Alla vägar går till Rom del 3

Söndagen blev en lika solig dag som de föregående dagarna. Och vi begav oss tillbaka till Pantheon för att inträda i helgedomen och skåda ljuset. Denna urgamla byggnad har nämligen endast i kupoltaket ett runt hål som släpper in ljus och ca tolv-ett på dagen skiner solen rakt ner in i detta hål. Det känns som en mycket gammal hednisk soldyrkan och jag förundras över att byggnaden blev en kyrka, men tur var det, för annars hade den nog rivits långt innan massturismens tidsålder.

Jag läser nu att hålet kallas för oculus = öga. Och att diametern på det cirkulära golvet och hemisfären formar en perfekt halvglob med 43.3 meter i både längd och höjd. Vi tillbringade minst en timme där med att titta och fotografera. Det var ett härligt solljus, en riktig romersk spotlight, men som Patrick sa: "Det är så skarpt att minsta skugga blir hur stor som helst." M.a.o. han tyckte det var svårt att fotografera mig där.

Därefter gav vi oss av i hettan bort mot Forum Romanum. Min ide var att vi kunde ta oss en titt emellan på Patria-monumentet som man såg så bra från planet under inflygningen till Ciampino-flygplatsen. Halvvägs bort pustade vi en liten stund i hallen till Palazzo Venezia. Där upptäckte jag innanför entredörrarna en jättelik hand! En utställning med konstnären Boteros verk pågick. Handen var helt oemotståndlig att luta sig tillbaka i. (Se foto i yahoo-gruppen) Om långfingret var ca 1 1/2meter stort, hur stor måste då inte själva personen som handen sitter på vara? Vi börjar närma oss måtten av Roald Dahls elaka giganter i boken "SVJ".

Framme vid patria-monumentet (som fungerar som Italienarnas "den okände soldatens grav") begriper man att det är stort. Hade säkert passat Boteros kropplösa hand. Trapporna var 50 procent fler än de Spanska och längst upp hade man en fin utsikt över en stor del av Rom. Halvvägs upp fanns en staty med Vittorio Emanuel II, den förste kungen över ett enat Italien. Han bars upp av tolv kvinnor som symboliserar de tidigare rivaliserande italienska städerna. Där ser man vad kvinnlig enhet kan åstadkomma! Patriamonumentet tycks det lite si och så om av Romarna själva. Bl.a. kallas det populärt för "skrivmaskinen".

Min mage signalerade lunchdags och vi åt på vad som såg ut att vara en restaurang, men visade sig vara en turistfälla med den minsta lasagne jag någonsin fått i förhållande till priset. Tack vare allt bröd som bjöds till (fyra gånger mer än lasagnen) gick man ända därifrån relativt mätt. Framme vi randen av Forum Romanum slogs vi av att det inte alls såg ut som vi hade föreställt oss. Hela området låg nedsänkt i en dalgång och där fanns ett och annat litet grönt eller blommande träd. Och där fanns en del rader med pelare som var mäktiga alldeles intill, men längre bort såg de lite futtiga ut. Många turister gick runt med ett litet häfte med transparenta blad som visade hur allt en gång hade sett ut. Och det förstås, 1800 år tillbaka, medan järnålderns bondesamhällen utvecklades i Sverige måste Forum Romanum ha varit mycket imponerande. Kejsaren som kom intågande i sin vagn genom triumfbågen efter ett lyckat fältslag med alla legionärerna efter sig och kedjade krigsfångar.

Triumfbågar fanns det flera stycken att välja mellan och trots att de var lite mer slitna än den i Paris har de här mera själ och autenticitet. Vid den bortre av dem träffade vi två turistande bankmän från Seoul. Ett gäng unga svenskar knallade också förbi, men trots att jag spetsade öronen allt vad jag kunde uttalades inget spännande skvaller. Det är kul att kunna tjuvlyssna på flera språk! *grin*

Vid detta laget hade mina ben och fötter gett upp så vi begav oss till centralstationen i hopp om att kunna sitta på en sightseeingbuss och se en massa utan att behöva gå. Väl där visade det sig att de två bussar som fanns att välja på båda gick på rutter där vi redan hade promenerat. Som grädde på moset brakade dagens åsk och regnväder löst och skrinlade därmed defintivt iden att sitta under bar himmel i en öppen buss. San Angelo kastellet hade stängt när vi kom dit så vi avslutade kvällen med en promenad längs Tibern. Någon sorts marknad hade pågått och i en del tältstånd fanns en och annan krimskramshandlare kvar. Jag hittade ett armband med runda silverplattor och pärlemorplattor färgade i azurblått. Det matchade perfekt ringen jag köpte förra året i Tossa del Mar. Mediterran blue?

Forts. följer!

Alla vägar går till Rom - del 2

På lördagen fortsatte värmen, men den tunga regnskuren kvällen innan hade gjort luften frisk och klar. Vi gick runt två kvarter och hittade livsmedelsbutiken genom att spana efter äldre tanter med atp-volvos (shoppingvagnar, undrar just vad de kallas i italien?)och hann precis tillbaka till dagens första foto-session. (du kan läsa om dem på http://www.talljosephine.com under "sessioner" till vänster). I pausen mellan session ett och session två passade jag på att gå till en närbelägen affärsgata och under över alla under! hittade en jättefin kort klänning och kortärmad kavajväst i ofärgat linne. Sommar-ekiperad för Rom i Italiensk design!

