Sigge



I början av februari var jag hemma i Sverige under en vecka för att gå på en av konserterna med Lill Lindfors och Jönköpings sinfonietta. Jag passade på att ta med mig mina föräldrar som annars antagligen aldrig hade satt sin fot i missionskyrkan. ;-)  Dessutom fick jag krama om den nya familjemedlemmen "Sigge". Frans blev påkörd i augusti förra året och fick avlivas. :-(

In the beginning of February I visited Sweden during one week to go to one of the concerts with Lill Lindfors and the regional symphony orchestra "Jönköpings sinfonietta". I took the chance to bring my parents along who otherwise probably never would have gone to the missionary church. ;-)  I also got to hug the new familymember "Sigge". Our old cat Frans got hit by a car last year and had to be killed. :-(




Som syns är Sigge ruskigt lik Frans på bröst och huvud, Frans hade lite fler och mörkare ränder, men bakkroppen har ett klassiskt tabbymönster där Frans var mer tigrerad. (foto'n under kategori "Katt och Hund")

As can be seen Sigge is very look alike to Frans on his head and chest, but Frans had a few more thicker black lines and the back of his fur has a classic tabby pattern where Frans was tigrine/spotted. (photos under category "Katt och hund")




Mina föräldrar hämtade Sigge på Nässjös katthem/asyl. Enligt veterinären där är han åtta år gammal och levde under ca ett år eller mer (ingen vet) som hemlös matad av en del och ätande det han kom över vilket har gett honom en taskig mage som nu inte tål något annat rent torrfoder.

My parents fetched Sigge at the catasylum in Nässjö. According to the veterinarian he is about eight years old and lived for a year or more (noone knows) as homeless. He was fed by some people but also ate what he could find on the streets which led to that his stomach now can't digest anything else but pure dry complete fodder.




Han är en mycket gosig och kelsjuk katt. (Tro jag det, äntligen få ett hem hos människor som tycker om mig!) Pratsam med små höga jamningar, nästa lite försynta, som om han fortfarande inte vet om han får lov att använda sin fulla vokabulär. Och så tycker han om att nafsa på mammas tår!

He is a very sweet cat and he loves to cuddle. (No wonder, finally I've got a home again by humans who love me!) He talks with small high miaows, almost a bit shy, as if he isn't sure yet if he is allowed to use his full vocabulary. And he loves to take small bites on my mothers toes!


*smile*
Josephine

Vardagsrummet



Nu börjar man se hur det kommer att bli. Patrick och jag har samma smak och tur är väl det, annars skulle det ju aldrig fungera om en vill ha modernt och kalt och den andre gammaldags och mysigt. *ler*

Det finns en ny lampa också, men foto't är några dagar gammalt. Jag tänker ta fler när den andra väggen bakom mig också är klar och tavlorna är upphängda.










trångt... och det är ändå inte alla. Det finns många fler. Efter detta foto't sålde jag säkert femton stycken på gatuloppisen i början av Maj. Vi ska köpa ett glasskåp till att ha någonstans för resten av samlingen.




Glas är trevligt.





Trä och keramik också.








ha - kan det bli mera karikatyriskt? mina katter och Patricks bilar?....




Afrikanska hörnan.  :-)  Giraffen är ca 185cm hög från Kenya.




Belysning.




Lite mörkt pga mobilkameran. Någon mer som märkt att kameran på en mobiltelefon efter en tid inte fungerar lika bra som i början?...  eller är det bara min?


se's!
Josephine


Läs även andra bloggares åsikter om inredning, katter, samling, kattsamling, bokhylla


Resesällskap idag



Travelcompany today...   named Stevie or Steeve...


*ler*
Josephine

skratt tårar!!

image646

see more crazy cat pics

Om ni inte redan känner till denna sidan,
bokmärk den!

*torkar skratt-tårar*
Josephine


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Katt, katt, kissemiss!

image627

Julen närmar sig och jag saknar min katt därhemma, Frans, Franseman, Fransegubben - eller "Lunchen" som "Ugglan" hade för vana att retas med... Frans tyckte inte om att ligga över mina axlar, men över Ugglans njöt han hejdlöst att lägga sig! snudd på längd-diskriminering eller något sånt.. *grin*


image628

Frans är katt i kubik... "pratsam", nyfiken, uttrycksfull och vacker som bara en katt kan vara. :-)
----------------------------

Katt-business

Många kattälskare känner till butiken "Katt, katt" i Stockholm, men inte alla. Där säljer de nu 2008 års katt-almanackor till förmån för kattfonden och katthem för hemlösa katter. En annan butik finns bara på nätet, men de verkar också ha ett roligt sortiment: Kattgalaxen.
----------------------------

Låt katten fotografera!

