade sekulariseringen slagit igenom även där.

En av mina klasskamrater var pingstvän och vi lekte mycket med varandra. Jag kom ihåg hur hennes familj bad bordsbön innan måltiden, något som vi förstås aldrig gjorde hemma i min familj. Det kändes konstigt, avigt - hungern kolliderade med en påbjuden religiös vördnad som i det ögonblicket av djuriskt behov befann sig på andra sidan månen.

Min vän försökte övertala mig att börja i pingstkyrkans söndagsskola, de verkade ha det roligare där än i missionskyrkan dit min lillebror och jag gick. Men där gick gränsen för min mamma, pingstvännerna var inte mycket att ha enligt henne. De upprätthöll en skenhelig fasad och menade på att att de var så förträffliga eftersom de var kristna, till skillnad från "vanligt" folk. Ett korn av sanning fanns det tyvärr i det hon sa. Jag har senare läst på olika håll hur stränga de kunde vara i en församling, vilket kan skapa ett oärligt betéende, allt för att inte bli utesluten ur gemenskapen. (Och detta gäller inte bara pingstvänner, utan alla samfund som är alltför stränga.)

Det slutade med att jag hade ett praktgräl med min väninna... jag sa vad min mamma hade sagt - att Jesus var en myt och en saga. Hon blev ursinnig, skrek åt mig att det inte var sant. Vår vänskap fick sig en törn och återhämtade sig nog aldrig riktigt efter det. Kära G. du var altid så glad och trevlig, du hörde till dem i klassen som var snälla och inte retades. Jag tycker fortfarande om dig.

På något vis blev min lillebror och jag istället aktiva i missionskyrkans scouter "Unga viljor" och deras söndagsskola. Föreningslivet med barnvänliga aktiviteter är inte så stort i en liten by så troligen föll det sig ganska naturligt att vi gick dit. I söndagsskolan fick vi lära oss gamla och nya testamentets berättelser och sjunga sånger. En av ledarna var vår lekskolefröken från Myresjö. Hon älskade oss barn och vi visste inget bättre än att få sjunga tillsammans med henne. Jag minns de små klistermärkena som vi fick klistra in i häften med bibelberättelser och min avundsjuka över de myntkassetter som ett par av barnen hade. Inte själva mynten utan denna pryl där man kunde stoppa in 5-öringar i ett hörn, 10-öringar, 25-öringar, 50-öringar och enkronor. Något fack för femkronor fanns inte. De var ett senare påfund!

Mina föräldrar var nog glada att få ha söndagsmorgonen för sig själva, men speciellt religiösa är de inte. Farmor var den som var aktiv i kyrkokören och pappa gick i kyrkan en eller två gånger om året. Han är fortfarande förtroendevald i församlingsfullmäktige vilket är mer en politiskt färgad aktivitet från hans sida än religiöst. Hos mina morföräldrar bad vi aftonbön, men när jag i tidig tonår frågade mormor om hon trodde på Gud fick jag till svar "nej". Varför ber vi godnattbön då? undrade jag, jo för att somna lättare fick jag veta. En ritual bland alla andra.

Små barn blir stora och jag slutade inte att växa på höjden. Tacksamt mobboffer i skolan följde detta med mig även till scouterna. Ett par av småkillarna började retas och slutade inte. Jag bad ledarna för UV scouterna att se till att de slutade, men vad de nu gjorde, om de gjorde någonting alls, trakasserierna upphörde inte. Jag var nu i den åldern där man som lite äldre (12-13) ska börja ta hand om de yngre, men någon sådan talang infann sig aldrig. Kanske tyckte de att det därför var lätt och behändigt att den där långa avvikande flickan slutade och aldrig mer kom tillbaka. Jag var oerhört besviken. De som i Guds namn borde ha skyddat mig, borde ha medlat och löst konflikterna satt med armarna i kors.

Sen kom konfirmationen *trumpetfanfar*.
Vi hade tur eller var det Guds försyn? Istället för den gamle prästen fick vi under mitt konfirmationsår en helt nybakad präst, en äldre kvinna i femtioårsåldern och vi var hennes allra första konfirmander. Tyvärr fick hon inte stanna efter sitt första år. Den gamle prästen såg hellre en man en än en kvinna ta över efter honom. Men hon kom att betyda väldigt mycket för mig och även ett par år senare när jag gick igenom en djup kris kom hon till min sida. Tack, du har lämnat djupa fotspår i mitt hjärta.

I gymnasiet slutade de verbala trakasserierna, men istället började en lång period (tre år är en lång tid) av ensamhet. I grundskolan hade jag en bästis, men i gymnasiet valde vi olika utbildningar och i min nya klass som bara var en halvklass humanister tillsammans med en halvklass ekonomer fann jag aldrig någon ny vän. Där fanns en flicka jag kanske hade kunnat bli vän med, men vi var ganska olika och jag var alltför upptagen av mig själv. Hon blev istället godvän med två andra och de tre gick varje vecka till gymnasiets kristna kör "Shalom".

