giraffen197

och även om det ibland går månader, ja kanske år mellan återkommande glimtar av svunna orättvisor, så finns de där, spökande i bakhuvudet, lurande mellan hjärtat och ryggraden, som ett nervöst rådjur, berett att fly om fara hotar...

Liknande situationer, någonting sagt på skoj men med fel ordval, en avsiktligt elak kommentar, en uppblåst förväntan, en djup osäkerhet - är jag accepterad? tolererad? utfrusen?

Så jag söker bekräftelse, försöker fylla ett svart hål... Yahoo-gruppen, webbsidan, denna bloggen - alltsammans ett experimentellt bygge... någonstans i murandet av ord och meningar fick jag under natten en dröm. Den utspelade sig i mitt gamla högstadium. Det var ingen trevlig dröm och den sysselsatte mina tankar både länge och väl. All denna rädsla.

Delvis handlar webbsidorna mycket litet om den jag vill bli och desto mer om den jag var. Den rädda, förnedrade, osäkra, arga, sårade, tonårsflickan. Hon som inte blev accepterad som den hon var, hon som vill ha revanch och det rejält.

Men som bekant blir ett svart hål bara större ju mer du matar det. (ok bildligt nu Åka ;) Jag jagar minnenas spöken och de kommer aldrig någonsin att låta sig fångas. Några verkliga ursäkter kommer jag aldrig att få och även om jag fick det, skulle jag då verkligen ha någon lust att förlåta?

Webbsidorna är också delar av min syndarock (Clarissa Pinkola Estes: Kvinnor som slår följe med vargarna), en gammal kappa på vilken jag har sytt fast allt som smärtat mig genom åren och som det är meningen att man till sist ska bränna upp (men få gör det). Ett sätt att ta fram sina minnen, vårda dem, begrava dem och sedan ägna sig åt det levande.

Min bitterhet nöts ner likt höstlöven som äts upp av maskarna. Kvar blir bara maskbajs och ekollon. Nya träd, en ny skog, ett nytt liv.

*trädkramar*
Josephine