I en data-tidskrift hos Meneer K. såg jag "häng en webbkamera (om halsen) på din katt!" Jag tänker inte här översätta alltsammans om hur de gjorde på tidningen, men väl ge länken till den tyska webbsidan där de fick uppslaget! "En katt kan filma på ställen där ingen människa kommer åt. Den ideale reportern!" Grejen är förstås att använda en ytte pytte liten digital kamera kopplad till dito batteri och en förinställd tidsmekanism som tar en bild med jämna mellanrum. På kvällen när misse kommer hem (vitsen är förstås att fotografera när han är utomhus, inte när han ligger inne och sover...) så tar du av honom halsbandet, öppnar burken - kopplar minneskortet till datorn och du får en riktigt spännande foto-kväll, ur katt-perspektiv! OBS. Kameran väger inte mer än 75gr. så katten får inte nackkattspärr av den!

Här kan man ladda ner i PDF-format handledning (på holländska) med kopplingsschema (internationellt förståeligt) för webbkameran i kattformat. Du kan också läsa hur du ska göra en eller t.o.m. köpa en från skaparen himself, tyske ingenjören Jürgen Perthold som bor i USA. Mr Lees hemsida. (På tyska och engelska) Kolla alla tidningsurklippen! Den katten har blivit lika berömd som "Socks", f.d. President Clintons katt... :-)
---------------------------------

Herregud min katt ser ju ut som...

Hemsidan dedikerad till katter med Hitler-mustasch! Såkallade "Kitlers". Fast någon hade döpt sin mustaschbärande katt till "Groucho" vilket ju är lite snällare... *grin* Glöm inte att rösta på katterna! De hjälper också till att placera hemlösa katter i nya hem.
----------------------------------

Och vi avslutar med lite katt-dixie!



"It isn't Beethoven Mama, but it sure bounces!"

Josephine - dixieland-lover :-D


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

katt-väckning




tack och lov var Frans aldrig sån. Han kom först när han märkte att jag vaknat... då började han bita mig i armen för att jag skull gå upp och ge honom mat. *grin*
Oscar II däremot... liggande på pappas bröstkorg... pappa låtsas somna igen varpå Oscar sticker till honom med en klo i näsan! *lol*

Vilka är era värsta katt-väckningar?

*ler*
Josephine


ps. Jag älskar "miaowet", det är så cartoon-aktigt och ändå så krävande realistiskt. *grin*


Andra bloggar om: katt, alternativ, väckarklocka

Julbilder på Frans

Frans1


"Frans" eller "Franseman" som jag mest kallar honom. Numera mammas katt och håller di gamle sällskap hemma i byn. Han är en mycket pratsam och social katt som även fick gamle Oscar II (frid över hans minne) att så smått börja jama då och då.
Frans2


Mer om Frans kan du läsa här.

Josephine

Katter som ser ut som...

Ja DennA sidan var jag ju bara tvungen att länka till... knäppare kan det inte bli!

Stulen från Koala Mentala.

(Det är inte för inte som jag sitter på nivå två i Dantes helvete.. ;-)

*grin*
Josephine

Crazy

crazy
Jag har besök om kvällarna denna veckan. En kolsvart liten "kattuck" som heter "Crazy".

crazy2
"Va! Blir jag fotograferad!?"

cr3
"Det är IntE roligt att få blixten rätt i ögonen!" *tjurar*

cr4
Men han är så kelsugen att han nästan genast kommer tillbaka igen...

cr5
Min nya kattmatta, betrampas på egen risk!

*ler*
Josephine > lycklig kattvakt åt semestrande granne :-)

Mette

Mette1


Ung och grön? Början av 90-talet.

Ungdom är relativt. När jag pratade med en 70-årig man tyckte han att en 40-åring var ung, medan jag mera höll på att en 40-åring just inte längre var ung utan mera medelålders....

Mette2


Mette och taxen Bettan.

Jag skulle vilja lägga upp ännu fler foto'n av gamla kurskamrater, men jag vet inte om det är lagligt... flest bilder har jag från Isterbandet som kom att betyda mycket för mig under mina år i Växjö.

