Monday 11/11 2012

 
Några bilder från måndagen. Körsbärsträd i höstbrand. / A couple of pictures from the Monday. Cherrytree in autumnfire.
 
 
 
Två små måsar kurade i blåsten, Dijle-ån. / Two small seagulls faced the cold wind, river Dijle.
 
 
 
Och Paulo Coelhos "Manuskript från Accra" har kommit ut på holländska! Belgiska Metro-tidningen den holländskspråkiga versionen.  /  And Paulo Coelho's "Manuscript from Accra" has been released in Dutch!
The Belgian Metro-paper, Dutch language version.
 
*kramar/hugs/knuffels*
Josephine

Miss France 2012



Igårkväll gjorde jag miss-taget att titta på Miss France 2012 tävlingen. Nyfikenheten dödade katten... jag vet ju vad som kommer att visas, vad är det egentligen jag letar efter i ett sådant program eller en sådan tävling? För originalitet kan man titta i stjärnorna efter där.

Allt var rätt så ok. utom möjligen den superlöjliga vippkjolen i "Borta med vinden"-temat. Min stora besvikelse kom när de visades upp i baddräkterna - allesammans såg de helt identiska ut! Det var som om någon hade producerat ett antal kroppar i en stöpform och därefter satt på olika huvuden. Inga timglasfigurer, inga muskler som syntes, allesammans såg ut att ha fått en instant fettsugning av magen och inte en tum fett på höftbenen. Och detta är samhällets ideal? Att alla kvinnor ska se ut sådär?

Jag har skrivit om detta förut i januari
(se http://giraffen197.webblogg.se/2011/january/kvinnokroppen-the-womans-body.html )
men det skadar inte att upprepas.

------------------------------------

Yesterday evening I made the miss-take to watch the Miss France 2012 competition. Curiosity killed the cat...I know what will be shown, what is it really that I look for in such a program or in such a competition? Because if you look for some originality you will have to look somewhere else.

All of it was pretty ok. except possibly the ridiculous broad skirt on the theme "Gone with the wind". My big disappointment came when they were showing the bathingsuits. All of them looked identical! It was as if someone had produced a number of bodies in the same form and then put on different heads. No hourglass figures, no visible muscles, all of them looked like they had got an instant liposuction of the stomach and not one single inch of fat on the hipbones. And this is the ideal of the society? That all women should look like this?

I have written about it before in January
(see http://giraffen197.webblogg.se/2011/january/kvinnokroppen-the-womans-body.html )
but it doesn't hurt to be repeated. (scroll down for the English translation in that post!)


I wish there was an alternative miss competition with all sort of different bodies represented!
By example the one which is a little bit bigger:

--------------------------------------------------------

Jag önskar att det funnes en alternativ miss tävling med all de olika sorters kroppstyper som finns!
T.ex. den lite tjockare:





Trystan är 157,5 cm / 5'2 och har skivit ett toppeninlägg som heter "Size is just a number".
Hennes fashionblogg visar för övrigt helt underbara gothic kläder anpassade till klädkoderna för kontorsmiljö, missa inte!

Trystan is 5'2 / 157,5 cm and she has written a very good post titled "Size is just a number".
Her fashionblog exhibits really nice gothic clothes suitable to wear at the office with the dresscodes big corporations use to inflict on their employees. Don't miss it!




Cristi Cuellar 5'2 / 157,5cm  bodybuilder

Lite mera muskler skulle inte heller skada, starka muskler hjälper på ålderns höst dessutom slipper man en hel del ryggont med bra magmuskler. Men denna kandidaten skulle inte ha en chans i en vanlig tävling då hon dels är för kort och dels skulle anses ha för "breda" lår! Jag glömmer aldrig hur en viss toppmodel blev åtsagd av sin agentur att "banta" eftersom hon had blivit för "tjock". Vad hade hänt? Hon hade med sin nya pojkvän börjat att spela polo och därmed fått lite mera muskler på mage och ben. Detta ansågs av hennes modellagentur som för "tjockt"!!

Miss France 2012 har bara gett mig ytterliggare en anledning att fortsätta tjata om vad som verkligen är vackert och varifrån äkta skönhet kommer. Den sitter betydligt djupare än vad ögat kan se!

------------------------------------------

Some more muscles wouldn't hurt either, strong muscles are a good help when you become older and also you can avoid some backpain with strong stomach muscles. This candidate wouldn't have a chance in a usual competition partly because she is too short and partly because her thighs would be considered as too big. I never forget how a certain topmodel was told by her agency to diet because she had turned "too fat". What had happend? She had got a new boyfriend and started playing polo. With this new healthy activity she had got some muscles on her stomach and legs. This was considered by her model agency as "too fat"!!

Miss France 2012 has only given me one more reason to continue to nag about what is really beautiful and from where real beauty comes. It sits a lot more deeper than what the eyes can see!


