Dagsbloggare, veckobloggare, månadsbloggare

Att skriva för skrivandets egen skull blir snart en outhärdlig läsning. Såvida inte läsaren hör till den sorten som aldrig blir mätt på ord i vilken form de än kommer... Jag hade tänkt (och tänker fortfarande, istället för att göra) översätta min Romreseberättelse till engelska vilket fick till följd att nu inget har blivit skrivet på bloggen under ett antal dagar. När något som vanligen är lustfyllt att göra, blir ett mer ansträngande måste, har det en tendens att förskjutas fram i tiden. "Inget är så lätt att det inte blir svårt när det görs motvilligt."

Idag har jag nästan hela lördagen surfat runt på andra bloggar. Det är svårt att sluta när man har börjat. Så många skriver bra. För ett litet mycket subjektivt och irrationellt urval kan du kolla på länkarna till höger. Ett resultat av surfandet blev att jag träffade på bloggen till en av mina gamla vänner som jag säkert inte har hört av på två år. Emigration har den effekten att befinner man sig långt bort utom synhåll så upphör man liksom att existera och ens bekantskapskarta ritas om på ett häpnadsväckande sätt. Ingen av dem jag trodde skulle besöka mig har besökt mig, flera av dem som jag inte hade så tät kontakt med har besökt mig och det har visat mig att vänner kan man egentligen inte kategorisera.

Därför håller jag inte med dem som tycker att om kontakten är ensidig så är det inte en "riktig" vänskap. Vad vet den personen om familjeliv? Depressioner? Olyckor? Semestrar? Borttappade mobiltelefoner och adressböcker? Och allt annat som man snubblar på på livets skogsstig och som under en period kan bryta kontakten med vänner. En av mina närmre boende vänner (som faktiskt ringer ibland!) säger ibland (och det har jag repeterat in i skallen för det är en mycket bra mening) att jag inte ska förvänta mig så mycket från andra, att det är bättre med lågt ställda förväntningar än att ständigt bli besviken. En del gör så gott de kan, andra gör mindre, men det betyder ju inte att vänskapen har upphört bara för att man inte har hört av varandra på ett tag. Efter var och ens förmåga, positiva sidor samt fel och brister.

Nå, egentligen blev jag inte förvånad över att min väninna skrev en blogg. Hon älskar att skriva och den som älskar att skriva börjar ofta en blogg (kanske?). Jag har en liknande teori om oss som tycker att slå "frivoliteter" är roligt. Det är något med med själva handarbetets karaktär som har inspirerat till en ymnig flod av hemsidor och gratis mönster och webbringar. Jag höll på i min enslighet i säkert tolv år innan tanken slog mig att jag skulle titta vad som fanns på internet. Under hela den tiden var det bara min farmor som hade lärt mig konsten som jag visste slog frivoliteter (tatting på engelska) och en bok av Gun Blomqvist. Att upptäcka att denna hobby flitigt utövas i USA, England och Tyskland med alla åtföljande webbsidor var som att öppna en skattkista!

På sätt och vis får jag en liknande känsla nu när jag surfar genom den ena bloggen efter den andra. Som en godispåse som aldrig tar slut... man föräter sig och får konstiga drömmar. Mitt mest regelbundna skrivande på webben är annars i Yahoo-gruppen och kommer nog att förbli så även om det är en helt annan sort av skrivande. Vi får väl se om detta blir en veckoblogg eller en månadsblogg. I perioder skrev jag dagbok, men de sista arton åren har det varit dåligt med det eller rättare sagt mycket sporadiskt. Skrivandet har kanaliserats genom brev och mejl istället.

Så om du har fått ett brev från mig, spara det! En dag kanske jag har blivit en berömd författare och då kan du stoltsera med en unik värdefull brevsamling, som inte får läsas förrän 75 år efter min död. Hmm... jag tror jag måste lägga till en rad om det i mitt framtida testamente!

