Gurun som inte finns / The guru who didn't exist

 
Nyligen skrev jag till en ung tjej att livet ger oss vissa lektioner som upprepas fram tills dess att vi har lärt oss läxan. Och det är tungt, svårt för någonstans är det en dröm och ett hopp som jag inte vill släppa taget om. En längtan, ett begär? något som var brutet och som vill bli helt.
 
Jag ser det så tydligt i efterhand, vissa personer som jag fick kontakt med och de blev måltavlor för mitt harpun. I längden skar det sig - gång på gång. Det slutar alltid illa när någon sätts på en pedistal, de enda som hör hemma där är livlösa statyer.
 
Men jag har en kärlek till kunskapen och dem som jag pratade med och skrev till verkade veta så mycket, ha så många svar, besitta ett intellekt och en intelligens utöver den vanliga och som en fluga dras till glödlampans sken, drogs jag till vad jag trodde var människor som kunde lära mig något viktigt.
 
Och jag har lärt mig, jag har snappat upp en bit här, en bit där, jag har tagit tillvara på det som berörde och lämnat annat därhän, men den allra viktigaste biten - den om mig själv i förhållande till dem - verkar hela tiden glida undan, likt en hal ål.
 
Så nej, det finns inga guru's och den enda läraren värd namnet skulle nog vara livet självt.
 
--------------------------------------------------------------------
Recently I wrote to a young woman that life gives us certain lessons which are repeated until we have learnt what we need to learn. And this is heavy, difficult, because somewhere I nurture a dream and a hope that I don't want to let go. A longing, a desire? something that was broken and wants to be healed.
 
I can see it so clearly afterwards, certain persons that I got in touch with and they became targets for my harpoon. In the long run it turned bad - over and over. It always ends bad when you put someone on a pedestal, the only ones belonging there are lifeless statues.
 
Still I have a love for the knowledge and those whome I spoke with seemed to know so much, seemed to have so many answers, to have an intellect and an intelligence above ordinary people  and like a flie is drawn to the light of the lamp, I was drawn to these persons whome I thought could teach me something important.
 
And I have learned, I snatched a piece here another there, I learned and I gathered what touchded me deeply and left the rest to be where it was,  but the most important piece - the one about myself in relationship with them - always glipped away, like a slippery eel.
 
So no, there are no guru's and the only real teacher worth the name would be life itself.
 
 
//Josephine
 

Sanningar som svider / Truths that hurts

 
Vänner som säger det som är sant - sårande? eller berikande? eller kanske både ock? Det kan vara hur sant som helst men framfört i en mästrande och respektlös ton blir det helt fel. Inte en tumsbredd av övertygelsen om den egna förträffligheten ger vika.  "Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?" 
 
Spegelbilder som stör, berör.. människor jag inte kan med och först efteråt inser jag var skon klämde, alla de mindre förträffliga sidorna hos mig själv lyser med bjärta färger rakt in i mina ögon. Som en lampa som tänds i ett mörkt rum och drapperier av spindelväv blir synliga längs tak och väggar och golvet är täckt av allsköns bråte och smuts. Allrahelst får du lust att bara släcka och gå ut igen.
 
Sanningar som svider och irriterar och tynger för att jag inte släpper taget, inte låter det försvinna, ständigt återvänder och pillar upp sårskorporna och frågar mig varför? när inga svar finns när det enda vettiga är att låta det bero... Städa undan det och stoppa in i en vackert dekorerad låda i minnets arkiv.  Vänskap är som en fågel, den kan bara överleva i frihet. Kommer den tillbaka till dig så är den din, annars var den aldrig det. Fri från förväntningar, från illusioner,  men längtan efter förståelse överskuggar allt.
 
Humor, självdistans, att inte ta sig själv så himla seriöst, vem är perfekt utan fel och brister? Vilken människa handlar alltid utan egenintresse? Och de som glittrar så vackert därborta i ödmjukhet och osjälviskhet - är de lyckligare än någon annan?  Du kan försöka gå i någon annans fotspår men till syvende och sist är dina fotavtryck ändå helt annorlunda och din väg på skogsstigen ser annorlunda ut än för någon som ständigt måste ducka för de lågt hängande trädgrenarna. 
 
Sanning för mig kan vara en lögn för dig. Våra minnen skiljer sig åt. Det som du minns tydligt har jag helt glömt och det som betydde så mycket för mig skänkte du aldrig en tanke åt. Och jag har kanske inga som helst problem att äta en tunn skiva hästkött, men blotta tanken på att göra det får dig att må illa. Var hamnar sanningen då? Den blir till ett par glasögon som jag tar på för att se bättre eller ett par solglasögon för att skydda mig från solljusets skärpa och allt blir en fråga om perception. 
 
Oh ändå...  om det aldrig regnade samtidigt som solen skiner så skulle inte regnbågen finnas. Och där finns någon som kramar och som förstår och accepterar, det gör det.
 
//Josephine
 
 
Friends who says what is true - hurtful? or enriching? or maybe both? It may be very true but expressed in a  didactic and disrespectful tone it will be completely wrong. Not an inch of the conviction of one's own excellence gives way. "Why do you see the mote in your brother's eye when you do not notice the log in your own?"
 
Mirror Images that disrupts, concerns .. people I can not stand to be with, and only afterwards I realized where the shoe pinched, all the less admirable sides of myself shines with gaudy colors straight into my eyes. Like a lamp which is lit in a dark room and curtains of cobwebs get visible along the ceiling and walls and the floor is covered with all sorts of debris and dirt. Most likely, you just want to switch off the light and walk out again.
 
Truths that hurts and irritates and weigh down because I do not let go, can not let it go away, I'm constantly returning and scratching on the old wounds and I ask myself why? when there is no response,  when the only sensible thing is to let it be ... Clean up and put it in a beautifully decorated box in archives of the memory. Friendship is like a bird, it can only survive in freedom. If it returns to you so it's yours, otherwise this was never the case. Free from expectations, from illusions, but the longing for understanding overshadows everything.

 

Humor, self-distance, not taking yourself so damn seriously, who is perfect without mistakes? Which person  acts always without self-interest? And those who sparkle so beautiful over there in humility and selflessness - are they happier than anyone else? You can try to walk in someone else's footsteps but finally your footprints are still completely different and your way on the forest path looks different than for someone who must constantly dodge the low-hanging tree branches.

 

Truth for me might be a lie to you. Our memories differ. What you remember clearly, I have completely forgotten and that which meant so much to me, you never gave a second thought to. And perhaps I have no problem eating a thin slice of horse meat, but the mere thought of doing it makes you feel physically bad. Where is the truth then? It turns into a pair of glasses which I put on to see better, or a pair of sunglasses to protect myself  from the sun's sharpness and everything becomes a matter of perception.
 

And still ... if it never rained while the sun shines, the rainbow would not exist. And there is someone who is  hugging and who understands and who accepts me, there is.

 

//Josephine


Stunder av lugn / Moments of serenity

 
 

Stunder av lugn / Moments of serenity
--------------------------------------

Det känns som om de kommer oftare nu, eller så lägger jag kanske större betydelse vi dem,
dessa ögonblick när jag blir helt lugn.
Inga begär, ingen längtan, ingen oro över det som var, inga planer på det som ska komma,
inga tankar som jagar runt runt och runt, jag bara är. Det där vilddjuret som annars alltid snor runt som en vild katt bara lägger sig ner och spinner.


Det är oerhört vilsamt, skönt, befriande. Det finns de som når fram till det genom meditation och

bön, men för mig har det varit mer slumpartade händelser som kommit vid speciella tilfällen.
När Mariekes lille nyfödde Joah kravlade uppåt på mitt bröst eller som på skärtorsdagens kväll

när jag satt i det tomma koret. Altaret, korset och dopfunten hade tagits bort och på golvet låg istället ett stort svart järnkors. Lokalen låg i mörker bara upplyst av gatulamporna utifrån och där fanns en kraft i en symbolik som jag inte hade varit med om förut. Allting kändes så ytterligt rent och tydligt - ett tomt golv, ett stort tungt kors och ett inre rum som öppnades.

Patrick hade följt med upp för att provspela lite på det stora pianot. Han improviserade mjukt,

klassiskt och musiken svepte in och förstärkte det som redan fanns, en känsla av serenitet.

Jag njöt av varje ögonblick och jag var totalt närvarande, tacksam över vår tvåsamhet, tacksam

för att vi fick bara där.

Det hade mycket väl kunnat vara på en helt annan plats, under helt andra omständigheter

och det hade kunnat ha med något helt annat att göra än med ett kors och dess symbolik.
Nu råkade det falla sig så att det blev just det, där och då.
Imorgon kanske det blir någonting helt annat.


-------------------------------------------------

It feels like it is happening more often now, or perhaps it is me putting more importance to them,
these moments when I really relax and feel calm.
No desires, no longing, no worries about what was, no plans for what is coming,

no thoughts running around, around and around, I just am. That wild animal which earlier

was tearing around like a wild cat just lays down and start purring.


It's so immensely resting, nice, liberating. There are those who reach this stadium through

meditation and prayer, but for me it has been more coincidental events which arrived

at special moments. Like when Mariekes newborn son Joah was crawling up on my chest

or like yesterday evening when I was sitting in the empty chancel. The altar, the cross

and the funt had been removed and on the floor layed instead a large black ironcross.

The room was in darkness only lit by the streetlanterns from the outside and there was a power

in a symblism I had not experienced before. Everything was so clear and sharp - an empty floor, 

a large heavy cross and an inner room which opened.

 

Patrick hade followed me up to play on the big piano. He improvised softly in a classical tune

and the music confirmed and strengthened what was already there, a feeling of serenity.

I savoured every moment and I was totally and utterly there, grateful we were together,

grateful to be there.

 

It could have been on a total other place, under complete other circumstances and it

could have been about something totally different than a cross and its symbolism.

Now it happend to be right there and then.
Tomorrow it might be on a very different place.


//Josephine


En märklig dröm / A strange dream

(for English scroll down)
 
   En märklig dröm...  Patrick säger att han har något att visa mig och tar mig till ett ställe som heter "flickornas marknad", men det är inte någon vanlig marknad utan ett ställe där småflickor säljs till den som vill betala. Och jag passerar ett kadaver där huvudet lossnat, otäckt. Och jag upptäcker att de ligger där inbäddade i små högar av runda vita stenar bara skinn och ben med ljudlösa gapande munnar, uthungrade, svältande, döende. Och någon berättar för mig att de kommer hit på kvällen när solen har värmt upp stenarna och då bäddar de in sig i dem för att få lite värme men på morgonen har stenarna kallnat och de ligger där döda.
 
 
Jag har inte hittat någon bild som gör rättvisa åt min drömbild, grusplanen med rad efter rad med dessa små "gravhögar" med vita runda stenar som delvis täckte de svältdöende små flickorna. Därför låter jag er som läser forma er egen bild.
 
Ibland finns det saker som måste dö.... Jag kände ett visst mått av förtvivlan men jag kan inte säga att jag var ledsen eller orolig när jag vaknade... mer konfunderad och eftertänksam. Det finns så mycket som knyter an till symboliken - inte minns "flickan med svavelstickorna" av HC Andersen.
 
Sedan fick jag veta att på nyheterna någonstans har det visats en bild av döda barn/foster i Kina som låg på rygg med gapande munnar på en stor plan eller i en stor hall. Tillfälligheternas spel eller en glimt från ett kollektivt omedvetet? För den bilden såg jag aldrig. Däremot tänkte jag när jag vaknade på alla de flickfoster som aborteras bort i Kina och i Indien och jag tänkte på små flickor som blir sålda, misshandlade, våldtagna och behandlas värre än en hund. Flickor som föds men aldrig får leva, t.o.m. ogräset på våra gator har ett bättre liv än vad de har!
 
