Fem filosofiska råd till en ung människa- att bära med sig genom livet

Bloggstafetten mellan En liten tant och mig går vidare! nu har jag funderat lite, om jag har funderat klart det vet jag inte, men det får vi väl se....

Om de är såvärst filosofiska vet jag inte heller men... det är ju bra om filosofi och praktik går ihop så att säga. Och de passar nog på de flesta åldrar dessutom... och alldeles speciellt på mig själv oxå (bör tilläggas).

*tar ett djupt andetag*

1) Bli nöjd med din kropp.

Enklare sagt än gjort, visst, men det är den enda du har så var rädd om den, vårda den och tyck om den. Du får ingen ny. Fungerar den som den ska? var lycklig! var åtminstonde lite lite tacksam över det varje dag. Tacksamhet är en bra känsla. Börja inte mixtra med hormoner och bantningspiller och bröstförstoring och allt sånt där för det hjälper oftast inte. (undantag finns) När du mår bra och är utvilad så syns det utåt. Då lyser dina ögon. Då skiner ditt hår. Då smittar du människorna runtomkring med ditt leende och de ler tillbaka.

2) Tänk på vad du säger.

Spontanitet och nyfikenhet i all ära, men oftast är det bäst att tänka igenom vad du säger innan du låter orden komma ut ur munnen... (sitter jag och skriver, blir jag en stor hypokrit nu?...) Min tanke bakom detta råd är att det sagda kan både stjälpa och hjälpa. Det kan förstöra någons dag likaväl som det kan ge någon en kick. Att kolla läget först kan vara en bra ide. Själv är jag av den åsikten att jag föredrar tio gånger hellre att de som glor också kommer fram till mig med sina frågor (fast jag ju hört dem tusen gånger om) än att de inte vågar fråga. Tystnaden blir en klyfta och går jag fram till dem så blir de oftast generade... å andra sidan händer det att jag efter ett givande samtal med någon bekants bekant slås av faktumet att han eller hon INTE frågade. Och jag fylls av respekt för att de har tänkt ett steg längre, tänkt på hur ofta jag antagligen får de frågorna och hur enahanda det trots allt blir. Jag är inte min längd. Jag är en person och på det viset kommer vi till nr.

3) Lär dig att lyssna!

citat: "Vi har fått två öron och en mun för att vi ska lyssna dubbelt så mycket som vi pratar." hihi... nu vet jag en viss kusin som säkert tycker att jag är blogg-Sveriges största hypokrit... men jag är lite äldre nu... och jag har tränat! jag lovar! *grin*

Att lyssna är nämligen så mycket mer än att bara sitta tyst och låta orden rinna in genom ena örat och ut genom det andra. Att verkligen lyssna är att sätta munkavle på åtminstonde hälften av dina egna associationer och låta din väninnas ord bygga din bildvärld. Att lyssna innebär att för en liten stund bryta dig ut ur din egen bubbla, och stiga in genom dörren som hon har öppnat, in till hennes universum. Det är en gåva, det är mer än så - det är ett privilegium. Goda lyssnare är underskattade. Utan dem vore världen bra mycket olyckligare. Och som sagt - det går att träna upp sin lyssnarförmåga.

4) Hör av dig till dina vänner.

Annars kommer de inte att förbli dina vänner. I alla fall inte de vänner som du behöver... (julkort räknas inte riktigt...) men! Skriv inte av någon för att han eller hon inte har hört av sig på ett tag, du vet ju inte orsaken. Däremot - om du ber någon att höra av sig, upprepade gånger och detta inte sker, leta då reda på nya människor att umgås med. Kanske kommer den personen tillbaka, kanske inte, men sörj lagom. Kanske fanns inte någon önskan från början att verkligen lära känna dig?
Bra vänner växer inte på träd, så var rädd om dem du får!

5) Krama dina nära och kära så ofta du kan (och får). Ta inte för givet att de alltid kommer att finnas där... En kram ger positiv energi, lungnar, löser upp spänningar, ger värme - ja, en kram betyder jättemycket!

Så kram på er allihop som har läst ända hit!

Josephine ;-)


En liten tant - jag återkommer snart med nytt ämne till dig ;-)

Hotell-övernattning i räddningsbåt

laakhavenhotel



Detta är ett projekt av en konstnär vid namn Denis Oudendijk som samarbetar med diverse organisationer och kommuner och reser runt med de här två räddningsbåtarna (vad säger man på svenska? på holländska kallas de "reddingscapsule" eller "overlevingscapsule"), vilka man sedan förra året alltså kan ÖvernattA i, för vanlig hotellkostnad! Enligt hans hemsida är han för närvarande i Kapstaden så nästa hotell-period börjar den 21:a mars.

Projektet går ut på att uppmärksamma vattenmiljö och avfallshantering och båtarna är innuti renoverade och utrustade med enbart återvunnet material. Han tänker också ta tillfället i akt att exponera dem på olika festivaler runt om i landet. :) Under 2006 bär det troligen av mot Rotterdam...(??)

Den ena är enklare inredd och kostar 70 euro per natt att sova i. Då ingår frukost gjort på frystorkad eller pulver-mat, två sovsäckar, två lakanspåsar, vatten, lokal informationskarta, mini-bibliotek, hamnkarta och en nödvändig lokal WC-guide (toalett finns inte ombord) och en hink.

Den andra kostar 150 euro per natt och är lyxvarianten döpt till "James Bond möter Barbarella"(!) stora fårskinn, stereo med James Bond musik, karaoke-set, vodka-martinibar, cocktail glas, fyra kuddar, uppvärming, kemisk toalett, två sovsäckar, två lakanspåsar, en luxuös frukost med snacks, en DVD-spelare, champagne och champagne-glas, designade bestick och tallrikar osv och med kursiv stil "mot överenskommelse är också allt annat möjligt"... hmmmm som vadå? *grin*

och studenter får 20 euro rabatt!

Båttypen kallas för "TEMPSC"= Totally Enclosed Motor Propelled Survival Craft
Originalskick innan renoveringen. (dra musen över den övre bilden)

snacka om udda bröllopsnatt ifall man vill...

*ler*
Josephine

Veckans frivolitet 3.

frivspets




För den som vill veta mer titta under kategorin "kreativt" i menyn till höger ;)

Denna satt jag och knåpade på en sommar när jag jobbade natt på en liten demensavdelning på ett ålderdomshem. När alla sysslor var gjorda och mellan ronderna så var man ju tvungen att hålla sig vaken med något. Min avdelning var dessutom väldigt lugn, bara en tant som då och då gick upp en runda.