Session två blev minnesvärd. Han är troligen den kortaste man jag har gjort foton med dvs t.o.m. något kortare än Joe! (som ändå är 155cm) men till skillnad från Joe så var han finlemmad så jag hade inga problem att bära hans 56 kilon på höften. Riktigt gullig. Jag tycker om dem små ;-) Joe kan ni se på Paris-fotografierna i yahoo-gruppen.

Nu hade vi hela kvällen fri och gav oss därför in till Roms centrum för en tur mellan sevärdheterna. Vi började med att kryssa oss upp mellan turisterna på Spanska trappan. Halvvägs upp hördes jubel och applåder där nere; ett brudpar. Jag har en känsla av att fotografen mest tog närbilder eftersom det var packat med turister runt om på trapporna. Längre upp var det lite glesare. Vid de sista trapporna upp fanns på båda sidor en professionell tiggerska som låg på knä med ansiktet mot marken och med hjärtskärande stämma bad om pengar. Att de kunde sin visa bevisades av att de oförtrutet fortsatte timme in och timme ut. Undrar just hur fort de kunde springa när/om polisen bestämde sig för att jaga bort dem. Man får väl rätt så stela muskler efter ett tag?

Däruppe såldes "handmålade" akvareller och annan skön konst. Det enda med de akvarellerna som gjordes för hand visade sig vara signaturen. Efter ett antal akvarellförsäljare började jag att känna igen motiven. Sista dagen såg jag en smart kvinna som satte sig med målarlåda och pensel och började fylla i ett moln för att bevisa äktheten. Jag tyckte ända mycket om dem (akvarell-trycken) och köpte en sådan liten bild däruppe. Om jag kommer tillbaka till Rom om tio år eller så ska jag kolla ifall samma motiv fortfarande säljs. Så var fallet i Paris i höstas. Jag hade inte varit där sedan 1990, men 14 år senare såldes fortfarande det färgtryck jag köpt på min första resa.

Vi träffade också en ung schweizare som under sin första dag i Rom foto-frossat med sin nya digitalkamera (och alla möjliga objektiv) drygt 600 foto'n hade han tagit - under en dag.
Han blev mycket glad då jag frågade om han kanske ville ta några foto'n på mig och bytte raskt till ett annat objektiv som var bättre lämpat. Bilderna såg verkligen proffsiga ut med en blurrig bakgrund och fin skärpa. Jag hoppas han mejlar dem snart...

Därefter följde vi strömmen bort till nästa sevärdhet, Fontana di Trevi. Ni vet fontänen där Anita Ekberg badade i Fellinis berömda film. Fontänen tar upp nästan hela torget och har sittplatser i två halvcirklar runt om där man kan ta igen sig och njuta av de muskulösa neptunerna. Många skolklasser och en nedrans massa ros-försäljare som nästan försökte trycka ner rosorna i händerna på en. Men när jag sa att jag var från Sverige lämnade de mig ifred. Det verkar som om Snålänningarnas rykte har gått före ;-)

Sista anhalten blev Pantheon. Återigen var det bara att glida med mellan grupperna av unga, familjer och gamla. Trots eller tack vare(?) alla människor kändes det mysigt. Alla var glada över sin semester/sitt skollov och den positiva stämningen stod som parfymdoft kring de människor vi mötte.
Pantheon ligger lite inbakat i de centrala kvarteren och det är först när man kommer nära som man ser hur stor byggnaden egentligen är. Pelarna är stora, mörka och släta och det kändes som om jag gick i en urgammal skog. Kanske de också byggdes till åminnelse av de forna stora skogar som en gång täckte Europa, men som fick ge vika för jordbrukande släkten.

Framför Pantheon (som numera används som kyrka) fanns en fontän. På tre sidor kunde man läsa när den hade renoverats. Första gången i början av 1700-talet och därefter ungefär vart 100-ade år. Där fanns också en frodig koloni med kackerlackor. Första gången jag såg så många av dem. Matas de av turisterna? Själva åt vi en Tiramisu och en Banana split och tog en taxi hem.

Forts. följer!

Alla vägar går till Rom!

Fem dagar i Rom. Det säger sig självt att så lite tid mest ger abstinens och längtan efter mer. Rom har inte mindre än drygt 150 museer och ett otal gratis attraktioner utomhus, mest ruiner och statyer. Men vilka ruiner och vilka statyer! Och vilken herrans massa turister... åk i maj eller september, inte under sommarmånaderna. Såvida inte du diggar 35 grader i solen och två timmars kö till Sixtinska kapellet?

Vi kom ner med Ryan Air *babump* på torsdag morgon. När biljettautomaten väl hade bestämt sig för vilka sedlar som kunde accepteras kunde vi ta t-banan ut till kvarteret Prati där en antikt inredd lägenhet med 3 1/5 meter till taket väntade. Sängen var skön, vi invigde den på direkten med två timmars sömn. Därefter kladdade jag på lite mascara och tog emot vistelsens förste sessions-gäst. En f.d. kund från Venedig året innan :-) Nöjda kunder kommer tillbaka, minns det!

