Ordlös onsdag




Mera ordlös onsdag hos   Nejma i Marocko


Josephine  :-)

Barntankar

Jag längtar efter att få ett barn.

Det börjar bli dags nu...  Jag har en älskande man som skulle bli en jättebra far. Ett fast jobb. En smula livserfarenhet... de gamla ursäkterna håller inte längre och de nya är till för att övervinnas.  En hälsokontroll ska göras, en del planerande för det sista renoverandet (för sjutton - med nio månader på sig ska det väl gå att få klart i tid?), spara pengar, läsa lite faktaböcker... gå med i ngn mammagrupp kanske...  prata med en präst (mitt barn ska döpas [punkt] och jag tror det får bli svenska kyrkan, Patrick har aldrig varit särskilt religiös, snudd på ateist. Hans pappa var humanist och hade långa intressanta diskussioner med byns präst. Hans mamma är engagerad i kyrkan av sociala skäl. Hon känner varenda kotte i Neupré och tio kilometers omnjed.

Och jag bävar...  har jag väntat för länge? Kommer kroppen att palla med? Psyket? Förhållandet? Tänk om...

* jag spyr nio månader i sträck och få läggas in med dropp?
* jag blir så trött och slö på jobbet att de sparkar mig i sjätte månaden?
* jag saknar tillräkligt med folsyra och järn och annat - trots extra intag och barnet blir
   missbildat?
* jag dör vid förlossningen? eller ännu värre barnet dör?
* jag får tvillingar? risken finns - på farmors och farfars håll finns flera och Patrick är själv
   tvilling = dubbelt att göra
* bebisen skriker varje natt tre månader i sträck?  (jag dör av sömnbrist...)
* min bröstmjölk inte räcker till eller försvinner efter tre veckor?
* eller jag får mjölkstockning?
* det slutar andas mitt i natten? (plötslig spädbarnsdöd)
* det inte fungerar att pendla ens med bil och jag måste säga upp mig och söka ett annat jobb i
   Bryssel? Hur många  arbetsgivare vill ha nyblivna morsor?...
* Patrick blir dålig och jag plötsligt har ett litet barn och en sjuk 50+ att ta hand om?
* jag snubblar och tappar barnet? (jag skulle hellre falla nerför en trappa med huvudet före om

   jag kunde skydda barnet med min kropp)
* det springer iväg i snabbköpet och ngn kidnappar det?
* Patrick glömmer att hämta barnet i tid på dagiset en gång för mycket så att de säger upp vår
   plats?
* det trillar ner i en kanal, damm, från en kaj och drunknar?
* ngn idiot kör mot rött när vi korsar gatan?
* jag blir distraherad av det när jag kör och det blir en trafikolycka?
* tänk om...tänk om... tänk om.....

* Tänk om det blir helt underbart att vara tre, se det lilla ansiktet, de pyttesmå fingrarna och se
   Patrick hålla i knyttet?

Jag bävar för det okända... inte för allt som kan gå fel... utan för om jag kan förändras. De säger att man växer in i det. Att ingen någonstans är riktigt förberedd på vad det är att bli förälder. Att det är himmel och helvete och allt däremellan. Att ingenting blir som man tänkt sig ändå men att allt löser sig...  och att man inte ska tänka efter utan bara dyka ner i det.

Sen finns det de som säger att de inte vill sätta barn till världen eftersom världen ser ut som den gör...  och? betyder det att hoppet är dött och borta? Att de inte längre tror på framtiden? på sig själva?  Om den personen hade sagt att hon eller han inte vill få barn eftersom de inte vill ta det ansvaret - det hade varit en ursäkt som jag hade kunnat godta, men att skylla på världsförhållandena är vagt...  Vi är alla en del av samhället. Blundar du och går förbi när du ser ngn bli nerslagen och rånad? eller stannar du, ringer 112 på mobilen, ropar efter hjälp från andra människor, kollar hur det står till med den nerslagne?

Det är lätt att skaffa barn, men att bli en bra förälder?

All you need is love...  
they say.

Och som grädde på moset får du inte räkna med att ungen kommer att visa ngn tacksamhet för allt som du gör... tvärtom... Senare kommer det att tala om allt som du gjorde fel när det växte upp och vilken traumatiskt barndom det hade med påtvingade tältsemestrar, pinsamma föräldrar och ngn äcklig äldre farbror någonstans som kladdade på det när det var nio år (typ).

Och just nu är jag tacksam för det som min moster alltid sa med bestämd röst:
"Livet är inte rättvist."

nej... inte medan man lever... det enda rättvisa är slutet. Det får alla vara med om.