Och jag funderade på mina drömmar och mina förhoppningar, ibland förvandlas de till små hjälplösa flickor som försöker värma sig, förgäves. Det räcker med att vara född på fel plats och i fel tid...  att där inte finns någon som vill eller kan köpa henne, någon som är god och omtänksam, någon som tar sig tid. I verkligheten lämnas de svaga att dö efter att först ha livnärt sig under en mycket lång tid på de smulor som trillar ner från de välbeställdas bord.
 
En själens svältdöd, blir en hemlös död, blir en liten flickas död. Och mitt hjärta fortsätter att slå.
 
//Josephine
 
 
   A strange dream ... Patrick says he has something to show me and takes me to a place called "the girls 'market', but it is not an ordinary market, but a place where young girls are sold to those who want to pay. And I pass a carcass with the head loose, nasty. And I find that they are there embedded in small piles of round white stones just skin and bones with noiseless gaping mouths, starving, dying of starvation. And someone tells me they come here in the evening when the sun has heated the stones and then beds themselves into them to get a little heat but in the morning the rocks are cold and they lay there dead.

I couldn't find a picture that does justice to my dream image, gravel with row after row of these small "mounds" with white pebbles which partially covered the little girls dying of famine. Therefore, I let you form your own picture.
Sometimes there are things that need to die .... I felt a certain amount of despair, but I can not say I was sad or worried when I woke up ... more confused and pensive. There is so much that is linked to the symbolism - by example "the girl with the sulfur sticks" by Hans Christian Andersen.
 
Then I got to know that on the news somewhere there had been a picture of dead children / fetuses in China, lying on their back with gaping mouths on a big plane or in a large hall. A coincidence or a glimpse of a collective unconscious? Because I never saw that picture. However, I thought when I woke up on all the female fetuses which are aborted in China and in India and I thought of little girls who are sold, beaten, raped and treated worse than a dog. Girls who are born but never get to live, even the weeds on our streets have a better life than what they have!
And I thought about my dreams and my hopes, sometimes they become like small helpless girls who are trying to warm themselves, in vain. It is enough to be born in the wrong place and the wrong time ... that there is no one who would or could buy her, someone who is good and caring, someone who takes the time. In reality the weak are left to die after having lived for a very long time on the crumbles that fall from the table of the rich.

A soul dying of starvation, becomes the death of a homeless, becomes the death of a little girl. And my heart continues to beat.
 
//Josephine

Mänsklig värme

(for English scroll down)
 
Av en slump anlände jag till Mechelens järnvägsstation försent för 16:30 tåget, men precis i tid för 16:33 tåget som är ett lokaltåg till Halle. Det tar längre tid på sig men stannar i Merode och därifrån kan jag ta tunnelbanan hem utan krusiduller. Ibland är det skönt att bara ta det lungt och inte behöva skynda sig på hela tiden. Dessutom är tågtid kvalitativ tid för mig, meditativt och avslappnande.
 
På tåget hem kom jag att tänka på att vid Merode ligger Svenska kyrkan i Bryssel och det var onsdag så caféet hade öppet  och!  den här tiden på året serverar de semlor där! :-)  Tröttheten sög i kroppen och jag tvekade först om jag verkligen skulle ta mig tid när jag också var tvungen att handla mat och laga till morgondagens lunch? Men de två tidigare onsdagarna hade varit trevliga och semlorna goda, trots att de saknade kanel. (I vår familj lagar vi semlorna med kanel i mandelmassan.)
 
Svenska kyrkan i Bryssel ligger intill Parc du Cinquantenaire i ett gammalt "herenhuis" (gammalt bostadshus i flera våningar för de bättre bemedlade förr i tiden). På bottenvåningen finns ett café där husmor serverar kanelbullar, ärtsoppa och andra svenska läckerheter. En trappa upp finns den ljusa och vackra kyrksalen med en bonadsvävnad av Jesus, predikstol och kors med infällt blått konstglas samt förstås orgel och piano. En lugn och ren miljö.
 
Nere i caféet är det full rulle på onsdagseftermiddagen för då samlas småbarnsföräldrarna för olika aktiviteter. Efter fem är aktiviteterna över och de flesta fikar eller äter ärtsoppa. Några barn springer omkring och leker. "Vad modig du är som kommer hit ensam utan barn!" sa K. igår, men varför skulle jag hålla mig borta bara för att jag än så länge inte har några barn? Tvärtom så är det just för att jag inte har några som det är så kul att vara där och bara insupa atmosfären.  Som det står på en skylt hos H: "Experience wildlife - have children!" Åter till naturen... Tidigare i Haag och även senare i Bryssel har jag aldrig känt något behov av att söka upp och umgås med andra svenskar, med ett undantag: Lucia. Luciafirandet är den svenska traditionen som ligger mig närmast om hjärtat. I vintermörkret kommer hon med ljus i håret som en symbol för hopp och värme.
 
Nu har jag ingen erfarenhet av församlingar i Sverige, men jag har en känsla av att svenskarna i Bryssel är annorlunda eller har blivit annorlunda. Mer sociala och utåtriktade. Jag gick ut på pub och disco själv många gånger när jag bodde i Växjö, i Borås, i Värnamo och även i Vetlanda och det var som om jag hade fått en blinkande pest-stämpel på pannan: "Ensam!". Det var svårt att komma i samspråk med människor runt omkring. Det hände att ifall jag sa något till någon annan att jag fick en lång blick, ett höjt ögonbryn och en vänd rygg. Jag bröt tydligen mot två stycken sociala förbud: 1. Du ska inte gå inte ut själv. 2. Du ska aldrig tilltala någon som du inte redan känner.  Sverige... Därför känns det lite ovanligt för mig att det just är i en svensk miljö fast utomlands som jag möter alla dessa trevliga människor.
 
Igårkväll gick jag till kyrkan helt slut efter förkylningen och arbetsdagen och jag gick därifrån fylld av energi. Visst gjorde semlan sitt till, men samtalen betydde minst lika mycket om inte mer. Enkla, vardagliga och ändå viktiga, livserfarenheter som utväxlas, roliga skämt, idiotiska misstag och barnen med sina pigga myfikna ögon eller sin arga trötthetsgråt som även vi vuxna känner men inte längre visar. "We never grow up, we only learn to behave in public."
 
När jag skulle flytta till Holland 2002 sa Joke (i Värnamos blåsorkester Lyran) till mig att jag skulle komma att trivas där. Själv holländska tyckte hon att jag var mer utåtriktad än andra. Hon fick rätt på sätt och vis, holländare är väldigt sociala och vänliga, men jag fick lära mig att det satt mycket på ytan. Vänligheten var trevlig, men den gick ofta inte på djupet. Nu är jag på väg in i ett nytt socialt sammanhang och det känns festligt att det är med just svenskar. Eller så kanske det är jag själv som har förändrats? som förväntar mig mindre och gläds mer över det som kommer i min väg? Även en kort stund av mänsklig värme är en evighet fylld av ljus.
 
//Josephine
 
English!
--------------------
By chance, I arrived in Mechelen railway station too late for the 16:30 train, but just in time for the 16:33 train, which is a local train to Halle. It takes longer time but stops in Merode and from there I can take the subway home without detours. Sometimes it's nice to just relax and not have to rush all the time. Moreover traintime is quality time for me, meditative and relaxing.
 
On the train home, I remembered that by Merode is the Swedish Church in Brussels situated and it was Wednesday so the cafe was open and!  this time of year they serve "semlor" there! :-) The fatigue sucked into my bones and I hesitated whether I would actually take the time to stop when I also had to buy food and cook for tomorrow's lunch? But the previous two Wednesdays had been very pleasant and semlorna tasted very good, although they lacked cinnamon. (In our family we prepare them with cinnamon mixed in the almond paste.)
 
Swedish Church in Brussels is next to Parc du Cinquantenaire in an old "Herenhuis" (old residential building with several floors for a family of the better-off in the past). On the ground floor there is a cafe where the housemistress serves cinnamon rolls, pea soup and other Swedish delicacies. Upstairs is the bright and beautiful church hall with a tapestry fabric picturing Jesus, pulpit and cross with inset of blue glass, and of course, organ and piano. A quiet and clean environment.
 
Down in the cafe there's a lot of life on Wednesday afternoon when the parents of small children gather for various activities. After five the activities are finished and most people drink coffee or eat pea soup. Some children are running around and playing. "How brave you are coming here alone without children!" K. said yesterday, but why should I stay away because I still do not have any children? On the contrary, it is precisely because I do not have any, why it is so fun to be there and breath in the atmosphere. As it says on a sign at H: "Experience wildlife - have children!" Back to nature ... Earlier in the Hague and later in Brussels, I have never felt the need to seek out and socialize with other Swedes, with one exception: Lucia. Lucia celebration is the Swedish tradition that is closest to my heart. In the winter darkness, she arrives with candles in her hair as a symbol of hope and warmth.
 
Now I have no experience of congregations in Sweden, but I have a feeling that the Swedes in Brussels are different or have become different. More social and extroverte. I went out at the pub and disco myself many times when I lived in Växjö, in Borås, in Värnamo and also in Vetlanda and it was as if I had a flashing plague-stamp on my forehead: "Alone". It was hard to start a conversation with people around. Sometimes if I said something to someone else I received a long look in return, a raised eyebrow and a turning back. I broke apparently against two social prohibitions: 1. You're not going out by thyself. 2. You should never speak to a stranger. Sweden ... Therefore, it feels a little unusual to me that it is precisely in a Swedish environment, though abroad, that I meet all these nice people. 
 
Last night I went to church completely exhausted after the cold I had and the work and I walked away filled with new energy. Sure, the semla helped, but the conversations meant at least as much if not more. Simple, ordinary, yet important, life experiences exchanged, funny jokes, idiotic mistakes and the kids with their curious and alert eyes or angry fatigue crying which also we adults feel but no longer show. "We never grow up, we only learn to behave in public." 
 
When I was moving to Holland in 2002 said Joke (Värnamo harmony Lyran) said to me that I would be happy there. Self Dutch she thought I was more outgoing than others. She got it right in a sense, the Dutch are very social and friendly, but I was taught the hard way that this friendliness was more on the surface than in the depth. Now I'm moving into a new social context and it's hilarious that this is among Swedes. Or maybe it's me who has changed? Me who expect less and rejoice more over what comes my way? Even a short moment of human warmth is an eternity full of light.
 
//Josephine

Det som är viktigt. / Things of importance.

 
Inatt drömde jag att jag träffade en barndomsvän igen, någon som jag har velat få kontakt med igen, men jag kunde inte för mitt liv känna igen henne. Hennes ansikte hade förändrats helt, inte ens fräknarna fanns kvar! Stapplande försökte jag att prata med henne men samtalet gick mycket dåligt och vi hade inga gemensamma nämnare, de gamla minnena väckte bara en pinsam tystnad. Medan jag ännu försökte att prata med henne la sig min mamma i samtalet varpå jag bryskt sa till henne att jag ville prata ifred med min vän. Hon blev jättesårad och lämnade bordet och jag ångrade mina ord. Det gjorde så ont. Hur kunde jag jaga bort henne för någon som inte längre betydde något?  så långt min dröm.
 
Då när jag umgicks med henne var jag tretton år, 1986, 26 år sedan! Det är ju hur lång tid som helst! Jag kan verkligen inte fatta att jag fyller 40 nästa år, jag bara undrar vad hände? Nu ska man ju inte jämföra sig med andra, men vid fyrtio finns det de som har blivit världsberömda och deras karriär har redan pågått i tjugo år, det finns de som har tre barn varav två reda är i tonåren, det finns de som har hus, sommarhus, två bilar och en båt. Sedan finns det de som har gjort en förmögenhet på börsen förlorat den igen och nu lever på gatan, de som är hemlösa fast de har ett jobb! (jodå  -de finns tro inte annat!!) och de som har fått ett barn men förlorat det.
 
