23:50:45
Kommentarer och kritik
Du är just nu en av trettiofem stycken besökare till denna bloggen. Grattis! Hur känns det?
Är du mycket nyfiken? Eller slösurfar du bara omkring och slår ihjäl tiden? Det senare hjälper tyvärr inte. Din existentiella ångest lär inte bli mindre för det. Tvättberget stryker ändå inte sig självt, dammråttorna kommer aldrig att likt lämmeltåg springa ut över lägenhetens tröskel och den 480 sidor tunga kursboken kommer inte att på Matrix-maner spolas in automatiskt i din hjärna. Men är du lika dåraktig som mig fortsätter du att läsa iaf.
Är du dessutom sugen på att locka andra läsare till DiN blogg så borde du också skriva en kommentar. Helst något udda som väcker nyfikenhet. Jo, jag vet - nyfiken - är ett av mina honnörsord. Utan nyfikenhet skulle vi inte ha någon forskning, någon lust att lära, något som driver oss frammåt. Sedan har vi förstås tävlingsmomentet. Det går inte att komma ifrån att ju fler som läser, ju fler medlemmar, desto fler fjädrar i hatten. Till sist lär väl åskan slå ner i den och man får äta upp vartenda ord man har skrivit.
Och därmed har vi kommit fram till det jag ville skriva om egentligen: kritik.
*Brrrr* Jag är mycket dålig på att ta emot direkt kritik. (Finns det någon som är bra på det?) Även indirekt kritik är jag en expert på att haka upp mig på. Eller inbillad kritik, t.ex. när någon inte mejlar tillbaka. Oj, oj... Det berodde säkert på det och det. Och så målar jag med den inre penseln en riktigt djävulusisk spegelbild i självuppfattningen och sätter på mig mobboffrets martyrkrona och firar midsommar.
Min uppväxt, min familj (Finns det någon som har en "normal" familj?), min kropp - allt samverkade till en riktig snyftare som hängivet kastar sig in i emotionella dramaturgier. Jag läste nyss om hur man som person helst ska skilja på sina reaktioner och låta bli att reagera känslomässigt. Då fungerar saker och ting bättre. Jotack. Det är ett ungefär lika meningsfullt råd som när mamma sa att jag skulle låtsas att jag var en sten och glåporden regndroppar som rann av utanpå. Jag var och är en tvättsvamp.
Vanligen är kritik relativt knepigt att ge och ta. Lägg därtill en dålig dag, fel ögonblick, fel ordval, en överkänslig mottagare med mindervärdeskomplex och bli sedan inte förvånad över resultatet! Krig har nog brutit ut för mindre. Sedan har du förstås alla "våldsbenägna ungdomar" som gör att "vuxna" i deras omgivning inte vågar kritisera och säga ifrån. Usch. Finns det någonting positivt att skriva om kritik?
Positivt/negativt, i grunden handlar det som vanligt om att känna sig själv. Att gå till botten med varför man reagerar som man gör och bestämma sig för att klättra upp ur den där björngropen. För hur trevligt är det att regelbundet fajtas med en björn? Att låta olika rädslor och rostiga försvarsmekanismer styra skutan? Det är som att se en vacker ö men inte kunna segla dit därför att något ligger ivägen för rorkulten.
Och som med all segling handlar det om inlärning och en gnutta mod. Lite mer uppe i luften än på vattnet, men hursomhelst måste man våga falla. Visste du att handlederna är skapade för att precis klara kraften om vi faller rakt mot marken? Likadant är det för psyket, det kan tåla förvånansvärt tuffa smällar, särskilt om du likt någon som faller, hinner ta emot dig med händerna.
Att publicera en bok, en text, ställa ut en tavla och liknande är att be om åsikter. Vill du bara få beröm, visa då aldrig något för någon annan. Försök så långt det är möjligt att komma underfund med syftet bakom det du gör. Det kan vara bra att ha en eller flera pålar att hålla sig fast i när det blåser hårt. Samtidigt är det ju så att vinden sprider fröna till nya ställen där de kan slå rot. Konstruktiv kritik är dörrar mot nya möjligheter. Du väljer vilka trösklar du vill passera.
Jag har lärt mig hur man ska sätta seglen för att komma i en viss riktning med vinden som hjälp. Jag har lärt mig att kritik tas bäst emot om man först säger något berömmande. Jag har lärt mig var grunden ligger och hur djupt kölen går. Det är bäst att lyssna först och avvakta till ett bättre ögonblick. I hårda vindar måste jag reva storseglet. Säg bara det som verkligen är nödvändigt. Jag vet vad min båt klarar av och jag har respekt för vind, vatten och väder. Förvänta dig inte så mycket och framför din kritik med respekt, kanske också lite mjukhet.