Ha en trevlig söndag / Have a nice Sunday!
Josephine


Malgorzata Dydek 1974 - 2011



Margo var en polsk basketbollstjärna på 2.18 som idag gick bort i sviterna efter en hjärtattack. Hon efterlämnar två små barn, make och familj. Jag fick träffa henne vid några få tillfällen och fick då se upp till en kvinna som var betydligt längre än mig. Första gången var under EM i Katowice i Polen 1999. Jag glömmer aldrig när hon fick en tacklig, åkte i golvet och därefter tog det en stund innan hon kvicknade till och kom på benen igen. Hela sporthallen blev som tokig och skrek "petit chou, petit chou!" hennes favoritbakelse och smeknamn på hemmaplan. Andra gången gjorde hon ett besök i Haag 2003 tillsammans med sin storasyster för att hälsa på under invigningen av kanalbåtfarten "Ooievaart" som min vän Chris hjälpte till att starta upp. Sist var 2005 i Namur då hon spelade med sitt Polska hemmalag från Gdynia. Hon var intelligent, kunde minst fem språk och hon var en väldigt vänlig och trevlig person. Många kommer att sakna henne, jag med.


Margo was a Polish basketballstar measuring 2.18 / 7'2 who passed away today in the aftermaths of a heartattack. She is leaving behind two small children, husband and family. I got to meet her a few times and then got to look up to a woman a lot taller than myself. The first time was during the EM in Katowice in Poland 1999. I will never forget when she was pushed, fell on the floor and it took a while before she was able to stand up again. The whole sportshall started shouting "petit chou, petit chou!" her favourite pastry and her nickname in Poland. The second time she made a visit in the Hague 2003 together with her big sister to join in the inauguration of the canaltours "Ooievaart" which my friend Chris helped starting up. Last was in 2005 in Namur when she played with her Polish team from Gdynia. She was intelligent, she knew at least five languages and she was someone very friendly and polite. A lot of people will miss her, me too.



Framtid och nutid

(Translation to English below)

För drygt en vecka sedan på fredagskvällen såg jag en thriller.
Dumt gjort.

Jag hade varit nyfiken på den en lång tid från det att den var på bio. Nu såg jag DVDn och köpte den: "The Road". Det är en film om ett framtida samhälle där civilizationen har kapsejsat, naturen är mer eller mindre död och en far och hans son försöker ta sig över USA mot havet och sedan söderöver där de tror att det är varmare. Hela filmen är kall och grå och skrämmande. De är mycket försiktiga men möter ändå band med kringdrivande kannibaler som skjuter eller fångar andra människor för att äta upp dem. Hungern är som ni kan förstå fruktansvärd. Fadern spelas av Viggo Mortensen. Kannibalerna var skrämmande nog, men egentligen grep mig hela konceptet och jag kände mig nedstämd under flera dagar efteråt. En riktigt deprimerande dystopi. Jag tänkte mycket på vad det är som får oss att förbli mänskliga i den positiva bemärkelsen, där vi bryr oss om inte bara dem vi känner utan också orkar visa solidaritet och medmänsklighet med dem som vi inte känner? Hur delar man med sig när man svälter?

Nu kanske ni tycker att jag drar för stora växlar på bara en futtig film, men detta är inte bara möjligt, liknande situationer (bortsett från kannibalism) sker varje dag runt om på jorden i krigszoner eller områden som drabbats av jordbävning och översvämning. Nyligen läste jag att 925 miljoner människor i världen lider av hunger, detta fastän det fortfarande produceras tillräckligt med mat, men den kommer inte alla tillgodo. Detta i en värld där himlen är blå, solen skiner, naturen fungerar än så länge någorlunda som den ska (torkan i Ryssland har förstört deras skörd, men på andra ställen i världen har man kunnat skörda) och det finns än så länge fungerande regeringar och infrastrukturer.

Varje dag går jag förbi tiggarna i tunnelbanegången i Bryssel och jag undrar varför de aldrig blir hjälpta av någon socialkonsulent, varför människor i vårt rika samhälle tillåts att falla ner på bottnen och dö ute på gatorna i vinterkylan. Staten kan faktiskt inte ta hand om allting, kyrkan gör så gott den kan - var börjar och slutar vår egen medmänsklighet?

Men jag har en del idéer vad jag skulle vilja göra för att "gör skillnad" och jag började med en av dem ca två veckor innan jag såg filmen. Jag vill inte säga något om det här innan det är avslutat, men när det väl blir avslutat kommer jag att skriva om det även här i bloggen.

För jag är tack och lov inte ensam, vi är många som faktiskt vill göra något. Dagen efter kom vår vän Betty över på middag och med sig hade hon en kort dokumentär om slummen utanför Nairobi, "Kibera", en av världens största. Så underligt som det kanske låter kändes det bra att se den filmen efter skräckfilmen dagen innan. En av människorna där jobbar som telecom-ingenjör och skulle för länge sedan ha kunnat flytta till ett "riktigt" bostadsområde, men har valt att stanna kvar. Han har köpt mark och där byggt en skola för unga kvinnor som vill fortsätta sin utbildning efter grundskolan. Grundskolan (åtta år) i Kenya är gratis, men efter det måste man betala för skolgången och det har förstås invånare i slummen inte råd med. Undervisningen sköts av frivilliga lärare som inte alltid kan bli betalda, den här ingenjören gör så gott han kan med den relativt goda lön som han får.