En vän skrev till mig att jag var klok, men han känner mig inte, för jag är inte ett dugg klok. Det är klokt att organisera sin tid, att arbeta på sin framtid och dit man vill komma, att koncentrera sig på det som man älskar att göra, men inget av dessa tre gör jag. Jo möjligen två - jag fortsätter med min franska-kurs och jag skriver - ibland. Och jag lägger märke till naturen runt omkring, men det är inget jag behöver tänkta på att göra... *ler*
 
Sedan tycker jag (även om jag inte alltid lever som jag lär) att det är viktigt att leva varje dag. Mina yngre kollegor älskar helgen men hatar veckan när de måste vara på kontoret, men de har ju valt det själva. De tror att de måste, men det är bara delvis sant... "du är inte ett träd, rör på dig", med andra ord om de verkligen vill vara någon annanstans är det ju bara att börja ta stegen för att komma dit. Det kan ta sin tid, men förr eller senare brukar det gå att komma loss...  till vad? Varje arbete inom ett service yrke kräver att du ger det bästa av dig själv, att du under besvärliga timmar kan falla tillbaka på professionella tekniker men att du däremellan ändå tycker om att hjälpa andra. Annars kan du lika gärna bli arkivarie eller något annat där du nästan aldrig behöver umgås med någon.
 
Att bara leva för helgen och inte göra det bästa av timmarna på arbetet är ett slöseri, vare sig man älskar sitt jobb eller inte, det är ditt liv - fyll det med det bästa av dig själv och ge detta vidare till dem du möter.
 
//Josephine
-----------------------------------------------------
In English:
 
Last night I dreamed that I met a childhood friend again, someone I had wanted to get in touch with again, but I could absolutely not recognize her. Her face had changed completely, not even her freckles were visible anymore! Staggering, I tried to talk to her, but the conversation went very bad and we had no common interests, the old memories only brought an embarrassing silence. While I tried to talk to her, my mom interrupted us and I rudely told her that I wanted to talk alone with my friend. She got very hurt and left the table, and I regretted my words. It was so painful. How could I chase her away for someone who no longer mattered?  Thus far my dream.
 
At the time when I hung out with her, I was thirteen, in 1986, 26 years ago! That's an incredibly long time! I really can not believe I'm turning 40 next year, I'm just wondering - What happened?!  Ok. you should not compare yourself with others, but at forty, there are those who have become world famous, and their career has already been going on for twenty years, there are those who have three children, two of which are already in their teens, there are those who have a house and a summer house and two cars and a boat. Then there are those who have made a fortune on the stockmarket lost it again and are now living on the street, those who are homeless, but they have a job! (Yes, they do exist, don't believe anything else!) And those who have had a child but lost it.
 
A friend wrote to me that I was clever, but he does not know me, because I'm not the least bit clever. It is wise to organize your time, to work on your future and where you want to go, to concentrate on what you love to do, but none of these three do. Well possibly two - I continue with my French course and I write - sometimes. And I notice the nature around, but that is nothing I need to concentrate on to be able to do it ... * Smile *
 
Then I think (although I do not always practice what I preach) that it is important to live each day. My younger colleagues love the weekend but hate the week when they have to be in the office, but they've chosen it themselves. They think they are forced to do it, but that is only a part of the truth ... "You're not a tree, move", in other words, if they really want to be somewhere else, they only need to start taking the steps to get there. It may take time, but sooner or later it usually works out ... to what? Each work in a service profession requires that you give the best of yourself, that you can fall back on professional techniques in difficult hours, but still in between you should have a preference for helping others. Otherwise you might as well be an archivist or something else where you almost never need to socialize with anyone.
 
Only living for the weekend and not making the most of the hours at work is a waste, whether one loves his job or not, it's your life - fill it with the best of yourself and give this on to those you meet.
 
//Josephine
 
#everydaylife
 

Det förflutnas plågor / Pains of the past



For English please scroll down!


Hur kan man bearbeta och komma över det som har varit? Varför är somliga minnen fortfarande fyllda av smärta? En lagrad ilska över gamla oförätter som likt gammalt vin har förvandlats till vinäger. Sorg och besvikelse över brutna kontakter där jag önskar mig något som jag aldrig kan få, som kanske aldrig har funnits?

Jag var nitton år och nyinflyttad till Växjö. Ensamheten utbyttes till ett sprakande studentliv; lust, glädje, nyfunna vänner och som i en saga - en lång ung man med vackra mörkblå ögon. Allting vändes till sin motsats och efter att under så många somrar ha beklagat mig för henne om mitt usla liv i skolan och hon hade berättat för mig om alla de roliga saker som hände hos henne i Stockholm, ja då brann jag av iver att få dela med henne min nyfunna lycka! För äntligen, äntligen hade livet börjat även för mig!

Hon svarade aldrig. Jag skrev flera brev och kort. Jag blev arg, ledsen och förtvivlad. Varför ville hon inte längre vara i kontakt med mig? Varför kunde hon inte förstå hur viktigt det var för mig nu? efter alla år av glåpord hände det nu iställlet att någon busvisslade efter mig på stan! Det var något fantastiskt, jag trodde knappt mina öron.  Men hon bröt kontakten.

Hennes föräldrar var goda vänner med mina morföräldrar. Hennes pappa sa till mig att ibland "växer man ifrån varandra". Jag förstod inte vad han menade då och än idag har jag svårt att förstå vad som hade förändrats så radikalt. Blev jag ointressant för henne när mitt liv inte längre var en misär? Var jag under hela den tid vi kände varandra inget annat än ett instrument för henne att jämföra sig till sin fördel? Jag vill inte tro det, kanske var det bara så att hon kom fram till att vi levde i olika världar och att vi inte längre hade något gemensamt. Sånt händer.

Men om du läser detta idag Anna, så får du gärna höra av dig, för du var min barndsomvän på somrarna ute i skärgården och du betydde väldigt mycket för mig.

En annan väninna som även hon bröt kontakten vid ungefär samma tidpunkt hette Marie. Under mina ensamma och jobbiga gymnasieår var hon en ljuspunkt i tillvaron. Under en kort tid gick hon en datakurs på samma gymnasium och hon bodde hos en släkting på min gata. Tillsammans joggade vi i skogen och hade många och långa samtal. Oförglömlig blev helgen i Huskvarna när vi klädde upp oss och gick ut.

Inte heller av henne fick jag någon förklaring, kanske hade det överhuvudtaget inte med mig att göra. Ibland försvinner människor bort, de mår dåligt, de skiljer sig, de gifter sig, de byter liv och de förändrar sina värderingar. Och det kommer ett ögonblick när den ena inser att där finns ingenting.  Där, där det borde finnas en bro finns bara en avgrund, där det borde pågå en fest finns det endast ett tomt rum med smutsiga fönsterrutor. Relationen har blivit ihålig och falsk, kanske var den aldrig byggd på något äkta från början? Kvar står någon som känner sig sviken och som undrar:Vad gjorde jag fel? Gjorde jag något fel?

Att lägga det bakom sig, att ge det en plats där frågetecknet kan få multna ner likt en vissnad ros i en komposthög... för kanske, kanske ganska troligen var det aldrig mitt fel, kanske hade det överhuvudtaget inte med mig att göra.

Varje människa lever i ett eget universum. Några få tänker du på varje dag, en hel del kommer tillbaka i dina tankar regelbundet men de allra flesta blir ett ansikte som försvinner i mängden. När jag fortfarande bodde i Värnamo sa min holländska väninna Joke till mig:"Out of the sight, out of the heart". Hennes ord var grymma och ändå så sanna. De hjälpte mig att inte ha så stora förväntningar att bekanta skulle hålla kontakten när jag hade flyttat utomlands. På gott och ont kommer människor och försvinner bort igen. Ibland är det för att en ny person ska få plats i vår vardag och lära oss något viktigt om livet.

//Josephine
------------------------------------------------

How can you process and get past old sorrows? Why are some memories still filled with pain? A collected and stored anger over old injustices which, like old wine has turned into vinegar. Sorrow and disappointment over broken contacts where I still want something which I never can get, which may never have existed from the beginning?

I was nineteen years old and had recently moved to Växjö. Loneliness was exchanged into a sparkling student life; lust, joy, new friends and like in a fairy tale - a tall young man with beautiful dark blue eyes! Everything had been reversed, and after spending so many summers complaining to her about my wretched life at school and she had told me about all the funny things that happened with her in Stockholm, then I burned with a desire to share with her my new found happiness! For finally,  finally the good life had started also for me!


She never replied. I wrote several letters and postcards. I was angry, sad and in despaire. Why did she not want to stay in touch with me? Why could not she understand how important it was for me now? after all the years of verbal abuse, it now happend instead that someone wolf whistled at me in town! It was something incredible, I could hardly believe my ears. But she broke the contact.

Her parents were good friends with my grandparents. Her father told me that sometimes "you grow apart." I did not understand what he meant then and still today I find it hard to understand what had changed so radically. Did she lose the interest when my life was no longer a misery? Was it so, that during the whole time we had known each other, I had been nothing else but an instrument for her to compare herself to her advantage? I do not believe it, maybe she just came to the conclusion that we lived in different worlds, and that we no longer had anything in common. This happens.
But if you read this today Anna, please feel free to contact me, because you were my childhoodfriend during the summers in the archipelago and you meant a lot to me.


Another friend, who also broke the contact at about the same time was named Marie. During my lonely and difficult gymnasial years (senior high school)  she was a bright light in life. For a short time she followed a computer course at the same school and she lived by a relative on my street. Together we went jogging in the woods and we had many and long conversations. Unforgettable was the weekend in Huskvarna when we dressed up and went out.

Neither of her did I get any explanation, perhaps it had nothing to do with me. Sometimes people disappear, they get sick, they divorce, they marry, they change their lives and they change their values. And there comes a moment when one part realize that there is nothing. There,  at the spot where there should be a bridge there is only an abyss. There, where a big party should take place, there is only an empty room with dirty windows. The relationship has become hollow and false, maybe it was never built on anything real from the beginning? Left behind stands someone who feels betrayed and who wonders: What did I do wrong? Did I do anything wrong?


To leave it behind , to give it a place where the question mark can rot down like a withered rose in a compost heap ... for maybe, maybe quite probably it was never my fault, maybe it had nothing at all to do with me.

Every human being is living in a universe of their own. A few you think about every day, a lot comes back in your mind regularly but the vast majority will be a face which disappears in the crowd. When I still lived in Värnamo my Dutch friend Joke said to to me: 'Out of the sight, out of the heart ". Her words were cruel and yet so true. They helped me not to have high expectations that my friends and acquintances would stay in touch when I had moved abroad. For better or worse, people come and disappear again. Sometimes it is because a new person need a space in our daily agenda, someone who will teach us something important about life.


//Josephine




Kristna människor i mitt liv / Christian people in my life



English translation please scroll dooown! :-)


Denna texten påbörjades i höstas med titeln "Därför vill jag inte kalla mig för kristen". Sedan dess har några månader gått och många tankar passerat. Jag vet fortfarande inte om jag kan kalla mig för en kristen, men det är ett annat kapitel än vad texten till sist handlar om.
---------------

Jag bär sår på min kropp som blöder fast de inte syns. Gamla sår som borde ha läkts...  det sägs ju att tiden läker alla sår, men det är inte sant. Tiden gör ingenting,  den är passiv. En smärta, stor som en ärta och trots tolv tjocka madrasser skaver den och stör min sömn.

Min hemby ligger i "bibelbältet" i Jönköpings län. Där fanns ca. 1000 invånare fördelade på svenska kyrkan och tre frikyrkor, dvs. de som fortfarande var lite kyrkliga av sig. På 80-talet hade sekulariseringen slagit igenom även där.

En av mina klasskamrater var pingstvän och vi lekte mycket med varandra. Jag kom ihåg hur hennes familj bad bordsbön innan måltiden, något som vi förstås aldrig gjorde hemma i min familj. Det kändes konstigt, avigt - hungern kolliderade med en påbjuden religiös vördnad som i det ögonblicket av djuriskt behov befann sig på andra sidan månen.