*ler nostalgiskt*
Josephine

Oscar II 1989 - 2006

Oscar



Mamma ringde ikväll. Hon ringer nästan aldrig annars på en onsdag utan alltid på en tisdag och då visste jag att det var något som hänt. Oscar är död.

Nästan sjutton år gammal slutade njurarna att fungera som de skulle, han kissade blod och magrade så pappa tog honom till veterinären för avlivning. Han tyckte inte om det. Han har alltid hatat sprutorna. Detta blev den sista.

Min goa mjuka Oscar. De sista åren hemma. Från 1989 är mitt fotoalbum fullt av bilder på honom. I frysen (när den frostades av), i shoppingvagnen, i diskhon, inne i garderoben, i resväskan med en "får-jag-följa-med? blick, sovande utmattad efter en dags hårt kattfnatt med alla benen åt alla håll och tungan utdragen ur munnen! av ngn anledning ligger en stolsdyna på vardagsrumsbordet och på den ligger Oscar med en min av "vadå då? det är ju miN stolsdyna!" skygg, förnärmad, nyfiken... alla mänskliga epitet och beskrivningar, själv var han ju katt... ändå... vissa foto'n ser jag hur han myser, mår gott och verkligen ler. Foto't när jag borstar honom och jag ler och han med nosen rakt upp och slutna ögon och ett njutande leende. Han älskade att få sin tjocka päls ordentligt borstad inpå skinnet.

Min Oscar som jag lovade dyrt och heligt att aldrig älska någon annan katt så mycket som jag älskade honom, men sedan fick jag Frans och Oscar var ju hos mamma och pappa, medan Frans det var enbart min katt och Frans är ju Frans... busig, pratsam... fast Oscar förblev den mjukaste av de två, även till sättet. Vi sa att han var rädd för främlingar.. tills en av våra vänner sa att han inte alls var rädd, han var "blyg". Tänk vad ett ord kan göra skillnad! på något sätt respekterade vi mera hans blyghet än hans räddhågsenhet och se! då började han komma fram och hälsa när vi fick främmande! Det var som om vår attitydförändring fick honom att slappna av och våga mera.

Vår Oscar... som var fäst vid oss allihop. När Frans bott ett tag hos föräldrarna lade han sig hos mamma och Oscar hos pappa. Oscar som krävde att bli utsläppt tidigt på morgonen till pappas möda och besvär tills de helt sonika släppte ut honom redan på kvällen och sen fick han vara ute hela natten! Han satt på pappas bröstkorg och väntade tålmodigt på att han skulle stiga upp... pappa låtsades somna igen och slöt ögonen varpå han fick ett lätt klosting i näsan!

Oscar slickade mina händer och jag ryckte till av förvåning. Det hade jag glömt bort. Frans är ingen slickare, men Oscar tyckte om att tvätta oss andra och luggen med när han kom åt, men ibland han fick problem med ett eller annat riktigt långt hårstrå...

Oscar som saknade Frans så väldigt efter att jag hämtat honom efter en utlandsresa, att han matvägrade i tre dagar och till och med inte ville ha räkor! Nästa hemvända visade jag honom att Frans satt buren och skulle med mig... Jag undrar vad Frans tänker nu. Han letar efter honom nu, undrar var han är...

Oskis pjoskis.


*tårar*
Josephine

Andra bloggar om: katter

Katt-tvättning

Katt-tvättning



Det finns tillfällen när man trots allt måste tvätta sin katt... (just det, lycka till...) Med undantag då för utställningskatter som tvättas regelbundet så blir vanliga huskatter tvättade ytterst sällan. Det finns inget ömkligare eller våtare än en blöt katt! Så det är inte undra på att de hatar vatten. *grin*

Oscar I (=den förste), som jag inte har ngt foto på här i Haag, var en ung stark hankatt när han en dag försvann och inte kom fram fastän vi ropade på honom och sökte överallt i huset. Sent på kvällen upptäckte emellertid mamma ett antal svarta tassavtryck på köksgolvet... det visade sig att Oscar hade på något mysko vis lyckats klättra upp genom den öppna spisen i gillestugan upp i skorstenspipan och suttit (eller vad han nu gjorde där) på spjället under större delen av dagen. Hans päls var fullkomligt täckt av svart sot!