Ca 100 knasiga foto'n i de nya bootsen (10cm stilettklackar) blev det. Bob från norra Italien är vanligen en mycket lång Italienare med sina 190cm. Han älskar att träffa tjejer som är längre, men hur lätt är det i Italien av alla länder? Tur att Tall Josephine finns!

Efter det bestämde vi oss för en första sightseeing på tu man hand. (jag och Patrick, Bob åkte till hotellet.) Prati ligger precis norr om intill Vatikanen och St Peterskyrkan. På kvällen var det bara ett fåtal turister. Molnen glimmade i pärlemornyanser och Alexanderplatsen andades fridfullhet. Lugnet efter två dagars hektiskt jobbande, packande och resande. Intill San Angelo Kastellet drunknade jag i ljusreflexionerna i Tibern.

Fredagen invigde vi stort med att besöka Colosseum. Det var en speciell känsla att direkt i utgången från T-banan tvärs över gatan mötas av denna gigantiska koloss. Den största amfiteatern från Romartiden. Kön höll sig inom rimliga 15min väntetid och väl därinne saknades visserligen lejon och gladiatorer, men turistande apor fanns det gott om. Jag njöt (jo jag vet, jag är en obotlig romantiker) av att gå runt och titta noga på sceneriet från alla håll och kanter.

Som sagt turister fanns det gott om och en del var nästan lika ovanliga i formatet som jag. Jag la märke till en liten gråhårig herre som satt ner och såg helt utmattad ut. Det visade sig att han visst hade vatten att dricka, men värmen hade blivit lite för mycket för honom. Han var 85. Hade överlevt cancer på tre ställen i kroppen (inte illa) och han var ifrån Skottland vilket kanske förklarade alltsammans? Några vykort fick minsann inte barnbarnen. "Ingen vet att jag är ute och reser, sa han, jag packar mina saker och sticker och sen får de se fotona efteråt!"
Jag ska också bli krutgumma när jag blir gammal.

Efter en del om och men hittade vi till sist en turistinformation (gömd långt framför centralstationen vid bussarna) där vi kunde få veta vilka bussar man skulle ta till skoaffären Vezzosi-shoes. (www.vezzosishoes.com) som ligger strax utanför centrum i Balduina. Ägarinnan Silvia blev förvånad över att jag inte blev förvånad över hennes längd, 185cm är otroligt långt för en italienska, men det har sin förklaring, jag hade nämligen en egen privat Italiensk spion som varit där och recognoserat! *tihi*

Inköpt: ett par fina remsandaler, visserligen ingen klack, men bekväma i värmen. Hur ofta hittar man sandaler för kvinnor storlek 45?... normalt behöver jag inte mer än 44, men de remmarna som går över halluxarna var för trånga i storlek 44.

Kvällen tillbringade vi på en mysig liten Italiens restaurang med god mat. "Kolibri" hette den och den var fullkomligt full av allsköns tavlor. Entusiastiskt berättade jag för Bob att han borde besöka Silvias lilla skobutik eftersom hon var både snygg, sexig, glad och singel. Han verkade lite generad. Jag har en känsla av att 185cm inte längre är långt nog för denne akademiker. Arme man. Vad har jag gjort med honom?


Forts. följer!

Proppen ur!

Blockader är jobbiga saker som stjäl både energi och tid och självförtroende. De lägger sig förrädiskt runt en likt en boaorm, värmer och gosar och det är ett helvete innan man kommer sig för att hugga itu dem. De består av tusen ursäkter... Nog känner en del studenter igen symptomet av det välstädade rummet inför en examensläsning? Eller också fortsätter man att skylla på att först måste administrationen bli färdig innan . . .

Som Fille skrev och kommenterade (det går bra för övrigt att kommentera gamla bloggar också!) en dröm är en plan utan tidschema. Nå, då kan jag direkt säga att min dröm om en riktig lägenhet faktiskt är ett projekt planerat att igångsättas i höst. Lite mer än än dröm alltså. Min dröm om att resa till Amerika är däremot beroende av vissa framtida (planerade) inkomster eller en oplanerad välvillig sponsor, så det projektet ligger kanske mer på drömstadiet eftersom tidschemat är flytande. Jag är helt övertygad om att det blir av, jag vet bara inte när.

Drömmar, planer, projekt - jag blev mycket glad idag när ett brev stämplat Rio de Janeiro landade innanför min dörr. Det var Paulo Coelho (se - han svarar på brev!) som citerade ett stycke ur sin bok
"Manual of the warrior of Light". "A warrior of light does not postpone making decisions. If his decision is correct he will win the battle, even if it lasts longer than expected. If his decision is wrong, he will be defeated and he will have to start all over again - only this time with more wisdom. But once he has started, a warrior of light perseveres until the end."

Övers: En ljusets krigare skjuter inte upp att fatta beslut. Om hans beslut är rätt kommer han att vinna striden, även om det tar längre tid än förväntat. Om hans beslut är fel kommer han att bli besegrad och han blir tvungen att börja om från början - men denna gången med mera visdom. Men när han väl har satt igång, framhärdar ljusets krigare till slutet.