Demens... finns det något hemskare? Min farmor brukade säga strax efter de 80 och hon till sist började känna sig gammal och skröplig; "Jag har ju i alla fall huvudet kvar! man får vara tacksam för det lilla man kan göra." Gud vad jag saknar henne... ibland blir hon så levande i mina minnen.

*tårar*
Josephine

Andra bloggar om:

Vanor och ovanor

kattochmus



Jaha, nu har jag blivit ditsatt av Akut Åsikt att avslöja alla mina dåliga sidor... jag kommer aldrig mer att läsa din blogg! (skämt åsido) Det står "vanor"... jag kanske har några trevliga vanor också? Bäst att kolla med Patrick för säkerhets skull...

Regler: Du anmodas härmed göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra detsamma och fortsätta kedjan. De ska även bifoga de här korta reglerna i sina inlägg. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.

Vanligen skyr jag den här sortens perversa kedjegrejer... blä :P rena mobbningen!

1. Som bilden anger ovan är jag en notorisk och ibland snudd på hysterisk kattälskare. Om jag hälsar på hemma hos någon och denna eller denne har en katt blir jag snudd på osocial tills katten och jag har hälsat ordentligt på varandra. Måste också hälsa på katter jag möter på gatan. De flesta flyr sin kos. Riktiga kattälskare brukar ha det jättetrevligt tillsammans.

2. Jag är också en internetsurfare i det oändliga. Sitter för många timmar framför datorn egentligen... ofta har jag så roligt att jag totalt glömmer bort tid och rum, disken står osv. som tur är bor det nu två stycken unga studenter som inte bryr sig så jättemycket ifall det står lite disk i köket.

3. Jag brukar duscha halvtimmavis. Det varma vattnet löser upp mina muskelspänningar och brukar vara det bästa sättet för mig att börja dagen.

4. Precis som Akut Åsikt händer det ofta att jag påpekar det motsatta eller det andra sidan av myntet, men om samtalspartnern är negativ blir det gärna positiva kommentarer vilket kan vara minst lika irriterande! *grin*

5. Jag är ingen fin dam. Jag har aldrig lyckats sluta med att peta mig i näsan. (så var det sagt).

och vilka ska man utmana? den här grejen går ju runt som rena dataviruset nu...
ok. jag utmanar Flasknosen så får hon ngt mer att skriva på tills vidare, El Pedro i GBG (han har säkert några luriga på lager!), Mette så att hon ska sluta strejka! *lol*, Spindlar på rymmen för att få honom att komma igång lite mera ;) och sist men inte minst: flodhästen Orvar! Kanske en stripp per vana/ovana? *hihi*

Jahapp...så var man väl fast då... för nu blir jag ju nyfiken vad DE kommer att skriva trots allt. (OM någon av dem skriver eller ritar ;)

cs!
Josephine

ps. bilden kommer från denna sidan!

webbloggar över hela världen

Denna länken hittade jag hos Barse och den är väldans trevlig. På en överskådlig sida får jag tillgång till "gräddan" av bloggar på världens fem kontinenter. Interesting!

Josephine - "bloggnörden"

En middag med min önskegäst (bloggstafett med

Bremer



Hur motiverar jag detta nudå? kanske mitt historieintresse... kanske att hon måste har varit en ganska speciell kvinna.. eller framförallt för att jag inte ville välja någon självklar person, utan någon mer udda, någon som jag är tillräckligt nyfiken på.

Och det blev Fredrika Bremer. Jag skulle vilja äta en middag tillsammans med henne på Årsta slott sommaren 1852. Då har hon kommit tillbaka från sin långa resa till Amerika och hon har säkert massor att berätta om alla de intryck hon har fått. Av vad jag visste och av vad jag har läst mig till nu (sista-minuten-efterforskning) var hon en person som låg långt före sin tid i sina åsikter och tankar. En hel del känner jag igen hos Ellen Key som säkert tog stort intryck av Fredrika Bremer.

Hennes roman Hertha kom ut 1856, så den händelsen missar jag genom att förlägga middagen till 1852, å andra sidan är materialet i den romanen stoff som hon samlat på sig under lång tid. Vi kommer att ha mycket att prata om, det är jag övertygad om. Samhälle, språk, feministiska och andra ideer.

Miljön och hennes klass fascinerar mig också. Slottsmiljö med kock, serveringspersonal och andra betjänter. Antagligen fina möbler, souvenirer från tidigare resor, tavlor, vackra handarbeten och naturligtvis vore det intressant att få en titt i biblioteket mellan efterrätten och kaffet på maten. Hennes uppväxt och hennes utbildning.

Maten... vad åt man 1852? Eftersom hon inte var fattig antar jag att det blir kött. Fritt fantiserat här; en klassisk middag med en apperitif och något litet tilltugg, sedan en förrätt med någon god soppa, huvudrätten innehåller säkert kött, kanske kalvmedaljonger med dillsås tillsammans små fina potatisar serverat tillsammans med ett franskt rött vin (jag tycker inte om vin men jag håller stilen och dricker ett glas i alla fall), till efterrätt (eftersom det är sommar) blir det skivade jordgubbar med vispad grädde.
Hmm hoppas det sistnämnda är fint nog även i ett slott... de smakar bäst utan tillkrångling.

Annars har jag letat men inte hittat några middagsförslag anno 1852... *grin*

så nu får jag väl ta mig i kragen och läsa hennes böcker också innan tidsmaskinen anländer och jag måste byta om till korsetten.

CS!
Josephine

och stafettpinnen går tillbaka: "Dagen när jag gav upp drömmen om att bli konståkerska."

Att välja en kändis

hur svårt kan DeT vara då?

Nu har jag funderat hela natten och kanske kommit fram till en kandidat (som jag förstås inte tänker avslöja här och nu), men på vägen dit passerade många på den röda mattan genom mitt huvud...

