Les jardins d'Annevoi / Annevois trädgårdar / The gardens of Annevoi

 
 
Den 9:e juni besökte vi slottet Annevois trädgårdar som ligger strax söder om Namur inte långt ifrån floden Meuse.  /  The 9th of June we visited the gardens of Annevoi which is situated right south of Namur not far from river Meuse.
 
 
 
De här trädgårdarna är berömda för sina fontäner, bäckar och dammar, här finns mer än 50 stycken!  /
These gardens are famous for it's fountains, creeks and ponds, here you will find more than 50 of them!
 
 
 
Själva slottet började byggas på 1600-talet men fick mycket av sin nuvarande form under 1700-talet. /
The castle itself dates back to the 17th century but got much of it's current looks under the 18th century.
 
 
Charles-Alexis Montpellier (1717-1807) var järnbrukspatron liksom sin far och farfar, landshövding och kammarherre och var den som skapade Annevois fantastiska trädgårdar med början 1758. /  Charles-Alexis Montpellier (1717-1807) was Mayor of the Court of Iron-merchants and he was the one who created the fantastic gardens of Annevoi with start about 1758.
 
 
 
Trädgårdarna får allt sitt vatten från fyra olika källor vilket samlas i en stor grävd kanal på toppen av en ås, men också från ån Rouillon som senare rinner ut i Meuse. /  The gardens get all the water from four different sources which are combined in a big canal-reservoir on top of the hill but also from the river Rouillon.
 
 
Tyvärr ganska mycket alger överallt, det tycker jag skämde, men annars underbart vackert t.o.m. en mulen dag som det var.  /  Unfortunately too much algaes (probably the result of fertilizers from the agriculture) but otherwise this was so beautiful even on a cloudy day like this.
 
 
Entré-huset på baksidan. / The entrance house behind the main castle building.
 
 
Uppe på toppen av den här kullen/åsen finns kanalen. Alla fontänerna fungerar genom fallhöjd och ett genialt kanalsystem, inga artificiella maskiner och ingen elektricitet används. Alltsammans har fungerat oavbrutet i mer än 250 år!  /  On the top of this hill is the canal-reservoir. All the fountains function through the vertical position and an ingenious feeding canalsystem, no artificial machinery or electricity is used. All of it has been functioning uninterrupted for more than 250 years!
 
 
 
Charles-Alexis Montpellier lät sig inspireras av flera olika stilar från sina resor i Europa. I trädgårdarna finns den franska öppna stilen med rena linjer och öppna ytor, den italienska stilen med kurvor, kontraster och överraskningar och den engelska romantiska stilen med bl.a. en konstgjord grotta och ett mjukt porlande vattenfall. /  Charles-Alexis Montpellier let himself get inspired by several different styles from his travels in Europe. In the gardens you find back the French open style with clear lins and open areas, the italian style with curves, contrasts and surprises and the English romantic style with among other things a constructed cave and a soft murmuring waterfall.
 
 
Vattnet verkade mycket rent och klart annars i själva bäckarna.  / The water seemed very clear and pure otherwise in the creeks.
 
 
 
den "gömda" fontänen / the hidden fountain
 
 
 
Det "viskande" vattenfallet  / the murmuring waterfall
 
 
 
Gamla och unga träd. / Old and young trees.
 
 
 
 
Till höger syns en av vattenledningskanalerna som leder vattnet i hög fart till några av trädgårdens alla fontäner. / To the right you can see one of the canals which lead the water in high speed to some of the fountains of the garden.
 
 
 
 
 
 
På 1930-talet öppnades trädgårdarna för publik och då skapade man ytterliggare en bit med en del rabatter för att tillfredsställa alla blomälskare, men vattnet och fontänerna förblir huvudattraktionen.  / In the 30:ies the gardens were opened for public and then a new part was created with flowerbeds to satisfy all botanical lovers, but the water and the fountains remains the main attraction.
 
 
 
 
 
Rododendron.
 
 
Azalea?
 
 
Utsikt ut över dalgången av Rouillon mot Meuse. / View out over the valley of Rouillon towards Meuse.
 
 
En svart svan med ägg. / A black swan with eggs.
 
 
 
I den här dammen odlades regnbågsforeller, riktigt spännande att se dem simma omkring, men svåra att fotografera. Det var en av huvudrätterna i parkens restaurang / In this pond someone was farming trouts, quite exciting to see them swim around, but difficult to photograph. They were served as a main dish in the restaurant of the park.
 
Länk till hemsidan:  http://www.annevoie.be/index.cfm?page=jardins/visit  (engelska)
 
Ytterligare bilder, sidan är på franska:  https://sites.google.com/site/exometeofraiture/home (French)
 
Hit kommer vi att återvända! En underbar plats att ströva omkring på, slå sig ner och bara slappna av, rofylld. / We will return to this place! A wonderful environment to just slowly walk around, find a spot and just relax, giving peace to the mind.
 
//Josephine  :-)
 

Det blommar i Bryssel / Flowers in Brussels

Här kommer en fortsättning på fotografier tagna under våren, nu från maj och juni. När äntligen vinterkylan släppt började allting att blomma på en gång. Vissa gator stannade jag till var femte meter för att ta ett kort!
 
Here is the continuing of photographs taken during the spring, this time from May and June. When finally the wintercold was gone everything started blossoming at the same time. Some streets I stopped every fifth meter to take a photo!
 
 
vid Place Cinquantenaire , Merode.
 
 
Den fina rotundan i centrala stadsparken. / "Park"
 
 
igen från Merode / also from Merode
 
 
 
näva(?) av något slag
 
 
Rododendron (eller azalea? men de har mindre blommor har jag för mig) /  or Azalea but they have smaller flowers I think?
 
 
 
White roses and they smelled wonderful!
 
 
 
pion
 
 
lilja
 
 
Rododendron
 
 
Denna blå klängde och växte på stenmurar. / This blue one likes to grow on brickwalls.
 