Så idag drog jag till sist ut proppen och fick vissa saker gjorda som legat i träda sedan mer än tre månader. Vilket är början... fortsättning måste följa - till slutet. (eller ett nytt beslut)
Att börja, sätta igång. Jag tänkte imorse att jag ju egentligen inte alls är som kristallhandlaren, min karaktär ligger istället hos den boklärde mannen som letar efter alkemisten eftersom han vill lära sig hemligheten med alkemi. Han har läst massvis med dyra böcker och rest genom hela öknen men när han träffar alkemisten säger den luringen: "Gå och försök!"

Imorgonkväll reser jag till Bryssel och därefter till Rom. Tillbaka på tisdag. Det kommer därför att bli ett kortare uppehåll i bloggen, men det sätter inget hinder ivägen för dig att fundera och skriva en kommentar eller ett mejl. Mottages tacksamt!

Vi ses ;-)
Josephine

Längtan

Det är redan sent men jag är envis och kan inte släppa tanken att detta trots allt ska skrivas idag. Eller möjligen inatt eftersom en svagt inbuktande halvmåne lyser rakt in i mitt rum. Tidigare på eftermiddagen fanns en vag ide att möjligen cykla ut till havet och sitta uppe på sanddynen och skriva där. Kanske imorgon, eller efter helgen men definitivt någon gång i framtiden. Uppskjutarens ständiga mantra.

Jag är inte ensam om att njuta av en uttänjd längtan. Men hittills har jag bara stött på en bloggtext någon annanstans som beskrev i stort sett samma känsloläge. Coelho träffar ganska rätt med kristallglashandlaren i "Alkemisten" som dels tycker att han är för gammal för att vallfärda till Mecka, dels vill han ha kvar sin dröm i ett oförverkligat stadium. Det ger honom någon slags mening och trygghet i hans tillvaro.

Och då är vi egentligen tillbaka vid fågelboet (Att släppa det förflutna), det trygga, det välkända. Men också invanda och tråkiga och till hälften fyllt av grå rutin. Det är inte meningen att man ska sitta still. Livet är förändring, kärlek är rörelse, endast döden ligger still. (Så mycket plattityder, så många förnumstigheter, sådan obotlig romantism *ler*)

Orden flyger med elektronerna, läses och glöms bort eller kanske blir ihågkomna. Jag får leta efter dem. Medvetet väljer jag att skriva innifrån ett okänt rum. Det är ett arkiv och alla svaren finns där, men jag har en känsla av att de ligger rakt framför näsan på mig och jag blundar. Passiv längtan och drömmeri är så mycket enklare. Jag har lätt för att skriva levnadsvisdomar vilka jag inte efterlever.

Och det var väl ungefär dit jag ville komma. Längre fram (sedär, sedär) ska jag beskriva mina drömmar. Ett annat känsligt område eftersom de inbjuder en till att också förverkliga dem. Sånt är ansträngande, men fullt möjligt. Tills vidare nöjer jag mig med nattens undermedvetna resor i sömnen.

Längtan är grovt underskattat som njutningsmedel.


Forts. följer när jag hittat resten av materialet i arkivet.

Natti, natti ;-)

Josephine

Kommentarer och kritik

Du är just nu en av trettiofem stycken besökare till denna bloggen. Grattis! Hur känns det?
Är du mycket nyfiken? Eller slösurfar du bara omkring och slår ihjäl tiden? Det senare hjälper tyvärr inte. Din existentiella ångest lär inte bli mindre för det. Tvättberget stryker ändå inte sig självt, dammråttorna kommer aldrig att likt lämmeltåg springa ut över lägenhetens tröskel och den 480 sidor tunga kursboken kommer inte att på Matrix-maner spolas in automatiskt i din hjärna. Men är du lika dåraktig som mig fortsätter du att läsa iaf.

Är du dessutom sugen på att locka andra läsare till DiN blogg så borde du också skriva en kommentar. Helst något udda som väcker nyfikenhet. Jo, jag vet - nyfiken - är ett av mina honnörsord. Utan nyfikenhet skulle vi inte ha någon forskning, någon lust att lära, något som driver oss frammåt. Sedan har vi förstås tävlingsmomentet. Det går inte att komma ifrån att ju fler som läser, ju fler medlemmar, desto fler fjädrar i hatten. Till sist lär väl åskan slå ner i den och man får äta upp vartenda ord man har skrivit.

Och därmed har vi kommit fram till det jag ville skriva om egentligen: kritik.
*Brrrr* Jag är mycket dålig på att ta emot direkt kritik. (Finns det någon som är bra på det?) Även indirekt kritik är jag en expert på att haka upp mig på. Eller inbillad kritik, t.ex. när någon inte mejlar tillbaka. Oj, oj... Det berodde säkert på det och det. Och så målar jag med den inre penseln en riktigt djävulusisk spegelbild i självuppfattningen och sätter på mig mobboffrets martyrkrona och firar midsommar.

Min uppväxt, min familj (Finns det någon som har en "normal" familj?), min kropp - allt samverkade till en riktig snyftare som hängivet kastar sig in i emotionella dramaturgier. Jag läste nyss om hur man som person helst ska skilja på sina reaktioner och låta bli att reagera känslomässigt. Då fungerar saker och ting bättre. Jotack. Det är ett ungefär lika meningsfullt råd som när mamma sa att jag skulle låtsas att jag var en sten och glåporden regndroppar som rann av utanpå. Jag var och är en tvättsvamp.

