Om rollspel

Min förste pojkvän spelade rollspel med liv och lust. Dvs denna sortens rollspel och inte det jag egentligen tänker skriva om, men det har säkert sina kopplingar det med...

Jag tänker på de rollspel vi spelar gentemot varandra i det dagliga livet. Alla de masker vi tar av och på, alla de små inlärda sociala koder som slås av och på och fungerar som ett psykologiskt smörjemedel i våra myrtäta samhällen. Av och till bryter någon av. Likt dataviruset i Matrix två... vägrar ställa in sig i kön, sjunka in i mängden, försvinna...

Är jag rädd för att existera som den jag verkligen är?

eller kan det vara så att jag inte har en susning om vem jag egentligen är? Vad jag vill? Vad jag vågar? Så många roller som vi blir pådyvlade av andra... en del kappor plockar vi glatt upp, de ser vackra och bekväma ut. Men så visar det sig att skenet bedrar... vackert kanske, men bara om jag själv krymper ihop, kröker mig, försöker passa i en helt felaktig storlek... för kappan ÄR ju så snygg! (jo, jag tänker delivs på Gogols novell här ;)
men också på Estes, en ständig följeslagare.

Vissa rollspel blir med tiden direkt nedbrytande och outhärdliga. En del har jag kunnat undfly, andra måste jag kämpa med, förändra eller åtminstonde bli medveten om mina egna reaktionsmönster. "You must be two to tango"... Jag märker ibland på andras reaktioner att jag har triggat, med ett gammalt invant försvars- eller underkastelsebeteende, en bestämd motreaktion. Min motpart börjar manipulera mig, oftast inte ens medvetet, utan med de redskap jag har gett henne (eller honom).

Ve och fasa, hur många manipulerar då inte jag själv?

så kan rollspelen se ut...

men, (det finns tack och lov alltid ett men :)
där finns mogna själar som ser. De kan se utanför sin egen egosfär (he, fint ord!) in i en annans och de ser långt utan dömande ögon, bara registrerande... I de ögonblick jag vill tro att Jesus verkligen fanns tycker jag om att tänka mig att han hade den blicken och den kunskapen.
(jisses, nu blev vi religiösa oxå)

En del kan det intuitivt, andra kanske lär sig med tiden att skala av alla de olika lager som vi lär oss att klä ut oss med från de tidiga tonåren till vår grav.

Att se under ytan. Man skulle ha ett såntdär magiskt öga som Alastar "Mad-Eye" Moody har...


*ler*
Josephine

forts. lär följa!

Kärlek

"What is love?" sjunger Haddaway och vi med honom. Kärlek, älska - de orden har blivit så kantiga, känns vassa i munnen på svenska, eller om det är deras enorma innebörd som gör dem för tunga för att uttala?

Jag skulle översätta Mikael Wiehes "Mitt hjärtas fågel" till engelska men kom bara till "när jag är i dina tankar" innan jag brast i gråt. Klumpigt översatta ord blandades med tårar och generade skratt. Orden var kärlekscayennepepparstarka, bröt sig ut från mitt hjärta likt aromen från den skurna löken på skärbrädan. Men han förstod. Han känner mig nu.

En annan bloggare skrev att kärlek känns i bröstet. Den äkta kärleken brinner... och jag undrade för mig själv om jag någonsin egentligen har kännt så. Magen kan brinna som bara den, sure, och kvar blir ett tomt kalhygge och en ensam svartbränd tall som vajar i vinden. Sådan är åtrån. Grym och utan medlidande.

Men det finns ögonblick när jag känner en ömhet som liksom inte får rum, som fyller mina lungblåsor och tar bort syret. Den gör mig rädd eftersom jag vill gripa tag i den där känslan och hålla kvar den, men jag kan inte.

Som en flyktig parfymdoft kommer den och försvinner igen och jag blir rädd eftersom jag inte vet ifall den kommer tillbaka igen.

Minnet av vad jag kände och hoppet om att det återvänder gör att jag fortsätter att tro. Att jag aldrig vill sluta tro. Att allt fortsätter.