Så istället för att ta tre steg tillbaka och retirera från vad som ter sig som en omöjlig situation har denne man tagit ett litet steg framåt och börjat bygga på ngt som inger hopp.

Dagen efter skräck-filmen sken solen och jag tog detta fotografiet:

Det finns så mycket att vara tacksam för. Idag regnar det och himlen är grå men jag tittar på fotografier likt detta och färgerna fyller mitt hjärta med energi.


Detta att kunna leva i nuet är något som nutidsmänniskan har svårt med. Inte försjunka för länge i det som har varit eller oroa sig konstant för det som kanske kommer, men att vara helt och hållet i det som är nu. För ett år sedan läste jag Eckhart Tolles bok "The power of now", mycket inspirerande. Jag tror den har hjälpt mig en bit på vägen, men färdighet kräver övning och jag är inte mycket för att sitta ner och meditera. Av och till - särskilt när jag pendlar eller reser försöker jag att inte göra någonting. Inte läsa och fylla huvudet med ytterliggare ord, utan faktiskt vara slappna av och betrakta vad som sker runtomkring mig. Att stänga av tankarna lyckas jag inte med ännu - det kräver något mer fysiskt som t.ex. när jag spelar flöjt eller går och simmar.

Om drygt en timme kommer massor med människor att samlas hos hästbonden Stig-Anders Svensson i Råskog, Småland. Det är en person som verkligen lever i nuet. Djurskyddsmyndigheten har beslutat att hans hästar missköts, baserat på en rapport från April när en av dem var halt. Tre månader senare var kontrollen prickfri men det räknas inte, tydligen räknas inte heller att han har fått ett stort uppbåd av hjälp och stöd. Klockan tolv hålls en manifestation på hans gård för att beslutet ska rivas upp och han ska få behålla sina hästar. Han kommer förstås att överklaga, men tyvärr får inte hästarna förbli hos honom under överklagningstiden - i normla fall en rimlig lag för att skydda misskötta djur, men i hans fall blir det helt fel. Hästarna (tre stycken jättefina Ardennerston) är inte alls misskötta och han lever med dem i full symbios, skötande ett hästjordbruk med urgamla metoder från början av nittionhundratalet! Han är så unik att han borde få lön från staten för den kulturgärning har gör tycker jag.

Men Stig-Anders vill nog inte det. Han vill leva i lugn och ro som han alltid har gjort tillsammans med sina hästar, arbetande i ett strävsamt tempo som skulle få en modern traktorsbonde att gå nipprig. Han blev känd genom dokumentärfilmen "Hästmannen"  2006 och sedan dess får han ofta och regelbundet besök av nyfikna. Via en av sina vänner hälsar han att alla är välkomna, men att han helst ser att folk kommer och arbetar tillsammans med honom enligt hans gamla metoder och inte springer ivägen med (film)kameror, dem har han fått nog av. 

Här är en länk till en bit film på youtube  http://www.youtube.com/watch?v=S9Bf5W7uzkg

hemsidan  http://www.hastmannen.com/

och en blogg för att hjälpa honom under de här svåra veckorna  http://bit.ly/dcyWcL

Facebookgruppen har i skrivande stund  5738 personer anmälda  http://bit.ly/biXiZQ


Nu (ha!) ska jag strax avsluta detta blogginlägg,
fixa översättningen till engelska och lägga ut några länkar.

Ha en trevlig vecka!
Josephine


English
----------
Just over a week ago on the Friday night, I saw a thriller.
Stupid thing to do.

I had been curious about it a long time from when it was at the cinema. Now I saw the DVD in the supermarket and I bought it: "The Road". It is a film about a future society where civilization has capsized, nature is more or less dead and a father and his son are trying to cross the United States towards the sea and then towards the south hoping it will be warmer there. The whole film is cold and gray and scary. They are very cautious but still encounter loitering cannibals who shoot or capture other people to eat them. The hunger is as you can understand terrible. The father is played by Viggo Mortensen. The cannibals were scary enough, but what really grabbed me was the whole concept and I felt down for several days afterwards. A really depressing dystopia. I thought a lot about what it is that makes us remain human in the positive sense, when we care about not only those we know but also are able show solidarity and compassion with those we do not know? How do you share when you are starving?

Now you may think that I draw too much on just one measly movie, but this is not only a possible future, similar situations (except cannibalism) exist every day around the globe in the war zones or areas hit by earthquakes and floods. Recently I read that 925 million people worldwide suffer from hunger, although there is still enough of food produced, but it is not shared. This in a world where the sky is blue, the sun is shining, nature works so far almost as it should (the drought in Russia have destroyed their harvests, but elsewhere in the world they have been able to harvest) and there is as yet functioning governments and infrastructures.

Every day I walk past the beggars in the subway tunnel in Brussels and I wonder why they are never helped by any socialworker, why people in our rich society are allowed to fall onto the bottom and die on the streets in the winter cold. The state can not actually take care of everything, the church is doing the best it can - where do our own humanity start and where does it stop?

