20:49:33
Skrivarcirkeln: Det kom ett mejl
Killen bodde på Kinnekulle och det jag fastnade för var en akvarellmålning av honom gjord av en av hans väninnor. Han såg ut som en pan. Färgerna var vackra, han var fin - hela bilden andades vitalitet och spänning. Den bilden, hans hemsida med hans ovanliga livsstil - jag drogs som flugan till glödlampan - originalitet har alltid varit ett oemotståndligt lockbete för mig.
Så jag skrev ett mejl, han svarade och vi skrev flera. Vi hade en del åtskiljande meningar om ett eller annat men jag lade inte så stor vikt vid det, trots allt hade han ju valt en väldigt ovanlig livsstil. Han var(är) frukterian.
Men plötsligt fick jag ett mejl där han skrev att han ville sluta brevväxla med mig. Han tyckte inte att han fick ut något av vår kontakt. Jag kände mig sårad och ville veta varför, men han ville inte gå närmare inpå anledningarna. Mejlet var rakt på sak och ganska brutalt. Å ena sidan var det ju bättre att skriva så än att bara sluta att svara på mina mejl, å andra sidan blev det oärligt eftersom han inte ville tala om varför. Kanske försökte han på det viset göra det mindre sårande, men effekten blev den motsatta.
Det "modet" har jag aldrig haft. Att bara rakt upp och ner säga upp en brev-kontakt, trots att det borde vara det lättaste. Det är så mycket enklare att låta bli att svara, att "ta bort" oönskade mejl eller att svara med lång tid emellan med små snälla mesiga svar som inte avspeglar vad jag verkligen tänker och tycker.
För jag vet hur det känns att bli avspisad, att inte "duga" så jag fortsätter att ibland (för det blir ju ganska sällan) skriva "snäll-mejl" som någon slags välgörenhet. Fast så poänglöst - egentligen.
Vad är meningen med att hålla liv i en kontakt som man inte finner intressant? Alla är inte intresserade av mig, jag är inte intresserad av alla. Att ta tillvara på de människor i ens omgivning som verkligen bryr sig om en och som man har givande kontakt med borde ju vara mycket viktigare?
I slutändan har jag bara ett visst mått av energi... men ändå en flödande energi som lika lätt fylls på som den tar slut. Underbar musik, kärleksfulla ord, ett leende från en granne som passerar, en tröstande dröm... eller tacksamheten när jag på morgonen blir serverad en kopp te hos den jag städar hos. Smått lycklig sa jag till henne "åh, detta är lyx :-)" Och hon njöt av mina spontana ord för en så enkel handling, men med en så stor betydelse för mig.
För så är det ju också... ett eller annat litet "snäll-mejl" betyder kanske inte så mycket för mig, men orden som kommer fram kan betyda mycket för den som läser. Fast i ärlighetens namn?... Jag skriver aldrig något som inte är sant, det är bara min egen brist på nyfikenhet som är plågsam - för mig själv. Ändå tänker jag inte säga upp dessa mejl-kontakter.
Varför skulle jag?
//Josephine
Så jag skrev ett mejl, han svarade och vi skrev flera. Vi hade en del åtskiljande meningar om ett eller annat men jag lade inte så stor vikt vid det, trots allt hade han ju valt en väldigt ovanlig livsstil. Han var(är) frukterian.
Men plötsligt fick jag ett mejl där han skrev att han ville sluta brevväxla med mig. Han tyckte inte att han fick ut något av vår kontakt. Jag kände mig sårad och ville veta varför, men han ville inte gå närmare inpå anledningarna. Mejlet var rakt på sak och ganska brutalt. Å ena sidan var det ju bättre att skriva så än att bara sluta att svara på mina mejl, å andra sidan blev det oärligt eftersom han inte ville tala om varför. Kanske försökte han på det viset göra det mindre sårande, men effekten blev den motsatta.
Det "modet" har jag aldrig haft. Att bara rakt upp och ner säga upp en brev-kontakt, trots att det borde vara det lättaste. Det är så mycket enklare att låta bli att svara, att "ta bort" oönskade mejl eller att svara med lång tid emellan med små snälla mesiga svar som inte avspeglar vad jag verkligen tänker och tycker.
För jag vet hur det känns att bli avspisad, att inte "duga" så jag fortsätter att ibland (för det blir ju ganska sällan) skriva "snäll-mejl" som någon slags välgörenhet. Fast så poänglöst - egentligen.
Vad är meningen med att hålla liv i en kontakt som man inte finner intressant? Alla är inte intresserade av mig, jag är inte intresserad av alla. Att ta tillvara på de människor i ens omgivning som verkligen bryr sig om en och som man har givande kontakt med borde ju vara mycket viktigare?
I slutändan har jag bara ett visst mått av energi... men ändå en flödande energi som lika lätt fylls på som den tar slut. Underbar musik, kärleksfulla ord, ett leende från en granne som passerar, en tröstande dröm... eller tacksamheten när jag på morgonen blir serverad en kopp te hos den jag städar hos. Smått lycklig sa jag till henne "åh, detta är lyx :-)" Och hon njöt av mina spontana ord för en så enkel handling, men med en så stor betydelse för mig.
För så är det ju också... ett eller annat litet "snäll-mejl" betyder kanske inte så mycket för mig, men orden som kommer fram kan betyda mycket för den som läser. Fast i ärlighetens namn?... Jag skriver aldrig något som inte är sant, det är bara min egen brist på nyfikenhet som är plågsam - för mig själv. Ändå tänker jag inte säga upp dessa mejl-kontakter.
Varför skulle jag?
//Josephine
Intressant. Jag försöker nog göra på flera sätt tror jag. Dvs rensa bort sådana kontakter som bara tar energi på ett krävande sätt (fast inte på det där brutala viset som du beskriver att du blev utsatt för), hålla igång kontakter som både ger och tar och supporta såna som inte kräver så mycket men där kontakten i sig kan vara mer värdefull för den andre än för mig, nån sorts medmänniskoaspekt. Iiiihhh så drygt det lät det sista, men jag hoppas ni förstår hur jag menar.