Jag blir rädd och åter rädd eftersom det är så stort. Illusioner och ideer om åtaganden, plikter och skyldigheter, hela det kulturella lasset av vad "kärlek" ska vara...

Att släppa allt det där och bara vara i nuet och bara låta det vara
helt enkelt, stort, enkelt, smått. Likt en fjäril en vacker sommardag.

Bara andas.

Kärlek.


Josephine

Ännu en biblioteksvän

Jag hittade just en gammal krönika
skriven av Nima Daryamadj för tidningen Stockholm City.

Klart läsvärd :)

Josephine

Felaktiva tecken strular till det

ja, det skulle ju vara ett g där uppe då,
men det passade ju bra ändå...

Jag ville bara lite kort skriva att om texten
plötsligt verkar avhuggen och ihopsatt
utan samband så beror det på att jag oftast
har glömt ett " eller satt in ett < för mycket.

Snälla rara - mejla mig bums (till höger "mejla mig" kan ni på ett finurligt vis se min mejl) och jag fixar det direkt.

Texterna måste ju vara läsbara...

Josephine *som trodde hon kunde lite om datorer... inte*

Tåget till Bryssel del 1.

Liver verkar så skenbart enkelt när man åker tåg. (sorry, couldn't resist ;)
Utan att röra en fena, trycka på pedaler, titta efter signaler och skyltar eller hålla utkik efter mötande trafik kan jag slappna av och tänka egna filosofiska tankar. (Filosofiska? jag har ju bara läst pyttelite filosofi, det blev lite om Sokrates - rättat, ej Aristoteles,- och Platon på gymnasiet, ni vet han med giftbägaren och den andre med grottorna och jag fick en femma bara för att jag ställde frågor och lämnade in en dikt. (Fjäsk, fjäsk) Men jag skulle vilja läsa Sartre någon gång och Beauvoir bara för att jag en gång läste Åsa Mobergs bok om henne och hur de hade ihop det. Asch, redan nu börjar denna bloggen att spåra ur... den skulle ju inte handla om filoslofi utan om mina typiska tågresor mellan Haag och Bryssel.

Det låter långt bort, men det är det inte. Jag brukar berätta för den ovetande Holländaren att sätter han sig i bilen i Malmö så får han puttra fram under åtta timmar innan han når Stockholm. De blir alltid lika bestörta. Åtta timmar är en evighet i Benelux för då hamnar du långt utanför. På fem timmar med vanligt intercitytåg kommer du till Paris. Med Thalys (franska X2000) tar det drygt tre timmar. Det är det sköna med att bo här. På en halv dag kan du åka lite vartsomhelst och ändå ha pengar kvar på bankkontot. Nederlandse Spoorwegen (NS=SJ) har något som heter "veckoslutsretur". Du åker på en fredag (eller lördag) och tillbaka senast på söndagen och betalar 30 euro för det. Vi brukar ses ungefär varannan helg.

Tåget till Bryssel är intressant för risken är stor att du möter någon som inte är från varken Holland eller Belgien. Det avgår från Amsterdam och stannar till vid flygplatsen Schiphol (uttalas sripphåll med något som närmast kan liknas vid ett sluddrigt tungrotsärr). Där plockar det upp diplomater och ambassadörer som dumpas av i Haag, staden som är huvudstad i allt utom till namnet. I Haag kliver studenterna på för att 20 min. senare antingen krypa hem och sova i Rotterdam eller gå ut och roa sig. En och annan sjöman letar sig tillbaka till sitt skepp.

Efter Rotterdam är tågets innehåll mer internationellt än nationellt, men där finns en bunt med shoppingglada holländska medelklassdamer som tycker det är roligare att köpa samma märkeskläder i Antwerpen än i Amsterdam. Antwerpen hör till den "holländska" delen av Belgien kallad "Flandern". Dialekten av holländskan där heter flamländska och är som skånska gentemot rikssvenska. Den låter roligt barnslig. I södra och sydöstra delen av Belgien talar man franska, såvida man inte är en riktigt gammal Vallonare för då kanske man kan slänga sig med vallonska. Ja du läste rätt - det var härifrån de Geer hämtade smedsfamiljerna till Sverige på 1600-talet!