Pappa tog på sig arbetshandskar och tillsammans med mamma fick de ner den vilt protesterande katten i badkaret för en rejäl tvagning. Trots handskarna fick pappa ett par rejäla rivningar på armarna men katten blev i alla fall sotfri. Oscar den förste var BlöT och mycket otacksam, men jag tror inte det var därför som han senare försvann. Landsvägen genom byn skördar många kattoffer. Sex eller sju år gammal är detta nog mitt livligaste barndomsminne av Oscar I.

I "modern historia" skedde katt-tvättning nummer två med Oscar II under min gymnasietid. Vi upptäckte till vår fasa att han älskade att gno sig i pappas svettiga arbetsskjortor (precis innan de skulle ner till tvättstugan) och hela katten formligen StanK av gammal unken svett. Det gick inte, in med honom i duschen och försöka få bort det värsta. Oscar II är en mer beskedlig katt än Oscar I, så han försökte inte rivas lika mycket, men protesterade gjorde han ju ändå. Och han såg ännu blötare ut, med sin fluffiga mjuka perserunderpäls blev det just ingenting kvar av honom!

Frans har jag aldrig försökt att tvätta, men då jag bodde i Borås hade jag ett badkar. Nyfiken och social som Frans är ville han förstås kolla vad jag höll på med och hoppade upp på badkarskanten. När han stod där och balanserade retades jag med honom och puttade till honom varpå halva Frans åkte i badet. Han kom upp kvickare än en blixt ur vattnet och efter det aktade han sig NogA för att göra om det! *grin*

Har ni några katt-tvättnings-historier?

Josephine

bild från detta forumet

Musjakten!

denna bara måste jag länka till!

Underbar katthistoria :-)

*ler*


och för rättvisans skull även en hundhistoria
från mamma mu.

Nu måste jag ta mig en funderare på vilken av alla oberättade
katthistorier jag ska berätta idag...

*grin*
Josephine

Den sanna historien om Simon, Saba, Greven och Rosty

hhjh



Detta tilldrog sig på den tiden då folk inte brydde sig och ingen hade tid. Men jag var en ung student och jag tyckte att jag hade tid och framförallt var jag redan då en fullväxt kattälskare från lilltå till huvudtopp. Det började med en jamning. I September. Helt fel månad för en katt att jama högt och gällt så jag gick bort till åkanten invid det gamla väveriet och tittade. Först syntes ingenting, sedan stack det plötsligt ut ett litet svart katthuvud ur ett hål precis vid vattenytan! Den tittade upp på mig med bedjande blå ögon. "Miaow!"

Saken var enkel, han måste ju räddas, så jag gick upp till polisstationen och frågade, vad gör man? kan man ringa brandkåren eller? De ringde brandkåren och sa till mig att gå ner dit och visa dem var katten höll hus. Jag stod på trottoaren intill den gamla väveriet (numera kontor) när en riktigt StoR brandbil bromsade in och ut kom FeM stycken brandmän i full mundering. Pinsamt! För en katt... Jag gick framför dem bort till stället vid ån där någon sorts rörkulvert gick över till Borås energi på motsatt sida. Den lilla svarta katten jamade och stack ut sitt huvud. "Miaow!" "Nämen hej på dig" sa brandmannen och sjönk ner på knä, helt förtrollad han med, "Vad göör du därnere?" "Miaow!"

En av dem hämtade en av deras långa aluminium stegar, men när stegen väl var i vattnet försvann förstås katten och vägrade visa sig igen. Han klädde då av sig sin tjocka jacka och klängde sig förbi stängslet för att åla sig in mellan rör och gångväg. Vi såg fötterna på honom sticka ut. Strax var han tillbaka och berättade att där nere fanns ett helt grottsystem. I kattstorlek. Inte en chans att kunna få tag på den... Brandmännen fick gå tillbaka till sin stora bil och åka iväg till nästa uppdrag. Jag blev kvar vid ån och bestämde mig där (nu efter brandkårens fina insats) att jag skulle göra vad jag kunde för att hjälpa den där katten i alla fall.

Han var söt så han fick heta Simon. Hans mor, Saba (efter en viss drottning), lärde jag oxå känna. Hon var mera skygg. Jag gick bort till ån åtminstonde varannan kväll och varje gång tog jag med mig lite mat, lite äggröra, skinka, kattgodis. Efter drygt en vecka upptäckte jag en unge Till! på andra sidan ån. En perserliknande sak i vitt och grått med en beige fläck på nosen. Jag döpte den till Greven, men har en bestämd känsla av att det var en hon. Henne skulle jag behålla om jag lyckades fånga dem!