 
 
 
en till rododendron
 
 
Denna med ljusblå blombollar var enormt populär bland humlorna! / This one with lightblue flowerballs was enormoulsy popular among the bumblebee
 
 
 
Solnedgång parc cinguantenaire. / Sunset at park cinquantenaire.
 
If you happen to know the latin names of any of these plants, please share in a comment below and I will update the text!  :-)
 
//Josephine
 

Grodor i april / Frogs in April

Här följer en del fotografier från våren som ännu inte kommit upp. /  Here are some photos from the spring which have not yet been put online.
 
 
Bilderna är från den 14:e april, den första helgen efter att vinterkylan släppt ordentligt och det märktes i grodpölen i Tervurens arboretum! 
 
The photos are from 14th of April, the first weekend after the wintercold finally went away and that was highly recognizable on the activity in the frog-ponds in the arboretum of Tervuren!
 
 
 
En ganska stor groda(?). Denna befann sig vid den andra pölen bland Sitkagranarna.  Vid den första fanns det mest mörkbruna grodor och vid den andra dominerade dessa ljusa.
 
A rather big frog(?) This one was at the second frogpond next to the Sitkafurs. By the first one you found mostly darkbrown frogs and by the second mostly these lighter ones.
 
 
 
eggs, eggs, eggs...
 
 
 
Seqouia-träden :-)  / The sequoia trees.  (mammut träd för att vara exakt)
 
 
 
Med ryggen mot en Pinus Ponderosa (en sorts amerikansk tall)  Tröjan reflekterar solskenet.  /  With my back against a Pinus Ponderosa (an american pine). The top reflects the sunlight.
 
//Josephine  :-)

Parkpop 2013

Parkpop äger rum varje år den sista söndagen i Juni i Haag i Nederländerna. Festivalen har växt och växt, men det finns gott om plats i Zuiderpark för de numera 300 000 besökarna. Där finns tre stora musikscener och alltid någon eller några artister av världsklass som uppträder. Många nya talanger har fått sitt första genombrott på den här festivalen!
 
Every year the last Sunday in June one of Europes biggest music festivals take place in the Hague, Netherlands. The festival has grown but there is plenty of space in Zuiderpark for the about 300 000 visitors. There are three big music podiums and there are always one or a few artists of worldclass who perform. Many new talents have got their first international break through on this festival!
 
Men vi börjar från början - med transporten av artisterna till parken! / But we start from the beginning with the transport of the artists to the park!
 
 
Jag hade precis veckan innan köpt en ny kamera, en Nikon Coolpix S6500 och detta var första helgen och de allra första fotografierna!   /  I had just bought a new camera, a Nikon Coolpix S6500 and this was the first weekend and the very first photos!
 
 
*smile*
 
 
Skepparen / The skipper  of  Willemsvaart.
 
 
Co-skipper! cykeln som ser så konstig ut är gjord av trä!  och tillhör fantasten av udda cyklar Rene Bom.  / The bike which looks so strange is made of wood! and belongs to the lover of strange bikes Rene Bom.
 
 
Här är han. Han är natt-borgmästare i Haag vilket betyder att han kan festa så mycket som han vill. ;-) När han inte festar så ordnar han olika nöjestillställningar och han är presentator på Parkpop sen allra första början.  /  Rene Bom is the night-major of the Hague. It means he can party as much as he likes. *grin* When he is not partying he arranges different events with music and other things. He has been presentator at Parkpop since the very beginning.
 
 
 
Niko Cristiansen  from  Livin'Blues, spelade på parkpop tillsammans med "Urban Heroes".
 
 
Två båtar, en stor för artisterna, en liten för journalisterna. / Two boats - one big for the artists and one small for the journalists.
 
 
Jamsession!
 
 
Vi fick sällskap. / We got some company.
 
 
Och jag missade sista vändan men fick skjuts! :-) / I missed the last tour but got a ride with this gentleman!
 
Michel Klunder  från Kanohaagland båtuthyrning.  http://www.kanohaagland.nl/
 
 
På väg till parken testade att fotografera några rosor. / On the way to the park tested to photograph a few roses.
 
 
 
 
 
 
 
 
Robin Brock plus band
 
 
The background vocals were really cool singers!
 
 
Vid marknadsplatsen fanns förstås Gud representerad! / By the marketplace God was of course represented too - he's always where there are people.  ;-)
 
 
Coolaste missionärströjan?  / The coolest missionary jumper?
 
 
 
 
 
Hon sprang runt hela tiden, inte lätt att få med båda på en bild. / She ran around the whole time, not that easy to get both on one picture!
 
 
She sings great too!  ;-)
 
 
 
stage diving not allowed
 
 
 
söt tjej  / cute girl
 
 
 
Playing with the zoom...
 
 
... and woop!  :-)
 
 
 
reggae
 
 
Cool earclip!
 
 
 
 
and tattoes  :-)
 
 
 
 
mister "M"  :-)
 
 
 
Detta årets stora artister van Bob Geldof  (inget foto)  och Sinead O'Connor  /  This years big artists were Bob Geldof and Sinead O'Connor.
 
 
 
 
Den irländska flaggan. / The Irish flag.
 
Det var allt! Skriv gärna en kommentar! /  That was it! Feel free to write a comment! 
 
//Josephine  :-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Till min "gamla klasskamrat" / To my old "classmate"

Translation to English scroll down!
------------------------------------------------
 
Ibland dyker det upp besökare på bloggen som aldrig har varit här innan så det är tydligen dags att förklara igen varför jag har valt att använda en pseudonym på internet.
 
Redan från början med internet 1994-1995 använde jag ofta ett smeknamn på chat-cafeer och i forum. Någon som minns Lunarstorm? Solrosen eller något liknande var mitt namn där. 2003 blev jag Tall model på webbsidan Kaikura och det var från  början tydligt för mig att de här fotografierna skulle komma att spridas långt och att jag inte ville att helt främmande människor skulle kunna leta upp mig i telefonkatalogen. Bortsett från den rent egoistiska biten i det har det också fördelen att även min familj  förblir ouppsökt.
 
