Mobbning och revanch

Som hastigast skrev jag igår att jag blev mobbad i skolan. En del av mina förra klasskamrater kanske inte skulle hålla med mig..."Så farligt var det väl inte?" och "Lite får hon väl tåla?" eller det klassiska: "Vi skojade ju bara!"

Många gånger har jag funderat över vad de skulle göra eller säga idag när ett av deras egna barn kommer hem och berättar att Per och Nicklas var elaka mot Sabina.

Först blev jag retad, i gymnasiet utfryst. Det är ju meningen att man i skolan genom klasskamrater och med lärarnas hjälp ska lära sig det sociala samspelet. Allt det kommer bort när man blir utesluten och utpekad som "annorlunda". Jag blev socialt handikappad.

Min utbildning i en sund grupp-psykologi började vid nitton års ålder när jag flyttade till Växjö.

Många omvälvande saker hände där under mina första år hemmifrån. Sakta men säkert började jag att resa mig upp även innifrån. Och trots att mina skolår ligger långt bakom mig nu kliar fortfarande ärren.

Man blir nämligen präglad. Visst har jag lärt mig logiskt och kunskapsmässigt många viktiga saker, ända slutar jag aldrig att reagera emotionellt. Vad huvudet vet tar lång tid innan det når hjärtat.

Under den tid jag blev nedtryckt, förlöjligad och utesluten utvecklade jag vissa försvarsmekanismer för att klara vardagen. En vuxen kan oftast byta jobb eller sjukskriva sig, ett barn är betydligt mera utsatt. Väl borta från den dystra miljön sitter ändå mina reaktionsmönster kvar.

Idag tittar jag tillbaka och ser också ett annat mönster. En kedja av händelser som gång på gång på ett uppsåtligt vis velat att jag ska lära mig av det som skett. För så är det och kan vara för många människor. Lektionen upprepas tills vi har lärt oss.

"Tall Josephine" är en revanch, men också ett sätt att hitta och acceptera de sidor av mig själv som aldrig blev accepterade när jag var yngre.

För det är kanske det svåraste vi ställs inför idag, bombarderade av reklam, media och utopiska ideal. Att acceptera oss själva utan att döma, precis som vi är.

*varm kram*
Josephine

Kommentarer
Postat av: gitta

Precis så är det! "De" kommer aldrig att komma ihåg någontig, för det har väl inte hänt på riktigt, det har du säkert bara inbillat dig, lilla vän. Det är ju fullständigt normalt att gå igenom stadierna: 1: trasiga kläder, blåmärken
2: borttappade saker, söndriga skolböcker
3: ingen att göra skolarbeten med när fröken slutar dela in i grupper
samt under hela denna tid naturligtvis:
inte inbjuden till kalas,
alltid vald sist på gympan,
ingen att prata med i skolan (alla ungar älskar ju lärare!)
Det konstiga är att vuxna aldrig ser...

2006-02-09 @ 01:01:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0