En av de roliga detaljerna med det internationella tåget mellan Bryssel och Amsterdam är att i Holland är personalen på tågstationen mycket noggrann med att läsa upp all information på holländska, franska, tyska och engelska, men i Bryssel verkar belgarna inte bry sig. Vilket är ett litet kännetecknande drag överhuvudtaget mellan holländare och belgare. En del tvekar inte: "Belgien Är trevligare, mer avslappnat." Stockholm och Göteborg. Bror duktig och bror slarver. (Roliga generaliseringar, men helt inadekvata förstås ;)

På resa mellan dessa två stora f.d. kolonialmakter träffar man en ganska stor grupp med människor från Surinam, Indonesien (f.d. Nederländska Ostindien) och Kongo. Sedan tillkommer all importerad arbetskraft från 60- och 70-talet huvudsakligen från Marocko och Turkiet. I Liege finns en grupp från Italien och någonstans kring Antwerpen en grupp ortodoxa judar, de senare lägger man märke till, de ser man annars bara på TV-bilderna från Jerusalem. Och så förstås de senaste 25 årens strömmar från alla krig runt om i världen. Och en och annan skandinav som längtar efter något annat. Surinams tolv olika folkslag är värt ett kapitel för sig, men vid senare tillfälle. Jag ska ju åka tåg tillbaka oxå!

Ämnesindelning

Nu har jag ämnesindelat alla mina inlägg. Tyvärr kan jag inte hitta ngn funktion (på webblogg bas) för att ta bort ett ämne eller ändra stavning på de kategorier jag har uppfunnit.
Så nu måste jag fundera ut något roligt att skriva under "internet" eftersom jag insåg att alla mina "internet-bloggar" handlade mer specifikt om bloggande än allmänt om internet.

Det blir säkert något om internet-beroende. Klockan är 00:15 och jag ska upp 07:40... hur ska det gå när man får barn? forsätter jag såhär lär jag knappast någonsin få något ändå.

Sov gott alla bloggläsare!
och ni som har varit förståndiga, Godmorgon! ;)

Josephine

Katt och hund och jag - del 2.

Jag tycker inte om hundar.
De luktar illa och de skäller och man måste gå ut med dem när de behöver skita. Nej tacka vet jag katter! att få borra in näsan i en varm mjuk kattnacke *katt-protester* , en spinnande varm katt på en värkande mensmage och sina toalettbestyr sköter de själva. Hellre tömma en låda kattsand än knalla runt med en äcklig hundbajspåse! (vilket de flesta verkar strunta i ändå :(

Men så har vi det här kapitlet med vänners hundar och där fanns undantag som med åren blev fler än ett. Schäfertiken Ronja som var tyst och lydig och Kickan som var ganska tyst och ganska lydig. Särskilt Kickan fick mig att ta mig en funderare på mitt hundhat... för hon var en mycket trevlig hund. En new shetländsk fårhund även populärt kallad "dvärgcollie". Särskilt illa luktade hon inte heller. Och den andra gången i sitt liv som hon fick se mig började hon att yla av glädje. Aldrig någonsin hade jag varit med om att en varelse kunde bli så överlycklig av att träffa en bekant?!

Efter henne lärde jag känna Rocko, en svartvit border collie som inte är särskilt tyst med relativt lydig. Även han blir mycket, mycket glad när jag kommer för att städa trots att han är rädd för dammsugaren. Att förbli oberörd inför all denna djuriska glädje kräver ett hjärta av betong. Mitt är av kött och blod.

T.o.m. de två jack russels som jag gick ut med hos en tillfällig adress i somras lärde jag mig att tycka om... nja.. de gick i alla fall att stå ut med. De blev ju så in i norden glada av att komma ut på stranden. Jo, hade man varit hund och inlåst hela dagen så hade absolut promenadtanten blivit snudd på gudomlig. Men de skällde alldeles förbaskat och den ena blev så till sig under bollkastningen att hon två gånger lyckades bita mig i fingrarna... nej, jag tycker inte om jack russels.

Men dvärgcollies är fina. Lagom mycket hund liksom.