But I have some ideas what I would like to do to "make a difference" and I started with one of them about two weeks before I saw the movie. I do not want to say anything about this before it is finished, but once it gets completed, I will write about it here in the blog.

I am thankfully not alone, many of us actually want to do something. The day after, our friend Betty came over for dinner and brought with her a short documentary about the slums outside Nairobi, "Kibera, one of the world's largest. As strange as it may sound, it felt good to see this movie after the horror movie the day before. One of the people there was working as a telecom engineer and would long ago have been able to move to a "real" neighborhood, but he choosed to stay. He bought land and there he built a school for young women who wish to continue their education after primary school. Primary school (eight years) in Kenya is free, but after that you have to pay for school and inhabitants of the slums can not afford that. The courses are run by volunteer teachers who can not always get paid, but this engineer is doing the best he can with the relatively good pay he has.

So instead of taking three steps back and retreat from what seems like an impossible situation, this man took a small step forward and started building on something that gives hope.

The day after the horror-movie the sun was shining and I took this photograph:



There is so much to be thankful for. Today it is raining and the sky is grey, but I look at photos like this and the colors fill my heart with energy.

This thing to be able to live in the present, is something that modern man has difficulty with. Not sinking too long in what has past or worry constantly about what may come, but to be entirely in what is now. A year ago I read Eckhart Tolle's book "The Power of Now", very inspiring. I think it has helped me in some ways, but the skill requires practice and I'm not much for sitting down and meditating. From time to time - especially when I travel, I try to do nothing. Not to read and fill my head with additional words and information, but to relax and watch what happens around me. How to succeed to get out of the thoughts, I don't know, but in my case it requires something more physical such as when I play the flute or go swimming.


In
about one hour, lots of people will gather by the farm of "horse-farmer" Stig-Anders Svensson at Råskog, Småland. This is one person who actually lives in the present. Animal Welfare Agency have decided that his horses are poorly managed, according to a report from April, when one of them had a problem with the leg. Three months later, another control was without any remarks but it didn't count, apparently neither that he has received a lot of help and support the last months. At midday, there will be a demonstration in his yard in the hope the decision will be torn up and he will get to keep his horses. He will of course make an appeal against the decision, but unfortunately the horses may not remain with him during the time of the appeal. In normal circumstances this is a reasonable law to protect abused animals, but in his case, it will be completely wrong. The horses (three gorgeous Ardennes) are by no means neglected, and he lives with them in full symbiosis, attending to a horse farm with ancient practices from the beginning of the 20th century! He is so unique that he should receive a salary from the state for keeping the cultural heritage alive, in my opinion.

But Stig-Anders would probably not like it. He wants to live in peace and quietness as he always has done with his horses, working in a strenuous pace that would have a modern tractor farmer to go insane. *grin* He became famous by the documentary film "Hästmannen" (the Horseman) in 2006 and since then, he regularly and frequently gets visits by curious tourists. Through one of his friends he sends the greeting that everyone is welcome, but he prefers to see that people come and work with him in his old ways and not just stand beside or in the way with the cameras, those he has had enough of.

Here are a couple of nice links:

A part of the film on youtube:  http://www.youtube.com/watch?v=S9Bf5W7uzkg

Homepage:   http://www.hastmannen.com/

a blog to help and support him during these difficult weeks:  http://bit.ly/dcyWcL

And the Facebook-group have in this moment 5738 members:   http://bit.ly/biXiZQ

Now (ha!) I'll just finish this blog post,
fix translation into English and post some links.

Have a nice week!
Josephine


Tänder



Inspirerad av att både Bloggblads barnbarn tappat en av sina framtänder och att Jeez förstfödde nu vickar på en av sina kom jag att tänka på detta gamla skolfoto taget i första klass. (1980)  En av killarna skrattar högt och även han hade tappat sina framtänder. Kanske det var någon mer i klassen, men isåfall visade de inte upp det på fototgrafiet.

Jag har en diger tandhistoria att skryta(?) med. Min pappa har haft en extra hörntand som kom upp i fyrtioårsåldern, men annars är det svårt att veta från vem eller hur det egentligen kommit sig att både jag och min bror har haft extra tänder. Jag har rekordet med fem extra tänder plus "jox", varav två extra framtänder, vilka mer var som två tomma skal som opererades bort, kanske precis innan detta foto? Jag kommer inte ihåg exakt när längre. Långt senare efter att mina riktiga undre framtänder kommit på plats kom det upp två stycken till bakom dem! (som tandläkaren drog ut) 

När jag var ca 13(?) röntgades hela min munhåla med en apparat som snurrade runt huvudet. Jag tror det var i Jönköping. Då upptäcktes lite alla möjliga roliga småtänder och utskott runt kindtänderna så det blev en operation där det hamrades och mejslades för att få ordning i kaoset.




Därefter blev det en "plastgom" fast inte lika färgglad och fin som dessa...  Under måltiderna fick jag ta ut den och lägga den i en burk som var lika stor som en snusdosa. Jag hade den i byxfickan (väskan drog jag ju inte med mig överallt i skolan) vilket gjorde att efter ett tag blev jeansen nötta efter den där burken och så blev man retad för det också ovanpå allt det andra.

