20:10:04
Alla vägar går till Rom - del 4
Sista dagen, eller tre kvart av en dag och dessa timmar bestämde vi oss för att titta på de närmaste sevärdheterna: Sixtinska kapellet och St Peterskyrkan. I St Peterskyrkan får man inte ha kortbyxor eller linnen som visar bara axlar. Det senare kravet sågs det rejält mellan fingrarna på, på grund av hettan, men vi såg en turist med kortbyxor som inte blev insläppt. Vilket får mig att tänka på bussbolaget som inte tillät sin personal att bära kortbyxor i hettan, (länk) men kyrkan har ju i alla fall den fördelen att väl därinne är det svalt och skönt.
Sixtinska kapellet, med Michelangelos målningar, hade jag hemskt gärna velat se insidan på, men då vi kom ner till muren runt Vatikanen fanns där en lång kö. Den började någonstans på Viale Vaticano, fortsatte neråt Via Leone IV och passerade torget Risorgimento och halvvägs ner på Via di Porta Angelica. Ca en kilometer lång ungefär och den gick mycket långsamt framåt. I solskenet måste temperaturen ha varit gott och väl trettiofem grader. Så uthålliga turister kunde vi inte tänka oss att vara med så få timmar kvar i Rom.
Jag hade på mig de långa linnebyxorna, den nyinköpta kortärmade kavajen och de italienska skorna med ca 5cm klack. Foto i Yahoo-gruppen. Det första jag slogs av var att det trots allt inte alls såg ut som basilikan i Oudenbosch vilken är en kopia sexton gånger mindre än St Peterskyrkan. Formatet, kupolen och altare m.m. är kopierat, men marmorn har andra färger i originalet.
Kyrkans är 211 meter lång på insidan (vestibulen,inte så liten som den låter, inräknad) och under kupolen från golv till topp är det 132 meter upp. Alla mått med osäkerhetsfaktor, jag har fått räkna om från engelska fötter. Där finns gott om plats för all marmor och alla turister. Det jag imponerades mest av var den hängivenhet människor förr kände för kyrkan, innan vetenskap och TV tog över. Den Katolska kyrkan med sin makt och sina tillgångar var också en utmärkt arbetsgivare för många konstnärer och andra utsmyckare.
Monumentet till påven Alexander den sjunde (Bernini, 1678) är magnifikt, trots att bildhuggarna blev åtsagda att "klä på" kvinnorna efter att de egentligen var färdighuggna. Länk klicka på de små bilderna till vänster! Särskilt den röda marmorn var jättevacker, fotografierna gör inte färgerna rättvisa. Det blir bättre foto'n på hemsidan så småningom.
Patrick tog några fotografier här och där med mig i mitten eller vid sidan av. Ett ungt par kom fram och frågade om han ville ta ett kort även på dem i mitten av en svart marmorcirkel. Som den hängivne fotograf han är lade han sig ner på sidan för att få med den fantastiska omgivningen runt om paret! En grupp som inte blev fotograferad var en snabbt förbipasserande flock av Italienska turister, allihop små tanter kring 145cm - 155cm. Plötsligt var de runt omkring mig på alla håll och kanter. Förvånat tittade de upp och vi skrattade gott åt varandra.
Sakta drog vi oss mot utgången. Där beundrade vi några soldater ur det Schweiziska gardet med sina färgglada uniformer vilka har varit oförändrade i x antal hundra år. Vid utgången hittade jag Vatikanens eget postkontor! Ett vykort, snabbt skrivet och postat, fick det bli innan vi lämnade Alexandersplatsen och gick mot San Angelo Kastellet. Det var tyvärr stängt på måndagarna. Istället tittade vi på två killar som övade jonglering med bravur. Till sist var det dags att bege sig tillbaka, packa, städa och hinna med flygbussen från centralstationen.
