16:42:13
Alla vägar går till Rom del 3
Söndagen blev en lika solig dag som de föregående dagarna. Och vi begav oss tillbaka till Pantheon för att inträda i helgedomen och skåda ljuset. Denna urgamla byggnad har nämligen endast i kupoltaket ett runt hål som släpper in ljus och ca tolv-ett på dagen skiner solen rakt ner in i detta hål. Det känns som en mycket gammal hednisk soldyrkan och jag förundras över att byggnaden blev en kyrka, men tur var det, för annars hade den nog rivits långt innan massturismens tidsålder.
Jag läser nu att hålet kallas för oculus = öga. Och att diametern på det cirkulära golvet och hemisfären formar en perfekt halvglob med 43.3 meter i både längd och höjd. Vi tillbringade minst en timme där med att titta och fotografera. Det var ett härligt solljus, en riktig romersk spotlight, men som Patrick sa: "Det är så skarpt att minsta skugga blir hur stor som helst." M.a.o. han tyckte det var svårt att fotografera mig där.
Därefter gav vi oss av i hettan bort mot Forum Romanum. Min ide var att vi kunde ta oss en titt emellan på Patria-monumentet som man såg så bra från planet under inflygningen till Ciampino-flygplatsen. Halvvägs bort pustade vi en liten stund i hallen till Palazzo Venezia. Där upptäckte jag innanför entredörrarna en jättelik hand! En utställning med konstnären Boteros verk pågick. Handen var helt oemotståndlig att luta sig tillbaka i. (Se foto i yahoo-gruppen) Om långfingret var ca 1 1/2meter stort, hur stor måste då inte själva personen som handen sitter på vara? Vi börjar närma oss måtten av Roald Dahls elaka giganter i boken "SVJ".
Framme vid patria-monumentet (som fungerar som Italienarnas "den okände soldatens grav") begriper man att det är stort. Hade säkert passat Boteros kropplösa hand. Trapporna var 50 procent fler än de Spanska och längst upp hade man en fin utsikt över en stor del av Rom. Halvvägs upp fanns en staty med Vittorio Emanuel II, den förste kungen över ett enat Italien. Han bars upp av tolv kvinnor som symboliserar de tidigare rivaliserande italienska städerna. Där ser man vad kvinnlig enhet kan åstadkomma! Patriamonumentet tycks det lite si och så om av Romarna själva. Bl.a. kallas det populärt för "skrivmaskinen".
Min mage signalerade lunchdags och vi åt på vad som såg ut att vara en restaurang, men visade sig vara en turistfälla med den minsta lasagne jag någonsin fått i förhållande till priset. Tack vare allt bröd som bjöds till (fyra gånger mer än lasagnen) gick man ända därifrån relativt mätt. Framme vi randen av Forum Romanum slogs vi av att det inte alls såg ut som vi hade föreställt oss. Hela området låg nedsänkt i en dalgång och där fanns ett och annat litet grönt eller blommande träd. Och där fanns en del rader med pelare som var mäktiga alldeles intill, men längre bort såg de lite futtiga ut. Många turister gick runt med ett litet häfte med transparenta blad som visade hur allt en gång hade sett ut. Och det förstås, 1800 år tillbaka, medan järnålderns bondesamhällen utvecklades i Sverige måste Forum Romanum ha varit mycket imponerande. Kejsaren som kom intågande i sin vagn genom triumfbågen efter ett lyckat fältslag med alla legionärerna efter sig och kedjade krigsfångar.
Triumfbågar fanns det flera stycken att välja mellan och trots att de var lite mer slitna än den i Paris har de här mera själ och autenticitet. Vid den bortre av dem träffade vi två turistande bankmän från Seoul. Ett gäng unga svenskar knallade också förbi, men trots att jag spetsade öronen allt vad jag kunde uttalades inget spännande skvaller. Det är kul att kunna tjuvlyssna på flera språk! *grin*
Vid detta laget hade mina ben och fötter gett upp så vi begav oss till centralstationen i hopp om att kunna sitta på en sightseeingbuss och se en massa utan att behöva gå. Väl där visade det sig att de två bussar som fanns att välja på båda gick på rutter där vi redan hade promenerat. Som grädde på moset brakade dagens åsk och regnväder löst och skrinlade därmed defintivt iden att sitta under bar himmel i en öppen buss. San Angelo kastellet hade stängt när vi kom dit så vi avslutade kvällen med en promenad längs Tibern. Någon sorts marknad hade pågått och i en del tältstånd fanns en och annan krimskramshandlare kvar. Jag hittade ett armband med runda silverplattor och pärlemorplattor färgade i azurblått. Det matchade perfekt ringen jag köpte förra året i Tossa del Mar. Mediterran blue?