Jag erkänner direkt; kändisskap fascinerar mig. Som någon som alltid velat stå lite i centrum är kända personer mycket intressanta. De har ju "lyckats". Att kändisskap sedan har en baksida talas det tyst om. Många är de "wannabees" som gör allt för att få synas och priset de kan få betala är betydligt högre än vad de från början var medvetna om. Ha ha - jag är så otroligt svensk, jag vill gärna vara "lagom" känd! *grin* Vad nu "lagom" i detta fallet är det vette sjutton... men det jag har fått vara med om hittills har varit helt ok. T.ex. en amerikansk student som kände igen mig på spårvagnen i Haag, hemsidan hade han tittat på flera månader tidigare. Då är det roligt. När människor som bara är ute efter att sprida negativitet skriver nedsättande kommentarer då är det trist.

Så vem skulle jag välja att äta middag med om jag finge välja vem som helst som är berömd nu levande eller död? oj, oj... så många riktigt berömda människor som det vore kul att träffa, men så slår mig tanken att den enda anledningen till att jag skulle vilja se dem är just för att de är kända och det duger inte. För vi måste ju ha något att prata om också under middagen!

Så där rök ett antal filmstjärnor (Johnny Depp, Robin Williams), politiker (Mahatma Gandhi, Hillary Clinton), kungligheter (Kronprinsessan Victoria) och världsförbättrare (Louis Pasteur)... jag har ingen aning om vad vi skulle prata om! T.ex. vore det ju trevligt att träffa Dalai Lama. Han lär vara en mycket bra samtalspartner, men jag har inte läst en enda av hans böcker (än) och på något vis känns det inte som om jag har något speciellt jag vill fråga honom om... Fick jag möjligheten skulle jag ju inte säga nejtack förstås, men det jag vill veta kan jag ju läsa mig till i de böcker han har skrivit? nej, jag vet inte, det är någon sorts knappt förnimbar känsla... som när jag letade efter en viss sorts knapp till ett tyg och inväntade den där känslan av "Ja! DeN vill jag ha!"

Också ett flertal riktigt långa människor tittade ner på mig från mina tankar... t.ex. Robert Wadlow 272cm lång. Men vi sitter ju ner under middagen och vilken middag det skulle bli - han måste ju ha ätit tre gånger så mycket som en normal person. Hur ska han då hinna prata något?

nej, jag fortsätter att fundera och återkommer när jag har bestämt mig med det "riktiga" inlägget!

Josephine

Havet

nu hade jag inte kameran med mig så jag ska försöka måla med orden istället...

En extra lång lunchtimme på 85min och solen som nyss brutit igenom molntäcket och jag befann mig strax nedanför Laan van Meerdervoort bara 10min med cykeln ut till stranden. Vid reningsverket höll de på att bygga ett nytt bostadsområde. Jisses... vem köper en dyr lägenhet där man var och varannan dag inte kan öppna fönstret? och vägen fortsatte fram till den södra stranden (nedanför hamnen). Där går Norfolk-line båtarna i skytteltrafik med tradare med nedfrusen fisk och annat jox. Vindsnurran stod still fast det blåste bra. Tekniskt fel? för inte blåste det FöR hårt... tyckte jag... men min kunskap om vindkraftverk är ganska liten.

Vintertid på den långa sandstranden är det härligt lungt. Lufsande hundägare med tokspringande hundar. Gamla träbitar från sönderslagna båtar och bryggor och en och annan bit nät från ngn trålare. Och musselskal. Miljarders miljarder med musselskal. Blänkande i rödvitt, brunvitt, svart, rött, vitt, beige, grått, orange, gult... min lust att plocka var dock sansad idag, jag lyckades låta bli. För väl hemma ligger de sedan i någon låda och samlar damm. Den storstilade planen att köpa en trädosa, måla den och limma på musselskal i vackra mönster blir liksom aldrig förverkligad. Men därute, med vinden vinande runt öronen, den våta sanden och plötsligt dras molndraperiet undan och solen gör de vita fräsande vågtopparna alldeles bländande.

Havet är alltid vackert. Det kan vara helt stilla och alldeles grått och ändå är det vackert. Det kan ryta av fem till sju meters vågor i orkanbyar och sanden blästrar mina jeans ända upp till knäna och det är vackert. Sedan kommer solen fram, målar horisontlinjen i skarpt mörkblått, allt däremellan i duvblått och strandlinjen i grönblått och det är alldeles himmelskt underbart vackert.

Längs med horisontlinjen såg jag några stora tankbåtar som låg därute på rad och väntade. Väntade på vad? på en lotsbåt eller kanske ett tillstånd att vända fören och glida in i Ijmuiden in i nordsjökanalen fram till Amsterdam. (Är du svensk sjöman och läser detta så fyll på min kunskapsbrist!) För de låg närmare den kanalen än Hoek van Holland och infarten till Rotterdam. När de ligger och väntar på att få åka in i Rotterdam ligger de mycket längre söderut. Tätt intill är de stora som två långa hyreshus tio våningar höga... långt borta sett från stranden var de inte större än mitt lillfinger.

Havet, horisonten, hela min själ får plötsligt plats att bre ut sig och slappna av. Här slutar mina tankar att koka och börjar istället att puttra för att sedan bara sjuda i ett lungt gungande med vågorna som en efter en fräser in mot stranden och sedan drar sig tillbaka. Havet, alltings urmoder. Det befruktade ägget med samma salthalt som havet. Våra salta tårar som läkande rinner nerför kinderna.

Jag är lycklig här.


Josephine

Svärje!

köttbullar



"Konstigt, det ser precis ut som en svensk flagga..." tänkte jag. "Det ÄR en svensk flagga!" Zweedse gehaktballen - svenska köttbullar, nej men vad kul! Och jag sprang och hämtade Patrick som var i ett annat hörn av mataffären för att visa honom denna fantastiska produkt som fyllde mitt bröst med varma fosterlandskänslor.

Det finns även holländska gehaktballen (det låter obscent, tack jag vet det...) men de är stora som mindre apelsiner och de tillagas nästan alltid i en fritös (de har dille här på att fritera). Det ger dem en ljust brun ganska tjock skorpa innan de är helt genomfriterade. Smaken? sådär... Det är inte konstigt att svenska köttbullar håller på att bli en exportsuccé (tack vare IKEA) eftersom de är betydligt läckrare!

Gissa hur många IKEA-varuhus det finns i lilla Nederländerna? (1/4-del så stort som Sverige, men med 15 miljoner invånare) 15 stycken! Ett varuhus alltså per miljon invånare och de gillar den svenska designen här. ABBA och IKEA. Det är Sverige det. Och möjligen Björn Borg, fast nu har de flesta glömt tennisen och det är bara väskorna som gäller.