Min vän försökte övertala mig att börja i pingstkyrkans söndagsskola, de verkade ha det roligare där än i missionskyrkan dit min lillebror och jag gick. Men där gick gränsen för min mamma, pingstvännerna var inte mycket att ha enligt henne. De upprätthöll en skenhelig fasad och menade på att att de var så förträffliga eftersom de var kristna, till skillnad från "vanligt" folk. Ett korn av sanning fanns det tyvärr i det hon sa. Jag har senare läst på olika håll hur stränga de kunde vara i en församling, vilket kan skapa ett oärligt betéende, allt för att inte bli utesluten ur gemenskapen. (Och detta gäller inte bara pingstvänner, utan alla samfund som är alltför stränga.)

Det slutade med att jag hade ett praktgräl med min väninna... jag sa vad min mamma hade sagt - att Jesus var en myt och en saga. Hon blev ursinnig, skrek åt mig att det inte var sant. Vår vänskap fick sig en törn och återhämtade sig nog aldrig riktigt efter det. Kära G. du var altid så glad och trevlig, du hörde till dem i klassen som var snälla och inte retades. Jag tycker fortfarande om dig.

På något vis blev min lillebror och jag istället aktiva i missionskyrkans scouter "Unga viljor" och deras söndagsskola. Föreningslivet med barnvänliga aktiviteter är inte så stort i en liten by så troligen föll det sig ganska naturligt att vi gick dit. I söndagsskolan fick vi lära oss gamla och nya testamentets berättelser och sjunga sånger. En av ledarna var vår lekskolefröken från Myresjö. Hon älskade oss barn och vi visste inget bättre än att få sjunga tillsammans med henne. Jag minns de små klistermärkena som vi fick klistra in i häften med bibelberättelser och min avundsjuka över de myntkassetter som ett par av barnen hade. Inte själva mynten utan denna pryl där man kunde stoppa in 5-öringar i ett hörn, 10-öringar, 25-öringar, 50-öringar och enkronor. Något fack för femkronor fanns inte. De var ett senare påfund!

Mina föräldrar var nog glada att få ha söndagsmorgonen för sig själva, men speciellt religiösa är de inte. Farmor var den som var aktiv i kyrkokören och pappa gick i kyrkan en eller två gånger om året. Han är fortfarande förtroendevald i församlingsfullmäktige vilket är mer en politiskt färgad aktivitet från hans sida än religiöst. Hos mina morföräldrar bad vi aftonbön, men när jag i tidig tonår frågade mormor om hon trodde på Gud fick jag till svar "nej". Varför ber vi godnattbön då? undrade jag, jo för att somna lättare fick jag veta. En ritual bland alla andra.

Små barn blir stora och jag slutade inte att växa på höjden. Tacksamt mobboffer i skolan följde detta med mig även till scouterna. Ett par av småkillarna började retas och slutade inte. Jag bad ledarna för UV scouterna att se till att de slutade, men vad de nu gjorde, om de gjorde någonting alls, trakasserierna upphörde inte. Jag var nu i den åldern där man som lite äldre (12-13) ska börja ta hand om de yngre, men någon sådan talang infann sig aldrig. Kanske tyckte de att det därför var lätt och behändigt att den där långa avvikande flickan slutade och aldrig mer kom tillbaka. Jag var oerhört besviken. De som i Guds namn borde ha skyddat mig, borde ha medlat och löst konflikterna satt med armarna i kors.

Sen kom konfirmationen *trumpetfanfar*.
Vi hade tur eller var det Guds försyn? Istället för den gamle prästen fick vi under mitt konfirmationsår en helt nybakad präst, en äldre kvinna i femtioårsåldern och vi var hennes allra första konfirmander. Tyvärr fick hon inte stanna efter sitt första år. Den gamle prästen såg hellre en man en än en kvinna ta över efter honom. Men hon kom att betyda väldigt mycket för mig och även ett par år senare när jag gick igenom en djup kris kom hon till min sida. Tack, du har lämnat djupa fotspår i mitt hjärta.

I gymnasiet slutade de verbala trakasserierna, men istället började en lång period (tre år är en lång tid) av ensamhet. I grundskolan hade jag en bästis, men i gymnasiet valde vi olika utbildningar och i min nya klass som bara var en halvklass humanister tillsammans med en halvklass ekonomer fann jag aldrig någon ny vän. Där fanns en flicka jag kanske hade kunnat bli vän med, men vi var ganska olika och jag var alltför upptagen av mig själv. Hon blev istället godvän med två andra och de tre gick varje vecka till gymnasiets kristna kör "Shalom".

Vid något tillfälle följde jag med dem, men vände i dörren. Frikyrkligheten med allt vad den innebar av tungomålstalande och extatisk lovsång låg inte för mig och då, 16 år gammal, var jag på väg bort från kristendomen. Mina frågor fick inga tillfredsställande svar, speciellt inte från min familj. Och behandlingen från mina såkallade klasskamrater var allt annat än uppmuntrande. På morgonen när jag hämtade mina böcker mötte jag dem vid skåpen. Om jag inte sa hej, var det ingen av dem som sa hej till mig. Tystnaden gjorde ont.

Förvåningen i min familj blev stor när min kusin efter gymnasiet valde att utbilda sig till präst! Varifrån hade hon fått detta infall? men hon hade hittat sin trygga hamn hos "Kyrkans unga" och därefter växt fram som en naturlig predikant och förkunnare. Mig har hon aldrig försökt att omvända och det är säkert därför som jag fortfarande är kvar i Svenska kyrkan. Klokt och tålmodigt har hon på senare år agerat bollplank för flera av mina funderingar.

Mina kusiner på andra hållet var medlemmar i allianskyrkan. Tyvärr skar sig kontakten där, mycket tack vare en redan dålig relation mellan min far och faster. Det känns som om jag och min bror har fått ärva gammalt groll och mina senare kontaktförsök har alla avslagits. De kallar sig för kristna, men verkar ha tagit Paulus ord om att inte beblanda sig och umgås med syndare till måttstock. (just nu hittar jag inte stället i NT, men det finns där i ett av breven) Ytterliggare en tagg som grävt sig in och gör ont, för än idag vet jag inte vilka missförtånd och förflugna ord det var som skadade vår relation. Att bli bortstött från sin egen familj gör ont. Men att inte veta varför, att inte kunna be om ursäkt och begrava gamla tvister, det gör ont värre.

Därefter har jag lärt känna flera nya underbara kristna människor och efterhand insett att de är precis som alla andra. Det finns präster i svenska kyrkan som ljuger, det finns t.o.m. en och annan som har vänsterprasslat. Det finns de som arbetat för mycket så att deras tro landade i graven, andra som älskar just att kunna predika men inte bryr sig om sina församlingmedlemmar...  kort sagt, som folk är som mest.

Om jag nu är på väg tillbaka så beror det inte på de "kristna" som tolkar bibelordet och dömer andra (Är det inte Gud som ska döma på den yttersta dagen??) utan på de supertrevliga människor som jag har lärt känna i YWAM (Youth With A Mission) där även en sökande och ifrågasättande får plats. Och gamla sår kan läkas, om de behandlas med kärlek.

Denna texten är mitt sätt att gå igenom det som har varit och förhoppningsvis kunna lämna det bakom mig.

//Josephine

----------------------------------------------

English:  (if you are a teacher in English and feel like correcting the worst errors, please email them to me at:
Josephinea-at-yahoo.se , not in the comments under.)

This text was started last fall with the title: "The reason I would not call myself a Christian." Since then, several months have passed and many thoughts have passed too. I still do not know if I can call myself a Christian, but that's another story than this text ultimately is about.
---------------


I carry wounds on my body which are bleeding but can not be seen. Old wounds which should have healed ... they use to say that time heals all wounds, but this is not true. Time is not healing anything, it is passive. A pain, the size of a pea and even above twelve thick mattresses it irritates and disturbs my sleep.

My home village is in the "Bible Belt" in the county of Jönköping. There were approx. 1000 people divided between the Swedish church and three Free Churches, that is those who still went to church regularly. In the 80's the secularization had had an impact there as well.

One of my classmates was a Pentecostal, and we played a lot with each other. I remember how her family said grace before the meal, which of course we never did at home in my family. It was weird, awkward - the hunger collided with a mandated religious awe which in that moment of animalistic need was situated on the other side of the moon.

My friend tried to persuade me to start in the Pentecostal church's Sunday school, they appeared to have much more fun there than at the Evangelical church where my brother and I went. But that was the limit for my mom, Pentecostals were not appreciated by her. They maintained a hypocritical facade and thought of themselves to be so good because they were Christians, unlike "ordinary" people. There was, unfortunately, a grain of truth in what she said. Since then I have read in various places how strict they could be in a parish, something which can create a dishonest behavior, members will do anything not to be excluded from the Community.
(and this counts not only for Pentecostals, but for any community which is very strict.)

In the end I had a terrible argument with my friend ... I forwarded what my mother had said - that Jesus was a myth and a fairy tale. She was furious, screaming at me that it wasn't true. Our friendship took a blow and never really recovered after this. Dear G. in those times you were so happy and nice, you were among those in the class who were kind and never teased. I still think of you with tenderness.

Somehow, my little brother and I became active in the Evangelical church scouts "Young wills" and their Sunday school. Associations with child-friendly activities are not so many in a small village so it was quite natural that we went there. In Sunday school we were taught the stories of the Old and the New Testament and we were singing songs. One of the leaders was our preschool teacher from Myresjö. She loved us kids and we knew nothing better than to sing with her. I remember the little stickers that we had to paste in books of Bible stories, and my jealousy of the coin cartridge a couple of the kids had. Not the coins but the gadget in which you could insert 5-pennies in a corner, 10-pennies, 25-pennies, 50-pennies, and 1-crown coins. There was no place for 5-crown coins. They were a later invention!

My parents were probably happy to get the Sunday morning for themselves, but they were not especially religious. My grandmother was active in the church choir and my father went to church once or twice a year. He is still an elected representative of the parish council which is a more politically colored activity on his part than religious. By my other grandparents, we said the prayers when going to bed, but when I, in my early teens asked my grandmother if she believed in God, she said to me "no." Why do we say the evening prayer then? I asked, well, to fall asleep more easily, I was told. A ritual among all others.

Young children grow up and I did not stop growing in height. A thankful mob victim at school this followed me also to the Scouts. A couple of young boys started teasing me and they didn't stop. I asked the managers of the UV Scouts to make sure they stopped but whatever they did, if they did anything at all, the harassment did not stop. I was now at an age where you as the older one (12-13) will start taking care of the younger ones, but such a talent never appeared. Perhaps, because of this, they saw an easy and convenient solution that the tall and deviant girl stopped and never came back. I was extremely disappointed. Those who in God's name should have protected me, should have been the mediators and resolved the conflicts, they sat with their arms folded and did nothing.

Then came the confirmation * trumpet fanfare *.
We were lucky or was it God's will? Instead of the old priest we got during my year of confirmation a completely freshly educated priest, an elderly woman in her fifties, and we were her very first confirmands. Unfortunately, she didn't stay after her first year. The old priest rather saw a man than a woman take over from him. But she came to mean a lot to me and even a few years later when I went through a deep crisis, she came to my side. Thank you, you have left deep footprints in my heart.


In senior high school the verbal harassment ended, but instead began a long period (three years is a long time) of loneliness. At the elementary school, I had a best friend, but in senior high school, we chosed different courses and in my new class that was only a half-class studying humanities along with a half-class economists, I didn't find one new friend. There was a girl I maybe could have been friends with, but we were quite different and I was too preoccupied with myself. She was instead friends with two other girls and the three went every week to senior high school Christian choir "Shalom".

