18:30:22
Att skämta på andras bekostnad?
usch nu blir det tungt... fast kanske ändå inte... men det har gnagt och gnagt i skallen på mig ända sen jag skrev det igår så nu tänker jag bita i den sura citronen och spotta ut kärnorna, för råttor ska man inte ha rundspringandes i hjärnkontoret. De skitar ner och gnager sönder ledningarna och så blir man mörkt deprimerad.
Det var det där jag skrev om kineserna och japanerna, att de var ändå mer snedögda så tidigt på morgonkvisten. Tanken slog mig faktiskt medan jag satt och skrev(!) men jag hade så roligt åt mitt skämt att jag lät det stå kvar ändå... och visst det är obetydligt, det tycker jag själv... och ändå... jag skulle IntE skriva ett liknande skämt med en neger svart som natten eller liknande, faktiskt inte.
Skämt och humor på andras bekostnad är tveeggat, tveksamt... en dyr historia. Retsamheter urartar till regelrätt mobbning, practical jokes blir trakasserier. Det beror väldigt mycket på vem som blir skämtad om och hur och av vilka. Det finns gråzoner utan självklara gränser...
Och så finns det humorister som skämtar grovt och rått och "sjukt". En del skrattar tills tårarna rinner, andra vänder sig om i avsmak. Ett exempel jag själv tycker illa om är när någon skämtar om sjuka och handikappade. Att dra skämt om CP-skadade eller likna sin egen dumhet vid en CP-skada finner inte jag särskilt skrattretande. Kanske är jag för "vuxen" för den sortens skämt? för seriös?
För annars vill jag verkligen inte påstå att jag skulle vara "politisk korrekt" *lol* här och i yahoo-gruppen är jag den självutnämnda diktatorn! (Sådetså.)
Kanske är det min bakgrund i skolårens mobbning. Jag vet alltför väl vad det är att vara utsatt. Att förutsättas tycka vissa skämt vara ok. fast de är på min bekostnad, fast jag verkligen inte fattar vad det är som är roligt. "Lite får hon väl tåla" eller som Å.S. sa i telefonen några år efter nian "Så farligt var det väl inte?". Nej, hon var ju aldrig utsedd till offer och hackkyckling, hon fick inga glåpord efter sig i korridorerna eller en brinnande tändare i baken eller att de andra tjejerna släppte in en av killarna i gympans duschrum och tusen andra saker. Sånt behövde ju inte hon vara med om, så särskilt "farligt" var det ju aldrig för henne förstås.
Det får mig också att tänka på vår piccolaflöjtist i TAVENU. En rund herre (ensam herre bland flöjtdamerna) som spelar förj-a bra och gärna gör det aningen för högt och för snabbt eftersom han kan. Vad jag har förstått så är det helt ok. att dirigenten då och då ger honom en gliring, (Han blir helt röd *grin*) men om andra hakar på ger det i alla fall mig en fadd smak i munnen. Han är ganska omtyckt och alla vet, även han själv, att ingen menar något illa med dessa små skämt.
Och det är väl kanske där som alltsammans faller på plats...
Avsikten med ett skämtsamt ordval.
Josephine
ps. Vad tycker Du??
Det var det där jag skrev om kineserna och japanerna, att de var ändå mer snedögda så tidigt på morgonkvisten. Tanken slog mig faktiskt medan jag satt och skrev(!) men jag hade så roligt åt mitt skämt att jag lät det stå kvar ändå... och visst det är obetydligt, det tycker jag själv... och ändå... jag skulle IntE skriva ett liknande skämt med en neger svart som natten eller liknande, faktiskt inte.
Skämt och humor på andras bekostnad är tveeggat, tveksamt... en dyr historia. Retsamheter urartar till regelrätt mobbning, practical jokes blir trakasserier. Det beror väldigt mycket på vem som blir skämtad om och hur och av vilka. Det finns gråzoner utan självklara gränser...
Och så finns det humorister som skämtar grovt och rått och "sjukt". En del skrattar tills tårarna rinner, andra vänder sig om i avsmak. Ett exempel jag själv tycker illa om är när någon skämtar om sjuka och handikappade. Att dra skämt om CP-skadade eller likna sin egen dumhet vid en CP-skada finner inte jag särskilt skrattretande. Kanske är jag för "vuxen" för den sortens skämt? för seriös?
För annars vill jag verkligen inte påstå att jag skulle vara "politisk korrekt" *lol* här och i yahoo-gruppen är jag den självutnämnda diktatorn! (Sådetså.)
Kanske är det min bakgrund i skolårens mobbning. Jag vet alltför väl vad det är att vara utsatt. Att förutsättas tycka vissa skämt vara ok. fast de är på min bekostnad, fast jag verkligen inte fattar vad det är som är roligt. "Lite får hon väl tåla" eller som Å.S. sa i telefonen några år efter nian "Så farligt var det väl inte?". Nej, hon var ju aldrig utsedd till offer och hackkyckling, hon fick inga glåpord efter sig i korridorerna eller en brinnande tändare i baken eller att de andra tjejerna släppte in en av killarna i gympans duschrum och tusen andra saker. Sånt behövde ju inte hon vara med om, så särskilt "farligt" var det ju aldrig för henne förstås.
Det får mig också att tänka på vår piccolaflöjtist i TAVENU. En rund herre (ensam herre bland flöjtdamerna) som spelar förj-a bra och gärna gör det aningen för högt och för snabbt eftersom han kan. Vad jag har förstått så är det helt ok. att dirigenten då och då ger honom en gliring, (Han blir helt röd *grin*) men om andra hakar på ger det i alla fall mig en fadd smak i munnen. Han är ganska omtyckt och alla vet, även han själv, att ingen menar något illa med dessa små skämt.
Och det är väl kanske där som alltsammans faller på plats...
Avsikten med ett skämtsamt ordval.
Josephine
ps. Vad tycker Du??
Hej,
Detta har inget med "temat" att göra utan jag vill bara kolla om du fick mitt mail eller ej... det om "negativister", typ. Är inte säker på att jag skrev adressen rätt.
Ha det gott! :-)