Silverfisken, finns IKEA i Melbourne?

*undrar*
Josephine

Veckans roligaste länk?

Hmm... denna sidan borde jag ha sett tidigare idag... har just inte fått särskilt mycket gjort..
(läs: i stort sett ingenting) Hittad hos Eremos blogg.

Bloggardag idag. Och nya foton i yahoo-gruppen efter helgen :) men det får ni läsa om där. Inte här.

Usch vad jag är slö***
Josephine

Katt-tvättning

Katt-tvättning



Det finns tillfällen när man trots allt måste tvätta sin katt... (just det, lycka till...) Med undantag då för utställningskatter som tvättas regelbundet så blir vanliga huskatter tvättade ytterst sällan. Det finns inget ömkligare eller våtare än en blöt katt! Så det är inte undra på att de hatar vatten. *grin*

Oscar I (=den förste), som jag inte har ngt foto på här i Haag, var en ung stark hankatt när han en dag försvann och inte kom fram fastän vi ropade på honom och sökte överallt i huset. Sent på kvällen upptäckte emellertid mamma ett antal svarta tassavtryck på köksgolvet... det visade sig att Oscar hade på något mysko vis lyckats klättra upp genom den öppna spisen i gillestugan upp i skorstenspipan och suttit (eller vad han nu gjorde där) på spjället under större delen av dagen. Hans päls var fullkomligt täckt av svart sot!

Pappa tog på sig arbetshandskar och tillsammans med mamma fick de ner den vilt protesterande katten i badkaret för en rejäl tvagning. Trots handskarna fick pappa ett par rejäla rivningar på armarna men katten blev i alla fall sotfri. Oscar den förste var BlöT och mycket otacksam, men jag tror inte det var därför som han senare försvann. Landsvägen genom byn skördar många kattoffer. Sex eller sju år gammal är detta nog mitt livligaste barndomsminne av Oscar I.

I "modern historia" skedde katt-tvättning nummer två med Oscar II under min gymnasietid. Vi upptäckte till vår fasa att han älskade att gno sig i pappas svettiga arbetsskjortor (precis innan de skulle ner till tvättstugan) och hela katten formligen StanK av gammal unken svett. Det gick inte, in med honom i duschen och försöka få bort det värsta. Oscar II är en mer beskedlig katt än Oscar I, så han försökte inte rivas lika mycket, men protesterade gjorde han ju ändå. Och han såg ännu blötare ut, med sin fluffiga mjuka perserunderpäls blev det just ingenting kvar av honom!

Frans har jag aldrig försökt att tvätta, men då jag bodde i Borås hade jag ett badkar. Nyfiken och social som Frans är ville han förstås kolla vad jag höll på med och hoppade upp på badkarskanten. När han stod där och balanserade retades jag med honom och puttade till honom varpå halva Frans åkte i badet. Han kom upp kvickare än en blixt ur vattnet och efter det aktade han sig NogA för att göra om det! *grin*

Har ni några katt-tvättnings-historier?

Josephine

bild från detta forumet

Musjakten!

denna bara måste jag länka till!

Underbar katthistoria :-)

*ler*


och för rättvisans skull även en hundhistoria
från mamma mu.

Nu måste jag ta mig en funderare på vilken av alla oberättade
katthistorier jag ska berätta idag...

*grin*
Josephine

Veckans frivolitet (2)

frivservett



Eftersom jag har scannat mina alster så tänkte jag passa på att posta en bild i veckan tills lagret tar slut. Dessa söta servettringar gör man genom att först virka runt små plastringar och sedan knyta spetsen och fästa den efterhand i det virkade materialet. Det är relativt vanligt att på auktioner och mässor få se gamla dukar gjorda i en kombinerad teknik av frivolitet och virkning.

Användningsområde? för pappersservetter på kaffebjudningar med sju sorters kakor och massor med skvaller :-) Eller en riktigt romantisk middag för två. Veckla upp servetten och grip den mitt i, skaka lite lätt och sätt i spetsen i ringen. Servettringen tronar bländvitt i sin solfjädersform på tallriken med den mörkt vinröda servetten bakom. Garanterad succe.

Vin får ni välja själva, jag kan inget om vin.

cu!
Josephine

Andra bloggar om:

Glamour?

chicago



OK. jag ska egentligen städa, men... *ler* I den stora röran som jag nu röjer upp fanns oxå en kasse med engelska glamour och skvallertidningar som jag hade fått av någon av mina städtanter. Kanske ni känner igen det? oförmågan att slänga tidningar och böcker gör att man helst ger bort dem till någon annan... och om man hade en hel uppvärmd isolerad ladugård till personligt museum hade man ju kunnat spara precis allt, men nu har man inte det.

Vad är det med glamour som är så fascinerande? Karolina tycker att vi har för lite av det i vår vardag och hennes välbesökta blogg visar ju att vi längtar och trängtar och förtvivlat kraffsar efter guld och glitter. Fast kanske är det kattguld som bländar oss och får oss att öda vår tid på drömmar bortanför det berömda staketet...

Jag blev i alla fall sittande och läste förundrat om lottovinnande olyckliga människor (som senare blev lyckliga förstås, ingen vill ge en intervju nere i vågdalen), om flera tonårsmödrar som alla fått barn med kvarterets mest ansvarslöse Romeo, om benrangliga modeller/filmstjärnor/TV-presentatörer/miljardärsungar - oj vad synd det var om dem då (inte). Och fotografi efter fotografi med den ena fulsittande klänningen efter den andra och världens mest tillgjorda leenden och vem av alla dessa glittriga människor är egentligen lycklig?

Fast jag gillade intrycket jag fick av Paris Hilton denna gången där hon gick med en t-shirt "team Jolie" medan hennes syster hade en annan t-shirt "team Aniston". Just i den blaskan i alla fall, gav hon intrycket av ett ironiskt lekande med skvallermedia och dess fotografer. Hon har något rebelliskt över sig... eller är det jag som önsketänker? Ganska få verkar spela med sin image... just nu kommer jag inte på någon som leker med media på ett kul sätt. (Förslag??)