Vanligen är kritik relativt knepigt att ge och ta. Lägg därtill en dålig dag, fel ögonblick, fel ordval, en överkänslig mottagare med mindervärdeskomplex och bli sedan inte förvånad över resultatet! Krig har nog brutit ut för mindre. Sedan har du förstås alla "våldsbenägna ungdomar" som gör att "vuxna" i deras omgivning inte vågar kritisera och säga ifrån. Usch. Finns det någonting positivt att skriva om kritik?

Positivt/negativt, i grunden handlar det som vanligt om att känna sig själv. Att gå till botten med varför man reagerar som man gör och bestämma sig för att klättra upp ur den där björngropen. För hur trevligt är det att regelbundet fajtas med en björn? Att låta olika rädslor och rostiga försvarsmekanismer styra skutan? Det är som att se en vacker ö men inte kunna segla dit därför att något ligger ivägen för rorkulten.

Och som med all segling handlar det om inlärning och en gnutta mod. Lite mer uppe i luften än på vattnet, men hursomhelst måste man våga falla. Visste du att handlederna är skapade för att precis klara kraften om vi faller rakt mot marken? Likadant är det för psyket, det kan tåla förvånansvärt tuffa smällar, särskilt om du likt någon som faller, hinner ta emot dig med händerna.

Att publicera en bok, en text, ställa ut en tavla och liknande är att be om åsikter. Vill du bara få beröm, visa då aldrig något för någon annan. Försök så långt det är möjligt att komma underfund med syftet bakom det du gör. Det kan vara bra att ha en eller flera pålar att hålla sig fast i när det blåser hårt. Samtidigt är det ju så att vinden sprider fröna till nya ställen där de kan slå rot. Konstruktiv kritik är dörrar mot nya möjligheter. Du väljer vilka trösklar du vill passera.

Jag har lärt mig hur man ska sätta seglen för att komma i en viss riktning med vinden som hjälp. Jag har lärt mig att kritik tas bäst emot om man först säger något berömmande. Jag har lärt mig var grunden ligger och hur djupt kölen går. Det är bäst att lyssna först och avvakta till ett bättre ögonblick. I hårda vindar måste jag reva storseglet. Säg bara det som verkligen är nödvändigt. Jag vet vad min båt klarar av och jag har respekt för vind, vatten och väder. Förvänta dig inte så mycket och framför din kritik med respekt, kanske också lite mjukhet.

Lycka till! (och ge mig gärna en kommentar ;-)
Josephine

Att skapa en trädgård

Ingredienser: jord, växter, eventuellt frön, spade, vatten och entusiasm.
Jag har nämligen ingen trädgård, men har, liksom ett par andra invånare längre
uppåt gatan, använt mig av utrymmet runt trädet på trottoaren. I sann pionjärsanda
med en nyinköpt stor spade grävde jag upp en kvadratmeter på ena sidan stammen
och en kvadratmeter på den andra sidan. Just detta trädet hade snällt nog låtit bli
att bilda stora knotiga rötter på ytan.

Därefter kånkade jag ner sex stycken 40 liters påsar med trädgårdsjord. Marken här
vid havet består mest av sand. Och ett antal fyrkantiga stenar att ringa in det hela med.
Ca 5kg styck. Att gå på gym är fullkomligt onödigt. Börja med trädgårdsarbete istället!

När jag skapade min "mini-tuintje" (=lilla mini-trädgård) för ca två år sedan tänkte jag
att det jag satte ner troligen skulle bli bortplockat rätt så fort. Därför köpte jag billiga
rosenbuskar på ALDI (tysk matbutikskedja) och beredde mig på en kort njutningstid
innan allt skulle vara stulet och söndertrampat. Underbart är kort.

Men så blev det inte. Bortsett från att någon tyckte att de lila och röda tulpanerna i våras
var helt oemotståndliga (men blomstertjuven lämnade ändå hälften kvar), så har allting
fått vara intakt! Och detta är Laakkvartier. Ett av Haags mest ökända kvarter. Polisen fick
stänga av två och en halv gata i januari när två terrorister fick för sig att de kunde skjuta
med gevär och komma undan. Det var tre gånger så mycket bussar och bilar på Lorentzplein
från radio och TV som det var polisstyrkor.

Men just gatorna härikring är inte hyresrätter utan köpehus. Jag får höra det gång på gång att
det gör skillnad och jag blir fortfarande lika irriterad. Det är inget annat än simpel bostadsrasism.
Själv hyr jag ju ett rum, men sköter ändå om också kök, badrum, hall och trappa? Och så gatu-
trädgården då.

Det är märkligt att så många blir förvånade av att någon vill göra det jag har gjort. Kanske alla tänkte som jag i början - det blir ändå försört, stulet, det är ingen mening. Det är ungefär lika positivt som att bemöta en hälsning med en sur blick eller ett "ska du skita i!"

Le istället.

Josephine - blommor och bin

Barn

Jag blir knäpp! Plötsligt föds det en väldig massa av ungar runt omkring mig! Som på rent pin kiv bara för att jag har rätt ålder men befinner mig i fel situation för att själv producera ett...