"Järnvägsräls" och spännbåge under natten fick jag också utstå. Bågen för att bredda bettet så mycket som möjligt och det fungerade bra, men metallhyllsorna runt kindtänderna där bak var svåra att hålla rena så de tänderna har fått många lagningar genom åren efter det.

En av knepigheterna var att lära om flöjtspelandet med "rälsen" och senare när den var borta så blev det på nytt en omställning. Ändå är det betydligt lättare än för dem som t.ex. spelar trumpet samtidigt som de får sina tänder reglerade. Roligt var det inte, men jag stod ut med det eftersom jag annars skulle få problem med mitt smala bett och mina tänder som vuxen . Och det som en gång var en antydning till hartänder som stack ut sitter nu snyggt instoppade i en nästan perfekt tandrad. 

Nästan? för ca tio år sen kom det plötsligt ut en liten eftersläntrare längst bak uppe till vänster. En extratand till! (nr.5) Min dåvarnade tandläkare ville inte dra ut den för hon tyckte att den var "söt".  Men den har onekligen skjutit min ena hörntand aningen frammåt, fast det syns egentligen bara om man ser efter.

Trots eller tack vare min gedigna tandhistoria har jag inte tillstymmelse till tandläkarskräck vilket kommer väl till pass de två gånger per år jag tittar in, putsar bort tandsten och lagar hål. (ibland) Ett tandläkarbesök om året är ett måste och har man kassa tänder blir det ett måste med två gånger/år eller mer...  Patrick gick inte på sju år och fick jätteproblem. Inte för att han inte hade råd utan för att han stoppade huvudet i sanden...

Till alla dem som inte har råd med tandläkaren har jag bara ett råd: spara. Gå i tid innan det blir sju resor värre! Och om ni har familj - spara tillsammans och be syskon och barn att hjälpa till med en slant. Kolla med någon organisation om det kanske finns hjälp att få? I värsta fall kan man alltid få tandproteser även för ett par enstaka framtänder så att du vågar öppna munnen bland folk igen.


Josephine

Läs även andra bloggares åsikter om tänder, tandreglering, ordontologi, tandläkare, löständer


Några av mina fantastiska kollegor!/ Collegues! :-)
















































Aren't they just great?

*big smile*
Josephine

till minnet av Mette

Min vän Mette dog i början av Januari.
Jag fick veta igår när jag läste om hennes begravning på Bloggblads blogg. Hon halkade i badkaret, slog i huvudet och dog. En död lika snöplig och absurd som något hon själv hade kunnat skriva i en av sina svarta galghumoristiska noveller.

Vi är flera som nu går till hennes blogg och läser. Söker kontakt med varandra och med hennes familj. Klamrande fast, gripande efter ord... efter det som var hon, det som finns kvar. Men nu är det försent... Varför ringde jag inte? skrev mera? bara tog ett flyg över en helg och hälsade på?

Jag kan inte ens komma ihåg när jag sist träffade henne, men det måste ha varit säkert tio år sedan och jag tror att det var i Lund. Vi studerade samtidigt i Växjö 1992-1993. Då bodde hon i ett hus på landet i Skåne med pojkvän och taxen Bettan. Sen fick de inbrott där, tjuvarna dödade en av katterna (eller om det var två?), hennes kille gjorde slut och hon flyttade till Malmö.

Under flera år hade vi ingen kontakt, det rann ut i sanden som hon skrev till mig. Ibland bara blir det så... oföretagsamhet, andra händelser och projekt i livet, andra kontakter... man är väl inte mindre vänner för det?

Och så 2005 när jag började att blogga så hittade jag plötsligt hennes blogg! Ett kärt återseende för båda av oss. :-) Många mejl under 2006, några under 2007 och 2008 också. Och vanliga brev - snailmail. Hon sålde smycken ett tag (Magicas Skrin) och hon skickade mig ett armband med giraffer som hon hade gjort. Skrivarcirkeln som jag höll igång ett tag var hon också aktiv i. Vi älskar båda att skriva.

Ord, bilder, minnen... hennes hesa röst (kedjerökare) och hennes unika skratt, båda kommer tillbaka till mig så tydligt, nästan kristallklart... medan hennes ansikte och minspel är mera vaga.

Åh Mette, jag kommer att sakna dig. Dina underfundiga blogg-texter och dina vänliga mejl. Och att aldrig mer få träffa dig.

*kram*
Josephine


Läs även andra bloggares åsikter om död, kärlek, saknad, vänner

Nu är det klippt!



Bortsett från att mobilkameran förvandlar min näsa till groteskt stor form (det behövs en riktigt kamera med en riktigt lins för att återge ett ansikte rakt framifrån korrekt) - Vad tycker ni?

Det var tretton år sedan (1995) som jag hade såhär kortklippt!  Med lite spray och fön blir det rena 60-tals kapseln. :-)  Patricks syster sa det bäst: "Ju äldre man blir desto yngre frisyrer skaffar man sig!"