En annan tanke var att vem som helst kan få en riktigt snygg filmstjärnelook. Med rätt smink, rätt kläder, rätt ljus och rätt vinkel. Tänk Alshammar! Tessan är inte klassiskt snygg, men hennes inre styrka + den yttre, rätt vinkel och en bra fotograf och de flesta bilderna på henne är jättefina! Och att få sova en lång skönhetssömn förstås... det irriterade mig med Arlas mjölkbonde Elin. Hon var så långt bort ifrån "Räkan" i Mazettis "Familjegraven" som man någonsin kunde komma. För er som inte vet så är "Familjegraven" uppföljaren på boken "Grabben i graven bredvid". Hon flyttar ihop med sin mjölkbonde (trots att hon är rädd för kor), får på kort tid tre barn (+ en abort), fortsätter jobba inne i stan som bibliotekarie och hennes bonde som hon var så förtjust i glider mer och mer in i en gammaldags bonde-mansgris-roll.... *suck* Nejdu Elin, du är liksom oförskämt pigg i den där reklamen!

Och så är vi tillbaka på ruta ett. Gnäll-Svenskan (i Haag) som unnar sig en timmes "glamour" från engelsk skvallerpress. Bilden ovan vill jag göra. Allt jag behöver är en brunett som är ca 195cm lång. Mannen får gärna vara kort! det blir pricken över iet. Intresserade? mejla mig på Josephinea197@talljosephine.com !

Nu ska jag fortsätta städa och göra fredagskvällen mera glamourös ;-)

*kram*
Josephine

Den sanna historien om Simon, Saba, Greven och Rosty

hhjh



Detta tilldrog sig på den tiden då folk inte brydde sig och ingen hade tid. Men jag var en ung student och jag tyckte att jag hade tid och framförallt var jag redan då en fullväxt kattälskare från lilltå till huvudtopp. Det började med en jamning. I September. Helt fel månad för en katt att jama högt och gällt så jag gick bort till åkanten invid det gamla väveriet och tittade. Först syntes ingenting, sedan stack det plötsligt ut ett litet svart katthuvud ur ett hål precis vid vattenytan! Den tittade upp på mig med bedjande blå ögon. "Miaow!"

Saken var enkel, han måste ju räddas, så jag gick upp till polisstationen och frågade, vad gör man? kan man ringa brandkåren eller? De ringde brandkåren och sa till mig att gå ner dit och visa dem var katten höll hus. Jag stod på trottoaren intill den gamla väveriet (numera kontor) när en riktigt StoR brandbil bromsade in och ut kom FeM stycken brandmän i full mundering. Pinsamt! För en katt... Jag gick framför dem bort till stället vid ån där någon sorts rörkulvert gick över till Borås energi på motsatt sida. Den lilla svarta katten jamade och stack ut sitt huvud. "Miaow!" "Nämen hej på dig" sa brandmannen och sjönk ner på knä, helt förtrollad han med, "Vad göör du därnere?" "Miaow!"

En av dem hämtade en av deras långa aluminium stegar, men när stegen väl var i vattnet försvann förstås katten och vägrade visa sig igen. Han klädde då av sig sin tjocka jacka och klängde sig förbi stängslet för att åla sig in mellan rör och gångväg. Vi såg fötterna på honom sticka ut. Strax var han tillbaka och berättade att där nere fanns ett helt grottsystem. I kattstorlek. Inte en chans att kunna få tag på den... Brandmännen fick gå tillbaka till sin stora bil och åka iväg till nästa uppdrag. Jag blev kvar vid ån och bestämde mig där (nu efter brandkårens fina insats) att jag skulle göra vad jag kunde för att hjälpa den där katten i alla fall.

Han var söt så han fick heta Simon. Hans mor, Saba (efter en viss drottning), lärde jag oxå känna. Hon var mera skygg. Jag gick bort till ån åtminstonde varannan kväll och varje gång tog jag med mig lite mat, lite äggröra, skinka, kattgodis. Efter drygt en vecka upptäckte jag en unge Till! på andra sidan ån. En perserliknande sak i vitt och grått med en beige fläck på nosen. Jag döpte den till Greven, men har en bestämd känsla av att det var en hon. Henne skulle jag behålla om jag lyckades fånga dem!

En dag försvann Simon. Inte en skymt av honom. Inte ett ljud.
Han var den livligaste av dem och jag fasade för att han möjligen skulle ha trillat i vattnet och drunknat... Efter tre dagar ringde jag till djurens vänner och frågade dem om de visste något om en upphittad liten svart katt från centrala Borås. Det visste de. Samma dag som han försvann hade man plockat upp en blöt liten katt från en bropelare mitt i Viskan inne i centrum. Han hade nu fått ett riktigt hem och blev väl omhändertagen.

Därefter upptäckte jag en TredjE kattunge! röd-vit så henne döpte jag till Rosty, men det visade sig vara en han. Greven försvann. Jag fick aldrig veta vad som blev av henne. Vattnet eller en rovfågel? eller ett annat rovdjur? Synd, det var den katten jag hade velat behålla för mig själv..

Dessa kvällar vid ån, vattnet som lungt flöt förbi, luftens kristallklara höst. Meditation. En tavla. Flickan med de långa benen över kanten, som får akta sig så hon inte doppar skorna i vattnet. De skygga katterna som sakta börjar vänja sig vid hennes närvaro.

En förbipasserande kvinna som säger "Vad bra att någon tar hand om dem!" Och varför kunde inte "någon" vara Du?! tänkte jag... sa aldrig högt...

En dag i början på oktober vet jag att det är dags. Jag har fått låna en bur från djurens vänner. Jag placerar lite kattmat inne i buren. Saba går in i buren, men inte Rosty. Han är född vild och fortfarande skygg för människor. Nästa kväll likadant, kattmat inne i buren och jag sitter med handen på burdörren. Alldeles stilla. Nu vågar sig Rosty halvvägs in... och kvickt stänger jag dörren! Han kastar sig mot den, kämpar förtvivlat, men nu är de infångade, äntligen, till sist. *pust*

Saba fann sig väl tillrätta i lägenheten. Enligt katters oskrivna lag placerade hon sig direkt där hennes fina svart-röda päls var vackrast - i min gröna fåtölj. Rosty försvann. Det tog flera dagar innan jag upptäckte att han hade hittat ett hål under ett av köksskåpen där han kunde krypa in och gömma sig! Hans flyktväg blockerades med en mjölkkartong. Efter helgen ringde jag till djurens vänner som kom och hämtade dem. Dagen efteråt ringde hon tillbaka till mig och berättade att hon först inte hade kunnat hitta någon beskrivning på den svart-röda Saba som passade in på bortsprungna kattor. Men när hon hade fått se henne i verkligheten och gick igenom papprena hittade hon en som hade beskrivit sin katt som "hyena-färgad".