Det är vänner (två stycken i samma månad - den ena fick sitt andra, den andra sitt fjärde), kusiner (systrar som fick kusiner), föräldrars bekantas första barnbarn och en nygift granne som går med magen putande. Och jag har fått ett akut behov av att införskaffa en riktig födelsedagsalmanacka då adressboken egentligen fungerar för dåligt för dessa viktiga dagar. Föräldrarna struntar jag i, men barn är jättekul att ge presenter till.

Fast egentligen är det en mycket egoistisk handling. Att ge en present kräver inte så stor insats. Att ge av sin tid och sin uppmärksamhet är mycket bättre. Men i brist på bättre då jag bor nästan 1500km bort från min väninnas barn, kanske presenter kan godkännas till hälften iaf? Idealet och verkligheten stämmer sällan överens.

Idealet: Att plugga klart en bra utbildning, skaffa ett jobb, anstränga sig och ha tålamod tills tjänsten blir fast och till sist skaffa barn. Helst med samma karl som man vill bo ihop med resten av livet. Förhoppningsvis varar det åtminstonde tio år. Typ. Åtminstonde vill han kännas vid sin avkomma och hjälper till med uppfostran och ekonomisk börda. Om han är den aggressive psykopat-typen är man bara glad att han håller sig borta - för gott. Nej, detta jag skriver nu är inte taget ur luften även om det är sarkastiskt skrivet. Det sista exemplet är rena rama verkligheten för en av mina vänner. Och som bekant överträffar verkligheten oftast dikten.

Nu hamnade vi långt bort från idealet vilket också var meningen för det var inte det jag hade tänkt skriva om från början. Det handlar om barn. Och vuxna. För trots att vi någonstans passerar gränsen och till slut verkligen tar ansvar för oss själva (hmm verkligen?...) förblir vi längst in i vår kärna barn. Åldrarna ligger utanpå likt årsringarna i ett träd. Erfarenheter och minnen samlas likt nya glasbitar i ett ständigt växande kalejdoskop.

Det kan räcka med en viss doft för att plötsligt kastas in i ett helt främmande känsloläge. Doftminnen kan vara ganska lömska saker om man inte är uppmärksam på dem. Luktsinnet är vårt först utvecklade sinnesorgan, så det finns säkert en massa dofter sparade i det undermedvetna från när man var bebis.
Dofter och smaker. Nej, jag har inte läst "På spaning efter den tid som flytt"
[http://www.tidningen-boken.com/pspaning.htm] , bara den klassiska lilla biten om Madeleinekakan i gymnasiet. Vår härligt entusiastiska lärarinna i franska hade bakat och tagit med. :-)

Innuti ett barn och utanpå en vuxen? Eller vad är egentligen en vuxen? Vi som föddes under 70-talet sägs (läste jag någonstans) inte vilja bli vuxna. Någon slags protest mot samhällets kvävande normer? Eller mot att barn, trots att barn i Sverige har det kanonbra, ska passas in i vissa formar. (Se "idealet" ovanför). Vi ska civiliseras, lägga band på oss, följa normerna....

Marknaden är emellertid stormförtjust om vi förblir egoistiska små kräk. Då konsumerar vi mer. Det finns en hel del skrivet om egot och vad det är bra för samt mindre bra för. Egot är en funktion, som efter ett antal år ska underordnas ett större psykiskt sammanhang. Om jag har fattat saken rätt. Det är inte lätt numera, när man får unna sig allt efter som man är förtjänt av det. Shoppa och bli lycklig.

Är det för att jag är svensk som det är så lätt att börja gnälla? Eller för att latmasken skriker i ångest (börja ta ansvar och dö ditt kryp) eller för att klockan är miss i nassen? (men det är fredag så jag tillåter mig det) Det var ju inte meningen att bli negativ i denna bloggen och nu har jag mer eller mindre halkat dit två gånger om. Ursäkta.

Som jag ser det protesterar en del mot ordet "vuxen" eftersom en del "vuxna" har stängt dörren till sin inre barnkammare och slängt bort nyckeln. En vuxen som inte längre har kontakt med barnet längst inne (det lyckliga, sårade, förväntansfulla, otåliga, lekande, nyfikna, älskande) kan den personen verkligen kalla sig för vuxen? För att vara vuxen är väl att vara medveten om vem man är och vem man vill bli? Livet är ett ständigt växande. Även mot slutet då det mer liknar ett vissnande, finns det något evigt som fortsätter att lära. Jag tror det är barnet längst in.

*Kram*
Josephine

Att släppa det förflutna

Ibland känner jag mig som en fågelunge som står på randen av boet och flaxar vilt med vingarna. I boet finns allt det som jag är van vid, den verklighet och de tankar som alltid styrt mitt liv. Utanför randen finns något okänt stort och tomt som skrämmer. Men där finns också andra fåglar som flyger och jag förundras. Hur kan dom? Hur gör dom? Hur vågade de?

Svaret är egentligen busenkelt; för att de var tvungna, för att det inte fanns något annat riktigt val.Stanna i boet och svält ihjäl eller börja lev.