Surfa lungt ;-)
Josephine

Alla vägar går till Rom - del 4

Sista dagen, eller tre kvart av en dag och dessa timmar bestämde vi oss för att titta på de närmaste sevärdheterna: Sixtinska kapellet och St Peterskyrkan. I St Peterskyrkan får man inte ha kortbyxor eller linnen som visar bara axlar. Det senare kravet sågs det rejält mellan fingrarna på, på grund av hettan, men vi såg en turist med kortbyxor som inte blev insläppt. Vilket får mig att tänka på bussbolaget som inte tillät sin personal att bära kortbyxor i hettan, (länk) men kyrkan har ju i alla fall den fördelen att väl därinne är det svalt och skönt.

Sixtinska kapellet, med Michelangelos målningar, hade jag hemskt gärna velat se insidan på, men då vi kom ner till muren runt Vatikanen fanns där en lång kö. Den började någonstans på Viale Vaticano, fortsatte neråt Via Leone IV och passerade torget Risorgimento och halvvägs ner på Via di Porta Angelica. Ca en kilometer lång ungefär och den gick mycket långsamt framåt. I solskenet måste temperaturen ha varit gott och väl trettiofem grader. Så uthålliga turister kunde vi inte tänka oss att vara med så få timmar kvar i Rom.

Jag hade på mig de långa linnebyxorna, den nyinköpta kortärmade kavajen och de italienska skorna med ca 5cm klack. Foto i Yahoo-gruppen. Det första jag slogs av var att det trots allt inte alls såg ut som basilikan i Oudenbosch vilken är en kopia sexton gånger mindre än St Peterskyrkan. Formatet, kupolen och altare m.m. är kopierat, men marmorn har andra färger i originalet.

Kyrkans är 211 meter lång på insidan (vestibulen,inte så liten som den låter, inräknad) och under kupolen från golv till topp är det 132 meter upp. Alla mått med osäkerhetsfaktor, jag har fått räkna om från engelska fötter. Där finns gott om plats för all marmor och alla turister. Det jag imponerades mest av var den hängivenhet människor förr kände för kyrkan, innan vetenskap och TV tog över. Den Katolska kyrkan med sin makt och sina tillgångar var också en utmärkt arbetsgivare för många konstnärer och andra utsmyckare.

Monumentet till påven Alexander den sjunde (Bernini, 1678) är magnifikt, trots att bildhuggarna blev åtsagda att "klä på" kvinnorna efter att de egentligen var färdighuggna. Länk klicka på de små bilderna till vänster! Särskilt den röda marmorn var jättevacker, fotografierna gör inte färgerna rättvisa. Det blir bättre foto'n på hemsidan så småningom.

Patrick tog några fotografier här och där med mig i mitten eller vid sidan av. Ett ungt par kom fram och frågade om han ville ta ett kort även på dem i mitten av en svart marmorcirkel. Som den hängivne fotograf han är lade han sig ner på sidan för att få med den fantastiska omgivningen runt om paret! En grupp som inte blev fotograferad var en snabbt förbipasserande flock av Italienska turister, allihop små tanter kring 145cm - 155cm. Plötsligt var de runt omkring mig på alla håll och kanter. Förvånat tittade de upp och vi skrattade gott åt varandra.

Sakta drog vi oss mot utgången. Där beundrade vi några soldater ur det Schweiziska gardet med sina färgglada uniformer vilka har varit oförändrade i x antal hundra år. Vid utgången hittade jag Vatikanens eget postkontor! Ett vykort, snabbt skrivet och postat, fick det bli innan vi lämnade Alexandersplatsen och gick mot San Angelo Kastellet. Det var tyvärr stängt på måndagarna. Istället tittade vi på två killar som övade jonglering med bravur. Till sist var det dags att bege sig tillbaka, packa, städa och hinna med flygbussen från centralstationen.

På motorvägen mellan Bryssel och Haag såg vi två trafikolyckor. Den första var en bil som efter någon form av sidokrock landat på långsidan. De fyra passagerarna stod shockade men oskadade vid sidan av bilen. Vid den andra olyckan vid Delft fanns brandkår och ambulans och trafiken leddes om via en avfart. Alltid när det sker tätt inpå kan jag inte låta bli att tänka att jag överlevt ännu en resa, men någon annan dog. Trafiken ter sig som en rysk roulette. Döden vänder sitt timglas närhelst den behagar.

Carpe Diem.

Josephine

RSS 2.0