De som känner mig, min familj, mina vänner, en del kollegor osv vet ju vem jag är ändå, så vari ligger problemet? Den som vill kontakta mig kan göra det via mejl eller via kommentarer här på bloggen. Den som vet mitt riktiga namn och letar efter mig kan kontakta mig via mina föräldrar eller via svenska ambassaden.
 
Enligt min åsikt är det inte samma sak att använda en pseudonym och att vara anonym. Jag är långtifrån anonym på internet där jag delar med mig av ganska mycket av mina tankar och mitt nuvarande liv. Just genom att använda en pseudonym känner jag mig fri att vara mycket mer personlig. 
 
Du som skrev kommentaren däremot undertecknade med "en gammal klasskamrat" vilket gör dig  anonym. Jag hade mer än 25 klasskamrater och av dem var det några som verkligen inte var några kamrater alls. Att du väljer att underteckna anonymt och inte ens med ditt förnamn säger mig att du vet vad som hände då i grundskolan.  Kanske var du en av dem som mobbade, kanske var du en av dem som teg och tänkte "hon får skylla sig själv", kanske är du en av dem som senare sa "men så farligt var det väl inte?" Men den personen stod aldrig i mina skor och blev aldrig utsatt för det som jag blev utsatt för.
 
Dessutom - om du tänker efter - skulle du acceptera att bli behandlad på ett förödmjukande och respektlöst sätt som vuxen av dina kollegor? Om du inte accepterar det låt då inte ett sånt betéende passera som "oskyldiga barnlekar" av dina egna barn! Skolan är DeraS arbetsplats och du önskar väl som förälder att de ska lyckas i skolan, eller hur?
 
Jag ska inte hyckla, jag har haft en lång period när jag tänkte "Jag hoppas att den och dens barn blir mobbat så att den och den kanske kommer ihåg och inser"...  men jag tänker inte längre så. Det är meningslöst. Jag försöker istället att förstå vad som hände även hos den som mobbade, försöker se människan, osäkerheten, rädslan, avundsjukan (som förgiftar allt) - försöker...
 
Tyvärr kommer avundsjuka och småaktighet alltid att finnas kvar. Det är verkligen synd när det finns så mycket vi kan vara glada och lyckliga över och glädjas åt hos varandra, men människor är som dom är.
 
 //Josephine
----------------------------------
In English:
 
Sometimes new visitors arrive to the blog who have never been here before so it's clear it is now time to explain again why I have chosen to use a pseudonym on the internet.
 
Right from the beginning with internet in 1994-1995 I often used a nickname on chat cafes and in forums. Does anyone remember Lunarstorm? Sunflower or something like that was my name there. 2003 I became Tall model on  the web page "Kaikura" and it was clear to me from the beginning that these photographs would be spread far and that I did not want complete strangers to find me in the phone book. Apart from the purely selfish bit in it, it also has the advantage that also my family is left in peace.
 
Those who know me, my family, my friends, some colleagues, know who I am anyway, so where is the problem? Anyone wishing to contact me can do so via e-mail or leave a comment here on the blog. Anyone who knows my real name and want to find me can contact me through my parents or through the Swedish Embassy.
 
In my opinion it's not the same thing to use a pseudonym and to remain anonymous. I am far from being anonymous on the internet where I share with you quite a lot of my thoughts and my present life. By using a pseudonym, I feel free to be much more personal.
 
You who wrote the comment, however, signed by "an old classmate" making you  anonymous.  I had more than 25 classmates and of them there were those who were no friends at all. That you choose to sign anonymously and not even with your first name tells me that you know what happened then in elementary school. Perhaps you were one of those who bullied, maybe you were one of those who remained silent and thought "she has herself to blame," maybe you're one of those who later said, "but that it wasn't that bad, you have to take some!" But that person never stood in my shoes and was never exposed to what I was exposed to.  
 
Besides - if you think about it - would you accept to be treated in a humiliating and disrespectfull way as a grown-up of your collegues!?!  If you don't accept it, don't let it pass as "innocent" childrens games from your own kids!! The school is TheiR workenvironment and you want them to succeed in school, don't you?
 
I will not be hypocritical, I've had a long period when I thought "I hope that this persons child gets bullied so that this person might remember and recognize" ... but I no longer think so. It is useless. I try instead to understand what happened even with the bullier, trying to see the person, the uncertainty, the fear, the jealousy (which poisons everything) - trying ...
 
Unfortunately, jealousy and pettiness will always remain. It's really a shame when there is so much we can be joyfull and happy about and rejoice in each other, but people are who they are.
 
adition: The comment was immediately removed because the anonymous person wanted to reveal my real name. It is not a big big secret, but I have chosen not to reveal it to the hundreds of people from the whole world who visit this blog every month. It's my pseudonyme, my "artist"-name and I'm quite fond of it after ten years. :-)
 
//Josephine
 

En trollslända / A dragonfly

 
Vad heter trollslända på engelska? Det blev jag tvungen att slå upp och naturligtvis! "Games of Thrones" kommer spökande igen! *LOL*  / What is the name of  "trollslända" in English? I had to look it up and of course "Games of Thrones" comes spooking again!  "dragonfly" *LOL*
 
 
De här vackra bilderna är tagna med min nya fantastiska kamera: Nikon Coolpix S6500  via floden Ourthe för två veckor sedan. Vi besökte då jazzfestivalen i Comblain la Tour och mitt ryggskott gjorde helvetiskt ont men dagen var så underbar på alla sätt och vis att ryggskottet kunde liksom inte lägga lock på det!
 
These fantastic pictures are taken with my new camera: Nikon Coolpix S6500  by the river Ourthe about two weeks ago. We then visited the jazzfestival in Comblain la Tour. My lumbago (severe backpain) was hurting like hell but the day was in all ways so wonderful it couldn't really take away my joy!
 
 
 
Kameran har en helt fantasisk zoom, och med 16 megapixels behålls skärpan. / The camera has a great zoom and with 16 megapixels the sharpness remains.
 