Vid något tillfälle följde jag med dem, men vände i dörren. Frikyrkligheten med allt vad den innebar av tungomålstalande och extatisk lovsång låg inte för mig och då, 16 år gammal, var jag på väg bort från kristendomen. Mina frågor fick inga tillfredsställande svar, speciellt inte från min familj. Och behandlingen från mina såkallade klasskamrater var allt annat än uppmuntrande. På morgonen när jag hämtade mina böcker mötte jag dem vid skåpen. Om jag inte sa hej, var det ingen av dem som sa hej till mig. Tystnaden gjorde ont.

Förvåningen i min familj blev stor när min kusin efter gymnasiet valde att utbilda sig till präst! Varifrån hade hon fått detta infall? men hon hade hittat sin trygga hamn hos "Kyrkans unga" och därefter växt fram som en naturlig predikant och förkunnare. Mig har hon aldrig försökt att omvända och det är säkert därför som jag fortfarande är kvar i Svenska kyrkan. Klokt och tålmodigt har hon på senare år agerat bollplank för flera av mina funderingar.

Mina kusiner på andra hållet var medlemmar i allianskyrkan. Tyvärr skar sig kontakten där, mycket tack vare en redan dålig relation mellan min far och faster. Det känns som om jag och min bror har fått ärva gammalt groll och mina senare kontaktförsök har alla avslagits. De kallar sig för kristna, men verkar ha tagit Paulus ord om att inte beblanda sig och umgås med syndare till måttstock. (just nu hittar jag inte stället i NT, men det finns där i ett av breven) Ytterliggare en tagg som grävt sig in och gör ont, för än idag vet jag inte vilka missförtånd och förflugna ord det var som skadade vår relation. Att bli bortstött från sin egen familj gör ont. Men att inte veta varför, att inte kunna be om ursäkt och begrava gamla tvister, det gör ont värre.

Därefter har jag lärt känna flera nya underbara kristna människor och efterhand insett att de är precis som alla andra. Det finns präster i svenska kyrkan som ljuger, det finns t.o.m. en och annan som har vänsterprasslat. Det finns de som arbetat för mycket så att deras tro landade i graven, andra som älskar just att kunna predika men inte bryr sig om sina församlingmedlemmar...  kort sagt, som folk är som mest.

Om jag nu är på väg tillbaka så beror det inte på de "kristna" som tolkar bibelordet och dömer andra (Är det inte Gud som ska döma på den yttersta dagen??) utan på de supertrevliga människor som jag har lärt känna i YWAM (Youth With A Mission) där även en sökande och ifrågasättande får plats. Och gamla sår kan läkas, om de behandlas med kärlek.

Denna texten är mitt sätt att gå igenom det som har varit och förhoppningsvis kunna lämna det bakom mig.

//Josephine

----------------------------------------------

English:  (if you are a teacher in English and feel like correcting the worst errors, please email them to me at:
Josephinea-at-yahoo.se , not in the comments under.)

This text was started last fall with the title: "The reason I would not call myself a Christian." Since then, several months have passed and many thoughts have passed too. I still do not know if I can call myself a Christian, but that's another story than this text ultimately is about.
---------------


I carry wounds on my body which are bleeding but can not be seen. Old wounds which should have healed ... they use to say that time heals all wounds, but this is not true. Time is not healing anything, it is passive. A pain, the size of a pea and even above twelve thick mattresses it irritates and disturbs my sleep.

My home village is in the "Bible Belt" in the county of Jönköping. There were approx. 1000 people divided between the Swedish church and three Free Churches, that is those who still went to church regularly. In the 80's the secularization had had an impact there as well.

One of my classmates was a Pentecostal, and we played a lot with each other. I remember how her family said grace before the meal, which of course we never did at home in my family. It was weird, awkward - the hunger collided with a mandated religious awe which in that moment of animalistic need was situated on the other side of the moon.

My friend tried to persuade me to start in the Pentecostal church's Sunday school, they appeared to have much more fun there than at the Evangelical church where my brother and I went. But that was the limit for my mom, Pentecostals were not appreciated by her. They maintained a hypocritical facade and thought of themselves to be so good because they were Christians, unlike "ordinary" people. There was, unfortunately, a grain of truth in what she said. Since then I have read in various places how strict they could be in a parish, something which can create a dishonest behavior, members will do anything not to be excluded from the Community.
(and this counts not only for Pentecostals, but for any community which is very strict.)

In the end I had a terrible argument with my friend ... I forwarded what my mother had said - that Jesus was a myth and a fairy tale. She was furious, screaming at me that it wasn't true. Our friendship took a blow and never really recovered after this. Dear G. in those times you were so happy and nice, you were among those in the class who were kind and never teased. I still think of you with tenderness.