*kram*
Josephine


Morfar

Jag har nyss kommit hem från Sverige och begravningen av min morfar.
Han dog efter en kort tids sjukdom i mitten av Januari. Min bror och jag
kunde ta adjö av honom på sjukhuset strax innan nyår. Han kände igen oss och log.

Under fredagen innan begravningen tillsammans med familjen kände jag mig inte speciellt sorgsen, men när vi kom till kyrkan och jag fick bladet i min hand med psalmerna vi skulle sjunga... där på framsidan hans namn i tydlig svart skrift. Verkligheten kändes overklig.
Han finns inte längre.

Och ändå finns han kvar i våra hjärtan och i våra minnen.

Det var skönt att få vara tillsammans och dela sorgen med familjen.

Morfar var en person som visade sin kärlek i handling mer än i ord. Han tog hand om oss barnbarn på ett underbart sätt. Han stöttade sina barn i deras livsval. Han gav mormor en puss på kinden varje morgon och varje kväll. Mormors sorg var det svåraste att se och jag önskar så att vårt stöd kan hjälpa henne en smula. I 68 år var de gifta. Han dog 95 år gammal, hon är nu 93.

Det är en gåva att få växa upp och dela livet med någon så länge. Min yngsta kusin berättade om sitt minne av hur han alltid pysslade om hennes uppskrapade tår på somrarna och så var det ju... det var inte mamma, moster/faster eller mormor/farmor som vi gick till när vi hade gjort oss illa utan det var till morfar/farfar. Han var vår tålmodiga sjuksyster som inte bara desinfekterade men också tröstade och såg till att vi återigen kunde springa ut och leka.

Som f.d. officer var han en man som inte gav upp i första taget... Den sista sommaren tog han sig mödosamt nerför stigen med hjälp av skidstavarna för att ta sitt morgondopp i 17 gradigt vatten. Han satte sig på en pall på bryggan och pustade ut. Han hade de sista åren både lungefysem och hjärtklaffar som inte slog ihop ordentligt. Det var enbart ren och skär envishet som höll honom igång. Han ville fira sin 95-årsdag.

All den kärlek vi fick lever vidare. Jag kommer att berätta om honom för mitt framtida barn. Den omtanke som såddes växer till vackra blommor, vissnar, bildar frö och så fortsätter en cykel av ömhet och närhet generation efter generation. Kanske är det detta som är "det eviga livet".


Josephine < tårar

Gammal är äldst

I Holland sjunger du inte "ja må hon leva uti hundrade år", nej där sjunger de "lang zal ze leven in de gloria" = länge ska hon leva i hmm.. ljuset? äran? kanske "med den äran". Det är ju ändå vad alla önskar sig, att få bli gammal med värdighet och slippa bli ett vårdpaket som ingen hinner byta på. I Kina hugger de i rejält: "tiotusen år". Det måste väl vara inklusive det eviga livet då?

Så, vem är det då som fyller år? Det är min kära mormor. Hon blir idag 93 år, men som hon sa i feletonen; "Nej, nej idag kommer ingen det är ju så ojämnt!" Hon är cool. Två år till? inga problem! Men det är klart när man fortfarande bor hemma med en mager gubbskrutt till make som helgen dessförinnan har haft sin 95-årsmottagning(!) då kan man nog kosta på sig att tänka så. *ler*

Hon blev lite firad några dagar i förväg. Och nästa vecka blir min far 64.
Och tiden böjer hans rygg och hans nacke, men likamycket tanken att "nu är jag gammal". Mina föräldrar har aldrig varit de sportiga typerna vilket mina morföräldrar är. Jag skriver är, för när man 94 år gammal går nedför grusgången med hjälp av ett par skidstavar för att ta sitt dagliga morgondopp i +18 grader skärgårdsvatten, med lungefysem och hjärtklaffsbesvär, då ÄR man av hårt virke! Men så är han också en f.d. officer.

Mormor är inte sämre hon. Hon paddlade kajak tills hon var 85 år och hon lärde mig att åka skridskor på februariloven och att göra telemarkssvängar på långskidor nedför golfbanebackarna vid Näsby Park. Och att segla, böja engelska oregelbundna verb, men inte att spela golf.

Min språkglädje har jag emellertid fått inte enbart av henne. Jag hade en farmor som läste mycket och som arbetade som byns bibliotekarie. Hon började 1937 på NTOs lilla bibliotek och fortsatte i 40 år genom kurser och kommunalisering tills hon var 70 år gammal. Boklycka! Och det var nog denna lycka som gjorde henne så gammal, för hon var inte sportig, även om hon hade gott om energi och alltid pysslade med allt från mattvävning till julklappsverser.

Hon dog i våras 98 år gammal.


Josephine

RSS 2.0