*lol*
Josephine  :-D

PS. borde jag plocka ögonbrynen eller inte? ju längre jag hållt på med foto'n desto mer funderar jag på att prova det åtminstonde en gång...  annars har jag alltid tyckt att just ögonbryn är ju det som ger personlig karaktär?...och mina är inte överdrivet fula på något vis.  Jag tycker det ser sååå fult ut med dem som plockar dem för mycket och sedan fyller i med penna. Fult och onödigt.


Det senaste halvåret

Inspirerad av Sandra ska jag försöka lista bra saker jag gjort det senaste halvåret...

Faktiskt svårt - jag lutar ofta åt det negativa hållet när det gäller egna meriter... ser lättare det som saknas än det som finns.

1. Skaffat nytt jobb
2. Flyttat ihop med Patrick
3. Följt tre stycken jobb-träningar
4. Hjälpt till med renoveringen (pågående)
5. Simmat regelbundet (kommer snart att sätta igång igen när det mest intensiva av renoveringen är förbi.)
6. Kört bil (faktiskt, tät stadstrafik är inte min bit :-(
7. Skrivit till mina gamla städtanter och gubbar (och fått svar :-)
8. Tittat på franska filmer (utan textning!) och övat min franska..
9. Gjort fläderblomssaft.


t.ex. Det finns nog mera om jag tänker efter länge.

Josephine ;-)

Vitt, vitt, vitt!

Det kom lite snö här....  först ett tunt täcke på fredagskvällen, sen ett på söndagskvällen men dagen, kvällen och natten till tisdagen kom det ganska mycket. Hela fyra cm låg det utanför huset på morgonen!

image641

Detta är granen på baksidan, snötäcket på bilarna på framsidan var ännu mer imponerande men då hade jag bråttom till tunnelbanan så det fick va'....  På eftermiddagen hade alltsammans smält bort. De har inte haft såhär mycket snö i Bryssel under påsktid på 57 år!


image642

I Mechelen låg det bara två centimeter... på sin höjd.


image643

och som inte detta var nog så har vi varit i målartagen under söndagen och måndagen. Innertaket ligger på 285cm såhär går jag för en gångs skull bet när jag vill sätta händerna i taket!  ha ha  (vilket annars lyckas hyffsat bra på de flesta andra ställen....  ;-)

och för den som tål det - blåtiran är du uppdaterad med bildbevis!

Tilläggas bör att jag ser helt normal ut sedan ett par veckor så detta var för ett tag sen..

Fler foto'n på G!
(Men nu är jag ap-trött.)

CS!
Josephine :-)

Värkande muskler och en blåtira

Så har vi flyttat 95 procent av allt som var i mitt rum.
Vi fyllde en skåpbil på nio kubik och ändå får vi åka nästa helg igen!
Familje-gener säger Patrick...
(vi är ena hopplösa ekorrar i min familj)
Muskler värker på en massa lustiga ställen där jag inte trodde att jag hade några mer än skinn och ben och mina biceps måste ha svällt till det dubbla.. (önsketänkande jo jo...)

Patrick verkar nu äntligen se det som jag har undrat hela tiden, nämnligen - hur vi ska få plats med allt egentligen - trots att han har 160kvm så är det ju inga tomma kvadratmeter ändå. Fast finns det tid finns det råd, en hel del kommer att gallras bort, möbleras om, skåp och hyllor köpas in och inte minst - de kvarvarande renoveringarna kommer äntligen att bli avslutade i år, fattas bra annat...
Hans ex. (jättemysig tjej!) uttryckte sin beundran att jag lyckats få honom att köpa en tvättmaskin, då hon tydligen efter att den förra gått sönder gick och tvättade i kvarterets tvätteri under flera år!

Blåtiran fick jag när jag envisades likt en sentida don Quichote med att nonchalera en markis. Det tyckte den inte om utan den klippte till mig med berått mod intill mitt högra öga. Jag är mycket glad att min skyddsängel ändå är så pass tålmodig att hon såg till att det blev just där och inte i ögat. De förskräckta pensionärerna som bodde där försäkrade mig att det inte blödde, men på min anmärkning att enligt lag ska kanten på markiser vara MinsT två meter över gatunivå!!! sa tanten att jag var ju så lång....
Grrrrr... som om hon aldrig lagt märke till att det finns en massa tvåmetersholländare i Haag??

Jag tog kort, men min dator är fortfarande inte uppe så bildbeviset på mitt boxer-face kommer senare...

tur att inte mina kunder kan se mig över telefonen... jag är inte riktigt "business"-presentabel just nu.

*grin*
Josephine

trappspring

blev det en hel del denna eftermiddagen.

Vi akte for ett par timmar till Haag och plockade med oss lite av det ena och det andra. Sa jag har rensat ut mina koksgrejor. Fy sjutton vad mycket konstiga kryddor och teer och annat jox jag har som jag aldrig använder! maste slänga!! samt mina badrumsgrejor, dator, printer+scanner+kopiator (i ett), skärm, tangentbord, ordbocker, kläder, regnkläder, stovlar, strykjärn, strykbord, torkställning m.m. bilen blev i alla fall full.