At some point I went with them, but turned in the door. The Evangelical Christian unit with all that it implied of tongues and ecstatic worship was not for me and then, 16 years old, I was moving away from Christianity. My questions didn't get any satisfying answers, especially not from my family. And the treatment from my so called classmates was anything but encouraging. In the morning when I picked up my books by the lockers I met them, and if I didn't said hello, none of them who said hello to me or pretend I was even there. The silence was painful.

The surprise of my family was great when my cousin after senior high chosed to follow the education to become a priest! Where had she got this influence? but she had found her safe haven in the "Youth of the church" and then emerged as a natural preacher and evangelist. She has never tried to convert me and thi is probably why I'm still a member of the Swedish church. Wise and patient, she has in recent years been kind to occasionally be a sounding board for many of my thoughts.

My cousins ​​on the other side were members of another free´church: "the Alliance Church". Unfortunately, the cotact has ended, thanks to an already poor relationship between my father and aunt. It feels like my brother and I have inherited old grudges and my subsequent attempts at contact have all been rejected. They call themselves Christians, but seems to have taken Paul's words about not intermarrying and associating with sinners as their lead. (right now I can't find the place in NT where it is written, but it's there in one of the letters) This is another thorn which has dug itself inwards and hurts. To this day I don't know what missunderstandings and which thoughtless words it was, that damaged our relationship. Being rejected by your own family hurts. But not knowing why, not being able to apologize and leave the old conflicts behind, hurts even worse.

Thereafter I've got to know many new wonderful Christian people and gradually realized that they are just like everyone else. There are priests in the Swedish church, who are lying, there's even one who had an affair. There are those who have been working too much so that their faith landed in the grave and others who loves to preach but don't care about their parishioners ... in short, they are like most people are.

If I'm now slowly moving back to the church it is not because of the "Christians" who interprets the Bible passages as a means to judge others (Is it not God who will judge on the last day??) But because of the super nice people I've got to know in YWAM (Youth With A Mission), who are also including someone who is searching and questioning. And old wounds can be healed, if treated with love.

This text is my way of doing so. To express it and leave it behind.

//Josephine


Respekt / Respect


(painting by Emily Carr)       (English scroll down)

Den mest grundläggande förutsättningen för vänskap är inte kärlek utan respekt. Om du inte känner respekt för den personen som du kallar en vän, är det då verkligen vänskap?

Med respekt menar jag inte beundran, men däremot en total avsaknad av förakt och fördömande. Någon som kallar sig din vän och i all "välmening" säger till dig att du lever felaktigt, det är sårande.

Om du har en vän som plötsligt får problem och går ner sig i droger och alkohol då kan det kanske vara berättigat att prata med honom eller henne, men inte om valet av livsstil. Tror du verkligen att du skulle kunna förändra någon annans betéende genom att fördöma det? Tvärtom tvingar du in en sådan person i en försvarsposition genom att fördöma och ge dina ovälkomna synpunkter, maskerat under ett "jag bryr mig om dig". I helvete att du gör.

Den som bryr sig om lyssnar, tiger om sina egna åsikter (ifall de inte uttryckligen önskas) och sparkar in sitt ego i garderoben under den halvtimme eller mer som det tar att aktivt sätta sig in i sin medmänniskas universum. Nej det är inte din värld! Nej det är inte dina åsikter och dina livsval, men vilken rätt har du att döma ut dem och förakta dem bara för att de inte är dina? Respekt det är att lyssna och att försöka förstå.

Jag tror att många har missförstått detta med respekt genom att sätta likamedstecken mellan förså och acceptera, men det är inte samma sak. Däremot fungerar det så att vi känner hat och rädsla för det som vi inte förstår. Förståelse öppnar dörren till tryggheten. När vi inte längre kämpar genom den mörka skogen av ovisshet, utan vet hur de vilda djuren beter sig, då faller vi inte heller offer för en hotfull skugga.

Hos oraklet i Delfi stod det: "Känn dig själv". Sant, sant och åter sant. Hur mycket är det inte, av det som du fördömer och ogillar, som du själv trycker undan och gömmer längst ner i källaren?

Förutsättningen för en sund vänskap är ömsesidig respekt, inte att man delar precis alla åsikter eller tycker likadant men väl att man accepterar sin vän såsom han eller hon är. Ett berömt citat lyder: Mina vänner är de som tycker om mig trots den jag är." dvs. med alla mina fel och brister. The whole package - take it or leave it!

Det underlättar också att känna förtroende för varandra..  om jag berättar något väldigt personligt för dig, något som du frågade om, medan du i din tur sluter dig och berättar inte för mig, trots att jag frågade, då känner jag mig sviken. Det känns som om du inte litar på mig. Och om du inte kan lita på mig - hur kan vi då vara vänner?

Det är inte respekt, att å ena sidan begära att jag ska delge dig mina hemligheter men du sluter dig och berättar inte ett knyst om ditt eget liv. Jag vet inte vad det kan kallas, kanske manipulaion, kanske rädsla, kanske bara ren okunskap men resultatet blir att den ena parten upplever en brist i förtroende och någon som du inte känner förtroende för - kan du kalla den personen en vän?

Kärleken, omtanken, lyckan i att skratta tillsammans så at tårarna rinner, allt det är bara grädde på moset.

Utan respekt är du inte min vän.

------------------------------------------

The fundamental condition for friendship is not love but respect. If you do not feel respect for the person you call a friend, is it really a friendship?

With respect, I don't mean admiration, but a complete lack of contempt and condemnation. Anyone who calls himself your friend, and with "good intention" is telling you that you're living incorrectly, that's insulting.

If you have a friend who suddenly get problems and lose himself in drugs and/or alcohol then it may be legitimate to talk to him or her, but not on his choice of lifestyle. Do you really think you could change someone else's behavior by condemning it? On the contrary, you force a person into a defensive position by condemning and by giving your unwelcome comments, disguised in a "I care about you." The hell you do.

Anyone who cares listens, keeps silent about their own opinions (unless they are explicitly requested) and kicks her ego into the closet during the half hour or more it takes to actively get to know and understand the universe of their fellow human. No it is not your world! No it is not your opinions and your life choices, but by which right do you judge them and despise them just because they aren't your own? Respect is listening and trying to understand.

I think many have misunderstood respect by thinking it is the same thing as accepting, but it is not the same. However, what we don't understand we easily feel fear and hatred for. Understanding opens the door to safety. When we no longer struggle through the dark forest of doubt, but know how the wild animals behave, then we don't fall victims of a menacing shadow.

By the Delphic Oracle it was written: "Know thyself." True, true and true again. How much isn't there, of that which you condemn and dislike, which you press down and hide at the bottom of the basement?

The prerequisite for a healthy friendship is mutual respect, not sharing the exact same opinions and views but well accepting his friend as he or she is. A famous quote says: My friends are the ones who love me despite who I am. " In other words with all my defects. The whole package - take it or leave it!

It also helps to have confidence in each other .. if I tell you something very personal, something you asked about, but you in turn you close yourself and you don't tell me anything, even though I asked, well - then I feel betrayed. It feels like you don't trust me. And if you can not trust me - how can we be friends?

It's not respectful, on the one hand to ask me to share with you my secrets but you close yourself and you don't tell me a word about your own life. I do not know what this could be called, perhaps manipulaion, maybe fear, maybe just pure ignorance but the result is that one part is experiencing a lack of trust and someone you do not have confidence in - can you really call that person a friend?

Love, kindness, happy laughs together until the tears are flowing, all of that is just the icing on the cake.

Without respect, you're not my friend.



//Josephine

Kvinnokroppen / The Womans body

English further down!

Ärligt talat så hade jag mina funderingar innan jag la ut bikinifotografiet häromdagen. Jag hade kunnat lägga det i botten på den här bloggen också, väl gömd och endast med länk till yahoo-gruppen där jag har alla "ego"-foto'n. Men så tänkte jag, varför ska jag gömma mig här, när jag inte gömde mig i somras på badstranden? Varför ska jag gömma det som inte är perfekt och sålla bort bilder med fula knän och putmage? Det är såhär jag ser ut, och vill någon inte se det så står det honom och henne fritt att kvickt som bara den klicka fram en annan internet-sida.

Min kollega Hedvig mejlade mig dagen därpå exakt det jag själv tänkte, att såhär ser en kvinnokropp ut. Tjock, smal, platt, med osynlig midja eller med hängbröst. Hon vill också göra fotografier nu och eventuellt kommer hennes äldsta dotter också med. Inte i bikini, men påklädda fina fotografier som visar det vackra som finns innuti.
Just i puberteten när man söker efter sig själv och jämför och blir jämförd, när man blir ratad, retad och rånad på sin självkänsla, då är det så mycket viktigare med de där små ögonblicken av triumf och lycka. Ett handbollsmål som satt som spiken i väggen, det perfekta dräpande svaret till en plågoande som trodde han kunde fortsätta sin litania i det oändliga, en busvissling på stan som var menad för mig - mig? jag? flaggstången och drasuten??

Jag försöker tänka tillbaka på vad det var med min kropp som jag inte tyckte om då...  min största sorg om vi nu ska kalla det en sorg var nog mina pyttesmå bröst. Jag var sen, jag fick egentligen inte bröst att tala om förrän efter 20. Hormonerna jag åt satte igång det hela men det tog ändå flera år innan jag hade mer kvinnliga former. Pga av mobbningen? brydde jag mig egentligen aldrig om kläder och mode - eller var det det som ledde till utanförskap också? att mina intressen inte låg där?  (Jag åt hormoner när jag var 15-16 år för att stoppa min växt, prognosen var 204cm.)

Avundsjuka berättade Mari, det fanns såkallade klasskamrater som var ruskigt avundsjuka för att jag hade lätt att lära i skolan. Och jag var totalt jätteförvånad, jag var ju inte på långa vägar bäst i klassen! Det fanns åtminstonde två som hade bättre än mig på proven. Vilka anledningarna än var, jag har idag fortfarande samma känsla inombords som Kjell Eriksson beskriver i sin fina bok "Kjell". Han var tjock och blev retad och förnedrad och idag när han är smal så har han fortfarande den bilden av sig själv - som en tjock person. Jag har den av att vara "utanför", att inte höra till och jag fattar fortfarande inte vad det är karlarna ser som de tycker är sexigt?

Jag är 37, börjar närma mig 40, celluliter (är det vad de där groparna i låren kallas?) börjar dyka upp, ögonen får allt fler kråksparkar och andra rynkor. Så slät och fin som min mamma och min mormor lär jag inte förbli, jag har mer av farmors gener. Men slät och fin? för vem? varför? 

Ja varför får vi aldrig se bilder av vanliga kvinnor i tidningarna och på TV?

Kan det möjligen vara så att skönhetsindustrin, modeindustrin, plastikkirurgin som omsätter miljarders miljarder - allt skulle falla platt till marken om vi kvinnor började att acceptera våra kroppar som de är?

De kroppar vi får oss förevisade visar i de allra flesta fall en ung tjej som ännu inte har växt färdigt. En rumpa och ett par höfter som hör till en 15-17-åring, inte en 35-åring. De är retuscherade till något som inte ens existerar i verkligheten! Vackra modeller med fantastiska former får brösten förstorade, midjor och höfter förminskade, läpparna förstorade ja t.o.m. fantastiskt vackra gröna ögon blir på en halv sekund i fotoshop blå!!

Ett foto i min yahoo-grupp är retuscherat - det första, Patrick har slätat ut mina tankerynkor ovanför näsan. Ibland ser jag de här fotografierna och dem i modemagasinen som separata målningar av en skicklig konstnär. De avbildar inte verkligheten utan är en sorts tavlor. Numera när jag ser posters med reklam för parfym tittar jag efter hur bilden har manipulerats, försöker föreställa mig rynkan som inte längre syns, kollar vilket ljus de har använt för att få bort skuggan av näsan och - om de har varit konsekventa. Ibland kan man tom få se att händerna har olika storlek! snacka om klantig photoshopping.

