giraffen197

"What is love?" sjunger Haddaway och vi med honom. Kärlek, älska - de orden har blivit så kantiga, känns vassa i munnen på svenska, eller om det är deras enorma innebörd som gör dem för tunga för att uttala?

Jag skulle översätta Mikael Wiehes "Mitt hjärtas fågel" till engelska men kom bara till "när jag är i dina tankar" innan jag brast i gråt. Klumpigt översatta ord blandades med tårar och generade skratt. Orden var kärlekscayennepepparstarka, bröt sig ut från mitt hjärta likt aromen från den skurna löken på skärbrädan. Men han förstod. Han känner mig nu.

En annan bloggare skrev att kärlek känns i bröstet. Den äkta kärleken brinner... och jag undrade för mig själv om jag någonsin egentligen har kännt så. Magen kan brinna som bara den, sure, och kvar blir ett tomt kalhygge och en ensam svartbränd tall som vajar i vinden. Sådan är åtrån. Grym och utan medlidande.

Men det finns ögonblick när jag känner en ömhet som liksom inte får rum, som fyller mina lungblåsor och tar bort syret. Den gör mig rädd eftersom jag vill gripa tag i den där känslan och hålla kvar den, men jag kan inte.

Som en flyktig parfymdoft kommer den och försvinner igen och jag blir rädd eftersom jag inte vet ifall den kommer tillbaka igen.

Minnet av vad jag kände och hoppet om att det återvänder gör att jag fortsätter att tro. Att jag aldrig vill sluta tro. Att allt fortsätter.

Jag blir rädd och åter rädd eftersom det är så stort. Illusioner och ideer om åtaganden, plikter och skyldigheter, hela det kulturella lasset av vad "kärlek" ska vara...

Att släppa allt det där och bara vara i nuet och bara låta det vara
helt enkelt, stort, enkelt, smått. Likt en fjäril en vacker sommardag.

Bara andas.

Kärlek.


Josephine