(forts. följer)

Jag kan inte fly från mina minnen...

och även om det ibland går månader, ja kanske år mellan återkommande glimtar av svunna orättvisor, så finns de där, spökande i bakhuvudet, lurande mellan hjärtat och ryggraden, som ett nervöst rådjur, berett att fly om fara hotar...

Liknande situationer, någonting sagt på skoj men med fel ordval, en avsiktligt elak kommentar, en uppblåst förväntan, en djup osäkerhet - är jag accepterad? tolererad? utfrusen?

Så jag söker bekräftelse, försöker fylla ett svart hål... Yahoo-gruppen, webbsidan, denna bloggen - alltsammans ett experimentellt bygge... någonstans i murandet av ord och meningar fick jag under natten en dröm. Den utspelade sig i mitt gamla högstadium. Det var ingen trevlig dröm och den sysselsatte mina tankar både länge och väl. All denna rädsla.

Delvis handlar webbsidorna mycket litet om den jag vill bli och desto mer om den jag var. Den rädda, förnedrade, osäkra, arga, sårade, tonårsflickan. Hon som inte blev accepterad som den hon var, hon som vill ha revanch och det rejält.

Men som bekant blir ett svart hål bara större ju mer du matar det. (ok bildligt nu Åka ;) Jag jagar minnenas spöken och de kommer aldrig någonsin att låta sig fångas. Några verkliga ursäkter kommer jag aldrig att få och även om jag fick det, skulle jag då verkligen ha någon lust att förlåta?

Webbsidorna är också delar av min syndarock (Clarissa Pinkola Estes: Kvinnor som slår följe med vargarna), en gammal kappa på vilken jag har sytt fast allt som smärtat mig genom åren och som det är meningen att man till sist ska bränna upp (men få gör det). Ett sätt att ta fram sina minnen, vårda dem, begrava dem och sedan ägna sig åt det levande.

Min bitterhet nöts ner likt höstlöven som äts upp av maskarna. Kvar blir bara maskbajs och ekollon. Nya träd, en ny skog, ett nytt liv.

*trädkramar*
Josephine

Fjäsk och smör (dock ej från Småland)

"Fan vad du fjäskar!!"
Det var Mia som inte kunde utstå en enda fråga till till fröken och som tyckte att franskan var pest och pina. Jag flög upp från min bänk och röt "Får man inte vara intresserad av ett skolämne!?!" jag var nog ännu mera arg än Mia, eftersom den repliken klämde på en öm tå. Jag ställde mig gärna in hos lärarna och mitt förhållande med Viola VaR intensivt, men så var också mitt intresse för franskan säkert sexton gånger större än för engelskan. Hon fick hjälpa mig redan efter två år att översätta och skriva knaggliga svar till min franska brevvän "Maëlle" i Lille.

Mia var inte en plugghäst och hon var betydligt mer populär. Sedan var det killarna i första raden som lyckades med att jämt och ständigt sticka iväg på elevrådsmöten (för att käka glass) och ändå hålla näsan ovanför vattnet i ämnet. Men mitt intresse var äkta så det var delvis därför jag blev så arg på henne, hon anklagade mig falskt. Än idag kan jag känna en fläkt av den där ilskan. Hennes ord var droppen som fick bägaren att rinna över, bägaren fylld av alla skällsord, av allt utanförskap, av all djävlighet som det innebär att stängas ute från gemenskapen.

Så vilka hade jag att vända mig till om inte lärarna? En del av dem förstod. Brydde sig om. Gick att prata med. Och de tog tacksamt emot denna lungna tysta ofnissiga otjejiga elev som visade intresse för deras skolämnen. Sådan var i alla fall Viola. Sedan fick hon för sig att hon i avgångsbetyg i nian inte kunde ge varken ettor eller femmor och jag blev ruskigt besviken för med allt mitt intresse och med mina provresultat borde jag ha fått en femma redan i nian. Men jag fick en sen till sist i gymnasiet så det blev bra ändå.

Hur kom jag in på fjäsk idag? jo... jag fick en ide och mejlade Mamselamsen och frågade hur många guld-prylar hon har fått sedan hon startade sin blogg. Till min förvåning och bestörtning har hon inte fått en enda!! (Skäms på er alla läsare och beundrare av hennes blogg!! :( Så nu är ett litet kuvert på väg till henne... bör vara framme fredag eller måndag.