 
Denna kan jag möjligen ha beskurit lite för mycket för skärpans skull men detaljerna är ändå fina. Finns det någon som kan klura ut vilken art detta är? Ge mig gärna namnet på latin tack!  /  This one I might have cropped a little too much but the details are anyway fine. Is there anyone who can figure out which species it is? Please give me the name in latin!
 
Update:  it seems (thanks to my friends on Facebook) this is a:  "Calopteryx virgo" , in Swedish  "Blå jungruslända", men denna glittrade mer i grönt, blågrönt än i blått.  :-)
 
 
*ler*
Josephine
 

Promenad vid Ourthe / A walk along Ourthe

 
Detta huset hur avbildats tidigare i bloggen (om du letar under kategori "Belgien" hittar du det) men det är ett väldigt fotograferingsvänligt hus som ligger intill Ourthe i Esneux. Denna söndagspromenaden ägde rum i slutet på mars när vinterkylan fortfarande höll sitt grepp om oss. Om du tittar noga så ser du en orange katt som sitter i fönstret!  // 
 
This house has been portrayed earlier in the blog (if you look under kategorier "Belgien" you will find it) but it is a very pitoresque house next to Ourthe in Esneux. This sundaywalk happened in the end of March when the wintercold still held its grip on us. If you look carefull you will see an orange cat who is sitting in the window!
 
 
 
Vattenståndet var ändå inte så högt som det hade varit bara några veckor tidigare. Ourthe rinner senare ut i Meuse nere i Liège som blyter namn till Maas i Nederländerna.
 
The water level was still not that high compared with a few weeks earlier. Ourthe joins the river Meuse in Liège which changes name to Maas in the Netherlands.
 
 
 
En häger / een reiger / un heron / a heron
 
 
Klart och vackert Ardennervatten, lätt gråblåaktigt. / Clear and nice water, lightly bluegreyish.
 
 
 
Har ni mat till mig? / Do you have food for me?
 
 
 
Kompisen / the buddy
 
 
 
Tillsammans. / Together.
 
 
 
Floden delar sig runt en liten ö. / The river slpit around a small island.
 
 
Solskensglitter / sunlight reflections
 
 
 
Gammalt hus / old house
 
 
 
gammal grind / old gate
 
 
 
Typiska gamla ardennerhus / typical olf Ardennen houses
 
 
 
trollskt / mystical
 
 
 
31:a mars och alla träd är fortfarande kala  /  31st of Marh and all trees are still naked
 
 
 
två träd, tre träd - fyra? /  How many tree-trunks?
 
 
 
och vi hälsade på en mysig katt / we greeted a cosy cat
 
 
 
Järnvägsstationen  /  railwaystation
 
 
 
 
Järnvägsstunnel / railwaytunnel
 
 
 
Herr och fru And var också ute på promenad. / Mr and Mrs Duck were also out walking.
 
//Josephine  :-)
 

Gurun som inte finns / The guru who didn't exist

 
Nyligen skrev jag till en ung tjej att livet ger oss vissa lektioner som upprepas fram tills dess att vi har lärt oss läxan. Och det är tungt, svårt för någonstans är det en dröm och ett hopp som jag inte vill släppa taget om. En längtan, ett begär? något som var brutet och som vill bli helt.
 
Jag ser det så tydligt i efterhand, vissa personer som jag fick kontakt med och de blev måltavlor för mitt harpun. I längden skar det sig - gång på gång. Det slutar alltid illa när någon sätts på en pedistal, de enda som hör hemma där är livlösa statyer.
 
Men jag har en kärlek till kunskapen och dem som jag pratade med och skrev till verkade veta så mycket, ha så många svar, besitta ett intellekt och en intelligens utöver den vanliga och som en fluga dras till glödlampans sken, drogs jag till vad jag trodde var människor som kunde lära mig något viktigt.
 
Och jag har lärt mig, jag har snappat upp en bit här, en bit där, jag har tagit tillvara på det som berörde och lämnat annat därhän, men den allra viktigaste biten - den om mig själv i förhållande till dem - verkar hela tiden glida undan, likt en hal ål.
 
Så nej, det finns inga guru's och den enda läraren värd namnet skulle nog vara livet självt.
 
--------------------------------------------------------------------
Recently I wrote to a young woman that life gives us certain lessons which are repeated until we have learnt what we need to learn. And this is heavy, difficult, because somewhere I nurture a dream and a hope that I don't want to let go. A longing, a desire? something that was broken and wants to be healed.
 
I can see it so clearly afterwards, certain persons that I got in touch with and they became targets for my harpoon. In the long run it turned bad - over and over. It always ends bad when you put someone on a pedestal, the only ones belonging there are lifeless statues.
 
Still I have a love for the knowledge and those whome I spoke with seemed to know so much, seemed to have so many answers, to have an intellect and an intelligence above ordinary people  and like a flie is drawn to the light of the lamp, I was drawn to these persons whome I thought could teach me something important.
 
And I have learned, I snatched a piece here another there, I learned and I gathered what touchded me deeply and left the rest to be where it was,  but the most important piece - the one about myself in relationship with them - always glipped away, like a slippery eel.
 
So no, there are no guru's and the only real teacher worth the name would be life itself.
 
 
//Josephine
 

Blommor på 40-årsdagen! / Flowers on my 40 years birthday!

 
 
 
40-årsdagen kom och gick, blommorna är också borta nu men de var jättefina! Tack så hemskt mycket för alla gratulationer! :-)  / Thankyou! / Merci! / Dankje wel!  :-)
 
 Josephine  :-)
 
 
 
 
 

Sanningar som svider / Truths that hurts

 
Vänner som säger det som är sant - sårande? eller berikande? eller kanske både ock? Det kan vara hur sant som helst men framfört i en mästrande och respektlös ton blir det helt fel. Inte en tumsbredd av övertygelsen om den egna förträffligheten ger vika.  "Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?" 
 
Spegelbilder som stör, berör.. människor jag inte kan med och först efteråt inser jag var skon klämde, alla de mindre förträffliga sidorna hos mig själv lyser med bjärta färger rakt in i mina ögon. Som en lampa som tänds i ett mörkt rum och drapperier av spindelväv blir synliga längs tak och väggar och golvet är täckt av allsköns bråte och smuts. Allrahelst får du lust att bara släcka och gå ut igen.
 