Eftersom jag bor pa tredje vaningen (pa hollandska raknar man bottenvaning, forsta vaning och andra vaningen..) sa har jag tva trappor att springa upp och ner. Svettigt! och da var detta inte den "stora" flytten med alla mobler?...

Hur som helst - nu har jag i alla fall ett par snygga blusar for nästa vecka. Slut pa hemtjänst-slarvet, nu ska man va' "kontorsklädd" = fiiint klädd! (det vette sjutton... men vi far väl se... ;-)

*knuffel* (holländska for kram)
Josephine

Kinesiska blev Miss World 2007

image621

Nederländska deltagaren kom inte med på prislistan.

Fröken Kina är den vackraste kvinnan i världen. Den 23-åriga kinesiskan Zhang Zilin vann på lördagskvällen Miss World-tävlingen 2007 i Sanya i Kina. Melissa Sneekes, den Nederländska deltagaren kom inte på prislistan. Nummer två blev miss Angola och på tredje plats slutade miss Mexico. Zhang var med sina 1.82 meter den längsta av drygt hundra deltagare. Hon sa att hon som miss World vill engagera sig för dem som har det mindre bra.
---------------------

Själv tycker jag inte att hon kommer 100% till sin rätt på det här foto't. Hon ser ut som om hon fryser... Jag har sett asiatiska kvinnor som är betydligt vackrare, men tycke och smak?

Värt att notera är att de verkligen inte har några speciellt långa tävlingsdeltagare! Var dörrposterna för låga eller?...(ha ha) Just därför är det festligt att den längsta var från Kina, landet som är känt för sin korta befolkning i de sydliga provinserna.

Josephine (som är ännu mera benmager om armarna ;-)


Läs även andra bloggares åsikter om Miss World, Kina, Zhang Zilin

En vakthistoria

Mette nämnde Sjödin-Butt's förening, vilket fick mig att tänka på en av mina vakthistorier (vi har väl alla några på lager?)

Och efter att ha skrivit en hel bloggpost i hennes kommentarsfält skopar jag över den hit istället:

Sjödins vakthistoria på Crazy Horse får mig att tänka på den gången jag och Mo. och Pa. inte blev insläppta på ett ställe på Plein. (i Haag)(om nu ngn skulle ha missat det ;-)

Jag frågade vakten varför? och han ignorerade mig TotALT! det är nått jag har mycket svårt för att ta - ignorering (och även att ignorerar andra, men jag jobbar på det...) Så jag stod där huvudet högre framför den där bullige vakten med sin bulliga svarta jacka medan han försökte verka cool inför sina kollegor som helt klart flinade åt honom inne på puben. Han tittade bort medan jag överröste honom med ett allt högljuddare - men va sjutton tala åtminstonde om VarföR?!? (undet tiden fick andra besökare gå in)

Mo. njöt helt klart av situationen som hon tyckte såg skrattretaden ut, jag var ju inte ett dugg imponerad eller respektfull inför hans muskulösa (under jackan?) och strikta vaktuppsyn...

Efteråt fick jag veta att han hade stoppat henne från att gå in genom att resolut lägga armen om hennes midja och skjuta tillbaka henne. Varpå hon sarkastiskt sagt - "Vad håller du på med? "lul!" (=kuk)

och även jag började skratta - inte kan en "cool" vakt förklara för en otroligt lång kvinna som står framför (och över) honom att han just blivit förolämpad av en liten (Mo är 165cm) kvinna och därför vägrar släppa in oss allihop... bara det hade ju blivit en förolämpning i sig mot hans "coolness". *lol*

*grin*
Josephine ;-)

ps. Min pappa jobbade många år som ordningsvakt. Han var känd som vakten med "de snälla ögonen". Ynglingar som inte skötte sig brukade skärpa till sig när han sa till dem. Han var inte ett dugg macho, men hade ett naturligt sätt att få dem att ändå nyktra till. Och hans längd hjälpte ju till litegrand ;-)

Alana

Ett av hennes fans (hon har ett antal runtom jorden!) har lagt upp två klipp från ett brittisk TV-program som sändes i tisdags. Alana är 210cm lång. Vi gjorde en session tillsammans in januari 2004 för Kaikura.



På jakt efter en brudklänning, så romantiskt!



*ler*
Josephine

ondska?

image411

Utan TV och med sporadiskt nyhetsläsande fick jag se nyheten om massakern på Virginia Tech först idag. På DN läser jag samtidigt om fruktansvärda bombdåd med 170 döda i Irak. Så många döda, men kriget i Irak berör mig inte på samma sätt. Krig är krig, medan studenter som sitter i ett klassrum egentligen inte borde riskera någonting där de befinner sig. När ska USA ändra sina vapenlagar? När ska ensamvargar tas på allvar? När kommer vi att se varandra istället för förbi varandra?

Vi sitter här och känner oss så trygga och präktiga,
men gränsen mellan normalitet och vansinne är diffus.

När händelser likt denna inträffar undrar jag
om inte ondska verkligen är något fysiskt som nästan kan tas på.

