Stunder av lugn / Moments of serenity

 
 

Stunder av lugn / Moments of serenity
--------------------------------------

Det känns som om de kommer oftare nu, eller så lägger jag kanske större betydelse vi dem,
dessa ögonblick när jag blir helt lugn.
Inga begär, ingen längtan, ingen oro över det som var, inga planer på det som ska komma,
inga tankar som jagar runt runt och runt, jag bara är. Det där vilddjuret som annars alltid snor runt som en vild katt bara lägger sig ner och spinner.


Det är oerhört vilsamt, skönt, befriande. Det finns de som når fram till det genom meditation och

bön, men för mig har det varit mer slumpartade händelser som kommit vid speciella tilfällen.
När Mariekes lille nyfödde Joah kravlade uppåt på mitt bröst eller som på skärtorsdagens kväll

när jag satt i det tomma koret. Altaret, korset och dopfunten hade tagits bort och på golvet låg istället ett stort svart järnkors. Lokalen låg i mörker bara upplyst av gatulamporna utifrån och där fanns en kraft i en symbolik som jag inte hade varit med om förut. Allting kändes så ytterligt rent och tydligt - ett tomt golv, ett stort tungt kors och ett inre rum som öppnades.

Patrick hade följt med upp för att provspela lite på det stora pianot. Han improviserade mjukt,

klassiskt och musiken svepte in och förstärkte det som redan fanns, en känsla av serenitet.

Jag njöt av varje ögonblick och jag var totalt närvarande, tacksam över vår tvåsamhet, tacksam

för att vi fick bara där.

Det hade mycket väl kunnat vara på en helt annan plats, under helt andra omständigheter

och det hade kunnat ha med något helt annat att göra än med ett kors och dess symbolik.
Nu råkade det falla sig så att det blev just det, där och då.
Imorgon kanske det blir någonting helt annat.


-------------------------------------------------

It feels like it is happening more often now, or perhaps it is me putting more importance to them,
these moments when I really relax and feel calm.
No desires, no longing, no worries about what was, no plans for what is coming,

no thoughts running around, around and around, I just am. That wild animal which earlier

was tearing around like a wild cat just lays down and start purring.


It's so immensely resting, nice, liberating. There are those who reach this stadium through

meditation and prayer, but for me it has been more coincidental events which arrived

at special moments. Like when Mariekes newborn son Joah was crawling up on my chest

or like yesterday evening when I was sitting in the empty chancel. The altar, the cross

and the funt had been removed and on the floor layed instead a large black ironcross.

The room was in darkness only lit by the streetlanterns from the outside and there was a power

in a symblism I had not experienced before. Everything was so clear and sharp - an empty floor, 

a large heavy cross and an inner room which opened.

 

Patrick hade followed me up to play on the big piano. He improvised softly in a classical tune

and the music confirmed and strengthened what was already there, a feeling of serenity.

I savoured every moment and I was totally and utterly there, grateful we were together,

grateful to be there.

 

It could have been on a total other place, under complete other circumstances and it

could have been about something totally different than a cross and its symbolism.

Now it happend to be right there and then.
Tomorrow it might be on a very different place.


//Josephine


En märklig dröm / A strange dream

(for English scroll down)
 
   En märklig dröm...  Patrick säger att han har något att visa mig och tar mig till ett ställe som heter "flickornas marknad", men det är inte någon vanlig marknad utan ett ställe där småflickor säljs till den som vill betala. Och jag passerar ett kadaver där huvudet lossnat, otäckt. Och jag upptäcker att de ligger där inbäddade i små högar av runda vita stenar bara skinn och ben med ljudlösa gapande munnar, uthungrade, svältande, döende. Och någon berättar för mig att de kommer hit på kvällen när solen har värmt upp stenarna och då bäddar de in sig i dem för att få lite värme men på morgonen har stenarna kallnat och de ligger där döda.
 
 
Jag har inte hittat någon bild som gör rättvisa åt min drömbild, grusplanen med rad efter rad med dessa små "gravhögar" med vita runda stenar som delvis täckte de svältdöende små flickorna. Därför låter jag er som läser forma er egen bild.
 
Ibland finns det saker som måste dö.... Jag kände ett visst mått av förtvivlan men jag kan inte säga att jag var ledsen eller orolig när jag vaknade... mer konfunderad och eftertänksam. Det finns så mycket som knyter an till symboliken - inte minns "flickan med svavelstickorna" av HC Andersen.
 
Sedan fick jag veta att på nyheterna någonstans har det visats en bild av döda barn/foster i Kina som låg på rygg med gapande munnar på en stor plan eller i en stor hall. Tillfälligheternas spel eller en glimt från ett kollektivt omedvetet? För den bilden såg jag aldrig. Däremot tänkte jag när jag vaknade på alla de flickfoster som aborteras bort i Kina och i Indien och jag tänkte på små flickor som blir sålda, misshandlade, våldtagna och behandlas värre än en hund. Flickor som föds men aldrig får leva, t.o.m. ogräset på våra gator har ett bättre liv än vad de har!
 