Saba visade sig vara en brådmogen liten katta som sju månader gammal hade krånglat sig ut genom en fönsterspringa i södra delen av Borås. Sprungit och jagat och jagats upp till centrala delen av staden där hon haft kul med diverse hanar och upptäckt att under det gamla väveriet fanns det gott om råttor. Med betoning på fanns. För efter ett tag fanns det ju förstås betydligt färre. Hon var lika mager och sliten som en ung modell på catwalken.

Ägarinnan hade hört talas om att man hade hittat en katt överkörd ute på vägen och trodde det var hennes katt. Sörjd. Borta. Trodde hon, tills djurens vänner ringde henne och berättade att de hittat en katt som såg ut så och så, kunde det vara hennes? Fem långa månader hade gått och hon gick med bävande hjärta till kattburarna för hon kände på sig att detta trots allt var hennes katt, Sally. (Hennes granne hade en hund som hette Harry. Ibland möttes katt och hund i trappuppgången.)

Rosty fick ett hem hos hennes föräldrar där han döptes om till Lilleman.

Snipp, snapp, snut, så var solskenssagan slut.

ps. Bilden är från Hogdals brandförsvar.

Vaken katt

Coffee



När vi ändå är igång kring kattbilder...

hittad här.

Trevlig dag!

*kram*
Josephine

Kalles kaviar

aha!
Och jag som trodde att Silverfisken såsom reklamare hade totat ihop den bilden själv... idag kom jag dit via en annons på MSN:

Designa din egen Kalles Kaviar tub! Skitkul :) spana in exemplaren i galleriet, vilken möda och vilket besvär och vilken skaparglädje och vilka underfundigheter! Missa inte att det faktiskt finns inte mindre än 21 stycken olika frisyrer, skägg och halvflintisar att välja mellan...

Jag valde en schackrutig bakgrund och döpte min kaviar till Rutgers... lär nog inte komma bland de 50 första, men den som kallade sin för "ROMersk" kaviar med tillhörande tempelruin hamnar nog högre på listan :)

Det är rätt så kul att testa vad mina utländska vänner tycker om denna ursvenska produkt... för det är verkligen delade meningar! En del tycker om den och ber mig alltid att köpa med mig ner, andra säger "nja, lite för salt" och där har även varit en som tyckte att hon aldrig hade smakat något så äckligt i hela sitt liv! *lol*

"Äcklig kaviar" och så en grönslemmig tub? ... *grin*

Josephine

Orvar igen

När saker och ting fungerar säger man ibland att det "flyter",
men vad säger man när en svetsning gått bra?
Att svetsa är ju så långt bort från vatten man kan komma...
*funderar*

Orvar uppnår här svetsarnas nirvana ;-)


Josephine

Frans

Frans



Denna katten längtade jag efter att få skaffa och inte visste jag att det kunde bli en sån fullträff som det blev! Jag ringde djurens vänner i Borås och sa att när de fick in en ung tigrerad hankatt skulle jag mer än gärna ta hand om den. Och efter ett par veckor så ringde de. Och jag fick ta bussen till Dalsjöfors under en gnistrande vinterdag. Han fanns i ett litet uthus i en stor bur och han slängde sig mot nätdörren och jaaamade! Den randiga teckningen var inte riktigt så fin som jag hade tänkt mig, men vad sjutton, nu hade jag ju åkt hela vägen ut så jag fick väl pröva och se om vi passade ihop. På vägen ner från åsen till busshållplatsen frågade jag honom vad han ville heta. "Billy the kid" kanske? för du verkar vara en busig en! "jaam"

Under natten föddes hans namn. Frasse tänkte jag, men det var för simpelt, utan det fick bli Frans. Han har nämligen en lång fin svans. En tysk slyngel tänkte jag. (vad jag nu fick tysk ifrån vet jag fortfarande inte, men så är det) Vid högtidliga tillfällen Fransiscus av Tassmanien, men han är aldrig högtidlig så det händer aldrig att jag kallar honom det.
För det mesta är han eller var, min Franseman. Han gör nu livet surt för Oskis pjoskis och värmer mammas lår under kvällarna. Av någon outgrundlig anledning ligger Frans alltid hos henne och Oscar hos pappa... kanske stämmer katternas och mina föräldrars personlighet bäst överens så. Frans är social och utåtriktad, Oscar mera blyg...

Och trots att han nu är snart nio år är han fortfarande lika leksugen som en liten kattunge. Vi älskar att busa med varandra och att prata med varandra. Han svarar nämligen när man säger något till honom och vi förstår varandras egon alldeles ypperligt. Hans vokabulär är mycket varierad och expressiv. Han vill t.ex. gå ut, nu, meddetsamma! Ibland är han hungrig. Han hälsar alltid när han kommer in. Och när han var innekatt under min lägenhetstid i Sverige och inte fick gå ut när han ville, ja då kunde han bli riktigt sur och protestera i långa haranger vad han skulle göra med mig om han var en stor stark karl! Det var långa okvädningsvisor det!

Nu lever han ett gott kattliv hemma i byn och kommer då och då hem med sorkar, möss och annat byte. Redan under den tiden när jag hade honom i koppel så tog han möss! Tre gånger hände det. Plötsligt kunde han stanna till helt blickstilla och koncentrerat lyssna. Jag gav honom lite mer lina och stod andäktigt stilla. *Hopp* och sorken var hans! en riktig jägare :-) i koppel!

Fast numera är han en fri villakatt ;-)

*ler*
Josephine

Oscar II

Oscar II



Det fanns en gång 1979-1980 en Oscar den förste. Han försvann spårlöst (okastrerad) och vi sörjde honom. Vår moster är allergisk mot katter så vi kom fram till att det var värt hennes besök att vara utan katt. Fast efter nio år och inte särskilt många besök ändrade vi oss och tyckte att det nog var värt uteblivna besök att ha katt iaf. Vi träffade henne hos sig ändå. Oscar II är delvis lite blå perser. Silkeslen päls. Han är nu 16 1/2 år gammal och har troligen blivit dement. Han jamar utan att verka vilja ha mat, bli kelad eller något alls, en sorts förvirrat skrikande jamande som pockar på uppmärksamhet men vad han vill tycks vara förhöljt i dunkel även för honom själv.