Lycka till! (och ge mig gärna en kommentar ;-)
Josephine
Är du mycket nyfiken? Eller slösurfar du bara omkring och slår ihjäl tiden? Det senare hjälper tyvärr inte. Din existentiella ångest lär inte bli mindre för det. Tvättberget stryker ändå inte sig självt, dammråttorna kommer aldrig att likt lämmeltåg springa ut över lägenhetens tröskel och den 480 sidor tunga kursboken kommer inte att på Matrix-maner spolas in automatiskt i din hjärna. Men är du lika dåraktig som mig fortsätter du att läsa iaf.
Är du dessutom sugen på att locka andra läsare till DiN blogg så borde du också skriva en kommentar. Helst något udda som väcker nyfikenhet. Jo, jag vet - nyfiken - är ett av mina honnörsord. Utan nyfikenhet skulle vi inte ha någon forskning, någon lust att lära, något som driver oss frammåt. Sedan har vi förstås tävlingsmomentet. Det går inte att komma ifrån att ju fler som läser, ju fler medlemmar, desto fler fjädrar i hatten. Till sist lär väl åskan slå ner i den och man får äta upp vartenda ord man har skrivit.
Och därmed har vi kommit fram till det jag ville skriva om egentligen: kritik.
*Brrrr* Jag är mycket dålig på att ta emot direkt kritik. (Finns det någon som är bra på det?) Även indirekt kritik är jag en expert på att haka upp mig på. Eller inbillad kritik, t.ex. när någon inte mejlar tillbaka. Oj, oj... Det berodde säkert på det och det. Och så målar jag med den inre penseln en riktigt djävulusisk spegelbild i självuppfattningen och sätter på mig mobboffrets martyrkrona och firar midsommar.
Min uppväxt, min familj (Finns det någon som har en "normal" familj?), min kropp - allt samverkade till en riktig snyftare som hängivet kastar sig in i emotionella dramaturgier. Jag läste nyss om hur man som person helst ska skilja på sina reaktioner och låta bli att reagera känslomässigt. Då fungerar saker och ting bättre. Jotack. Det är ett ungefär lika meningsfullt råd som när mamma sa att jag skulle låtsas att jag var en sten och glåporden regndroppar som rann av utanpå. Jag var och är en tvättsvamp.
Vanligen är kritik relativt knepigt att ge och ta. Lägg därtill en dålig dag, fel ögonblick, fel ordval, en överkänslig mottagare med mindervärdeskomplex och bli sedan inte förvånad över resultatet! Krig har nog brutit ut för mindre. Sedan har du förstås alla "våldsbenägna ungdomar" som gör att "vuxna" i deras omgivning inte vågar kritisera och säga ifrån. Usch. Finns det någonting positivt att skriva om kritik?
Positivt/negativt, i grunden handlar det som vanligt om att känna sig själv. Att gå till botten med varför man reagerar som man gör och bestämma sig för att klättra upp ur den där björngropen. För hur trevligt är det att regelbundet fajtas med en björn? Att låta olika rädslor och rostiga försvarsmekanismer styra skutan? Det är som att se en vacker ö men inte kunna segla dit därför att något ligger ivägen för rorkulten.
Och som med all segling handlar det om inlärning och en gnutta mod. Lite mer uppe i luften än på vattnet, men hursomhelst måste man våga falla. Visste du att handlederna är skapade för att precis klara kraften om vi faller rakt mot marken? Likadant är det för psyket, det kan tåla förvånansvärt tuffa smällar, särskilt om du likt någon som faller, hinner ta emot dig med händerna.
Att publicera en bok, en text, ställa ut en tavla och liknande är att be om åsikter. Vill du bara få beröm, visa då aldrig något för någon annan. Försök så långt det är möjligt att komma underfund med syftet bakom det du gör. Det kan vara bra att ha en eller flera pålar att hålla sig fast i när det blåser hårt. Samtidigt är det ju så att vinden sprider fröna till nya ställen där de kan slå rot. Konstruktiv kritik är dörrar mot nya möjligheter. Du väljer vilka trösklar du vill passera.
Jag har lärt mig hur man ska sätta seglen för att komma i en viss riktning med vinden som hjälp. Jag har lärt mig att kritik tas bäst emot om man först säger något berömmande. Jag har lärt mig var grunden ligger och hur djupt kölen går. Det är bäst att lyssna först och avvakta till ett bättre ögonblick. I hårda vindar måste jag reva storseglet. Säg bara det som verkligen är nödvändigt. Jag vet vad min båt klarar av och jag har respekt för vind, vatten och väder. Förvänta dig inte så mycket och framför din kritik med respekt, kanske också lite mjukhet.
Lycka till! (och ge mig gärna en kommentar ;-)
Josephine
haha - mitt i prick! Jag, som författare och krönikör och dessutom bloggare är skitskraj för kritik... Ändå vill jag synas o höras... Kritik är sånt man måste lära sig att ta - men fy vad knepigt att ta - OCH ge...