Somehow, my little brother and I became active in the Evangelical church scouts "Young wills" and their Sunday school. Associations with child-friendly activities are not so many in a small village so it was quite natural that we went there. In Sunday school we were taught the stories of the Old and the New Testament and we were singing songs. One of the leaders was our preschool teacher from Myresjö. She loved us kids and we knew nothing better than to sing with her. I remember the little stickers that we had to paste in books of Bible stories, and my jealousy of the coin cartridge a couple of the kids had. Not the coins but the gadget in which you could insert 5-pennies in a corner, 10-pennies, 25-pennies, 50-pennies, and 1-crown coins. There was no place for 5-crown coins. They were a later invention!

My parents were probably happy to get the Sunday morning for themselves, but they were not especially religious. My grandmother was active in the church choir and my father went to church once or twice a year. He is still an elected representative of the parish council which is a more politically colored activity on his part than religious. By my other grandparents, we said the prayers when going to bed, but when I, in my early teens asked my grandmother if she believed in God, she said to me "no." Why do we say the evening prayer then? I asked, well, to fall asleep more easily, I was told. A ritual among all others.

Young children grow up and I did not stop growing in height. A thankful mob victim at school this followed me also to the Scouts. A couple of young boys started teasing me and they didn't stop. I asked the managers of the UV Scouts to make sure they stopped but whatever they did, if they did anything at all, the harassment did not stop. I was now at an age where you as the older one (12-13) will start taking care of the younger ones, but such a talent never appeared. Perhaps, because of this, they saw an easy and convenient solution that the tall and deviant girl stopped and never came back. I was extremely disappointed. Those who in God's name should have protected me, should have been the mediators and resolved the conflicts, they sat with their arms folded and did nothing.

Then came the confirmation * trumpet fanfare *.
We were lucky or was it God's will? Instead of the old priest we got during my year of confirmation a completely freshly educated priest, an elderly woman in her fifties, and we were her very first confirmands. Unfortunately, she didn't stay after her first year. The old priest rather saw a man than a woman take over from him. But she came to mean a lot to me and even a few years later when I went through a deep crisis, she came to my side. Thank you, you have left deep footprints in my heart.


In senior high school the verbal harassment ended, but instead began a long period (three years is a long time) of loneliness. At the elementary school, I had a best friend, but in senior high school, we chosed different courses and in my new class that was only a half-class studying humanities along with a half-class economists, I didn't find one new friend. There was a girl I maybe could have been friends with, but we were quite different and I was too preoccupied with myself. She was instead friends with two other girls and the three went every week to senior high school Christian choir "Shalom".

At some point I went with them, but turned in the door. The Evangelical Christian unit with all that it implied of tongues and ecstatic worship was not for me and then, 16 years old, I was moving away from Christianity. My questions didn't get any satisfying answers, especially not from my family. And the treatment from my so called classmates was anything but encouraging. In the morning when I picked up my books by the lockers I met them, and if I didn't said hello, none of them who said hello to me or pretend I was even there. The silence was painful.

The surprise of my family was great when my cousin after senior high chosed to follow the education to become a priest! Where had she got this influence? but she had found her safe haven in the "Youth of the church" and then emerged as a natural preacher and evangelist. She has never tried to convert me and thi is probably why I'm still a member of the Swedish church. Wise and patient, she has in recent years been kind to occasionally be a sounding board for many of my thoughts.

My cousins ​​on the other side were members of another free´church: "the Alliance Church". Unfortunately, the cotact has ended, thanks to an already poor relationship between my father and aunt. It feels like my brother and I have inherited old grudges and my subsequent attempts at contact have all been rejected. They call themselves Christians, but seems to have taken Paul's words about not intermarrying and associating with sinners as their lead. (right now I can't find the place in NT where it is written, but it's there in one of the letters) This is another thorn which has dug itself inwards and hurts. To this day I don't know what missunderstandings and which thoughtless words it was, that damaged our relationship. Being rejected by your own family hurts. But not knowing why, not being able to apologize and leave the old conflicts behind, hurts even worse.

Thereafter I've got to know many new wonderful Christian people and gradually realized that they are just like everyone else. There are priests in the Swedish church, who are lying, there's even one who had an affair. There are those who have been working too much so that their faith landed in the grave and others who loves to preach but don't care about their parishioners ... in short, they are like most people are.

If I'm now slowly moving back to the church it is not because of the "Christians" who interprets the Bible passages as a means to judge others (Is it not God who will judge on the last day??) But because of the super nice people I've got to know in YWAM (Youth With A Mission), who are also including someone who is searching and questioning. And old wounds can be healed, if treated with love.

This text is my way of doing so. To express it and leave it behind.

//Josephine


RSS 2.0