Varför namnet Oscar? Därför att pappa samlar på Oscarsfrimärken med gamla ortstämplar från slutet av 1800-talet :) (och även en massa annat Oscariana de senaste åren)

Tåget till Bryssel del 2

Delfts blå



En av de första städerna som vi passerar efter att ha stigit på i Haag är Delft. Delft har blivit känt för den unga generationen tack vare Scarlett Johansson. Filmatiseringen av "Flicka med pärlörhänge" skriven av Tracy Chevalier blev en succe! men festligt nog så spelades kanalscenerna in i Venedig (tror jag). [Rättelse: i en filmkonstruktion av Venedig uppbyggd i Luxemburg!) Kanske kommer Haag att bli lika känt nu med den kommande filmen "Zwart boek"(black book) av Paul Verhoeven, mest känd utomlands för Basic Instinct och Robocop. Kanske blir den en lika stor framgång som "Soldaat van Oranje" blev med den unge Rutger Hauer. (Han kan t.o.m. stå och se sexig ut me nudelsoppa rinnande över ansiktet!, fritt citerat ur minnet)

Delft är likt ett Amsterdam i miniatyr men utan de flesta turistfällorna, neon och andra skyltar och utan något "rött-ljus" distrikt. Delft är "puur" (=rent, äkta). Det är en av de få Nederländska städerna med en väderkvarn mitt i city, fast för 350 år sedan måste den ha legat precis utanför stadsmuren. Där finns ett gammalt lutande kyrktorn och en "nyare" kyrka i vilken på kort tid Prins Claus, drottning Juliana och prins Bernhard har begravits.

I Delft finns UNESCO-IHE ett internationellt vatteninstitut(?) med allt man kan önska sig inom utbildning och kunskap om det våta elementet H2O. Holländarna kan det här med vatten och hur man ska bli av med det. De började med Haag och fortsatte sedan att dika ut Göteborg och Amsterdam. En stor del av landet ligger flera meter under havets nivå. I och med ångmaskinens intåg kunde man börja pumpa bort vatten i stor skala. Flygplatsen Schiphol ligger faktiskt på gammal sjöbotten.

1953 vann emellertid naturens makter. En mycket hög flod i kombination med en förskräcklig storm gjorde att skyddet sviktade och Nederländerna utsattes för den värsta naturkatastrofen på 300 år. 1835 människor dog. De svartvita flygfotografierna av de översvämmade områdena söder om Rotterdam känns spöklika. Därefter byggde man ett system med skyddsbarriärer mellan öarna i Zeeland för liknande väder. Översvämningen av New Orleans har fått en del holländare att ifrågasätta hur bra/dåligt underhållet av vallarna är numera. Att evakuera de tättbefolkade områdena runt om Haag låter sig inte göras i en handvänding.

Och så Delfts blå förstås. Det världsberömda lergodset som började som en imitation av det populära men exklusiva och dyra kinesiska porslinet. Det holländska ostindiska kompaniet fraktade stora mängder kinesiskt porslin till Europa och man var ju inte dummare än att man insåg att "piratkopiering" var lönsamt redan på den tiden. När produktionen stod som högst fanns det inte mindre än 32 stycken fabriker i lilla Delft. Bl.a. producerade man kakelplattor. Griets far i "Flickan med pärlörhänge" arbetade som kakelmålare och hennes bror börjar som lärling på en kakelfabrik. Kakelplattorna från hennes tid är idag riktiga dyrgripar.

Nu när jag har blivit klar med Delft har vi redan passerat Rotterdam med sina vackra boar, Dordrecht med sin kyrka och sina gamla stormflodsportar och Hollandse diepe och allt fortsätter platt, platt ända till Roosendaal och gränsen. Denna delen av Nederländerna får en att tro att jorden inte alls är rund.

Josephine - resenären

Orvars lärare

Fille har nu till sist också ritat en giraff!

Orvars svetslärare...

jag kan verkligen inte påstå att jag skulle vara så förnuftig och
verklighetsnära... *ler*... men den där "lärar"-attityden känner man ju igen!
liksom "von oben" hållningen, den ligger fysiskt nära så att säga... *grin*

Fortsätt rita Fille!

*kram*
Josephine

Frivoliteter

Frivolitetsbokmärke



Var är dom? Jag letar febrilt igenom ryggsäcken gång på gång men får till slut inse att under den hastiga ompackningen glömde jag att flytta dem från den lilla till den stora ryggsäcken. Abstinens. Det suger i magen, kliar i fingrarna och mitt sinne skriker efter att få slå knutar, dra ihop ringar och foga samman till intrikata mönster.

Denna lilla meningslösa syssla verkar periodvis som en sorts meditativ drog. Allt krymper till DMC 30 och ett tidsslösande pyssel med små små knutar och ringar som måste dras ihop på rätt sätt för att bli lyckade. Fingerfärdighet och ett tålamod gränsande till dåraktighet, trots att knyppling faktiskt går mycket långsammare. Men knyppling är ännu mer intrikat och eftersom det kräver mer redskap, en avskild plats och har en längre historia är det kanske mera flärdfullt?

Att slå frivoliteter kräver inte mer än en till två små skyttlar och en fin virknål. Någon sa att det var en mycket bra syssla att slå frivoliteter eftersom händerna såg så eleganta ut då. *ler* Borgerlig glamour... (om vi nu ska va' politiska).

Detta lilla udda handarbete är på en gång så enkelt i sin grund, knutar såkallade "lärkhuvuden" som förs över från en tråd till en annan och så drar man ihop dem. Samtidigt kan det bli hur komplicerat som helst med två skyttlar, delade ringar, intrikata (ok jag har hakat upp mig på det ordet idag... *grin*) oregelbundna mönster, eller knyta på fri hand, avancerade skyttlar med två symaskinsrullar med trådar så att man samtidigt kan arbeta med inte mindre än FyrA trådar!

Intressant att nämna i sammanhanget är att det förstås(?) är damerna som knyter, men herrarna som tillverkar skyttlarna. David Reed Smith tillverkar helt underbara små skyttlar i olika sorters trädslag.

Jag fick lära mig att slå frivoliteter av min kära farmor i slutet av åttiotalet. (Hon som blev 98) Hon hade varit och hälsat på en väninna och fått se hennes fina små servettringar för pappersservetter. Väl hemma letade hon i sitt gamla syskrin och hittade skytteln. Hon hade då inte slagit frivoliteter på över sextio år! Tjugotalet var egentligen hantverkets sista blomstringstid. Under 70-talet fick det hänga med på ett hörn när makramé var populärt, men det flesta som satt och knöt tillhörde min farmors generation.