Sanningar som svider och irriterar och tynger för att jag inte släpper taget, inte låter det försvinna, ständigt återvänder och pillar upp sårskorporna och frågar mig varför? när inga svar finns när det enda vettiga är att låta det bero... Städa undan det och stoppa in i en vackert dekorerad låda i minnets arkiv.  Vänskap är som en fågel, den kan bara överleva i frihet. Kommer den tillbaka till dig så är den din, annars var den aldrig det. Fri från förväntningar, från illusioner,  men längtan efter förståelse överskuggar allt.
 
Humor, självdistans, att inte ta sig själv så himla seriöst, vem är perfekt utan fel och brister? Vilken människa handlar alltid utan egenintresse? Och de som glittrar så vackert därborta i ödmjukhet och osjälviskhet - är de lyckligare än någon annan?  Du kan försöka gå i någon annans fotspår men till syvende och sist är dina fotavtryck ändå helt annorlunda och din väg på skogsstigen ser annorlunda ut än för någon som ständigt måste ducka för de lågt hängande trädgrenarna. 
 
Sanning för mig kan vara en lögn för dig. Våra minnen skiljer sig åt. Det som du minns tydligt har jag helt glömt och det som betydde så mycket för mig skänkte du aldrig en tanke åt. Och jag har kanske inga som helst problem att äta en tunn skiva hästkött, men blotta tanken på att göra det får dig att må illa. Var hamnar sanningen då? Den blir till ett par glasögon som jag tar på för att se bättre eller ett par solglasögon för att skydda mig från solljusets skärpa och allt blir en fråga om perception. 
 
Oh ändå...  om det aldrig regnade samtidigt som solen skiner så skulle inte regnbågen finnas. Och där finns någon som kramar och som förstår och accepterar, det gör det.
 
//Josephine
 
 
Friends who says what is true - hurtful? or enriching? or maybe both? It may be very true but expressed in a  didactic and disrespectful tone it will be completely wrong. Not an inch of the conviction of one's own excellence gives way. "Why do you see the mote in your brother's eye when you do not notice the log in your own?"
 
Mirror Images that disrupts, concerns .. people I can not stand to be with, and only afterwards I realized where the shoe pinched, all the less admirable sides of myself shines with gaudy colors straight into my eyes. Like a lamp which is lit in a dark room and curtains of cobwebs get visible along the ceiling and walls and the floor is covered with all sorts of debris and dirt. Most likely, you just want to switch off the light and walk out again.
 
Truths that hurts and irritates and weigh down because I do not let go, can not let it go away, I'm constantly returning and scratching on the old wounds and I ask myself why? when there is no response,  when the only sensible thing is to let it be ... Clean up and put it in a beautifully decorated box in archives of the memory. Friendship is like a bird, it can only survive in freedom. If it returns to you so it's yours, otherwise this was never the case. Free from expectations, from illusions, but the longing for understanding overshadows everything.

 

Humor, self-distance, not taking yourself so damn seriously, who is perfect without mistakes? Which person  acts always without self-interest? And those who sparkle so beautiful over there in humility and selflessness - are they happier than anyone else? You can try to walk in someone else's footsteps but finally your footprints are still completely different and your way on the forest path looks different than for someone who must constantly dodge the low-hanging tree branches.

 

Truth for me might be a lie to you. Our memories differ. What you remember clearly, I have completely forgotten and that which meant so much to me, you never gave a second thought to. And perhaps I have no problem eating a thin slice of horse meat, but the mere thought of doing it makes you feel physically bad. Where is the truth then? It turns into a pair of glasses which I put on to see better, or a pair of sunglasses to protect myself  from the sun's sharpness and everything becomes a matter of perception.
 

And still ... if it never rained while the sun shines, the rainbow would not exist. And there is someone who is  hugging and who understands and who accepts me, there is.

 

//Josephine


Stunder av lugn / Moments of serenity

 
 

Stunder av lugn / Moments of serenity
--------------------------------------

Det känns som om de kommer oftare nu, eller så lägger jag kanske större betydelse vi dem,
dessa ögonblick när jag blir helt lugn.
Inga begär, ingen längtan, ingen oro över det som var, inga planer på det som ska komma,
inga tankar som jagar runt runt och runt, jag bara är. Det där vilddjuret som annars alltid snor runt som en vild katt bara lägger sig ner och spinner.


Det är oerhört vilsamt, skönt, befriande. Det finns de som når fram till det genom meditation och

bön, men för mig har det varit mer slumpartade händelser som kommit vid speciella tilfällen.
När Mariekes lille nyfödde Joah kravlade uppåt på mitt bröst eller som på skärtorsdagens kväll

när jag satt i det tomma koret. Altaret, korset och dopfunten hade tagits bort och på golvet låg istället ett stort svart järnkors. Lokalen låg i mörker bara upplyst av gatulamporna utifrån och där fanns en kraft i en symbolik som jag inte hade varit med om förut. Allting kändes så ytterligt rent och tydligt - ett tomt golv, ett stort tungt kors och ett inre rum som öppnades.

Patrick hade följt med upp för att provspela lite på det stora pianot. Han improviserade mjukt,

klassiskt och musiken svepte in och förstärkte det som redan fanns, en känsla av serenitet.

Jag njöt av varje ögonblick och jag var totalt närvarande, tacksam över vår tvåsamhet, tacksam

för att vi fick bara där.

Det hade mycket väl kunnat vara på en helt annan plats, under helt andra omständigheter

och det hade kunnat ha med något helt annat att göra än med ett kors och dess symbolik.
Nu råkade det falla sig så att det blev just det, där och då.
Imorgon kanske det blir någonting helt annat.


-------------------------------------------------

It feels like it is happening more often now, or perhaps it is me putting more importance to them,
these moments when I really relax and feel calm.
No desires, no longing, no worries about what was, no plans for what is coming,

no thoughts running around, around and around, I just am. That wild animal which earlier

was tearing around like a wild cat just lays down and start purring.