På motorvägen mellan Bryssel och Haag såg vi två trafikolyckor. Den första var en bil som efter någon form av sidokrock landat på långsidan. De fyra passagerarna stod shockade men oskadade vid sidan av bilen. Vid den andra olyckan vid Delft fanns brandkår och ambulans och trafiken leddes om via en avfart. Alltid när det sker tätt inpå kan jag inte låta bli att tänka att jag överlevt ännu en resa, men någon annan dog. Trafiken ter sig som en rysk roulette. Döden vänder sitt timglas närhelst den behagar.
Carpe Diem.
Josephine
Sixtinska kapellet, med Michelangelos målningar, hade jag hemskt gärna velat se insidan på, men då vi kom ner till muren runt Vatikanen fanns där en lång kö. Den började någonstans på Viale Vaticano, fortsatte neråt Via Leone IV och passerade torget Risorgimento och halvvägs ner på Via di Porta Angelica. Ca en kilometer lång ungefär och den gick mycket långsamt framåt. I solskenet måste temperaturen ha varit gott och väl trettiofem grader. Så uthålliga turister kunde vi inte tänka oss att vara med så få timmar kvar i Rom.
Jag hade på mig de långa linnebyxorna, den nyinköpta kortärmade kavajen och de italienska skorna med ca 5cm klack. Foto i Yahoo-gruppen. Det första jag slogs av var att det trots allt inte alls såg ut som basilikan i Oudenbosch vilken är en kopia sexton gånger mindre än St Peterskyrkan. Formatet, kupolen och altare m.m. är kopierat, men marmorn har andra färger i originalet.
Kyrkans är 211 meter lång på insidan (vestibulen,inte så liten som den låter, inräknad) och under kupolen från golv till topp är det 132 meter upp. Alla mått med osäkerhetsfaktor, jag har fått räkna om från engelska fötter. Där finns gott om plats för all marmor och alla turister. Det jag imponerades mest av var den hängivenhet människor förr kände för kyrkan, innan vetenskap och TV tog över. Den Katolska kyrkan med sin makt och sina tillgångar var också en utmärkt arbetsgivare för många konstnärer och andra utsmyckare.
Monumentet till påven Alexander den sjunde (Bernini, 1678) är magnifikt, trots att bildhuggarna blev åtsagda att "klä på" kvinnorna efter att de egentligen var färdighuggna. Länk klicka på de små bilderna till vänster! Särskilt den röda marmorn var jättevacker, fotografierna gör inte färgerna rättvisa. Det blir bättre foto'n på hemsidan så småningom.
Patrick tog några fotografier här och där med mig i mitten eller vid sidan av. Ett ungt par kom fram och frågade om han ville ta ett kort även på dem i mitten av en svart marmorcirkel. Som den hängivne fotograf han är lade han sig ner på sidan för att få med den fantastiska omgivningen runt om paret! En grupp som inte blev fotograferad var en snabbt förbipasserande flock av Italienska turister, allihop små tanter kring 145cm - 155cm. Plötsligt var de runt omkring mig på alla håll och kanter. Förvånat tittade de upp och vi skrattade gott åt varandra.
Sakta drog vi oss mot utgången. Där beundrade vi några soldater ur det Schweiziska gardet med sina färgglada uniformer vilka har varit oförändrade i x antal hundra år. Vid utgången hittade jag Vatikanens eget postkontor! Ett vykort, snabbt skrivet och postat, fick det bli innan vi lämnade Alexandersplatsen och gick mot San Angelo Kastellet. Det var tyvärr stängt på måndagarna. Istället tittade vi på två killar som övade jonglering med bravur. Till sist var det dags att bege sig tillbaka, packa, städa och hinna med flygbussen från centralstationen.
På motorvägen mellan Bryssel och Haag såg vi två trafikolyckor. Den första var en bil som efter någon form av sidokrock landat på långsidan. De fyra passagerarna stod shockade men oskadade vid sidan av bilen. Vid den andra olyckan vid Delft fanns brandkår och ambulans och trafiken leddes om via en avfart. Alltid när det sker tätt inpå kan jag inte låta bli att tänka att jag överlevt ännu en resa, men någon annan dog. Trafiken ter sig som en rysk roulette. Döden vänder sitt timglas närhelst den behagar.
Carpe Diem.
Josephine