En dag försvann Simon. Inte en skymt av honom. Inte ett ljud.
Han var den livligaste av dem och jag fasade för att han möjligen skulle ha trillat i vattnet och drunknat... Efter tre dagar ringde jag till djurens vänner och frågade dem om de visste något om en upphittad liten svart katt från centrala Borås. Det visste de. Samma dag som han försvann hade man plockat upp en blöt liten katt från en bropelare mitt i Viskan inne i centrum. Han hade nu fått ett riktigt hem och blev väl omhändertagen.

Därefter upptäckte jag en TredjE kattunge! röd-vit så henne döpte jag till Rosty, men det visade sig vara en han. Greven försvann. Jag fick aldrig veta vad som blev av henne. Vattnet eller en rovfågel? eller ett annat rovdjur? Synd, det var den katten jag hade velat behålla för mig själv..

Dessa kvällar vid ån, vattnet som lungt flöt förbi, luftens kristallklara höst. Meditation. En tavla. Flickan med de långa benen över kanten, som får akta sig så hon inte doppar skorna i vattnet. De skygga katterna som sakta börjar vänja sig vid hennes närvaro.

En förbipasserande kvinna som säger "Vad bra att någon tar hand om dem!" Och varför kunde inte "någon" vara Du?! tänkte jag... sa aldrig högt...

En dag i början på oktober vet jag att det är dags. Jag har fått låna en bur från djurens vänner. Jag placerar lite kattmat inne i buren. Saba går in i buren, men inte Rosty. Han är född vild och fortfarande skygg för människor. Nästa kväll likadant, kattmat inne i buren och jag sitter med handen på burdörren. Alldeles stilla. Nu vågar sig Rosty halvvägs in... och kvickt stänger jag dörren! Han kastar sig mot den, kämpar förtvivlat, men nu är de infångade, äntligen, till sist. *pust*

Saba fann sig väl tillrätta i lägenheten. Enligt katters oskrivna lag placerade hon sig direkt där hennes fina svart-röda päls var vackrast - i min gröna fåtölj. Rosty försvann. Det tog flera dagar innan jag upptäckte att han hade hittat ett hål under ett av köksskåpen där han kunde krypa in och gömma sig! Hans flyktväg blockerades med en mjölkkartong. Efter helgen ringde jag till djurens vänner som kom och hämtade dem. Dagen efteråt ringde hon tillbaka till mig och berättade att hon först inte hade kunnat hitta någon beskrivning på den svart-röda Saba som passade in på bortsprungna kattor. Men när hon hade fått se henne i verkligheten och gick igenom papprena hittade hon en som hade beskrivit sin katt som "hyena-färgad".

Saba visade sig vara en brådmogen liten katta som sju månader gammal hade krånglat sig ut genom en fönsterspringa i södra delen av Borås. Sprungit och jagat och jagats upp till centrala delen av staden där hon haft kul med diverse hanar och upptäckt att under det gamla väveriet fanns det gott om råttor. Med betoning på fanns. För efter ett tag fanns det ju förstås betydligt färre. Hon var lika mager och sliten som en ung modell på catwalken.

Ägarinnan hade hört talas om att man hade hittat en katt överkörd ute på vägen och trodde det var hennes katt. Sörjd. Borta. Trodde hon, tills djurens vänner ringde henne och berättade att de hittat en katt som såg ut så och så, kunde det vara hennes? Fem långa månader hade gått och hon gick med bävande hjärta till kattburarna för hon kände på sig att detta trots allt var hennes katt, Sally. (Hennes granne hade en hund som hette Harry. Ibland möttes katt och hund i trappuppgången.)

Rosty fick ett hem hos hennes föräldrar där han döptes om till Lilleman.

Snipp, snapp, snut, så var solskenssagan slut.

ps. Bilden är från Hogdals brandförsvar.

Vaken katt

Coffee



När vi ändå är igång kring kattbilder...

hittad här.

Trevlig dag!