Och om vi finge se mera av verkligheten, vad skulle hända då?

Skulle vi inse att vi långtifrån är ensamma om alla våra små bekymmer och besvär och sluta oroa oss? Skulle vår självkänsla bli bättre? Skulle vi förändra vårt konsumtionsmönster och därmed också tvinga skönhetsindustrin att byta fokus? Dove tycker jag är lite av en förebild, men även där ser du inga "extremer" inga överviktiga, inga "för långa" och ingen som är dvärg. (Mimie Mathy är helt underbar! Varför har inte Sveriges Television köpt in "Josephine - Ange Gardien" för? underbar serie! :-)

Den åldrande kvinnokroppen hålls långt borta från kamerorna, den har fulstämplats. Livets naturliga rytm ska vi helst inte låtsas om, marknaden vill fortsätta att odla våra ömtåliga tonårsegon, en förstärkt självkänsla ligger absolut inte i dess ekonomiska intresse.

Tacka vet jag beskrivningen av kvinnokroppen i eskimåmyten "Skelettkvinnan"! Återberättad av Clarissa Pinkola Estes i hennes bok "Kvinnor som slår följe med vargarna". Där sjunger skelettkvinnan fram en kropp åt sig själv och den beskrivs såhär: "Hon sjöng efter hår och goda ögon och fina runda händer. Hon sjöng fram springan mellan benen och bröst långa nog att svepa om sig för värmens skull och allt annat som en kvinna behöver."

Bröst långa nog att svepa runt nacken! De ni! Det är bilden av en gammal kvinna som har fött och ammat många barn, bilden av en vis och erfaren kvinna, en kvinna som vet vad som verkligen är värdefullt. Hängpattar att dänga i huvet på den karl som är oförskämd!

Njut av livet kära systrar!
Josephine  :-)

And in English:
--------------------
Honestly, I had my doubts before I put out the bikini photo the other day. I could have put it in the bottom of this blog, well hidden and only the link to the yahoo group where I have all the "ego"-photo´s. But then I thought, why should I hide myself here, when I didn't hide myself in the summer on the beach? Why should I hide that which is not perfect or weed out images with ugly knees and stomach? This is how I look, and if someone don't like to see it then that person very quickly can change to another internet page. End of story.

My colleague Hedvig emailed me the next day exactly what I was thinking, that this is how a woman's body looks like. Fat, thin, flat, with invisible waist or with hanging breasts. She also wants to make some photographs now and possibly, her oldest daughter also. Not in a bikini, but dressed nicely, photographs showing the beauty that shines out from the inside.

In the puberty when you are searching for yourself and you compare and you get compared, when you get dismissed, bullied and robbed of your self-esteem, then it is more important with those small moments of triumph and happiness. A handball-goal which sat like the nail in the wall, the perfect crushing answer to a tormentor who thought he could continue the harassing litany infinitely, a wolf whistle on the town, which was meant for me - me? I? The flagpole and tall ungainly one?

I'm trying to think back to what it was with my body that I did not like then ... My biggest sorrow, if we are going to call it a sorrow, was probably my tiny breasts. I was late, I did not really get breasts to speak of until after 20. The hormones I ate started the whole thing but it still took several years before I had more female forms. Because of the bullying? did I really care about clothes and fashion - or was it that which led to the bullying too? That my interests were not in that field? (I ate hormones when I was 15-16 years to stop my growth, the forecast was that I could become up to 204cm.)

"Jealousy" Mari told me, there were so-called peers in the class, who were horribly jealous because it was easy for me to learn at school. And I was totally surprised really, I was nowhere near the best in class! There were at least two who were better than me on the examinations. Which ever the reasons were, today I still have the same feeling inside that Kjell Eriksson describes in his excellent book "Kjell". He was fat and was teased and humiliated and now when he is slim, he still has the image of himself as a fat person. I have the feeling of constantly being "outside", someone who does not belong and I still do not understand what the men see that they think is so sexy? *lol*

I'm 37, approaching 40, cellulites (is it what those holes in the thighs are called?) begin to show up, my eyes get more and more crows feet and other wrinkles. My skin will not remain as smooth and nice as by my mom and my grandma. Smooth and fine? for whom? why?

Yes why do we never see pictures of ordinary women in newspapers and on TV?

Could it be that the beauty industry, fashion industry, plastic surgery with a turnover of billions and billions of dollars - everything would fall flat on the ground if we women began to accept our bodies as they are?

The bodies which are seen in media show in most cases a young girl who has not yet finished growing. A butt and a pair of hips belonging to a 15-17 year old, not a 35 year old. They are photoshopped into something that does not even exist in reality! Beautiful models with fantastic shapes get enlarged breasts, waists and hips are slimmed, enlarged lips and even stunning beautiful green eyes are in half of a second changed into blue!

One photo in my yahoo group is photoshopped - the first, Patrick has smoothed out my thinking wrinkles above the nose. Sometimes I see these photographs and those in fashion magazines as separate paintings by a talented artist. The image is not real but it's a kind of painting. Nowadays when I see posters advertising for perfume, I look after how the image has been manipulated, try to imagine the wrinkle that is no longer visible, checking which light has been used to remove the shadow of the nose and - if they have been consequent. Sometimes you can even see that the hands are of different size! Talk about clumsy photo-shopping.

And if we should see more of the reality, what would happen then?

Would we realize that we are far from being alone in all our little worries and problems and stop worrying? Will our self-esteem get better? Would we change our consumption patterns and thus forcing the beauty industry to change focus? Dove, I think is a bit of a role model, but also there you will not see any "extremes" no overweight, no "too tall" and no one who is a dwarf. (Mimi Mathy is wonderful, why have not Swedish Television purchased "Josephine - Guardian Angel"? Wonderful serie! :-)

The aging female body is kept far away from the cameras, it has been condemned as ugly. We are kept far away from life's natural rhythms, the market want to continue to nurture our fragile teenage egos, a growing sense of selfesteem is certainly not in its economic interest!

Thanks God for the description of the female body in the Eskimo myth "Skeleton Woman"! Narrated by Clarissa Pinkola Estes in her book "Women who runs with the wolves". The skeleton woman produces a body for herself by singing it into shape and it is described like this: "She sang for hair and good eyes and nice round hands. She sang the cleft between the legs and breasts long enough to wrap around herself to keep her warm and everything else that a woman needs. "

Breast long enough to wrap around your neck! Hey! This is the image of an old woman who has given birth to and fed many children, the image of a wise and experienced woman, a woman who knows what is truly valuable. Breasts long enough to hit on the head of the man who is rude!

Enjoy life dear sisters!
Josephine :-)

Överenskommelse för oss som blir sårade av Kärleken

Ja, hur sjutton översätter man titeln på ett snyggt sätt?...

för övrigt är jag förkyld med rejält halsont och bör egentligen undvika datorer helt och hållet, så den som känner för det får själv översätta resten.

Jag håller inte riktigt med om artikel fyra. Vadå "små bedrägerier"? en lögn är en lögn - de hör inte hemma i ett ärligt förhållande.

Josephine
---------------------------------------------------------------

The Wounded by Love Agreement

General Provisions:

A] Considering that it's absolutely correct the saying that states that "all is fair in love and war";

B] Considering that in war we have the Geneva Convention, adopted in August 22nd of 1864, that determines the fate of the wounded in battlefields whereas there is no agreement that was promulgated until this day that deals with the wounded of love, who are much more populous;

It is hereby declared that:

Art. 1 All lovers, male or female, are now being notified that love, besides being a blessing, is also something very dangerous, unpredictable and able to cause serious damages. Consequently the one who decides to love has to know that his body and soul are exposed to many types of wounds and will not be able to blame the partner in any moment, since the risk is equal to both.


Art. 2- Once a lost arrow from the bow of Cupid hits a person, that person has to immediately ask the archer to dart another arrow in the opposite direction, so that one will not fall prey to the wound famously known as "non-reciprocal love". In case Cupid refuses such act, the Agreement here promulgated demands that the wounded immediately retrieves the arrow from his heart and throw it in the bin.

In order to achieve this effect, the wounded has to avoid phone calls, internet messages, flower deliveries, or any other act of seduction, since these acts may achieve short term results, but are inevitably erased by time. The convention declares that the wounded has to quickly seek the company of other people in order to control the obsessive thought "it's still worth to fight for this person".

Art. 3 In case the wound comes from third parties, meaning, the loved one is interested in someone else who was not expected in the pre-established plans, it is hereby expressly forbidden any act of revenge. In this case, it is permitted the profuse use of tears, some punches on the wall or pillow, talks with friends where the wounded can freely insult the ex-partner, allege his complete lack of good-taste, but refraining to lessen the partner's honor.

The agreement determines that art. 2 can also be applied: the wounded may seek the company of other people, preferably in places where the partner does not dwell.

Art. 4 In case of light wounds, hereby classified as small betrayals, fulminating passions that do not last long, transitory sexual disinterest or dysfunction, one has to quickly and abundantly apply a medicine called Forgiveness. Once this medicine applied, one must never look back and the subject must be completely forgotten, never being mentioned as an argument in eventual fights or moments of wrath.

Art. 5 In the case of definitive wounds, also called "brake-ups", the only medicine capable of truly healing one's heart is Time. It's pointless and ineffective to find consolation with fortune-tellers (that will always allege that the lost love will return), romantic books (in which the endings are always happy ones), TV soap operas or other similar things. One has to suffer with intensity, completely avoiding the use of drugs, painkillers, prayers. Alcohol is only allowed in moderation, never surpassing more than two glasses of wine per day.

Final Provision: the wounded of love, contrary to the wounded of armed conflicts, are neither victims nor torturers. They have chosen something that is part of life and therefore they have to face the agony and the ecstasy of their choice.

And for those that were never wounded by love, they will never be able to say: "I lived". Because they haven't.

This text was written in Geneva, June 25th, 2007

Paulo Coelho

The Wounded by Love Agreement

Vad är verklighet?

Jag har haft två filmer i bakhuvudet de senaste dagarna + en klassisk bok som nuddar vid ämnet; "verklighet" eller kanske mera hur vi uppfattar vad som är verkligt och vad som inte är det.

Den ena filmen såg jag för mycket länge sedan men den gjorde ett djupt intryck, den andra är mera aktuell...
ur båda har jag valt de för mig mest gripande scenerna.



THX 1138 med Robert Duvall är gjord av George Lucas 1971.
Wikipedia THX 1138

Jag har valt slutscenen där han står som en tanig liten siluett mot den stora orangegula solen. Ofta har jag undrat vilken värld han kom upp till, om han skulle överleva, om där fanns andra människor...



Den andra är Matrix, den välgjorda scenen där han sväljer det röda pillret...

Och när jag skummar Wikipedia för mera info kring filmen så kom jag till en intervju med Jean Baudrillard vars bok "Simulacrum and simulation" varit en inspirationskälla för filmskaparna. Själv anser han i intervjun att de missuppfattat det han skrivit i boken!

"But the primary characteristic of this universe lies precisely in the inability to use categories of the real to speak about it ."

Vilket knyter an till boken jag nyss läst: "Zen and the art of motorcycle maintenance" av Robert M. Pirsig, 1974.



Denna trevliga youtube videon berättar på ett relativt lättfattligt sätt vad boken handlar om.

Baudrillards "the real" och Pirsigs "Quality" har en del gemensamt i sin odefinierbarhet. Fascinerande är hur olika synen på mentala tillstånd är i väst och öst. Det som enligt zen-buddismen är "det totala uppgåendet" och ett spirituellt mål, är (ibland?ofta?) i väst beskrivet som "katatonisk scizofreni".