En del tvekar inte en sekund. Det är inbyggt självklart att direkt kasta sig ut och bre ut vingarna, andra gör som jag - står en evighet och flaxar och flaxar... Vilket får mig att tänka på en annan bok som jag läste inte långt efter det att jag hade flyttat hemifrån. "Måsen" - Jonathan Livingstone Seagull av Richard Bach. Det var en av dessa "trösteböcker" härlig att få läsa för outsiders *ler* men också full av kunskaper om att inte låta sig begränsas, att alltid ta sig vidare, att möjligheterna finns.

En annan bok på det temat är "Alkemisten" som jag nämnde igår. Och när man "skriver om trollen" så publicerar Paulo naturligtvis just nu en kolumn under "the warrior" om förlåtelse.
Paulo Coelho är en av dessa fåglar som jag förundras över. Så många sår, så många orättvisor och en hel del lidande innan han fattade pennan. Men även efteråt fick också han fäktas med spökena från det förgångna.

I kolumnen skriver han att han gick ut och knallade i öknen i sex timmar och förlät alla som sårat honom. Visst. Enkelt. Sure. Jag skulle bara bli otroligt törstig, få skoskav samt träningsvärk.

En äldre kvinna sa till mig att jag skulle tänka på det som varit positivt för att därmed kunna lämna gamla relationer känslomässigt bakom mig. Men det är som att titta på ett mycket vackert handskrivet brev och plötsligt finns där en stor svart ful bläckplump! Sveket blir så mycket tydligare. Och trots att jag logiskt kan förstå varför, alla konstiga mentalsjuka anledningar bakom handlingen, skriker ändå mitt sinne - Varför? Hur kunde du?

Tiden läker alla sår, det är sant... eller? För varje ny flygtur jag gör utanför boet lär jag mig gång på gång (jo, reptera är nödvändigt) att vingarna visst bär. Att en plums i vattnet dör man inte av, även om det kan vara obehagligt. Och att det till och med går att byta bo och bygga sig ett nytt. För de egna ungarna är det till och med ett måste. Nya tankar går sällan ihop sig med de gamla.

2002 var jag i södra Tyskland på ett segelflygarläger. Det var enormt uppiggande. Själva flygandet var jättespännande, men det jag också upptäckte var det lustfyllda i att lära sig något helt nytt och omsätta det i praktiken. Där bakom spaken och med fötterna på pedalerna, högt uppe i luften var jag tvungen att vara 100% koncentrerad på omgivningen och det lilla jag dit tills hade lärt. Gamla hjärnspöken har inte en chans i ett ögonblick när allt hänger på att du är närvarande i nuet.

Tiden läker de flesta sår och det finns salva för ärren.

*kram*
Josephine

Läslust!

Visst är det lustfyllt?
Att få slå sig ner i en skön fåtölj eller på sängen med
tre tjocka kuddar bakom ryggen och läsa, läsa.

Själva konsten gick fort att lära sig, mamma sa något om att jag efter tre månader i ettan läste allt. Jag minns just inte hur eller när, däremot minns jag hur jag läste högt för min lillebror ur bilderböcker och hur han pekade på orden och upprepade vad jag sa. Jag blev jätteirriterad på honom. Han skulle minsan hålla tyst, det var ju jag som läste! Efter ytterliggare någon tid läste även min lillebror då ca 5 1/2 år gammal. Han fick sitta och läsa högt i min farfars knä.

Skolbiblioteket blev tidigt min oas i skolan med alla spännande böcker och en fristad från plågoandarna. (Hur många hackkycklingar delar inte den erfarenheten?)
Jag vet att utan det biblioteket och den skolbibliotekarien skulle jag inte vara den relativt lyckliga person jag är idag.

Det pratas om "slukar-åldern" kring 10-12 år när barn läser otroligt mycket böcker, gärna enkla serier i stil med Kitty (den äldre generationen) eller Tvillingarna
(slutet av 90-talet och framåt). Men jag läste allt och såtillvida är det frågan om ifall min slukarålder eg. tagit slut? endast mediet har delvis bytts ut... nu läser jag även en salig blandning av smörja och seriöst på webben.

Har ni också läst med en ficklampa under täcket efter det att mamma lite surt påpekat att man var tvungen att släcka lyset och sova? *ler*

Under studentåren med föreläsningsfria dagar kunde jag istället läsa hela nätterna igenom. Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten" påbörjades 23:00 och avslutades 07:00. Hon skriver en fin och läsvärd svenska. En njutning.

Två författare till ska jag nämna; Tracy Chevalier. Jag läste "Flicka med pärlörhänge" och blev förtrollad. Filmen är bra, men boken är fylligare (som vanligt).
Hennes andra böcker är också sköna att läsa.
Hon har denna hemsidan: http://www.tchevalier.com/
och hon svarar på mejl.

En annan författare som svarar på mejl är Paulo Coelho.
("Alkemisten") Hans sida: http://www.paulocoelho.com/
kan läsas på sexton språk! (dock ej svenska) och där finns också en regelbundet återkommande kolumn: http://www.warriorofthelight.com/engl/index.html

Jag brukar säga att jag inte röker, jag har andra laster. Läsning i den eskapistiska meningen, likt ett drogmissbruk är en av dem. För trots en svindlande hastighet och skummade sidor, tiden går... och disken står.