It's so immensely resting, nice, liberating. There are those who reach this stadium through

meditation and prayer, but for me it has been more coincidental events which arrived

at special moments. Like when Mariekes newborn son Joah was crawling up on my chest

or like yesterday evening when I was sitting in the empty chancel. The altar, the cross

and the funt had been removed and on the floor layed instead a large black ironcross.

The room was in darkness only lit by the streetlanterns from the outside and there was a power

in a symblism I had not experienced before. Everything was so clear and sharp - an empty floor, 

a large heavy cross and an inner room which opened.

 

Patrick hade followed me up to play on the big piano. He improvised softly in a classical tune

and the music confirmed and strengthened what was already there, a feeling of serenity.

I savoured every moment and I was totally and utterly there, grateful we were together,

grateful to be there.

 

It could have been on a total other place, under complete other circumstances and it

could have been about something totally different than a cross and its symbolism.

Now it happend to be right there and then.
Tomorrow it might be on a very different place.


//Josephine


En märklig dröm / A strange dream

(for English scroll down)
 
   En märklig dröm...  Patrick säger att han har något att visa mig och tar mig till ett ställe som heter "flickornas marknad", men det är inte någon vanlig marknad utan ett ställe där småflickor säljs till den som vill betala. Och jag passerar ett kadaver där huvudet lossnat, otäckt. Och jag upptäcker att de ligger där inbäddade i små högar av runda vita stenar bara skinn och ben med ljudlösa gapande munnar, uthungrade, svältande, döende. Och någon berättar för mig att de kommer hit på kvällen när solen har värmt upp stenarna och då bäddar de in sig i dem för att få lite värme men på morgonen har stenarna kallnat och de ligger där döda.
 
 
Jag har inte hittat någon bild som gör rättvisa åt min drömbild, grusplanen med rad efter rad med dessa små "gravhögar" med vita runda stenar som delvis täckte de svältdöende små flickorna. Därför låter jag er som läser forma er egen bild.
 
Ibland finns det saker som måste dö.... Jag kände ett visst mått av förtvivlan men jag kan inte säga att jag var ledsen eller orolig när jag vaknade... mer konfunderad och eftertänksam. Det finns så mycket som knyter an till symboliken - inte minns "flickan med svavelstickorna" av HC Andersen.
 
Sedan fick jag veta att på nyheterna någonstans har det visats en bild av döda barn/foster i Kina som låg på rygg med gapande munnar på en stor plan eller i en stor hall. Tillfälligheternas spel eller en glimt från ett kollektivt omedvetet? För den bilden såg jag aldrig. Däremot tänkte jag när jag vaknade på alla de flickfoster som aborteras bort i Kina och i Indien och jag tänkte på små flickor som blir sålda, misshandlade, våldtagna och behandlas värre än en hund. Flickor som föds men aldrig får leva, t.o.m. ogräset på våra gator har ett bättre liv än vad de har!
 
Och jag funderade på mina drömmar och mina förhoppningar, ibland förvandlas de till små hjälplösa flickor som försöker värma sig, förgäves. Det räcker med att vara född på fel plats och i fel tid...  att där inte finns någon som vill eller kan köpa henne, någon som är god och omtänksam, någon som tar sig tid. I verkligheten lämnas de svaga att dö efter att först ha livnärt sig under en mycket lång tid på de smulor som trillar ner från de välbeställdas bord.
 
En själens svältdöd, blir en hemlös död, blir en liten flickas död. Och mitt hjärta fortsätter att slå.
 
//Josephine
 
 
   A strange dream ... Patrick says he has something to show me and takes me to a place called "the girls 'market', but it is not an ordinary market, but a place where young girls are sold to those who want to pay. And I pass a carcass with the head loose, nasty. And I find that they are there embedded in small piles of round white stones just skin and bones with noiseless gaping mouths, starving, dying of starvation. And someone tells me they come here in the evening when the sun has heated the stones and then beds themselves into them to get a little heat but in the morning the rocks are cold and they lay there dead.

I couldn't find a picture that does justice to my dream image, gravel with row after row of these small "mounds" with white pebbles which partially covered the little girls dying of famine. Therefore, I let you form your own picture.
Sometimes there are things that need to die .... I felt a certain amount of despair, but I can not say I was sad or worried when I woke up ... more confused and pensive. There is so much that is linked to the symbolism - by example "the girl with the sulfur sticks" by Hans Christian Andersen.
 
Then I got to know that on the news somewhere there had been a picture of dead children / fetuses in China, lying on their back with gaping mouths on a big plane or in a large hall. A coincidence or a glimpse of a collective unconscious? Because I never saw that picture. However, I thought when I woke up on all the female fetuses which are aborted in China and in India and I thought of little girls who are sold, beaten, raped and treated worse than a dog. Girls who are born but never get to live, even the weeds on our streets have a better life than what they have!
And I thought about my dreams and my hopes, sometimes they become like small helpless girls who are trying to warm themselves, in vain. It is enough to be born in the wrong place and the wrong time ... that there is no one who would or could buy her, someone who is good and caring, someone who takes the time. In reality the weak are left to die after having lived for a very long time on the crumbles that fall from the table of the rich.

A soul dying of starvation, becomes the death of a homeless, becomes the death of a little girl. And my heart continues to beat.
 
//Josephine

Tillbaka till musiken / Back to the music

 
Efter dryft fem år är mitt flöjtspel minst sagt ringrostigt. Ingen stabil ton, ingen styrka, inga snabba grepp - det känns som någon har droppat en massa klister överallt i min kropp. Därför var det med den största förvåning som jag hörde mina kollegor ge mig den ena komplimangen efter den andra när de lyssnade på mixen som Andreas hade gjort efter vårt första jam tillsammans i förra veckan. Ikväll har vi avverkat ett jam till tillsammans med ytterliggare en kollega som spelar gitarr och bas. Nej, jag kan inte jamma.. jo jag försöker ändå eftersom det är så himla roligt! då och då sitter de - alla tonerna som hör till ett visst ackord... och om så bara en enda vill trilla dit, bara den kommer med rätt rytm så fungerar det hyffsat. Framför allt bara njuter jag. Njuter av att kunna spela musik igen tillsammans med likasinnade. Njuter av att frambringa de där tonerna som finns i bröstet. När jag spelar glömmer jag mina sorger, glömmer mig själv litegrand. Alla tankar far sin kos och bara tonerna och rytmerna finns där. Jag sjunker ner i ett långt Dmoll som i en gigantisk mjuk soffa och bara vilar där i vibrationen. Skit samma om det inte låter perfekt, det är en lisa för själen att få spela ett instrument.
 