Mina tankar går i virrvarr och hit och dit, de började som sagt kring filmerna. En av anledningarna är just att de erbjuder en så sockersöt ursäkt, "du är manipulerad", "du har ingen kontroll" osv intressant, men lika hopplöst och inaktiverande som en flaska Rioja för en alkoholist. Sedan läste jag "Zen ---" och njöt av hans pragmatiska men ändå hollistiska livssyn.

Pirsig skrev en bok till som (ännu) inte är lika känd: "Lila: An Inquiry Into Morals". Den kommer att bli mitt nästa bokköp på American Book Center!

Kommentarer och fundileringar mottages tacksamt!

Josephine

Andra bloggar om: THX 1138, Matrix, Zen and the art of motorcycle maintenance, Zen, Baudrillard, Pirsig, Science Fiction
Andra bloggar om: filosofi

Tisdagar (och en hel del mera) med Morrie

Jag läste boken och älskade den.
När en av mina orkesterkollegor, en äldre man, var döende i cancer,
hittade jag ett exemplar på holländska och gav honom den. Hela hans
familj läste boken och tyckte om den.

Idag hittade jag via Teacher Tops blog en video med de tre TV-program som spelades in med Morrie Schwartz.

Det är ett långt klipp på nästan femtio minuter så bänka er med en god kopp te!




Sevärt!
Josephine


Andra bloggar om: Morrie, , als

Visdomsord samlade/skrivna av Coelho

Det enda jag stör mig på är att han sällan redovisar sina källor.
Jag har frågat honom ibland "det där citatet! var har du läst det?"
men inte fått något svar. Och då vet jag ju inte om jag kanske
skrev något sårande med min fråga eftersom det kanske var något
han faktiskt hade funderat ut själv!

Det kan ju också hända...
"Musik är den vackraste formen av matematik
som jag vet!"
skulle jag vilja säga är något
som jag formulerat själv, men fröet till det
är hämtat någonannanstans ifrån - men vaR har jag glömt!

och så kan det ju också förhålla sig med dessa "livsstatuter"
- fröerna kommer från flera stora tänkare
och har sedan formulerats om med Coelhos egna ord.

Kanske lite överflödigt att översätta, men det kliar i fingrarna.
Alla synpunkter och rättelser mottages tacksamt!! :-)

En del får mig att skratta högt,
här finns en hel del humor! :-)
därmed inte sagt att de allihop skulle vara "sanna",
här finns säkert ett och annat man kan invända på med!


Tuesday, May 08, 2007


Statutes for life

"livs-regler"

1] All men are different. And should do everything possible to continue to be so.

Alla människor är olika och bör göra vad som är möjligt för att förbli det.


2] Each human being has been granted two courses of action: that of deed and that of contemplation. Both lead to the same place.

Varje mänsklig varelse har fått två handlingsmöjligheter: handling och begrundande. Båda leder till samma ställe.


3] Each human being has been granted two qualities: power and gift. Power drives man to meet his destiny, his gift obliges him to share with others that which is good in him. A man must know when to use his power, and when to use his gift.

Varje mänsklig varelse har fått två egenskaper: styrka och talang. Styrka leder en människa att möta sitt öde, hans talang förpliktar honom att dela med andra det som är gott i honom. En människa måste veta när han ska använda sin styrka och när han ska använda sin talang.


4] Each human being has been granted a virtue: the capacity to choose. For he who does not use this virtue, it becomes a curse - and others will always choose for him.

Varje mänsklig varelse har fått en gåva: förmågan att välja. För den som inte använder den gåvan förvandlas den till en förbannelse - och andra kommer alltid att välja åt honom.


5] Each human being has the right to two blessings, which are: the blessing to do right, and the blessing to err. In the latter case, there is always a path of learning leading to the right way.

Varje mänsklig varelse har rätt till två välsignelser, vilka är: välsignelsen att göra rätt och välsignelsen att fela. I det senare fallet, finns det alltid en lärdomsstig som leder till den rätta vägen.


6] Each human being has his own sexual profile, and should exercise it without guilt - provided he does not oblige others to exercise it with him.

Varje mänsklig varelse har sin egen sexuella böjelse, och bör utöva den utan skuld - förutsatt att han inte förpliktar andra att utöva den med honom.


7] Each human being has his own Personal Legend to be fulfilled, and this is the reason he is in the world. The Personal Legend is manifest in his enthusiasm for what he does.

Varje mänsklig varelse har sin egen Personliga Legend att fulfölja, och det är anledningen till varför han är på jorden. Den Personliga Legenden manifesteras i entusiasmen för det han gör.


8] The Personal Legend may be abandoned for a certain time, provided one does not forget it and returns as soon as possible.

Den Personliga Legenden kan överges för en tid, förutsatt att man inte glömmer bort den och kommer tillbaka så snart som möjligt.


9] Each man has a feminine side, and each woman has a masculine side. It is necessary to use discipline with intuition, and to use intuition objectively.

Varje man har en feminin sida och varje kvinna har en maskulin sida. Det är nödvändigt att använda disciplin med intuition och att använda intuition objektivt.


10] Each human being must know two languages: the language of society and the language of the omens. The first serves for communication with others. The second serves to interpret messages from God.

Varje mänsklig varelse kan två språk: samhällets språk och föraningarnas språk. Det första används för att kommunicera med andra. Det andra används för att tolka Guds budskap.


11] Each human being has the right to seek out joy, joy being understood as something which makes one content - not necessarily that which makes others content.

Varje mänsklig varelse har rätt att söka glädje, glädje förstått som något som gör en tillfredsställd - inte nödvändigtvis vad som gör andra tillfredsställda.


12] Each human being must keep alight within him the sacred flame of madness. And must behave like a normal person.

Varje mänsklig varelse måste hålla vid liv inom sig den heliga lågan av galenskap. Och uppföra sig som en normal person.


13] The only faults considered grave are the following: not respecting the rights of one's neighbor, letting oneself be paralyzed by fear, feeling guilty, thinking one does not deserve the good and bad which occurs in life, and being a coward.

De enda felen som kan anses grova är följande: att inte respektera sin nästas rättigheter, låta sig paralyseras av rädsla, känna sig skyldig, tänka att man inte förtjänar det bra eller dåliga som händer i livet och att vara en fegis.


14] We shall love our adversaries, but not make alliances with them. They are placed in our way to test our sword, and deserve the respect of our fight.

Vi ska älska våra motståndare, men inte ingå i allianser med dem. De har placerats i vår väg för att testa vårt svärd och de förtjänar vår kamps respekt.


15] We shall choose our adversaries, not the other way around.

Vi ska välja våra motståndare, inte tvärtom.


16] All religions lead to the same God, and all deserve the same respect.

Alla religioner leder till samma Gud och alla förtjänar samma respekt.


17] A man who chooses a religion is also choosing a collective manner of adoration and of sharing the mysteries. Nevertheless, he alone is responsible for his actions along the Way, and he has no right to transfer to religion the responsibility for his steps and his decisions.

En man som väljer en religion väljer också ett kollektivt sätt att tillbe och att dela mysterierna. Inte desto mindre är han ensam ansvarig för sina handlingar längs Vägen och han har ingen rätt att överföra till religionen ansvaret för sina steg och sina val.


18] We hereby declare the end to the wall dividing the sacred from the profane: from now on, all is sacred.

Härmed tillkännager vi raserandet av väggen som delar det heliga från det världsliga: från och med nu är allting heligt.


19] Everything which is done in the present, affects the future by consequence, and the past by redemption.

Allting som görs i nuet påverkar framtiden med konsekvens och det förflutna med gottgörande.


Free Distribution - you can have the e-cards by going to the photo album "Statutes for Life"
Copyright by Paulo Coelho

Andra bloggar om: Coelho, visdomsord

Tankar

neuron



Vad är en tanke?

En kemisk reaktion? en elektrisk impuls? en kombination av båda två?
(hurdå?) Neurologi, psykologi, biologi, kemi... Vad styr min kärlek? mina val? mina flirtar och min trygghet? feronomer, barndomstrauman eller vad jag har ätit till kvällsmat?

Vi sätter civilisationen så högt... men i bottenvåningen ligger överlevnadsinstinkten och vältrar sig på sin divan. En beslöjad blick, ett sublimt ordval.. flirt med finess.. som ett tunt lager fernissa över mörk mahogny. En trevande åtrå, likt en bortslängd cigarettfimp genom bilrutan. Glöder, gräsbrand, buskarna tar eld, skogen brinner. Ett sexuellt vrålande rasande monster! Själva längtan, själva tanken på.. endast fantasin.. Hans hand nuddar vid min arm och min kropp genomkorsas av blixtnedslag! Men sedan. Ett antiklimax. En ensam svartbränd tallfura vajar i vinden...

En tanke... så mycket liv, så litet liv. Viktlös. Oviktig. En impuls, ett hjärtslag, ett andetag och borta. Flyktig, kaotisk men med orden kommer ett stillastående. Pompejis stelnade kroppar.

Psyke och Eros brottas i min labyrint... viljan att få veta, rädslan för vad ljuset ska avslöja. Brustna illusioner kan aldrig läkas. Oskuldens tid är förbi. Världen är full av gråa nyanser.. rätt och fel och döda floskler men sanningen rinner levande genom mina ådror.

Livet som alltid bryter sig igenom. Musen som knaprar mellan trägolv och tak. Den ena dödas med råttgift, den andra får leva i bur, inköpt från kvarterets zoobutik. Liv väljs bort, liv skapas. Värdet läggs på i efterhand. Den oskrivna tanken försvinner ner i sjön igen. (Excalibur)


Josephine < lite kvällsflummig

Havet

nu hade jag inte kameran med mig så jag ska försöka måla med orden istället...

En extra lång lunchtimme på 85min och solen som nyss brutit igenom molntäcket och jag befann mig strax nedanför Laan van Meerdervoort bara 10min med cykeln ut till stranden. Vid reningsverket höll de på att bygga ett nytt bostadsområde. Jisses... vem köper en dyr lägenhet där man var och varannan dag inte kan öppna fönstret? och vägen fortsatte fram till den södra stranden (nedanför hamnen). Där går Norfolk-line båtarna i skytteltrafik med tradare med nedfrusen fisk och annat jox. Vindsnurran stod still fast det blåste bra. Tekniskt fel? för inte blåste det FöR hårt... tyckte jag... men min kunskap om vindkraftverk är ganska liten.

Vintertid på den långa sandstranden är det härligt lungt. Lufsande hundägare med tokspringande hundar. Gamla träbitar från sönderslagna båtar och bryggor och en och annan bit nät från ngn trålare. Och musselskal. Miljarders miljarder med musselskal. Blänkande i rödvitt, brunvitt, svart, rött, vitt, beige, grått, orange, gult... min lust att plocka var dock sansad idag, jag lyckades låta bli. För väl hemma ligger de sedan i någon låda och samlar damm. Den storstilade planen att köpa en trädosa, måla den och limma på musselskal i vackra mönster blir liksom aldrig förverkligad. Men därute, med vinden vinande runt öronen, den våta sanden och plötsligt dras molndraperiet undan och solen gör de vita fräsande vågtopparna alldeles bländande.

Havet är alltid vackert. Det kan vara helt stilla och alldeles grått och ändå är det vackert. Det kan ryta av fem till sju meters vågor i orkanbyar och sanden blästrar mina jeans ända upp till knäna och det är vackert. Sedan kommer solen fram, målar horisontlinjen i skarpt mörkblått, allt däremellan i duvblått och strandlinjen i grönblått och det är alldeles himmelskt underbart vackert.

Längs med horisontlinjen såg jag några stora tankbåtar som låg därute på rad och väntade. Väntade på vad? på en lotsbåt eller kanske ett tillstånd att vända fören och glida in i Ijmuiden in i nordsjökanalen fram till Amsterdam. (Är du svensk sjöman och läser detta så fyll på min kunskapsbrist!) För de låg närmare den kanalen än Hoek van Holland och infarten till Rotterdam. När de ligger och väntar på att få åka in i Rotterdam ligger de mycket längre söderut. Tätt intill är de stora som två långa hyreshus tio våningar höga... långt borta sett från stranden var de inte större än mitt lillfinger.