Om det bara hade varit endast mitt kök och mina ögon som tvingades åskåda röran?
Nåväl - måväl. Det är ändå inte bra för ryggen att sitta still för länge.

cs!
Josephine

Mobbning och revanch

Som hastigast skrev jag igår att jag blev mobbad i skolan. En del av mina förra klasskamrater kanske inte skulle hålla med mig..."Så farligt var det väl inte?" och "Lite får hon väl tåla?" eller det klassiska: "Vi skojade ju bara!"

Många gånger har jag funderat över vad de skulle göra eller säga idag när ett av deras egna barn kommer hem och berättar att Per och Nicklas var elaka mot Sabina.

Först blev jag retad, i gymnasiet utfryst. Det är ju meningen att man i skolan genom klasskamrater och med lärarnas hjälp ska lära sig det sociala samspelet. Allt det kommer bort när man blir utesluten och utpekad som "annorlunda". Jag blev socialt handikappad.

Min utbildning i en sund grupp-psykologi började vid nitton års ålder när jag flyttade till Växjö.

Många omvälvande saker hände där under mina första år hemmifrån. Sakta men säkert började jag att resa mig upp även innifrån. Och trots att mina skolår ligger långt bakom mig nu kliar fortfarande ärren.

Man blir nämligen präglad. Visst har jag lärt mig logiskt och kunskapsmässigt många viktiga saker, ända slutar jag aldrig att reagera emotionellt. Vad huvudet vet tar lång tid innan det når hjärtat.

Under den tid jag blev nedtryckt, förlöjligad och utesluten utvecklade jag vissa försvarsmekanismer för att klara vardagen. En vuxen kan oftast byta jobb eller sjukskriva sig, ett barn är betydligt mera utsatt. Väl borta från den dystra miljön sitter ändå mina reaktionsmönster kvar.

Idag tittar jag tillbaka och ser också ett annat mönster. En kedja av händelser som gång på gång på ett uppsåtligt vis velat att jag ska lära mig av det som skett. För så är det och kan vara för många människor. Lektionen upprepas tills vi har lärt oss.

"Tall Josephine" är en revanch, men också ett sätt att hitta och acceptera de sidor av mig själv som aldrig blev accepterade när jag var yngre.

För det är kanske det svåraste vi ställs inför idag, bombarderade av reklam, media och utopiska ideal. Att acceptera oss själva utan att döma, precis som vi är.

*varm kram*
Josephine

Profilen skapad

tja- inget nytt under solen,
men väl på denna bloggen.

Jag kommer nog att utveckla den litegrand,
men detta får duga för idag!

Natti, natti!

Svenskan i Haag

Så. Nu har jag hängt upp min lilla tygflagga på balkongen. 30cm x 20cm... det ser lite ynkligt ut, men man tager vad man haver... Snälla påminn mig om att jag ska köpa en riktig stor flagga under nästa Sverigeresa!

Josephine är en liten (197cm) patriot som bor i Haag.
Ni vet den där staden i Nederländerna där fredsdomstolen ligger (rejält underutnyttjad) och där Milosevich sitter inburad 150m från stranden. (Utan sjöutsikt, stackars karl, rätt åt honom.)

"Waarom bent u zolang mevrouw?" frågade en tonårskille som ville göra sig lustig. (Varför är du så lång fröken?) Det går i familjen. Det heter gener. Och sålänge man inte blir sjuk av det och efter skolårens mobbning så fungerar det alldeles utmärkt att vara lång.

För att jämna ut det hela statistiskt sett har jag en kort pojkvän. Vi förstår varandra mycket bra. Som kvinna är jag totalt utanför standarden och som man är det samma visa fast på andra hållet för honom. Tillsammans skapar vi en kulturell revolution varje gång vi är ute på stan. Bara genom att existera!

Josephines vardag består mest av städning (dock ej det egna rummet), internet och då och då levande musik. Hon arbetar med något så oglamoröst som hemtjänst, men ryggen är tacksam och gamlingarna likaså. Musiken består av drygt 100st entusiastiska amatörmusiker i orkestern TAVENU.

Spelglädjen där har gått i arv. Farfar sitter bredvid svärdotter och barnbarn. Nästa år fyller orkestern 110 år. Detta kanske också kan förklara det invecklade namnet som går i en sann holländsk flitighetstradition TAVENU - "Ter Angenaame Vrije tijd en Nuttige Uitdaging" = för en angenäm fritid och nyttig utmaning (!)

Kanske jag skulle kunna skriva ner den svenska nationalsången till de olika instrumenten... är det någon som vet när Kungen och Silvia tittar förbi härnäst?

Hälsningar,
Josephine

Nationaldag i utlandet

Efter den engelskspråkiga Yahoo-gruppen och webbsidan kände jag att

det på nationaldagen

kunde vara tid att äntligen påbörja något svenskt.



Så hjärtligt välkomna alla hemma-svenskar och andra som kan förstå detta kluriga språk,

till ännu en internet-facett av Josephines närvaro i världen!

Mer om mig alldeles strax i eftermiddag.

För den otålige och för den som vill se lite fotografier (här tänker jag bara skrrrrrriva :-)

lämnar jag dessa två länkar:

Tall Josephine

och

Yahoo-gruppen



legs001

cs,

Josephine






RSS 2.0