Släck inte ljuset,
bli aldrig likgiltig.


Josephine


Andra bloggar om: Virginia tech, massaker, Blackburg, ensamvarg, ondska

Höna

Höna

En av mina gamla tanter (som jag städar hos) har under massor med år haft höns, de senaste åren dock endast en gammal avdankad tupp. Men så i förra veckan erbjöd sig hennes son att ta hand om en höna som mobbades av de andra hönsen i en annan familj. Så nu har tuppen på gamla da'r fått sällskap!

höna

Visst är hon sötsöt?

höna3


Det ska mycket till innan man kokar soppa på en så söt höna...

*ler*
Josephine (ej vegetarian ;-)

Andra bloggar om: höns, höna, tupp

För lång för bussen?

DeepEdition mejlade mig en länk till Expressen;

"Josephine är för lång för bussen"

ha ha! jodå - det stämmer på sätt och vis, och spårvagnarna här i Haag är rena skämtet när det gäller benutrymme! Byggda för folk med max en meter långa ben (upp till höften) - max.

Fast i denna Josephinens fall handlade det om en bussschaufför som tvingade henne att gå av bussen eftersom han inte kunde se bak i bussen pga henne! jisses....

Daily Mail

Men... hrm hrm hrm... jag tror minsan att Expressens journalister får kolla upp ordentligt hur långt 5 fot 11 tum EGEntligeN är! Det är ABsoluT inga 2 meter 1 centimeter i alla fall! (klantarslen) utan "bara" 180cm.

*skakar på huvudet*
Josephine 6 fot 3/4 tum, för det mesta avrundat till 6'6 vilket är 198cm

Uppdatering - ha ha! nu har de ändrat! ca 30min efter att jag läste det ;-)

Tysk Dokumentär

Blev uppmärksammad på att vi faktiskt är med i en liten sekvens!
(Efter nio minuter! mata fram :)

You tube Tysk TV dokumentär

Från vårt senaste diskobesök i Juni.

Grosse Leute

*ler*
Josephine

Hälsningar från knäet

knä


Igår fick jag ta av bandaget och fram tittade två ögon!

När jag sitter ner ser man inte hur svullet det är, men när jag står upp! oj, oj... jag kan böja på det drygt nittio grader innan det börjar strama, men jag kan inte belasta det någonting när det är minsta lilla böjt, inte ännu. Därför går det evinnerligen långsamt i trappan... höger ben rakt utsträckt och ett stag i taget. Jag som är van att kliva uppför och nerför trappan i fem kliv... Annars sitter jag mest still. Utomhus (i lördags och igår, men inte idag) använder jag kryckorna. Idag har det ändå varit skitväder, men imorgon är solchans utlovad.

bibl


Sjukhusbibliotekarien gjorde en rond in på min avdelning på onsdagsmorgonen. Hon är den enda bibliotekarien från Haags kommunala bibliotek som arbetar på ett sjukhus i Haag (och här finns flera stycken sjukhus). Alla de andra drivs av entusiaster och biblioteksvänner dvs. obetalda frivilliga. MCH Westeinde är det enda sjukhuset som betalar för sin bibliotekarie. De anser kanske att utgiften är tillräckligt liten och försvarbar i förhållande till resten av budgeten? Och hon är definitivt en av dessa som lever för sitt jobb! Poserade glatt. :-)

För övrigt fick jag 257 poäng senaste försöket på DNs "ord på ord" vilket gav en femtonde plats (men snart halkar jag ner). Konsten är att komma på många och långa ord... jag fick till två: "träbock" och k-ået blev början till "kylare". Spelet accepterar inte bestämd form, pluralis, presens, imperfekt och en massa annat, däremot alla möjliga konstiga småord? såsom "hu!", "je" och "åga" - vad är det? åga... är det en ejderhona? Hannen kallas för guding, ågan har jag för mig är honan...*kollar* Nehej, det är en "åda" som är en ejderhona.
---------------------------
Betr. ÅGA, se utdrag ur SAOL

åga el. 4aga s. oböjl.;
i uttr. ligga på åga el. aga ligga och vara orolig att inte vakna i rätt tid
----------------------

Aha. Ja det behöver jag ju inte oroa mig för just nu... *ler*

Vad mera?
Nyligen tittade jag till "Embryo" efter att inte ha varit där på ett bra tag. Och jag trillade nästan av stolen! inte nog med att han nu är på jordenruntresa och därmed ligger bloggen still, hans skapare har avslöjat sig! och det är ingen mindre än Magnus Carlbring, poeten som fick VIs litteraturpris 1999. En av de få diktsamlingar "Sånger från E4:ans avfart" som jag kommit mig för att låna på bibblan och läsa.

Jag minns dikterna som begripliga, eteriska och ett härligt nyskapande språk... något med håret som flöt ut som svart asfalt... (fast inte skrivet exakt så förstås).

Jo, det var väl allt just nu.
Säg till om du lyckas ta fler poäng än mig i ord på ord!

*grin*
Josephine

Tidigare inlägg
RSS 2.0