Havet, horisonten, hela min själ får plötsligt plats att bre ut sig och slappna av. Här slutar mina tankar att koka och börjar istället att puttra för att sedan bara sjuda i ett lungt gungande med vågorna som en efter en fräser in mot stranden och sedan drar sig tillbaka. Havet, alltings urmoder. Det befruktade ägget med samma salthalt som havet. Våra salta tårar som läkande rinner nerför kinderna.

Jag är lycklig här.


Josephine

Om rollspel

Min förste pojkvän spelade rollspel med liv och lust. Dvs denna sortens rollspel och inte det jag egentligen tänker skriva om, men det har säkert sina kopplingar det med...

Jag tänker på de rollspel vi spelar gentemot varandra i det dagliga livet. Alla de masker vi tar av och på, alla de små inlärda sociala koder som slås av och på och fungerar som ett psykologiskt smörjemedel i våra myrtäta samhällen. Av och till bryter någon av. Likt dataviruset i Matrix två... vägrar ställa in sig i kön, sjunka in i mängden, försvinna...

Är jag rädd för att existera som den jag verkligen är?

eller kan det vara så att jag inte har en susning om vem jag egentligen är? Vad jag vill? Vad jag vågar? Så många roller som vi blir pådyvlade av andra... en del kappor plockar vi glatt upp, de ser vackra och bekväma ut. Men så visar det sig att skenet bedrar... vackert kanske, men bara om jag själv krymper ihop, kröker mig, försöker passa i en helt felaktig storlek... för kappan ÄR ju så snygg! (jo, jag tänker delivs på Gogols novell här ;)
men också på Estes, en ständig följeslagare.

Vissa rollspel blir med tiden direkt nedbrytande och outhärdliga. En del har jag kunnat undfly, andra måste jag kämpa med, förändra eller åtminstonde bli medveten om mina egna reaktionsmönster. "You must be two to tango"... Jag märker ibland på andras reaktioner att jag har triggat, med ett gammalt invant försvars- eller underkastelsebeteende, en bestämd motreaktion. Min motpart börjar manipulera mig, oftast inte ens medvetet, utan med de redskap jag har gett henne (eller honom).

Ve och fasa, hur många manipulerar då inte jag själv?

så kan rollspelen se ut...

men, (det finns tack och lov alltid ett men :)
där finns mogna själar som ser. De kan se utanför sin egen egosfär (he, fint ord!) in i en annans och de ser långt utan dömande ögon, bara registrerande... I de ögonblick jag vill tro att Jesus verkligen fanns tycker jag om att tänka mig att han hade den blicken och den kunskapen.
(jisses, nu blev vi religiösa oxå)

En del kan det intuitivt, andra kanske lär sig med tiden att skala av alla de olika lager som vi lär oss att klä ut oss med från de tidiga tonåren till vår grav.

Att se under ytan. Man skulle ha ett såntdär magiskt öga som Alastar "Mad-Eye" Moody har...


*ler*
Josephine

forts. lär följa!

Kärlek

"What is love?" sjunger Haddaway och vi med honom. Kärlek, älska - de orden har blivit så kantiga, känns vassa i munnen på svenska, eller om det är deras enorma innebörd som gör dem för tunga för att uttala?

Jag skulle översätta Mikael Wiehes "Mitt hjärtas fågel" till engelska men kom bara till "när jag är i dina tankar" innan jag brast i gråt. Klumpigt översatta ord blandades med tårar och generade skratt. Orden var kärlekscayennepepparstarka, bröt sig ut från mitt hjärta likt aromen från den skurna löken på skärbrädan. Men han förstod. Han känner mig nu.

En annan bloggare skrev att kärlek känns i bröstet. Den äkta kärleken brinner... och jag undrade för mig själv om jag någonsin egentligen har kännt så. Magen kan brinna som bara den, sure, och kvar blir ett tomt kalhygge och en ensam svartbränd tall som vajar i vinden. Sådan är åtrån. Grym och utan medlidande.

Men det finns ögonblick när jag känner en ömhet som liksom inte får rum, som fyller mina lungblåsor och tar bort syret. Den gör mig rädd eftersom jag vill gripa tag i den där känslan och hålla kvar den, men jag kan inte.

Som en flyktig parfymdoft kommer den och försvinner igen och jag blir rädd eftersom jag inte vet ifall den kommer tillbaka igen.

Minnet av vad jag kände och hoppet om att det återvänder gör att jag fortsätter att tro. Att jag aldrig vill sluta tro. Att allt fortsätter.

Jag blir rädd och åter rädd eftersom det är så stort. Illusioner och ideer om åtaganden, plikter och skyldigheter, hela det kulturella lasset av vad "kärlek" ska vara...

Att släppa allt det där och bara vara i nuet och bara låta det vara
helt enkelt, stort, enkelt, smått. Likt en fjäril en vacker sommardag.

Bara andas.

Kärlek.


Josephine

Längtan

Det är redan sent men jag är envis och kan inte släppa tanken att detta trots allt ska skrivas idag. Eller möjligen inatt eftersom en svagt inbuktande halvmåne lyser rakt in i mitt rum. Tidigare på eftermiddagen fanns en vag ide att möjligen cykla ut till havet och sitta uppe på sanddynen och skriva där. Kanske imorgon, eller efter helgen men definitivt någon gång i framtiden. Uppskjutarens ständiga mantra.

Jag är inte ensam om att njuta av en uttänjd längtan. Men hittills har jag bara stött på en bloggtext någon annanstans som beskrev i stort sett samma känsloläge. Coelho träffar ganska rätt med kristallglashandlaren i "Alkemisten" som dels tycker att han är för gammal för att vallfärda till Mecka, dels vill han ha kvar sin dröm i ett oförverkligat stadium. Det ger honom någon slags mening och trygghet i hans tillvaro.

Och då är vi egentligen tillbaka vid fågelboet (Att släppa det förflutna), det trygga, det välkända. Men också invanda och tråkiga och till hälften fyllt av grå rutin. Det är inte meningen att man ska sitta still. Livet är förändring, kärlek är rörelse, endast döden ligger still. (Så mycket plattityder, så många förnumstigheter, sådan obotlig romantism *ler*)

Orden flyger med elektronerna, läses och glöms bort eller kanske blir ihågkomna. Jag får leta efter dem. Medvetet väljer jag att skriva innifrån ett okänt rum. Det är ett arkiv och alla svaren finns där, men jag har en känsla av att de ligger rakt framför näsan på mig och jag blundar. Passiv längtan och drömmeri är så mycket enklare. Jag har lätt för att skriva levnadsvisdomar vilka jag inte efterlever.

Och det var väl ungefär dit jag ville komma. Längre fram (sedär, sedär) ska jag beskriva mina drömmar. Ett annat känsligt område eftersom de inbjuder en till att också förverkliga dem. Sånt är ansträngande, men fullt möjligt. Tills vidare nöjer jag mig med nattens undermedvetna resor i sömnen.

Längtan är grovt underskattat som njutningsmedel.


Forts. följer när jag hittat resten av materialet i arkivet.

Natti, natti ;-)

Josephine

Barn

Jag blir knäpp! Plötsligt föds det en väldig massa av ungar runt omkring mig! Som på rent pin kiv bara för att jag har rätt ålder men befinner mig i fel situation för att själv producera ett...

Det är vänner (två stycken i samma månad - den ena fick sitt andra, den andra sitt fjärde), kusiner (systrar som fick kusiner), föräldrars bekantas första barnbarn och en nygift granne som går med magen putande. Och jag har fått ett akut behov av att införskaffa en riktig födelsedagsalmanacka då adressboken egentligen fungerar för dåligt för dessa viktiga dagar. Föräldrarna struntar jag i, men barn är jättekul att ge presenter till.

Fast egentligen är det en mycket egoistisk handling. Att ge en present kräver inte så stor insats. Att ge av sin tid och sin uppmärksamhet är mycket bättre. Men i brist på bättre då jag bor nästan 1500km bort från min väninnas barn, kanske presenter kan godkännas till hälften iaf? Idealet och verkligheten stämmer sällan överens.

Idealet: Att plugga klart en bra utbildning, skaffa ett jobb, anstränga sig och ha tålamod tills tjänsten blir fast och till sist skaffa barn. Helst med samma karl som man vill bo ihop med resten av livet. Förhoppningsvis varar det åtminstonde tio år. Typ. Åtminstonde vill han kännas vid sin avkomma och hjälper till med uppfostran och ekonomisk börda. Om han är den aggressive psykopat-typen är man bara glad att han håller sig borta - för gott. Nej, detta jag skriver nu är inte taget ur luften även om det är sarkastiskt skrivet. Det sista exemplet är rena rama verkligheten för en av mina vänner. Och som bekant överträffar verkligheten oftast dikten.

Nu hamnade vi långt bort från idealet vilket också var meningen för det var inte det jag hade tänkt skriva om från början. Det handlar om barn. Och vuxna. För trots att vi någonstans passerar gränsen och till slut verkligen tar ansvar för oss själva (hmm verkligen?...) förblir vi längst in i vår kärna barn. Åldrarna ligger utanpå likt årsringarna i ett träd. Erfarenheter och minnen samlas likt nya glasbitar i ett ständigt växande kalejdoskop.

Det kan räcka med en viss doft för att plötsligt kastas in i ett helt främmande känsloläge. Doftminnen kan vara ganska lömska saker om man inte är uppmärksam på dem. Luktsinnet är vårt först utvecklade sinnesorgan, så det finns säkert en massa dofter sparade i det undermedvetna från när man var bebis.
Dofter och smaker. Nej, jag har inte läst "På spaning efter den tid som flytt"
[http://www.tidningen-boken.com/pspaning.htm] , bara den klassiska lilla biten om Madeleinekakan i gymnasiet. Vår härligt entusiastiska lärarinna i franska hade bakat och tagit med. :-)

Innuti ett barn och utanpå en vuxen? Eller vad är egentligen en vuxen? Vi som föddes under 70-talet sägs (läste jag någonstans) inte vilja bli vuxna. Någon slags protest mot samhällets kvävande normer? Eller mot att barn, trots att barn i Sverige har det kanonbra, ska passas in i vissa formar. (Se "idealet" ovanför). Vi ska civiliseras, lägga band på oss, följa normerna....

Marknaden är emellertid stormförtjust om vi förblir egoistiska små kräk. Då konsumerar vi mer. Det finns en hel del skrivet om egot och vad det är bra för samt mindre bra för. Egot är en funktion, som efter ett antal år ska underordnas ett större psykiskt sammanhang. Om jag har fattat saken rätt. Det är inte lätt numera, när man får unna sig allt efter som man är förtjänt av det. Shoppa och bli lycklig.

Är det för att jag är svensk som det är så lätt att börja gnälla? Eller för att latmasken skriker i ångest (börja ta ansvar och dö ditt kryp) eller för att klockan är miss i nassen? (men det är fredag så jag tillåter mig det) Det var ju inte meningen att bli negativ i denna bloggen och nu har jag mer eller mindre halkat dit två gånger om. Ursäkta.

Som jag ser det protesterar en del mot ordet "vuxen" eftersom en del "vuxna" har stängt dörren till sin inre barnkammare och slängt bort nyckeln. En vuxen som inte längre har kontakt med barnet längst inne (det lyckliga, sårade, förväntansfulla, otåliga, lekande, nyfikna, älskande) kan den personen verkligen kalla sig för vuxen? För att vara vuxen är väl att vara medveten om vem man är och vem man vill bli? Livet är ett ständigt växande. Även mot slutet då det mer liknar ett vissnande, finns det något evigt som fortsätter att lära. Jag tror det är barnet längst in.

*Kram*
Josephine

Tidigare inlägg
RSS 2.0