23:47:48
Längtan
Det är redan sent men jag är envis och kan inte släppa tanken att detta trots allt ska skrivas idag. Eller möjligen inatt eftersom en svagt inbuktande halvmåne lyser rakt in i mitt rum. Tidigare på eftermiddagen fanns en vag ide att möjligen cykla ut till havet och sitta uppe på sanddynen och skriva där. Kanske imorgon, eller efter helgen men definitivt någon gång i framtiden. Uppskjutarens ständiga mantra.
Jag är inte ensam om att njuta av en uttänjd längtan. Men hittills har jag bara stött på en bloggtext någon annanstans som beskrev i stort sett samma känsloläge. Coelho träffar ganska rätt med kristallglashandlaren i "Alkemisten" som dels tycker att han är för gammal för att vallfärda till Mecka, dels vill han ha kvar sin dröm i ett oförverkligat stadium. Det ger honom någon slags mening och trygghet i hans tillvaro.
Och då är vi egentligen tillbaka vid fågelboet (Att släppa det förflutna), det trygga, det välkända. Men också invanda och tråkiga och till hälften fyllt av grå rutin. Det är inte meningen att man ska sitta still. Livet är förändring, kärlek är rörelse, endast döden ligger still. (Så mycket plattityder, så många förnumstigheter, sådan obotlig romantism *ler*)
Orden flyger med elektronerna, läses och glöms bort eller kanske blir ihågkomna. Jag får leta efter dem. Medvetet väljer jag att skriva innifrån ett okänt rum. Det är ett arkiv och alla svaren finns där, men jag har en känsla av att de ligger rakt framför näsan på mig och jag blundar. Passiv längtan och drömmeri är så mycket enklare. Jag har lätt för att skriva levnadsvisdomar vilka jag inte efterlever.
Och det var väl ungefär dit jag ville komma. Längre fram (sedär, sedär) ska jag beskriva mina drömmar. Ett annat känsligt område eftersom de inbjuder en till att också förverkliga dem. Sånt är ansträngande, men fullt möjligt. Tills vidare nöjer jag mig med nattens undermedvetna resor i sömnen.
Längtan är grovt underskattat som njutningsmedel.
Forts. följer när jag hittat resten av materialet i arkivet.
Natti, natti ;-)
Josephine
Jag är inte ensam om att njuta av en uttänjd längtan. Men hittills har jag bara stött på en bloggtext någon annanstans som beskrev i stort sett samma känsloläge. Coelho träffar ganska rätt med kristallglashandlaren i "Alkemisten" som dels tycker att han är för gammal för att vallfärda till Mecka, dels vill han ha kvar sin dröm i ett oförverkligat stadium. Det ger honom någon slags mening och trygghet i hans tillvaro.
Och då är vi egentligen tillbaka vid fågelboet (Att släppa det förflutna), det trygga, det välkända. Men också invanda och tråkiga och till hälften fyllt av grå rutin. Det är inte meningen att man ska sitta still. Livet är förändring, kärlek är rörelse, endast döden ligger still. (Så mycket plattityder, så många förnumstigheter, sådan obotlig romantism *ler*)
Orden flyger med elektronerna, läses och glöms bort eller kanske blir ihågkomna. Jag får leta efter dem. Medvetet väljer jag att skriva innifrån ett okänt rum. Det är ett arkiv och alla svaren finns där, men jag har en känsla av att de ligger rakt framför näsan på mig och jag blundar. Passiv längtan och drömmeri är så mycket enklare. Jag har lätt för att skriva levnadsvisdomar vilka jag inte efterlever.
Och det var väl ungefär dit jag ville komma. Längre fram (sedär, sedär) ska jag beskriva mina drömmar. Ett annat känsligt område eftersom de inbjuder en till att också förverkliga dem. Sånt är ansträngande, men fullt möjligt. Tills vidare nöjer jag mig med nattens undermedvetna resor i sömnen.
Längtan är grovt underskattat som njutningsmedel.
Forts. följer när jag hittat resten av materialet i arkivet.
Natti, natti ;-)
Josephine
Kom ihåg att en dröm är en plan utan tidsschema. Sånt man aldrig kommer att göra skall man alltså inte planera för.