*kram*
Josephine

Frans

Frans



Denna katten längtade jag efter att få skaffa och inte visste jag att det kunde bli en sån fullträff som det blev! Jag ringde djurens vänner i Borås och sa att när de fick in en ung tigrerad hankatt skulle jag mer än gärna ta hand om den. Och efter ett par veckor så ringde de. Och jag fick ta bussen till Dalsjöfors under en gnistrande vinterdag. Han fanns i ett litet uthus i en stor bur och han slängde sig mot nätdörren och jaaamade! Den randiga teckningen var inte riktigt så fin som jag hade tänkt mig, men vad sjutton, nu hade jag ju åkt hela vägen ut så jag fick väl pröva och se om vi passade ihop. På vägen ner från åsen till busshållplatsen frågade jag honom vad han ville heta. "Billy the kid" kanske? för du verkar vara en busig en! "jaam"

Under natten föddes hans namn. Frasse tänkte jag, men det var för simpelt, utan det fick bli Frans. Han har nämligen en lång fin svans. En tysk slyngel tänkte jag. (vad jag nu fick tysk ifrån vet jag fortfarande inte, men så är det) Vid högtidliga tillfällen Fransiscus av Tassmanien, men han är aldrig högtidlig så det händer aldrig att jag kallar honom det.
För det mesta är han eller var, min Franseman. Han gör nu livet surt för Oskis pjoskis och värmer mammas lår under kvällarna. Av någon outgrundlig anledning ligger Frans alltid hos henne och Oscar hos pappa... kanske stämmer katternas och mina föräldrars personlighet bäst överens så. Frans är social och utåtriktad, Oscar mera blyg...

Och trots att han nu är snart nio år är han fortfarande lika leksugen som en liten kattunge. Vi älskar att busa med varandra och att prata med varandra. Han svarar nämligen när man säger något till honom och vi förstår varandras egon alldeles ypperligt. Hans vokabulär är mycket varierad och expressiv. Han vill t.ex. gå ut, nu, meddetsamma! Ibland är han hungrig. Han hälsar alltid när han kommer in. Och när han var innekatt under min lägenhetstid i Sverige och inte fick gå ut när han ville, ja då kunde han bli riktigt sur och protestera i långa haranger vad han skulle göra med mig om han var en stor stark karl! Det var långa okvädningsvisor det!

Nu lever han ett gott kattliv hemma i byn och kommer då och då hem med sorkar, möss och annat byte. Redan under den tiden när jag hade honom i koppel så tog han möss! Tre gånger hände det. Plötsligt kunde han stanna till helt blickstilla och koncentrerat lyssna. Jag gav honom lite mer lina och stod andäktigt stilla. *Hopp* och sorken var hans! en riktig jägare :-) i koppel!

Fast numera är han en fri villakatt ;-)

*ler*
Josephine

Oscar II

Oscar II



Det fanns en gång 1979-1980 en Oscar den förste. Han försvann spårlöst (okastrerad) och vi sörjde honom. Vår moster är allergisk mot katter så vi kom fram till att det var värt hennes besök att vara utan katt. Fast efter nio år och inte särskilt många besök ändrade vi oss och tyckte att det nog var värt uteblivna besök att ha katt iaf. Vi träffade henne hos sig ändå. Oscar II är delvis lite blå perser. Silkeslen päls. Han är nu 16 1/2 år gammal och har troligen blivit dement. Han jamar utan att verka vilja ha mat, bli kelad eller något alls, en sorts förvirrat skrikande jamande som pockar på uppmärksamhet men vad han vill tycks vara förhöljt i dunkel även för honom själv.

Varför namnet Oscar? Därför att pappa samlar på Oscarsfrimärken med gamla ortstämplar från slutet av 1800-talet :) (och även en massa annat Oscariana de senaste åren)

Katt och hund och jag - del 2.

Jag tycker inte om hundar.
De luktar illa och de skäller och man måste gå ut med dem när de behöver skita. Nej tacka vet jag katter! att få borra in näsan i en varm mjuk kattnacke *katt-protester* , en spinnande varm katt på en värkande mensmage och sina toalettbestyr sköter de själva. Hellre tömma en låda kattsand än knalla runt med en äcklig hundbajspåse! (vilket de flesta verkar strunta i ändå :(

Men så har vi det här kapitlet med vänners hundar och där fanns undantag som med åren blev fler än ett. Schäfertiken Ronja som var tyst och lydig och Kickan som var ganska tyst och ganska lydig. Särskilt Kickan fick mig att ta mig en funderare på mitt hundhat... för hon var en mycket trevlig hund. En new shetländsk fårhund även populärt kallad "dvärgcollie". Särskilt illa luktade hon inte heller. Och den andra gången i sitt liv som hon fick se mig började hon att yla av glädje. Aldrig någonsin hade jag varit med om att en varelse kunde bli så överlycklig av att träffa en bekant?!