Och Mette ska få en bok för att slippa tänka på alla cigaretter som hon nu tänker på. Den är på engelska. Det finns inga böcker på svenska att köpa i Haag. Men den får hon för gammal vänskaps skull så där ligger inte ett dugg blogg-fjäsk bakom! Sådetså.

Josephine :)

Internet-nörd

Bara för sakens skull för att jag nu faktiskt har skrivit flera gånger denna veckan så slänger jag in en blogg till. Vad det nu ska vara bra för? Vad har jag för intressant att berätta? Har ni inget viktigare att göra eg? eller är ni litegrand som jag dvs internet-nördiga?

Men idag har jag faktiskt slitit mig bort från datorn under flera timmar. Diskat, lagat mat, städat och gått en runda genom skogen. Skog och skog... man kan höra trafiken så det är tveksamt om den får kallas för skog eller om man borde kategorisera den som skogsdunge modell större.

Mette håller på att sluta röka. Hittills har hon klarat två dagar, hälsa på henne och stöd henne i denna svåra kamp! Intill en internetansluten dator är jag lika hopplös som en inbiten kedjerökare, att få bort mig efter mindre än en timme från skärmen är hopplöst. Oftast blir det både två och tre eller mer (under helgen) i ett sträck.

Men är jag bortrest eller om min dator är på reparation så klarar jag mig utmärkt ändå. Ingen nagelbitning, inga hutlösa betalsummor på internetcafeerna, ja - min abstinens är förvånansvärt låg. Jag använder "nikotin-tuggummin" dvs böcker och seriealbum. Någon telefonmänniska kan jag inte påstå att jag är, så jag sitter inte timmavis i feletonen heller.

Det enda jag känner att jag lider verklig abstinens på så är det en egen katt...

Bloggar och böcker

surrrfa, surrfa,
läser jag inte det ena (böcker) så läser jag det andra (bloggar) fast idag har jag stött på endast ett fåtal njutbara bloggar. En del bloggar som jag har tittat in på var säkert jätteintressanta, men så förbenat akademiskt skrivna! Texten maler och maler och är helt enkelt inte rolig.
Och varför finns det så många bloggare som kopierar tidningsnyheter och sedan tillfogar någon liten lam kommentar om att de tycker att alla politiker borde hängas? Jag kan slå vad om att de inte har en enda endaste bekants bekant som sitter med i kommunfullmäktige och kämpar.

Usch, nu gnäller jag. Men det är pga av nacken. Det är bättre för min kropp att läsa en bok än att surfa runt på bloggar... särskilt om de är dåliga, men där finns ju många bra också och idag hittade jag ett bibliopat-test!!
Mycket roligt :) Jag vet två stycken i Uppsala som skulle kunna kryssa i minst 50% av de där rutorna... *blink*

Jag har också haft besök på te och Farmors våfflor. Han tog med sig äkta kinesiskt grönt te odlat utanför Shanghai dit han tidigare åkte ca en gång om året i tjänsten (vattenforskare) och jag stod för våfflorna. På denna dag när vi tänder ljus på kyrkogårdarna till åminnelse för dem som har dött passade ju Farmors våfflor utmärkt. Jag har inte gjort dem sedan jag bodde i Borås tror jag (dvs innan 1999). Hon dog i år, 98 år gammal.

Han är en riktigt trevlig hunk på 72 år och spelar saxofon i min orkester. Det är typiskt att jag lättast tycks kunna umgås med gamla människor. Alla mina vänner kommer att dö före mig :-\ (tycks kunna? mysko verbform, liknar franskans subjonctif eller nått) Hur som helst, i torsdags på repetitionen lånade jag ut två böcker till honom, varav ett kinesiskt lexikon som jag fick för länge sedan av en kinesisk frimärkssamlare. Idag lämnade han tillbaka lexikonet med en översättning av Xu Mings handskrivna hälsning! Han var igår i Leiden (Hollands motsvarighet till Lund och Uppsala) och fick då hjälp av två sinologer med översättningen. Allt gick bra, berättade han, utom ett tecken, vilket visade sig mycket svårt. Tills han istället fick tag på en kinesisk forskare som menade att min gamle brevvän använt ett tecken för en betydelse som man aldrig gör i Peking. Vilket stämde, Mr Ming är från Chungking. (he he rim!)