 
After more than five years my fluteplaying is very rusty. No stable tune, no power, no quick fingering - it feels like someone have been dripping glue everywhere in my body. So imagine my surprise when one collegue after the other gave their compliments after they had heard a mix which Andreas had made from our first jam together last week. This evening we made another jam and this time together with a third collegue who plays guitar and base. No, I can not jam... yes I try anyway  because it's so immensely fun! now and then it works - all the tunes belonging to one chord are there - and if so only one single tune want to get out, if it only arrives at the right rythm it works ok. Mostly I just enjoy myself. I enjoy to play music again with friends. EnjoyinG to play those tunes I feel in my chest. When I play I forget my sorrows, forget myself a bit. All thoughts disappear and only the tunes and the rythms are there. I sink down in a long Dminor like into a gigantic soft sofa and I just relax there in the vibration. I don't care it doesn't sound perfect, it's a solace for the soul to play an instrument.
 
 
//Josephine  :-)

Mänsklig värme

(for English scroll down)
 
Av en slump anlände jag till Mechelens järnvägsstation försent för 16:30 tåget, men precis i tid för 16:33 tåget som är ett lokaltåg till Halle. Det tar längre tid på sig men stannar i Merode och därifrån kan jag ta tunnelbanan hem utan krusiduller. Ibland är det skönt att bara ta det lungt och inte behöva skynda sig på hela tiden. Dessutom är tågtid kvalitativ tid för mig, meditativt och avslappnande.
 
På tåget hem kom jag att tänka på att vid Merode ligger Svenska kyrkan i Bryssel och det var onsdag så caféet hade öppet  och!  den här tiden på året serverar de semlor där! :-)  Tröttheten sög i kroppen och jag tvekade först om jag verkligen skulle ta mig tid när jag också var tvungen att handla mat och laga till morgondagens lunch? Men de två tidigare onsdagarna hade varit trevliga och semlorna goda, trots att de saknade kanel. (I vår familj lagar vi semlorna med kanel i mandelmassan.)
 
Svenska kyrkan i Bryssel ligger intill Parc du Cinquantenaire i ett gammalt "herenhuis" (gammalt bostadshus i flera våningar för de bättre bemedlade förr i tiden). På bottenvåningen finns ett café där husmor serverar kanelbullar, ärtsoppa och andra svenska läckerheter. En trappa upp finns den ljusa och vackra kyrksalen med en bonadsvävnad av Jesus, predikstol och kors med infällt blått konstglas samt förstås orgel och piano. En lugn och ren miljö.
 
Nere i caféet är det full rulle på onsdagseftermiddagen för då samlas småbarnsföräldrarna för olika aktiviteter. Efter fem är aktiviteterna över och de flesta fikar eller äter ärtsoppa. Några barn springer omkring och leker. "Vad modig du är som kommer hit ensam utan barn!" sa K. igår, men varför skulle jag hålla mig borta bara för att jag än så länge inte har några barn? Tvärtom så är det just för att jag inte har några som det är så kul att vara där och bara insupa atmosfären.  Som det står på en skylt hos H: "Experience wildlife - have children!" Åter till naturen... Tidigare i Haag och även senare i Bryssel har jag aldrig känt något behov av att söka upp och umgås med andra svenskar, med ett undantag: Lucia. Luciafirandet är den svenska traditionen som ligger mig närmast om hjärtat. I vintermörkret kommer hon med ljus i håret som en symbol för hopp och värme.
 
Nu har jag ingen erfarenhet av församlingar i Sverige, men jag har en känsla av att svenskarna i Bryssel är annorlunda eller har blivit annorlunda. Mer sociala och utåtriktade. Jag gick ut på pub och disco själv många gånger när jag bodde i Växjö, i Borås, i Värnamo och även i Vetlanda och det var som om jag hade fått en blinkande pest-stämpel på pannan: "Ensam!". Det var svårt att komma i samspråk med människor runt omkring. Det hände att ifall jag sa något till någon annan att jag fick en lång blick, ett höjt ögonbryn och en vänd rygg. Jag bröt tydligen mot två stycken sociala förbud: 1. Du ska inte gå inte ut själv. 2. Du ska aldrig tilltala någon som du inte redan känner.  Sverige... Därför känns det lite ovanligt för mig att det just är i en svensk miljö fast utomlands som jag möter alla dessa trevliga människor.
 
Igårkväll gick jag till kyrkan helt slut efter förkylningen och arbetsdagen och jag gick därifrån fylld av energi. Visst gjorde semlan sitt till, men samtalen betydde minst lika mycket om inte mer. Enkla, vardagliga och ändå viktiga, livserfarenheter som utväxlas, roliga skämt, idiotiska misstag och barnen med sina pigga myfikna ögon eller sin arga trötthetsgråt som även vi vuxna känner men inte längre visar. "We never grow up, we only learn to behave in public."
 
När jag skulle flytta till Holland 2002 sa Joke (i Värnamos blåsorkester Lyran) till mig att jag skulle komma att trivas där. Själv holländska tyckte hon att jag var mer utåtriktad än andra. Hon fick rätt på sätt och vis, holländare är väldigt sociala och vänliga, men jag fick lära mig att det satt mycket på ytan. Vänligheten var trevlig, men den gick ofta inte på djupet. Nu är jag på väg in i ett nytt socialt sammanhang och det känns festligt att det är med just svenskar. Eller så kanske det är jag själv som har förändrats? som förväntar mig mindre och gläds mer över det som kommer i min väg? Även en kort stund av mänsklig värme är en evighet fylld av ljus.
 