Och jag funderade på mina drömmar och mina förhoppningar, ibland förvandlas de till små hjälplösa flickor som försöker värma sig, förgäves. Det räcker med att vara född på fel plats och i fel tid...  att där inte finns någon som vill eller kan köpa henne, någon som är god och omtänksam, någon som tar sig tid. I verkligheten lämnas de svaga att dö efter att först ha livnärt sig under en mycket lång tid på de smulor som trillar ner från de välbeställdas bord.
 
En själens svältdöd, blir en hemlös död, blir en liten flickas död. Och mitt hjärta fortsätter att slå.
 
//Josephine
 
 
   A strange dream ... Patrick says he has something to show me and takes me to a place called "the girls 'market', but it is not an ordinary market, but a place where young girls are sold to those who want to pay. And I pass a carcass with the head loose, nasty. And I find that they are there embedded in small piles of round white stones just skin and bones with noiseless gaping mouths, starving, dying of starvation. And someone tells me they come here in the evening when the sun has heated the stones and then beds themselves into them to get a little heat but in the morning the rocks are cold and they lay there dead.

I couldn't find a picture that does justice to my dream image, gravel with row after row of these small "mounds" with white pebbles which partially covered the little girls dying of famine. Therefore, I let you form your own picture.
Sometimes there are things that need to die .... I felt a certain amount of despair, but I can not say I was sad or worried when I woke up ... more confused and pensive. There is so much that is linked to the symbolism - by example "the girl with the sulfur sticks" by Hans Christian Andersen.
 
Then I got to know that on the news somewhere there had been a picture of dead children / fetuses in China, lying on their back with gaping mouths on a big plane or in a large hall. A coincidence or a glimpse of a collective unconscious? Because I never saw that picture. However, I thought when I woke up on all the female fetuses which are aborted in China and in India and I thought of little girls who are sold, beaten, raped and treated worse than a dog. Girls who are born but never get to live, even the weeds on our streets have a better life than what they have!
And I thought about my dreams and my hopes, sometimes they become like small helpless girls who are trying to warm themselves, in vain. It is enough to be born in the wrong place and the wrong time ... that there is no one who would or could buy her, someone who is good and caring, someone who takes the time. In reality the weak are left to die after having lived for a very long time on the crumbles that fall from the table of the rich.

A soul dying of starvation, becomes the death of a homeless, becomes the death of a little girl. And my heart continues to beat.
 
//Josephine

Tillbaka till musiken / Back to the music

 
Efter dryft fem år är mitt flöjtspel minst sagt ringrostigt. Ingen stabil ton, ingen styrka, inga snabba grepp - det känns som någon har droppat en massa klister överallt i min kropp. Därför var det med den största förvåning som jag hörde mina kollegor ge mig den ena komplimangen efter den andra när de lyssnade på mixen som Andreas hade gjort efter vårt första jam tillsammans i förra veckan. Ikväll har vi avverkat ett jam till tillsammans med ytterliggare en kollega som spelar gitarr och bas. Nej, jag kan inte jamma.. jo jag försöker ändå eftersom det är så himla roligt! då och då sitter de - alla tonerna som hör till ett visst ackord... och om så bara en enda vill trilla dit, bara den kommer med rätt rytm så fungerar det hyffsat. Framför allt bara njuter jag. Njuter av att kunna spela musik igen tillsammans med likasinnade. Njuter av att frambringa de där tonerna som finns i bröstet. När jag spelar glömmer jag mina sorger, glömmer mig själv litegrand. Alla tankar far sin kos och bara tonerna och rytmerna finns där. Jag sjunker ner i ett långt Dmoll som i en gigantisk mjuk soffa och bara vilar där i vibrationen. Skit samma om det inte låter perfekt, det är en lisa för själen att få spela ett instrument.
 
 
After more than five years my fluteplaying is very rusty. No stable tune, no power, no quick fingering - it feels like someone have been dripping glue everywhere in my body. So imagine my surprise when one collegue after the other gave their compliments after they had heard a mix which Andreas had made from our first jam together last week. This evening we made another jam and this time together with a third collegue who plays guitar and base. No, I can not jam... yes I try anyway  because it's so immensely fun! now and then it works - all the tunes belonging to one chord are there - and if so only one single tune want to get out, if it only arrives at the right rythm it works ok. Mostly I just enjoy myself. I enjoy to play music again with friends. EnjoyinG to play those tunes I feel in my chest. When I play I forget my sorrows, forget myself a bit. All thoughts disappear and only the tunes and the rythms are there. I sink down in a long Dminor like into a gigantic soft sofa and I just relax there in the vibration. I don't care it doesn't sound perfect, it's a solace for the soul to play an instrument.
 
 
//Josephine  :-)

RSS 2.0