Te-stunden varade i mer än tre timmar :) det är trevligt när man har gemensamma intressen. Så himla synd bara att de flesta av mina böcker ligger nerpackade i femton bananlådor i Sverige. Det och det faktum att jag vill skaffa katt är de enda anledningarna till att längta efter en lägenhet, annars måste jag säga att jag njuter i fulla drag av mitt rum nu när det är så tyst och lungt och skönt igen!

Blogg surrrfa

Jahapp... så trillade jag dit igen. Andra dagen, ont i nacken (jag sitter som en hösäck jag vet) och skallen full av alla härliga, knäppa, vulgära, menlösa ord på alla möjliga bloggar. Och ansiktet av en liten nyfödd flicka :) ibland går tåget förbi mig och jag sitter med näsan i en bok = jag tänkte inte tanken på att kolla kompisens blogg om hon hade fött än! Hur seg får man va'? Söt nuna. (ni får leta själva *tihi*) Jag tycker för närvarande att alla nyfödda är hur söta som helst :)

Bloggar föds och dör eller går i ide och vaknar till våren (får man hoppas). En sådan blogg är Embryos blogg vilken är väldigt nyskapande i sin roliga felstavningsteknik. Jag hade äran att få ett inlägg besvarat i min blogg av Embryo och jag är rädd för att jag inte visade tillräcklig uppskattning för hur Embryo skrev. Jag vet ej om jag ska skriva han eller hon. Jag tror att Embryo lade sig vinn om att endast bli bedömd för vad Embryo skrev och inte efter sin fysiska person.

När jag idag tittade in igen visade det sig att Embryo just nu (?) inte skriver. Kanske E. har andra projekt på G. Låt oss hoppas det, för detta intellekt har mycket att ge!

För övrigt vill jag rekommendera bloggare att slita sig från sina skärmar (och spara nackar och ryggar) och åka till forumet för att prata med varandra och se varandra i ögonen. (Strunta i seminarierna) Jag bor ca 1700 km bilväg bort från Stockholm och ska flyga hem först till jul så jag måste avstå.

Inget går upp mot ett möte i verkligheten.

*Kram*
Josephine

Knivhotad

Jag har varit borta från bloggandet ganska länge nu... en av anledningarna (förutom ren lathet) var att jag för drygt en månad sedan blev knivhotad och tvingad att hyra ett nödrum för att komma bort från idioten.

Idioten "R" kommer från den karibiska övärlden, har bott arton år i Holland, jobbar inom byggnadsbranchen, är i fyrtioårsåldern, spansktalande och är så macho en sådan person kan tänkas vara. Så länge studenten "A" bodde i huset fungerade relationerna någorlunda. Hon har nämligen något som jag saknar, social talang, och dessutom tyckte hon att han var ganska kul. Hon är 165cm lång, söt brunett och tjejig. (vilket jag inte är)

Sen flyttade hon och hans uppträdande blev bara mer och mer irriterande.
Vändpunkten kom när jag sa till honom att inte skråla så himla högt i duschen eftersom grannarna klagade. Han öppnade dörren, vrålandes spanska svordommar. Med alla muskler spända och ögon som sprutade eld såg han ut som en uppretad tjur (fast något mindre). När han såg att jag menade allvar slängde han igen dörren med en sådan kraft att den blev helt skev.

Något uppskakad av ett sådant bemötande försökte jag mig på att prata med honom två dagar senare varpå han igen blev urförbannad. Det slutade med att JaG bad om ursäkt för vad jag sagt. Någon timme senare ursäktade han sig lite lamt med att han varit för "brutal". Men skadan var skedd. Efter detta tålde jag honom mycket litet.

Till saken hör att han så gott som varenda kväll rökte marijuana för att kunna slappna av. Jag hatade lukten och inte verkade det göra honom något gott heller under de timmar han inte rökte.