//Josephine
 
English!
--------------------
By chance, I arrived in Mechelen railway station too late for the 16:30 train, but just in time for the 16:33 train, which is a local train to Halle. It takes longer time but stops in Merode and from there I can take the subway home without detours. Sometimes it's nice to just relax and not have to rush all the time. Moreover traintime is quality time for me, meditative and relaxing.
 
On the train home, I remembered that by Merode is the Swedish Church in Brussels situated and it was Wednesday so the cafe was open and!  this time of year they serve "semlor" there! :-) The fatigue sucked into my bones and I hesitated whether I would actually take the time to stop when I also had to buy food and cook for tomorrow's lunch? But the previous two Wednesdays had been very pleasant and semlorna tasted very good, although they lacked cinnamon. (In our family we prepare them with cinnamon mixed in the almond paste.)
 
Swedish Church in Brussels is next to Parc du Cinquantenaire in an old "Herenhuis" (old residential building with several floors for a family of the better-off in the past). On the ground floor there is a cafe where the housemistress serves cinnamon rolls, pea soup and other Swedish delicacies. Upstairs is the bright and beautiful church hall with a tapestry fabric picturing Jesus, pulpit and cross with inset of blue glass, and of course, organ and piano. A quiet and clean environment.
 
Down in the cafe there's a lot of life on Wednesday afternoon when the parents of small children gather for various activities. After five the activities are finished and most people drink coffee or eat pea soup. Some children are running around and playing. "How brave you are coming here alone without children!" K. said yesterday, but why should I stay away because I still do not have any children? On the contrary, it is precisely because I do not have any, why it is so fun to be there and breath in the atmosphere. As it says on a sign at H: "Experience wildlife - have children!" Back to nature ... Earlier in the Hague and later in Brussels, I have never felt the need to seek out and socialize with other Swedes, with one exception: Lucia. Lucia celebration is the Swedish tradition that is closest to my heart. In the winter darkness, she arrives with candles in her hair as a symbol of hope and warmth.
 
Now I have no experience of congregations in Sweden, but I have a feeling that the Swedes in Brussels are different or have become different. More social and extroverte. I went out at the pub and disco myself many times when I lived in Växjö, in Borås, in Värnamo and also in Vetlanda and it was as if I had a flashing plague-stamp on my forehead: "Alone". It was hard to start a conversation with people around. Sometimes if I said something to someone else I received a long look in return, a raised eyebrow and a turning back. I broke apparently against two social prohibitions: 1. You're not going out by thyself. 2. You should never speak to a stranger. Sweden ... Therefore, it feels a little unusual to me that it is precisely in a Swedish environment, though abroad, that I meet all these nice people. 
 
Last night I went to church completely exhausted after the cold I had and the work and I walked away filled with new energy. Sure, the semla helped, but the conversations meant at least as much if not more. Simple, ordinary, yet important, life experiences exchanged, funny jokes, idiotic mistakes and the kids with their curious and alert eyes or angry fatigue crying which also we adults feel but no longer show. "We never grow up, we only learn to behave in public." 
 
When I was moving to Holland in 2002 said Joke (Värnamo harmony Lyran) said to me that I would be happy there. Self Dutch she thought I was more outgoing than others. She got it right in a sense, the Dutch are very social and friendly, but I was taught the hard way that this friendliness was more on the surface than in the depth. Now I'm moving into a new social context and it's hilarious that this is among Swedes. Or maybe it's me who has changed? Me who expect less and rejoice more over what comes my way? Even a short moment of human warmth is an eternity full of light.
 
//Josephine

Vinter i Ardennerna / Winter in the Ardennes

 
Söndagen den 10:e Februari åkte vi upp i Ardennerna på eftermiddagen. Malmedy turistinformation.
 
Sunday the 10th of February we drew up to the Ardennes in the afternoon. Malmedy touristinformation.
 
 
istappar  / icicles
 
 
 
 
 
 
 
 
harspår / hare tracks
 

more icicles
 
 
 
 
en extra hätta / one more veil
 
 
Egentligen en damm, men i Belgien har de så få sjöar att även fördämningar får duga.
 
Not a "natural" lake but a waterreservoir for a dam further down, but in Belgium there are quite few lakes so also dams will do as lakes.
 
 
 
 
 
 
Framme vid Botrange 694m över havet. Nere i Liège var det barmark. / Arrived to Botrange 694m over sea-level. Down in Liège there was no snow at all.
 
 
 
 
 
 
Mycket folk som åkte skidor. Frestande men vi var där så pass sent på eftermiddagen att det kändes lite för sent för det. / Lot of people skiing. I was quite tempted, but we had arrived late so it felt a bit too late for that.
 
 
Den perfekta stigen för Patrick - ekorr-vändan. / The perfect route for Patrick - the squirrel route!
 
 
Som vispad grädde. / Like a thick layer of wipped cream...
 
 
Det ska vara smågranar på det här fältet, vart tog de vägen? / There are supposed to be small furtrees on this field, where did they go?...
 
 
Bäck. / Creek.
 
 
icicles
 
 
Patrick also happy, this reminds me of my childhood winters he said. :-)
 
 
symmetry
 
 
Slalombacken i Ovifat. / Alpinskiing in Ovifat.
 
 
Den "branta" backen. / The more steep pist.
 
 
kälkbacken / the sleigh pist
 
 
in the sun
 
 
slottet Reinhardstein öppet för rundvisningar två gånger under söndagen, men stängt när vi kom. / The castle Reinhardstein, open twice on the Sunday for visits but closed when we came.
 
 
 
Solnedgång / Sunset
 
 
En fantastisk söndag! / A very nice Sunday!
 
//Josephine
 

Om

Min profilbild

Josephine

Bodde i Haag 2002-2008 och sedan dess i Bryssel. Du kan mejla mig på josephinea197-at-yahoo.se Skriv gärna en kommentar! :-)

RSS 2.0