Forts. följer!
Jag läser nu att hålet kallas för oculus = öga. Och att diametern på det cirkulära golvet och hemisfären formar en perfekt halvglob med 43.3 meter i både längd och höjd. Vi tillbringade minst en timme där med att titta och fotografera. Det var ett härligt solljus, en riktig romersk spotlight, men som Patrick sa: "Det är så skarpt att minsta skugga blir hur stor som helst." M.a.o. han tyckte det var svårt att fotografera mig där.
Därefter gav vi oss av i hettan bort mot Forum Romanum. Min ide var att vi kunde ta oss en titt emellan på Patria-monumentet som man såg så bra från planet under inflygningen till Ciampino-flygplatsen. Halvvägs bort pustade vi en liten stund i hallen till Palazzo Venezia. Där upptäckte jag innanför entredörrarna en jättelik hand! En utställning med konstnären Boteros verk pågick. Handen var helt oemotståndlig att luta sig tillbaka i. (Se foto i yahoo-gruppen) Om långfingret var ca 1 1/2meter stort, hur stor måste då inte själva personen som handen sitter på vara? Vi börjar närma oss måtten av Roald Dahls elaka giganter i boken "SVJ".
Framme vid patria-monumentet (som fungerar som Italienarnas "den okände soldatens grav") begriper man att det är stort. Hade säkert passat Boteros kropplösa hand. Trapporna var 50 procent fler än de Spanska och längst upp hade man en fin utsikt över en stor del av Rom. Halvvägs upp fanns en staty med Vittorio Emanuel II, den förste kungen över ett enat Italien. Han bars upp av tolv kvinnor som symboliserar de tidigare rivaliserande italienska städerna. Där ser man vad kvinnlig enhet kan åstadkomma! Patriamonumentet tycks det lite si och så om av Romarna själva. Bl.a. kallas det populärt för "skrivmaskinen".
Min mage signalerade lunchdags och vi åt på vad som såg ut att vara en restaurang, men visade sig vara en turistfälla med den minsta lasagne jag någonsin fått i förhållande till priset. Tack vare allt bröd som bjöds till (fyra gånger mer än lasagnen) gick man ända därifrån relativt mätt. Framme vi randen av Forum Romanum slogs vi av att det inte alls såg ut som vi hade föreställt oss. Hela området låg nedsänkt i en dalgång och där fanns ett och annat litet grönt eller blommande träd. Och där fanns en del rader med pelare som var mäktiga alldeles intill, men längre bort såg de lite futtiga ut. Många turister gick runt med ett litet häfte med transparenta blad som visade hur allt en gång hade sett ut. Och det förstås, 1800 år tillbaka, medan järnålderns bondesamhällen utvecklades i Sverige måste Forum Romanum ha varit mycket imponerande. Kejsaren som kom intågande i sin vagn genom triumfbågen efter ett lyckat fältslag med alla legionärerna efter sig och kedjade krigsfångar.
Triumfbågar fanns det flera stycken att välja mellan och trots att de var lite mer slitna än den i Paris har de här mera själ och autenticitet. Vid den bortre av dem träffade vi två turistande bankmän från Seoul. Ett gäng unga svenskar knallade också förbi, men trots att jag spetsade öronen allt vad jag kunde uttalades inget spännande skvaller. Det är kul att kunna tjuvlyssna på flera språk! *grin*
Vid detta laget hade mina ben och fötter gett upp så vi begav oss till centralstationen i hopp om att kunna sitta på en sightseeingbuss och se en massa utan att behöva gå. Väl där visade det sig att de två bussar som fanns att välja på båda gick på rutter där vi redan hade promenerat. Som grädde på moset brakade dagens åsk och regnväder löst och skrinlade därmed defintivt iden att sitta under bar himmel i en öppen buss. San Angelo kastellet hade stängt när vi kom dit så vi avslutade kvällen med en promenad längs Tibern. Någon sorts marknad hade pågått och i en del tältstånd fanns en och annan krimskramshandlare kvar. Jag hittade ett armband med runda silverplattor och pärlemorplattor färgade i azurblått. Det matchade perfekt ringen jag köpte förra året i Tossa del Mar. Mediterran blue?
Forts. följer!