Efter henne lärde jag känna Rocko, en svartvit border collie som inte är särskilt tyst med relativt lydig. Även han blir mycket, mycket glad när jag kommer för att städa trots att han är rädd för dammsugaren. Att förbli oberörd inför all denna djuriska glädje kräver ett hjärta av betong. Mitt är av kött och blod.

T.o.m. de två jack russels som jag gick ut med hos en tillfällig adress i somras lärde jag mig att tycka om... nja.. de gick i alla fall att stå ut med. De blev ju så in i norden glada av att komma ut på stranden. Jo, hade man varit hund och inlåst hela dagen så hade absolut promenadtanten blivit snudd på gudomlig. Men de skällde alldeles förbaskat och den ena blev så till sig under bollkastningen att hon två gånger lyckades bita mig i fingrarna... nej, jag tycker inte om jack russels.

Men dvärgcollies är fina. Lagom mycket hund liksom.

(forts. följer)

Katt och hund och jag

Mina vänner lär sig tämligen fort att när det gäller katter så är jag ett totalt hopplöst fall. När detta smidiga lilla rovdjur behagar dyka upp inom mitt synfält försvinner deras konversationspartner plötsligt ner på gatunivå och utstöter lustiga läten i stil med: *krr*, *prr* och *sss*.
Däggdjuret ifråga blir i nio fall av tio otroligt misstänksamt och i sju fall av tio flyr den för sitt liv från denna hopknycklade stirrande fiende.

"Fienden" ifråga suckar och reser på sig och pratar därefter under minst tio minuter inte om något annat än katt, katt och åter katt. Katthatare brukar av någon bisarr anledning inte ingå i min bekantskapskrets?

I Sverige fick jag lyckan att under min barndom få ta hand om en katt. Pappa samlar frimärken med sällsynta poststämplar, mest frimärken med motivet Oscar II från slutet av 1800-talet. Familjens första katt fick därför heta Oscar. Han bodde hos oss 1979 till 1980, därefter försvann han och ingen vet än idag vad det blev av honom. Om han blev överkörd eller skjuten eller försvann långt långt bort till ett annat hem. Därefter dröjde det nio år innan katt nummer två kom till oss. Som god tronföljare fick han namnet Oscar II. Han lever än idag, hela 16 år gammal vilket i människoår skulle bli 112 år (ett kattår = sju människoår) dvs något äldre än den riktige kungen.

Så började studentlivet och det jag saknade mest hemifrån var nog katten... men en vacker dag började jag att hyra en billig lägenhet istället för ett studentrum och då var det dags.

Bussen ut till den lilla kattasylen i Dalsjöfors var nästan tom. Det var mitt på dagen och solen lyste på en decimeter med gnistrande snö. Huset låg långt upp på en ås och katterna satt i stora burar i ett skjul därbakom. Han fick syn på oss och slängde sig med full kraft mot nätdörren. "Miaaow!" Den randiga teckningen var mer eller mindre helt svart på ryggen och inte riktigt så fin som jag hade förväntat mig, men jag tänkte att jag ända skulle pröva och se hur vi trivdes tillsammans.

På den isiga grusvägen tillbaka funderade jag högt vad han skulle kallas. Billy the Kid? för busig det är du! "Miao". Sådan var han och förblev han. En social katt. En pratsam katt. Dagen därpå kom namnet smygande. Han hade en ganska lång och smal svans och han var som sagt var mycket busig. Frans. Franseman. Vid fina tillfällen Fransiscus av Tassmanien. Men aldrig Frasse (även om min mor envisas med det).

Frans hör till den sällsynta sorten som aldrig blir riktigt vuxen (en tvillingsjäl?), alltid pigg på att leka, alltid nyfiken och mycket tålmodig med allt vad jag hittade på. Så mycket litade han på mig att han tillät mig ta upp honom, vända honom i ryggläge och sätta hans fyra tassar i taket. När jag kom hem från jobbet (han var då en innekatt) jamade han enträget och var inte nöjd förrän jag hade tagit upp honom och gett honom en kram. Min varma goa busiga härliga Frans...

2002 flyttade jag utomlands och händelserna som följde gjorde det omöjligt för mig att hämta ner honom. Sedan flera år är han nu en van mus och fågeljägare och gör livet ganska turbulent för gamle Oscar. Men förra julen när jag kom hem kände han fortfarande igen mig!

forts. följer

RSS 2.0