Varje morgon gick han med tunga steg i korridoren till köket eller badrummet. Jag försökte göra honom medveten om att detta inte fungerade. Jag måste ha min sömn och att vakna så varje morgon två timmar för tidigt innan mitt jobb skulle leda till att jag till sist förlorade mitt jobb pga sömnbristen. "Jaha, men då kan du ju sova ut!" Var hans kommentar.

Jag ringde ägaren som lyssnade på mig och försökte prata med honom, men jag hörde på avstånd (han pratade alltid mycket högt i sin mobil) att han bara slätade över och lovade allt och ingenting.

Jag hade sagt till ägaren att om det inte blev någon ändring skulle jag ringa polisen. Efter det undvek jag "R" i två veckor, men en kväll i köket råkade vi samman.

Han brukade laga sin mat, direkt diska av allting, ta in sin mat på en tallrik och låta resten stå kvar i grytorna på spisen tills han hade ätit klart. Jag trodde han var klar och tog bort grytorna från spisen. Men så märkte jag att gasen var på och jag kollade, jo, maten var klar. Jag fortsatte.

Han kommer ut i köket och blir arg när han ser att jag flyttat hans grytor. Du borde ha frågat mig först säger han. Jag trodde du var klar sa jag. "Är maten klar då?" frågar jag. Han vänder sig om och går mot sitt rum. Jag frågar igen något irriterad nu "Är maten klar eller inte? om den inte är det sätter jag på grytorna igen."

Nu blir han förbannad och kommer mot mig och vräker ur sig en massa saker. Jag står och skär grönsaker och muttrar till svar. Varpå han plötsligt tänder till och blir riktigt jävla fly förbannad, tar ut sin stora kökskniv ur skåpet, springer till sitt rum grabbar tag i något som han slänger i full kraft mot mig (en vaselinburk) vilken studsar mot mitt ben och går i kras mot diskbänken.

Där står han framför mig ångande av ilska med en stor kökskniv i handen och jag står med en annan kökskniv i min hand och jag tänker "Ska vi slåss med knivarna nu?".

På ren instinkt lägger jag ifrån mig min kniv (jag är ingen fäkterska) och tar fram tändstickorna för att tända gasspisen igen och sätta på hans eländiga grytor. Jag skakar så mycket att fyra tändstickor slocknar innan jag får fyr på gasen.

Under tiden står han framför mig fortfarande med kökskniven i handen (spetsen rakt upp) och vräker ur sig förolämpningar "du är en lortig kvinna", (jag bara säger - vem var det som städade korridoren och badrummet regelbundet?) "du är ingen riktig kvinna" (bara för att jag går klädd i jeans tröja, inte tycker hans flörtar var roliga samt är sisådär 23cm längre än honom?)

Så säger han "du känner inte mig, du vet inte vem jag är" m.a.o. vad han är kapabel att göra... jotack, jag började lägga märke till det då...
hota folk med kniv är tydligen helt OK?

Jag fortsätter med mitt, han tar av sina grytor (maten VaR naturligtvis klar) och jag fortsatte att försöka laga mat, men kom på att jag inte hade någon aptit. Därefter insåg jag att situationen var ohållbar, tog telefonnumret till ägaren och min mobil och gick direkt till polisstationen och anmälde honom.

De plockade upp honom direkt men kunde efter förhör dagen därpå inte hålla honom längre. Så fungerar det i en rättstat och det är ju på sätt och vis bra, men synd om offren förstås. Hade jag inte lagt ifrån mig min kniv då, så hade jag kanske haft ett snyggt knivsår att visa upp och han hade suttit inne för en tid. Jag hade också kanske inte suttit här och skrivit idag.

Därefter tillbringade jag helgen i Bryssel hos min pojkvän och på måndagen hade jag tur att hitta ett temporärt rum tills ägaren hade slängt ut honom. (Tog tio dagar) Men mitt nödrum var uthyrt svart och jag var tvungen att betala för en månad så jag fick be min mor att skicka ner av mina sparpengar för att kunna fixa det. (Dubbla hyror i oktober).

Nu är jag tillbaka i mitt gamla rum och jag kan ärligt från mina hjärterötter säga: "Hem ljuva hem!"

RSS 2.0