Tre dagar senare kom jag förbi på besök. Då hade hon fått upp hastigheten rejält och spetsen (av den typ som syns på bilden ovan) var redan ca 30cm lång med mer och mer välgjorda ringar allteftersom fingrarna mindes. Och då lärde hon mig, under ömsesidig entusiasm. Hon köpte plastskyttlar till mig i stan.

Under ca tio år hade jag bara Blomqvist bok att använda mig av. Någon gång under 1996 fick jag den sentänkta iden att se efter vad som fanns på internet och det var som att öppna en skattkista, som en oas i öknen för en törstande, här fanns massor!

Frivoliteter har kanske någon slags gemensam nämnare med internet, något med trådar och ringar och binda samman och mönster... eller på fri hand... kaos och ordning. Att koncentrerat låta skytteln löpa mellan fingrarna, räkna knutar och picoter, blir en meditation. Jag slutar inte att tänka men mina tankar blir liksom lugnare, undangömda av det ständiga räknandet... aha... detta kanske är hemligheten med att räkna får?

Men DMC 30 görs i bomullsgarn. ;-)

Josephine (på tåget den 6:e januari med knyt-abstinens)

Andra bloggar om:

Ljusmanschett

Ljusmanschett


Förlorade arbetstimmar

Det var ju en trevlig överraskning (inte) att komma hem och plötsligt har tre stycken av de tanter jag går och städar hos avsagt sig min hjälp och ville hellre att vikarien fortsätter.... gissa hur det känns... särskilt som jag gick två gånger i veckan hos två av dem, vilket har lett till ett katastrofalt underskott av arbetstid = betydligt mindre lön!

Men, (åh vad detta lilla ord ibland känns bra) jag har en rejäl summa semestertimmar undanstoppade som nu kommer till användning pö om pö under veckorna tills min situation förhoppningsvis ser bättre ut. Om mina beräkningar stämmer har jag cirka två och en halv månad på mig att vända kurvan. Och fritiden kan ju förstås också användas förnuftigare.

Ändå känns det skitjobbigt för självförtroendet när folk inte längre vill ha med en att göra, inte ens för att städa upp hos dem... eller kanske just därför. Jag har blivit påmind om min envishet, mitt dominanta sätt och en del andra saker, ändå vet jag att fungerar inte personkemin är det skitsvårt att få det att fungera överhuvudtaget. Jag har verkligen försökt, baxat mig iväg till de "jobbiga" kunderna och uthärdat, bitit ihop men tydligen inte tillräckligt mycket. Jag har faktiskt aldrig vågat regelbundet prata med någon på kontoret om de små problem som ibland dyker upp eftersom jag är rädd för att de ska tycka att jag inte arbetar professionellt, att jag blir för personlig (för det blir jag alltför lätt) eller att jag är för labil och emotionell.
Trots den risken är det kanske det jag måste våga att göra, det borde ju eg. vara mer professionellt än att som nu plötsligt stå här med nästan inget jobb?

De allra allra flesta jag har jobbat hos har det fungerat jättebra. Jag har fått så många goda vitsord under min städtid att mina managers inte betvivlar min arbetsmoral ett dugg, det är just det där med relationerna istället... för när jag blir irriterad uppfattar andra det som att jag är jätteilsk - jag står ju där huvudet över dem och ser arg ut... och när jag poängterar det ologiska med att skrubba duschtegel två gånger i veckan i ett hus där bara en person duschar, ja då uppfattas det som dominant och näsvist. *liten suck*

Det hade ju varit en annan femma om personen ifråga varit gift med en sotare. Snacka om rengöring!

//Josephine

Tebax!

Tack alla som tittat förbi och undrat vart jag tog vägen!
Jag hade ingen möjlighet att internetta än mindre blogga digitalt
(jag har skrivit ett stycke i kollegieblocket för senare tillfälle) där jag har varit, mitt i mörkaste Småland, samt i ouppkopplade hushåll.

Pojkvännen blev något överraskad av att vår julklappsutdelning varade i drygt två timmar (vi brukar ha så kul så vi slutade aldrig i den där åldern när "vanliga vuxna" annars brukar lägga av med klappar...) eller det kanske är svenskt? att ge bort många julklappar till alla i familjen?

Jag tänker bara berätta två saker just nu:

Flyget jag skulle ha tagit från Skavsta den 30:e stod drygt en timme laddat med passagerare och bagage men hittade ingen öppen landningsplats! Charleroi var stängt pga det dåliga vädret, Paris-Beauvais kunde inte trasportera 200 pers upp till Bryssel och Eindhoven vet jag inte om den var öppen eller inte. Tur i oturen gick min snälla moster tillbaka ner till mormor och vi kunde låna hennes lägenhet ytterliggare en tid. Följande flyg ner med plats över, skulle ha gått på torsdagen(!) men vi tog ett till Weeze (Dusseldorf) istället (gammal militärflygplats) och tåg därifrån hem.
Jag vill tillägga att RyanAir för min del skötte sig hyfsat, även om lastningen ombord på planet var relativt onödig då en del passagerare genom egen telefonkontakt fått reda på innan vi gick ombord att Charleroi var stängt! (de var då ifärd med att kolla övriga flygplatser) Ombokning etc behövde vi inte betala något för. De stackare som var tvungna att använda hotell i mellantiden kunde vad jag förstod, inte få ut 100% av utgifterna då de låga flygpriserna enligt deras policy inte täcker sådana kostnader. (?)
Tur i oturen är väl också att jag inte har ett superviktigt jobb och att andra relativt lätt kan ta över min städtanter ifall det behövs..

Andra saken: Min plånbok kom på vift. Och jag hade ingen aning om ifall den blev liggande i en snödriva (min käre pojkvän lärde sig vad ordet "mula" betyder...) eller om en ficktjuv varit framme eller...

men väl hemma här, bara ca två timmar senare, ringde min mobiltelefon!
och en kille i Stockholm hade hittat min plånbok!! jag ville skicka honom en hittelön men han tackade nej... sa ngt om goda tjänster till nästa liv... tänk att det fortfarande finns sådana människor!?

Jag blir så Glad! :))

Nyårskramar till allihopa!

Josephine

RSS 2.0